tisdag 13 december 2022

Konsten att spela forskarspelet

 



Sedan starten i februari 2019 har jag knåpat ihop 139 blogginlägg. De flesta av dem blir lästa av ett par hundra personer i samband med att de postas. Därefter lever de ett tillbakadraget liv på nätets bakgårdar. 50 av dem finns förvisso i bokform – men försäljningen av Ett år av akademiskt skrivande: Erfarenheter och arbetstekniker för unga forskare (2020) har det senaste året klingat av. På biblioteken står många outlånade exemplar.

Själv tycker jag dock att blogginläggen gör sig alldeles särskilt bra i bokform. Det händer något när de läses i ett sträck. Och om ni är som jag så vill ni ju kunna stryka under och göra marginalanteckningar medan ni läser. Sånt gör man inte när man scrollar igenom ett blogginlägg på mobilen!

Många av texterna är också till sitt innehåll evergreens. De postades vid ett tillfälle, men är inte bundna till det. De är lika aktuella (eller inaktuella) nu som då. Andra har åldrats snabbare. De är intressanta som tidsdokument, men kanske inte mer än så.

Mot bakgrund av detta har jag den senaste tiden satt samman en e-bloggbok med arbetstiteln ”Konsten att spela forskarspelet”. Den innehåller nya och gamla blogginlägg varvade om varandra. Jag har alltså valt att frångå den kronologi som fanns i Ett år av akademiskt skrivande. Ambitionen har varit att göra samlingen mer tidlös.

Men vill någon läsa det här då? Ptja, det återstår att se! Jag har under förmiddagen skickat ut en pdf till de som är med i bloggens mejllista. Denna grupp får – varje gång jag publicerar ett nytt inlägg – ett mejl med en länk och några ord från mig. Ofta passar jag där på att tipsa om böcker eller poddar som jag inte riktigt hinner med att skriva blogginlägg om. Låter det som något för dig? Ja då är du varmt välkommen att signa upp. Bara skicka ett mejl till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se märkt ”Bloggens mejllista”.

Går du med skickar jag också över ”Konsten att spela forskarspelet”. Den existerar just nu i version 1.0 och jag tar tacksamt emot feedback på den! Saknas något inlägg? Eller är det något som bör utgå? Är ordningen bra eller borde det hela struktureras annorlunda? Skulle du vilja att den var längre? Kortare? Och funkar titeln?

Ja, svaret på dessa och många andra frågor kan en hemmablind bloggare inte ge. Och någon redaktör för just detta uppdrag har jag inte. Så vill du vara med i hivemind-redaktionen? Då är du varmt välkommen att hoppa ombord! Bara släng iväg ett mejl eller ett dm!

*

Med detta inlägg tar bloggen också julledigt. Tack för att ni är så många som velat hänga med även denna höst! Den nya normaltakten med ett inlägg varannan vecka har – åtminstone för min del – känts ganska lagom. Så vårterminens bloggtempo blir detsamma. God jul och gott nytt år! Vi ses här igen den 17 januari.

 

  


tisdag 29 november 2022

Kan man få för mycket forskningsmedel?

 



För några år sedan hade en god vän till mig exceptionella framgångar med sina forskningsansökningar. Hen befann sig i den tidiga postdocfasen då höjden av anställningstrygghet stavas tre år på 75 %. Insikten om detta gjorde att personen i fråga knöt näven i fickan och sköt med hagel. Stora som små forskningsfinansiärer mottog ansökningar. Många av dem lät sig övertygas. Det här låter spännande! Det här satsar vi på!

Resultatet blev att min kollega från en termin till en annan gick från en tom kalender till ett fullspäckat forskningsschema som sträckte sig långt in på 2020-talet. Var detta höjden av lycka? Nej, det var det faktiskt inte. Det fanns nämligen ett problem. Forskningsprojekten handlade om olika saker. Vissa av dem hängde över huvud taget inte ihop med varandra. Och detta skapade en splittrad tillvaro. Pengaklumpen var förstås bättre än arbetslöshet. Men den var likväl en mixed blessing. 

Själv har jag aldrig haft fullt så stora och varierade framgångar som min kollega. De år det gått allra bäst för mig har jag fått träff på snarlika ansökningar hos olika finansiärer. Detta skapar inga problem – tvärtom. Men jag har ändå absolut försatt mig i situationer där jag varit alltför splittrad. Där synergieffekterna mellan de olika sakerna jag gjort varit så gott som obefintliga. I perioder som dessa gnager det dåliga samvetet. Ja, vad man än gör så känns det som att man inte gör tillräckligt av det man borde.

Men finns det då någon lösning på detta problem? Går det att finna en optimal balans mellan fokus och variation? Ja, svaret varierar förstås från person till person. Vad som ger en forskare huvudvärk gör en annan uttråkad. Själv har jag dock de senaste åren gradvis insett att det allvarligaste hotet mot mitt välbefinnande är att jag sprider mig för tunt. Därför har jag den senaste tiden haft koncentration och synergi som ledstjärnor. Utifrån denna princip räcker det inte att någonting är intressant i sig självt – det måste på något sätt haka i sådant jag redan gör eller vill göra i framtiden.

Ett konkret exempel på vad detta inneburit är att jag, efter en del vånda, tackat nej till att vara med på vissa ansökningar och tidigare i höst faktiskt tackade nej till finansiering jag beviljats för ett mindre forskningsprojekt. Vid tidpunkten behövde jag pengarna för att säkra goda forskningsvillkor under 2023, men samtidigt insåg jag att det skulle ta åtminstone 2–3 månader att genomföra projektet. Månader som jag – om jag fick bestämma helt själv – hellre ville lägga på andra saker. Och jag är projektforskare med en forskningsbuffert. Jag får bestämma sånt här själv! Pengar, schmengar.

En generell lärdom som kan dras av detta är att vara försiktig med vad man satsar på. Det är riskabelt att söka projekt och tjänster som man when push comes to shove inte vill ha. Här gäller det att känna sig själv och våga dra konsekvenserna av sin självkännedom. Och man ska heller inte glömma bort att det är tillåtet att tacka nej, hoppa av och ändra sig. Avsäger du dig rätten att fatta sådana beslut så kommer någon annan fatta dem åt dig. Och då kan du – hur osannolikt det än låter – faktiskt få för mycket forskningsmedel. Watch out!


Vidare bloggläsning: "Ansökningsskrivandets plats i forskningsprocessen" & "Hur många bord spelar du?"
 


----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 




tisdag 22 november 2022

Vem behöver Respons?

 


För tio år sedan lanserades recensionstidskriften Respons. Ambitionerna var höga. Respons skulle bli en svensk motsvarighet till New York Review of Books där de mest kvalificerade skribenterna skrev om de viktigaste nya fackböckerna. I fokus stod svenskspråkig utgivning inom humaniora och samhällsvetenskap, samt en del nyöversatt litteratur. För en historiker med breda intressen som yours truly var det självklart att teckna en prenumeration. Alltsedan dess har jag förnyat den en gång om året.

Men intäkterna från såna som jag har aldrig varit tillräckliga. Respons har fortlevt genom att stiftelser, akademier och forskningsråd har skjutit till medel. Därigenom har man kunnat arvodera skribenter, bekosta en liten redaktion, trycka tidskriften och ha en webbnärvaro. Men det stora läsarlyftet har aldrig kommit. Så när finansiärerna nu inte längre vill backa upp så betyder det slutet. En tidskrift av Respons snitt klarar sig inte av egen kraft på marknaden.

För svensk humaniora och samhällsvetenskap innebär det att vi blir ett habitat fattigare. Vår kommunikativa infrastruktur blir sämre och banden mellan ämnen och fält svagare. Respons har fyllt en orienterande och integrerande funktion. Tidskriften var en plats där statsvetare, historiker, företagsekonomer och litteraturvetare skrev sida vid sida. I varje nummer trillade jag över någon bok eller skribent som jag inte visste att jag var intresserad av (ofta flera!). Det känns trist och tomt att det nu är slut på det.

Jag tycker också det känns märkligt att Respons – liksom de vetenskapliga tidskrifterna – värderas så lågt av vårt gemensamma finansieringssystem. Detta trots alla stora ord om samverkan och forskningskommunikation. Jämför man med de resurser som läggs på forskning, digitalisering och internationalisering så ter det sig smått absurt. Vad tänker man sig egentligen ska hända med allt det där vi forskar fram och skriver om? Var ska det cirkulera?

Å andra sidan tänker jag ibland att dessa återkommande debatter alltid börjar och slutar i fel ände. De är reaktiva och defensiva. Ängsliga och nostalgiska snarare än framåtblickande och samtidsbejakande. Vad skulle hända om vi började i en annan ände? Säg, vilken offentlighet vill vi ha i Sverige 2030? Vilken roll ska humanistiska och samhällsvetenskapliga forskare spela i den? Vad krävs för detta? Vilken kommunikativ infrastruktur behöver vi? Hur får vi den tekniska utvecklingen att arbeta för oss snarare än mot oss? 

Fördelen med att börja med ett sådant frågebatteri är att det möjliggör proaktiv agens. Både för individer och organisationer. Och om det är något jag har lärt mig de senaste åren så är det att man kan få mycket att hända om man går ihop, agerar långsiktigt, delar med sig av erfarenheter och prestigelöst provar sig fram. Debatt i all ära. Ska det bli nån förändring så är det bättre att göra än att prata.

I denna anda satt vi ett gäng på Grand i våras och smidde planer för ett samarrangemang i höst mellan Respons, Humtank och Centrum för kunskapshistoria. Tanken var att tillsammans stärka vårt gemensamma ekosystem. Bygga relationer, synliggöra sånt som görs och skapa ett större intresse. En win-win-win för alla inblandade. Av detta blir det nu inget i denna vända. Men än är kanske inte sista ordet sagt. Det skulle inte krävas några enorma summor för att rädda den väl fungerande verksamheten som Respons är. 

Och om så skulle ske? Om Respons 2.0 reser sig ur askan. Vad önskar vi skribenter och läsare oss då av tidskriften? Ja, för egen del så står fritt tillgängliga digitala artiklar högt upp på önskelistan. Ty för att Respons ska bli riktigt värdefull för forskarsamhället så måste den bli läst av fler, såväl innanför som utanför akademins väggar. Varför inte satsa på att 2027 ha tio gånger fler läsare än idag? Antalet prenumeranter är i mitt tycke inte ett speciellt intressant nyckeltal. Kan man växa publiken och dess engagemang så ska det nog gå att hitta en affärsmodell. Om inte annat så lär det bli lättare att få finansiärerna att ställa upp när tillväxtkurvan pekar brant uppåt. 

Avgörande här är också att texterna diskuteras vidare på de sociala medier där läsekretsen är (det vill säga i första hand Twitter och Facebook). För vad är Respons utan respons? Utöver detta tror jag återkommande releaseevents på landets olika universitet skulle kunna ge stor utväxling. Kanske några panelsamtal med utgångspunkt i det aktuella numret? Här kunde man utöver forskare bjuda in kulturjournalister och ledarskribenter, förlagsfolk och författare, politiker och studenter. Självklart skulle samtalen spelas in och sändas i poddform samt gå att följa live via Youtube. Kanske kunde Responspodden också styra upp djuplodande intervjuer och boksamtal kring ny facklitteratur?

Ja, möjligheterna att stärka det sociala och kommunikativa ekosystemet kring svensk humaniora och samhällsvetenskap är stora. Det finns så mycket untapped potential. Tänk vad en redaktion med långsiktigt tryggad finansiering skulle kunna åstadkomma! Så samtidigt som Respons räddas kanske några finansiärer kan gå ihop och göra en strategisk riktad utlysning? Vad sägs om att utlysa några samverkanslektorat, postdoctjänster och tredje uppgiften-sabbaticals? Kanske inrätta sommarjobb för studenter eller prestigefulla nationella samverkansvistelser för doktorander? Det hade kunnat ge bang-for-the-buck det! 

Så ni som sitter på kontakter och resurser. Det är hög tid att lyfta på luren, skriva några mejl och boka in lite luncher. För framtidens infrastruktur byggs nu. Och det vore bra synd om Respons inte är en del av den!


Vidare läsning: 
"Detta blir Respons sista krönika" av Kay Glans, Jenni Sandström & Urban Lundberg

På bloggen:


----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

tisdag 15 november 2022

Så du vill läsa mer och bättre?




Forskare är en mycket priviligierad grupp av läsare. Vi har lång träning i att göra det och stor frihet att ägna våra dagar åt det. Därtill är många av oss sedan barnsben drivna bokslukare. Det faktum att vi omges av läsande kollegor gör förutsättningarna ännu mer gynnsamma. Om inte vi läser – vilka ska då göra det?

Likväl. När jag pratar om läsning med forskare så skruvar de flesta på sig. Så gott som alla upplever att de läser för lite. Högarna av olästa artiklar, böcker och tidskrifter växer omkring dem. Skönlitteratur och annan nöjesläsning knuffas undan till lov och ledigheter. Och om läsflowet väl infinner sig så dimper i regel andras råmanus ned i inkorgen. I krävande och stressiga arbetsperioder är det många som slutar läsa allt som de inte måste.

På kort sikt får detta beteende inte så stora konsekvenser. Forskningssamtal rör sig långsamt och man kan leva länge på gamla läsefrukter. I artiklarna vi skriver kan noter återanvändas år ut och år in. Ibland skäms man förstås, men granskare, redaktörer och seminariedeltagare tenderar att ha överseende. De vet själva hur svårt det är att hålla sig ajour med ett fält och förstår de tomma pliktnoternas funktion. Men om vi nu ändå vill bli bättre läsare – hur ska vi göra då?

Ja innan jag går in på tre konkreta tekniker ska en sak slås fast: ”You do not rise to the level of your ambitions. You fall to the level of your systems”. Visdomsorden är hämtade från James Clear som nått världsberömmelse med boken Atomic Habits (2018). Själv har jag följt honom sen han var en simpel bloggare och gläds varje torsdag åt att hans nyhetsbrev 3-2-1 landar i inkorgen. Har ni inte gett honom en chans – gör det!

Så vad har denna detour med läsning att göra? Jo, vad jag vill understryka är att goda läsvanor inte är något man kan önska sig fram till. Det är något man behöver designa och öva upp. Det är varken lättare – eller svårare – än att utveckla en skriv- eller träningsrutin. I samtliga fall gör man klokt i att ta Clear på allvar. Det är systemet och lägstanivån det kommer an på. Uppsidorna löser sig ändå.

En första teknik för att läsa mer och bättre är att sätta i system att skriva om det man läser. För vissa fungerar det bäst att ha ett växande dokument på datorn eller som Erik Bengtsson en dold blogg. Själv gör jag det dock hellre publikt och för detta har jag lite olika kanaler. Den här bloggen, kultursidor, populärhistoriska eller vetenskapliga tidskrifter. Bestämmer jag mig för att skriva om det jag läser så är min läsning mer aktiv. Jag stryker under, processar informationen och funderar på vad som är viktigast. Har jag på förhand talat med en redaktör får jag dessutom social press.

En andra teknik är att sätta i system att läsa sådant som andra läser. Därigenom möjliggörs samtal och diskussioner som gör läsningen mer meningsfull. Själv har jag ett antal kollegor och skribenter som jag gärna tar rygg på. Jag litar på deras omdöme och vill kunna följa med i deras resonemang. Genom att göra läsningen social så får den ett betydande mervärde.

Den tredje tekniken är att sätta i system att skriva till författare som man läser och uppskattar. Därigenom kan läsningen bli ett sätt att inleda och fördjupa relationer. Exakt hur detta fungerar utanför forskarvärlden vet jag inte. Rimligtvis finns det många litterära storheter som blir översköljda av läsarbrev och inte hinner svara. Men inom forskarvärlden ser det inte riktigt ut så. Jag tror alla vi som någon gång har fått ett uppskattande mejl från en intresserad läsare kommer ihåg dessa. Det ger mermening. Både för den som skrivit något och för den som läst.



----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 



tisdag 1 november 2022

Planer är värdelösa (men planering är omistligt)

 


Trogna bloggläsare känner mig som en planerande person. Vad jag ska ägna mig åt nästa vecka, månad, termin och år har jag – i grova drag – koll på. Anledningen är inte att jag gillar när mina dagar är fullklottrade med åtaganden. Tvärtom. Syftet med min planeringsverksamhet är att skapa frihet och luft i vardagen samtidigt som jag rör mig i en långsiktigt önskvärd riktning livs- och karriärmässigt. Ambitionen är att det ska vara kul och meningsfullt nu. Liksom 2027 och 2037.

Hur väl jag lyckas med allt detta planerande kan såklart diskuteras. Det går sällan speciellt många månader i mitt forskarliv innan någonting kör ihop sig och känslan av att vara överbelamrad svämmar över mig. Ofta beror det på att jag i övermod har tagit på mig för många saker. Andra gånger är det något helt bortom min kontroll som skakar om tillvaron. Men alldeles oavsett anledning så måste den förändrade spelplanen hanteras. Det finns inget värde i att sjunka till botten med en obsolet plan i händerna.

Så vad kan man göra? Ja, det möjligen kontraintuitiva svaret jag faller tillbaka på är att planera mer och bättre. Jag följer alltså Eisenhowers gamla doktrin: ”Plans are useless, but planning is indispensable”. Men vad innebär det i praktiken? Hur ofta är det klokt att planera? Ptja, här finns det olika skolor, men min egen regelbundna planeringsnivå är fyraveckorsplaneringen – något jag uppdaterar varje fredag efter lunch. Därutöver skulle jag säga att terminsplaneringen är viktigast. Lejonparten av den görs sista veckan innan jul- och sommarledigheterna Men på senare år har jag märkt att terminsplaneringen brukar kräva översyn varannan månad eller så. Ty saker händer och förutsättningar förändras. 

Ett konkret exempel från den här hösten rör mitt och Johan Östlings gemensamma bokprojekt: en lärobok i kunskapshistoria. Att vi skulle skriva detta hösten 2022 kom vi fram till i januari 2021. Då hade vårt book proposal gått igenom lektörsgranskning hos Cambridge University Press och vi var taggade på att komma igång. Förvisso hade vi båda två en massa annat som skulle göras klart först, men hösten 2022 såg då spegelblank och fin ut. Ännu när vi gick på sommarsemester tidigare i år kändes skrivplanen fullt rimlig.

Det skulle dock inte ta så många veckor av höstterminen innan vi började känna annorlunda. Såväl jag som Johan sa gång på precis som Alfons Åberg: ”Jag ska bara”. Problemet med detta var att i början av oktober fanns det endast en 5–10 sidor skrivna (av 80 planerade). Därtill hade våra kalendrar – särskilt Johans – fyllts på av stora och ganska brådskande åtaganden. Det som kändes roligt i januari 2021 kändes plötsligt mest som någonting pressande och stressande. Och jag är, vilket alla som känner mig väl vet, mycket dålig på att forcera saker. Jag kan nöta på i mitt eget tempo för evigt. Men jag hänger bara med i min frus maxtempo en dag eller två. 

Så en dag för några veckor sedan knackade Johan så på min dörr. Han var påfallande energifylld och bestämd. ”David, jag går rakt på sak. Ska vi skjuta upp boken?”. Och ja, det tog oss inte lång tid att landa i det beslutet. Visst hade vi kanske kunnat pressa ur oss någonting i höst. Klippa och klistra ihop gamla tankar i ett nytt format. Skeppa, blunda och skämmas lite grann. Men det upplägget lockade inte någon av oss.

Så i mitten på oktober kastade jag terminsplanen i papperskorgen och började göra en ny planering. Vi får se hur länge den håller den här gången!


----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

tisdag 18 oktober 2022

Du slösar bort år om du inte kan slösa bort dagar


I år är det tjugo år sedan Daniel Kahneman tilldelades Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Under denna tid har det fält som han varit med om att forma – beteendeekonomi – fått ett brett och djupt genomslag världen över. Ja, i dag talar långt fler än forskare om "förlustaversion" och "nudging". Och Kahnemans bok Thinking Fast and Slow från 2011 har lästs av miljoner. Kanske är det rentav 2010-talets mest inflytelserika bok?

En sak som gör att boken stannat kvar hos mig är att den handlar lika mycket om vänskap som om vetenskap. Relationen mellan Daniel Kahneman och parhästen Amos Tversky (1937–1996) strålar genom sidorna. Tillsammans designar de experiment och publicerar studier. Bygger relationer och fostrar nya forskargenerationer. Går från den akademiska världens marginaler till dess finrum.

I de flöden jag följer finns det ett citat av Tversky som då och då återkommer. Det handlar om vad som krävs för att göra riktigt bra forskning. Tversky menar att hemligheten är att alltid vara lite underemployed. Det behöver finnas tid för att tänka, testa, läsa och prata – även om sånt som inte alls är viktigt här och nu. ”Du slösar bort år”, menar Tversky ”om du inte kan slösa bort dagar”.

Själv försöker jag den här terminen leva efter denna devis. För är det något jag lärt mig de senaste åren så är det att forskarlivet inte är som bäst när kalendern är fulltecknad och upphackad. Ja, även om varje enskild sak är kul och givande så blir avsaknaden av luft – i alla fall för mig – snabbt kännbar. Det är som att jag fastnar i ett utförarläge som inte har plats för nya lärprocesser. Då blir det glest mellan nya idéer, uppslag och infall.

Den här hösten har jag därför som uttalat mål att värna de blanka dagarna och prioritera det som ger mig långsiktig näring. Beställa fram material på UB, läsa böcker på djupet, låta ett lunchsamtal fortgå eller ta en långpromenad och tänka. Rent konkret har höstens arbetssätt resulterat i att jag redan nu läst fler vetenskapliga böcker än jag gjorde under hela vårterminen. Och i läsningens kölvatten har idéer fötts och tankar vidareutvecklats. Jag vet inte riktigt vart jag är på väg, men jag börjar få vittring på saker. Det känns lite som 2018–2019 igen, alltså den tid då jag började utforma mitt aktiesparprojekt.

Insikten om hur högt jag faktiskt värderar blanka dagar har också fått konsekvenser för hur jag hanterat förfrågningar som kommit min väg. När någon undrat om jag kan eller vill göra x har jag flera gånger varit nära att snabbt tacka ja, men medvetet tagit ett steg tillbaka och frågat mig själv: Vill jag göra detta hellre än att ha en blank dag? Måste jag tacka ja? Varför då? Efter moget övervägande har svaren jag gett frågeställarna skiftat. Men alternativkostnaden har varit en del av mitt beslutsunderlag. Att tacka ja är att tacka nej till blanka dagar.

Det kan förstås finnas många goda skäl att tacka ja ändå (och jag gör det regelbundet!). Men om målet är att göra riktigt bra forskning och leva ett gott liv under tiden – ja då gäller det att kunna slösa bort dagar. Och för att nå dit gör forskare klokt i att följa Tverskys råd och alltid vara lite underemployed.


Vidare läsning: Morgan Housel "The Advantage Of Being a Little Underemployed" eller varför inte min Britt-Mariestreckare "Rast och vila bästa vägen till ett väl utfört arbete" (SvD 2021-06-12). 

----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

tisdag 4 oktober 2022

När hör man hemma i akademin?

  



Under mitt första år som disputerad bar jag min doktorsring med stolthet. Jag hade på mig den till vardags och till fest och – såklart – när jag stod längst fram i lärosalen. Ibland noterade någon ringen och frågade vad jag hade skrivit min avhandling om. Jag berättade gärna. Det kändes som ringen gav mig tyngd.

Men hösten 2014 tog jag av mig den. Anledningen var att mina framtidsutsikter inte längre var speciellt ljusa. Jag satt i källaren på LUX utan vare sig forskningsmedel, undervisningstimmar eller publikationer i pipelinen. Tankarna snurrade kring A-kassan och Trygghetsstiftelsen. Kanske var det dags att omskola sig till lärare?

Mitt i allt detta kändes den pråliga ringen som en tom symbol. Jag tittade på den och tvivlade – som så många andra nydisputerade förr och senare – på om jag verkligen hörde hemma i den akademiska världen. Hade jag vad som krävdes? Vad tänkte andra om mig? Syntes det att jag snart skulle stå utan anställning?

Tvivel av den här kalibern genomsyrar akademin. De drabbar studenter, doktorander, lektorer och professorer, om än på lite olika sätt. Ja även de objektivt sett mest framgångsrika känner sina demoner. Med åren blir de flesta förvisso något bättre på att hantera dem. Men får man en motgång eller två brukar tvivlen vakna till liv. Ty akademiska egon är i regel ganska bräckliga ting.

För egen del blev hösten 2014 likväl en vändpunkt. Nyckeln var att jag nådde en punkt där jag inte längre ansåg mig ha någonting att förlora. Ingen stolthet, inga framtidsutsikter. Det var ut eller upp som gällde. Så varför skulle jag då gå runt och be om ursäkt för mig själv den tid jag hade kvar? Antingen skulle det gå vägen eller så skulle det inte det. Och oavsett tjänade det ingenting till att tycka synd om mig själv eller måla framtiden i mörka färger. Istället bestämde jag mig för att börja bete mig som om jag med självklarhet hörde hemma i akademin och på sikt var en av dem som skulle få en fast tjänst. Jag var en blivande kollega – inte en före detta lovande doktorand.

Så här i efterhand låter denna ”fake it til you make it”-mentalitet klyschig och banal. Men där och då var den viktig för att jag skulle kunna röra mig framåt. Det fick vara nog med att snacka ned mig själv och ana ugglor i mossen. Vad spelade det för roll vad andra tyckte och tänkte om mig? Inte brydde väl någon sig om vad det stod, eller inte stod, i mitt lönebesked? Och inte är det skämmigt att försöka göra någonting som man verkligen vill trots att utgången är oviss?

Det faktum att detta trick of the mind funkade för mig har också gjort att jag nu i snart ett decennium betraktat det som en del av min mentala verktygslåda. Jag använder det varje termin. Flera gånger om.

Och när jag tvekar på om jag platsar eller om jag vågar göra något så brukar jag tänka tillbaka på tiden i källaren. Hade jag där och då vetat vad jag skulle åstadkomma de kommande åren hade jag inte trott det. Så vad spelar det för roll om jag misslyckas med allt jag företar mig det närmaste året? Det har ändå varit en good run. Jag spelar med vunna pengar, har råd att förlora och regroup. Denna insikt gör att jag vågar ta risker. Och tacka nej.

För att vara på den säkra sidan så låter jag dock doktorsringen ligga kvar i byrålådan. Det har trots allt gått bättre sen jag tog av den.

----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

tisdag 20 september 2022

Vad forskare bör veta om nätverkande



För att lyckas på forskarbanan måste man inte vara bra på att nätverka. Är man duktig på det man gör, drar in forskningsmedel och publicerar sig smart, så har systemet överseende med ganska stora doser social osmidighet. Ja, på många sätt är forskarvärlden något av en fristad för de som hellre spelar solitära intellektuella spel än sociala.

Likväl. Allt annat lika så är forskartillvaron betydligt enklare för de som bemästrar nätverkandets konst. Tittar vi upp mot toppen – mot de framgångsrika forskarledarnas värld – så är deras soft and strategic people skills i regel minst lika excellenta som deras forskning. De här personerna har inte bara läst böcker och artiklar på sina fält. De har lärt känna personerna som skrivit dem. De har vänner här och där och överallt.

Men hur blir man en sådan person? Var lär sig forskare att nätverka? Och finns det förresten inte något obehagligt beräknande över strategiska nätverkare? Vill man vara en sådan? Ska verkligen forskarvärlden fungera på det sättet? Nej, det ska väl inte spela någon roll vilka man känner om forskningen man gör håller högsta kvalitet?! Är inte akademin en meritokrati?

Well, så där kan man fundera. Och jag tror nog de flesta av oss gör eller har gjort det. Akademin rymmer trots allt sin beskärda del av idealister. Själv har jag dock med åren blivit allt mindre intresserad av att prata om hur världen borde vara. Jag är mer nyfiken på hur den fungerar och hur man konkret kan gå till väga för att förändra den. Hellre kulturbyggare än kulturkritiker. Och vill man vara en sådan kraft, ja då behöver man kunna nätverka.

På detta område finns det – såklart – mängder av litteratur. Allt från Dale Carnegies självhjälpsklassiker ”How to Win Friends and Influence People” (1936) till moderna nätverksbiblar som Keith Ferrazzis “Never Eat Alone” (2005), Reid Hoffmans "The Startup of You" (2012) eller Porter Gales ”Your Network is Your Net Worth” (2013). För de flesta forskare, särskilt inom humaniora, är den här typen av böcker främmande materia. Men för den som läser dem finns mycket att lära. Och så värst obehagliga är böckernas råd inte heller.

En grundläggande princip som återkommer så gott som överallt är att framgångsrika nätverkare i första hand är personer som ger och hjälper andra. Detta utan några bakomliggande tankar om vad de själva kan få tillbaka. Genom att observera sin omgivning, lyssna och se vilka problem som andra står inför kan de skapa värden. Exempelvis genom att sätta personer i kontakt med andra delar av sina nätverk eller dela med sig av erfarenheter och resurser. Grundformlerna lyder ”don’t keep score” och ”give, give, get”.

En annan återkommande princip är ”build it before you need it”. Det vill säga, goda relationer byggs bäst organiskt, långsamt och på lång sikt. De ska varken vara eller kännas ”transactional”. Motsatsen är personer som – med mycket ojämna mellanrum – hör av sig när de behöver något specifikt från dig. Dessa är i längden inte så kul att hjälpa. I synnerhet inte jämfört med personer som man umgås kontinuerligt med och där relationen handlar om så mycket mer än det strikt professionella.

En tredje central princip är att skickligt nätverkande inte handlar speciellt mycket om att etablera nya kontakter. Det är betydligt viktigare att fördjupa, stärka och vidareutveckla de relationer du redan har än att utbyta visitkort. Själv fick jag på ett möte 2014 en lektion i hur detta kan gå till inom akademin. Det var vår då nya kollega Svante Norrhem, som tidigare varit professor i Umeå, som berättade om hur de hade gått till väga där för att bygga internationella nätverk.

Svante ställde sig framme vid tavlan och ritade upp hur de först anordnade en workshop och bjöd in personer de var intresserade av att lära känna. Det hela var lyckat så nästa år gjorde de gemensam sak igen samt vidgade kretsen. Och på den vägen var det. Vad Svante särskilt underströk var vikten av att återknyta och hålla kontakten. Igen och igen och igen. För det är så man blir goda vänner som hjälper varandra. Och det är av sådana relationer som de bästa nätverkarnas nätverk består.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

 


tisdag 6 september 2022

Ett år utan akademiskt resande

 


I somras läste jag om datorforskaren Radhika Nagpals klassiska artikel ”The Awesomest 7-year Postdoc or: How I learned to Stop Worrying and Love the Tenure Track Faculty Line” (Scientific American, 2013). Det är en personlig och inspirerande – men i första hand praktisk – text om hur man konkret kan göra för att kombinera ett krävande småbarnsliv med en akademisk karriär vid amerikanska elituniversitet. Nagpal var när texten skrevs verksam vid Harvard och är i dag professor på Princeton. Hon har varken samma hudfärg eller kön som merparten av sina kollegor. Så vad är hemligheten?

Ja, ska man sammanfatta det i tre ord så skulle jag säga ”integritet och gränser”. Nagpal berättar i texten om hur hon räknade ut vad som i krassa timmar krävdes av henne, på jobbet och hemma. Och det stod snabbt klart att hennes akademiska arbete behövde hägnas in och kontrolleras. Om detta betydde att hon inte fick en fast tjänst vid regnbågens slut? Ptja, då fick det vara så. Men hur gick hon till väga?

Ja, en del i hennes lösningspaket var att på förhand sätta upp gränser för hur ofta hon fick göra vissa saker. Till exempel bestämde hon hur många kommittéer hon max fick sitta i på ett år, hur många granskningsuppdrag hon kunde åta sig, samt hur många gånger hon fick resa i jobbet. När hon nådde upp till någon av sina olika kvoter fick hon inte tacka ja till mer arbete oavsett hur lockande det var.

Med detta system på plats lyckades hon bli extremt restriktiv med vad hon tog sig för. Har man fem jobbresor på ett år, ja då kan man inte tacka ja till varje extern inbjudan som kommer ens väg. De flesta workshops och konferenser är out-of-bounds. Man får helt enkelt omfamna ”the joy of missing out” (JOMO).

För egen del slog just det där med reskvoten an. För själv hade jag – vid tidpunkten som jag återvände till Nagpals text – fem resor inbokade bara i augusti-september. Det vill säga samma period som min fru ska påbörja sitt sista år på domarutbildningen och vår mellankille Jacob börjar anpassad skola. Två saker som jag visste att vi som familj behövde ta höjd för. Hur hade jag tänkt egentligen? Magkänslan var inte bra. 

Fyra veckor in på semestern var magkänslan ännu sämre. Vi var då inne i en väldigt tung period med Jacob. Det var nya problembeteenden i kombination med att vi föräldrar – efter en månad utan barnomsorg eller avlastning – var slitna och stressade. Särskilt jag. Det var inte längre något snack om att jag behövde stryka och kapa. Kanske rentav bara bestämma mig för att läsåret 2022–2023 skulle bli ett år helt fritt från jobbresor och kvällsevenemang? Efter ett långt telefonsamtal med Johan Östling började jag skriva mejl. Ställa in, hoppa av, fråga om saker kunde göras via Zoom istället.

När jag väl fattat beslutet kändes det självklart. Några negativa reaktioner från kollegorna kom inte heller. Tvärtom. Så här några veckor in på terminen känns det också i ärlighetens namn lite befriande. Jag kan inte göra x, y och z på ett tag så då får jag fokusera på a, b och c istället. Tids nog kommer saker förstås se annorlunda ut. Men även då har jag för avsikt att applicera Radhika Nagpals kvotsystem. Har ni provat detta eller något liknande?


----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

tisdag 21 juni 2022

Om vikten att förenkla

 


Bloggvåren 2022 går mot sitt slut och trogna bloggläsare vet att jag så här års ägnar mig åt att utvärdera terminen och läsåret som gått. Grundregeln är att avsätta den sista arbetsveckan till detta. I lugn och ro sätter jag mig med vita pappersark för att samla tankarna, känna efter, blicka framåt och göra en plan.

Vid en hastig anblick kan detta kanske tyckas vara slöseri med tid. Har jag inga manus att färdigställa? Inga böcker att läsa? Inga arkiv att besöka? Jo visst har jag det, men det är inget som inte kan vänta. Och efter en lång termin är i alla fall mitt huvud ganska mosigt. Jag gör inga kreativa storverk sista veckan i juni.

Däremot har jag ett behov av att fundera. För i många månader nu har jag varit i "execution-mode". Det är ett bra sätt att få saker gjorda. Men risken är att hjulen snurrar så fort att man trampar vatten eller rör sig i en riktning där det inte känns bra. Vid närmare eftertanke kan man också bli varse att utväxlingen på vissa saker man gör, trots att man jobbar hårt och fokuserat, inte är speciellt hög. Kanske går det att ändra på genom att skifta fokus mot andra aktiviteter?

Tankarna ovan är hämtade från en för mig ny inspirationskälla: Richard Rumelts Good Strategy/Bad Strategy: The Difference and Why it Matters (2011). Boken är lite som en Essentialism för företag och organisationer. Som en röd tråd genom boken löper vikten av att förenkla och bryta ned. Ja, idealet för en ledare är att denne ska ”absorbera komplexitet”. Därigenom möjliggörs koordinerat handlande på ett begränsat antal strategiska områden.  

Forskare inom humaniora kanske studsar till av detta synsätt. För är inte ett av våra mest omhuldade ideal att vi vill visa på att saker är mer komplexa än människor i allmänhet tror? Jag vet i alla fall själv med mig att jag har yttrat de orden, både en och två gånger. I regel nickas det då runt seminarieborden: "Ja, det är komplext". Men är allt alltid så komplext då? Är inte poängen med att analysera ett problem att komma fram till vad som är viktigast? Eller åtminstone kunna sortera bort vissa faktorer och förklaringar och argumentera för andra? Hur ska man annars skrida från kunskap till handling? 

Ja så där har mina tankar snurrat det sista. Och som vanligt när något ligger top-of-mind så stöter man på detta något överallt. Exempelvis läste jag för ett tag sen i forskningssyfte Gustaf Olivecronas bok ”De nya miljonärerna” från 1970. Där intervjuar han åtta svenskar som utan något startkapital byggt stora företag under efterkrigstiden. Hur tänker en Ingvar Kamprad eller Erling Persson om världen? Hur förklarar de sin framgång? Och vad tycker de om det svenska samhällsbygget? Boken är fascinerande på en rad olika sätt, men i det här sammanhanget vill jag lyfta fram ett citat från Carl-Bertel Nathorst som en gång i tiden vände trenden för Scania-Vabis.

Han förklarar sin framgång med att han är praktiskt lagd. ”När jag attackerar ett problem, så försöker jag förenkla det till förbannelse. Jag tror bara på det som är enkelt. En konstruktion ska vara enkel, den får inte vara komplicerad. En produkt som en bil ska vara idiotsäker. Man ska inte kunna göra något fel. Sådana saker tror jag att jag har sinne för. Jag tror också, att det har en väldig betydelse att man kan hålla en fast kurs.”

Citatet är ryckt ur sitt sammanhang här, men hos mig slog det an något när jag läste. För jag tror också på det som är enkelt. Jag tror att om man vill åstadkomma något här i världen så gäller det att begränsa sig, fokusera sin energi och follow through. Ju färre saker desto bättre, för att tala med Greg McKeown. Richard Rumelt lyfter fram tekniker som att man ska tänka att om man under det kommande året bara får göra en enda sak: vad skulle det vara?  

På samma tema har min vän Hanna Wennerström, som arbetar som chef inom tech-delen av IKEA,  berättat om en övning där man först listar sina femton viktigaste arbetsuppgifter. Därefter ombeds man att stryka tio av dessa. Vägen framåt består sen i att efter bästa förmåga göra de fem och undvika de tio. För ska man arbeta med det som är viktigast gäller det att prioritera sin tid och energi. Det går inte att göra om man har femton top priorities. Och när höstterminen sätter fart är det mycket värt att redan på förhand ha lokaliserat diken och fallgropar så man kan styra undan från dem.

Så, med dessa ingångsvärden sätter jag mig snart ned med papper och penna. Om en vecka är jag förhoppningsvis klokare. Men därefter är det dags att släppa taget och göra annat.  

Tack för i vår och trevlig sommar! Jag hoppas vi ses på Nordiska historikermötet i Göteborg i augusti! Och om någon av er vill ha vårens blogginlägg som en samlad pdf är det bara att höra av er för att gå med i bloggens mejllista. So long!


----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

   

torsdag 16 juni 2022

Forskningskommunikation och kampen om kunskap

 


För ett par veckor sedan anordnade Anna Jonsson och vicerektor Jimmie Kristensson en eftermiddag om forskningskommunikation och kampen om kunskap i Lund. Evenemanget gick av stapeln på Skissernas museum och blev snabbt fullbokat. Själv hade jag sett fram emot att få sitta i publiken och höra vad Victor Malm, Julia Ravanis, Ida Östenberg med flera hade att säga. Men med kort varsel fick Magnus Bremmer förhinder och jag blev tillfrågad om att hoppa in. Det kunde jag förstås inte tacka nej till!

Panelen jag hamnade i hette ”Vägar in och ut ur akademin: Om att kommunicera och verka för forskning på olika plattformar”. Den hade en humanistisk och samhällsvetenskaplig slagsida och kom att kretsa kring tredje uppgiften och dess villkor. Själv talade jag mig varm för bloggar, böcker, poddar och kultursidor. Både som sätt att få kunskap att cirkulera och som sätt att få näring till forskningsprocesser. Det är, i min erfarenhet, väl investerad tid att göra sig själv upptäckbar. Åtminstone om man är samtidshistoriker. De senaste åren har det gång på gång gett mig kontakter, uppslag, källmaterial och en förhöjd känsla av mening med mitt arbete.

Men vad har denna utåtriktade verksamhet skett på bekostnad av? Vad hade jag kunnat använda min tid till om jag inte skrivit streckare och blogginlägg? Hade jag med andra vägval kunnat ge mig själv bättre chanser att få anslag, tjänster och anseende? Ptja, det beror på vilket spel vi talar om. Något ERC-anslag är jag inte på väg mot. Och några nomineringar till WAF eller Pro Futura är knappast aktuella för en person med mitt cv. För att gå långt i Champions League finns bättre strategier än min.

Men vad säger att målet är att lyfta Champions League-bucklan? Vem bestämmer det? Well, det fina med att vara vuxen är att man själv har en hel del att säga till om vad gäller detta med mål och mening. Och för egen del så är min forsknings relevans i ett bredare nationellt sammanhang och samtal prioriterat. Det smäller högt i min värld att ”Den gröna vändningen” omskrivs i svensk dagspress, att jag bjuds in till Klotet och att läsare tar kontakt out of the blue. På ett personligt plan är detta viktigare för mig än att den engelska utgåvan av boken uppmärksammas i Environmental History eller American Historical Review eller att jag bjuds in till internationella workshops och konferenser.

Missförstå mig rätt. Jag skulle såklart bli jätteglad om jag med min forskning lyckas sätta avtryck i dessa sammanhang. Men jag är inte intresserad av att göra det på bekostnad av att vara relevant i det samhälle som jag själv lever och verkar i. Min första och starkaste lojalitet som forskare är mot detta. Därför har jag satt i system att vinkla min forskning åt olika publiker. Har jag lagt ned trefyra månader på att skriva en internationell artikel om ett ämne. Ja, då har jag tid att lägga en dag eller två på att skriva en understreckare som lyfter fram godbitarna. Det ger mervärde och mermening.

Samtidigt går det inte att komma ifrån att det, som Johan Östling underströk under panelsamtalet, föreligger en målkonflikt mellan strävan efter internationell vetenskaplig excellens och forskningskommunikation på svenska. Det förstnämnda följer en logik, det sistnämnda en annan. Idealet må vara att en forskare ska vara specialist och generalist, kunna skriva på engelska och svenska, och att man har kontaktnät inom den internationella forskarvärlden liksom med journalister, politiker och andra intressenter på hemmaplan. Men hur många svenska humanister lyckas med detta på högsta nivå? Sverker Sörlin och…?

En motfråga är förstås sen om det borde vara annorlunda. Borde sakkunniga och forskningsråd sätta ett större värde på att forskare sätter avtryck i det offentliga samtalet? Kanske rentav påverkar det allmänna medvetandet? Kan i sådana fall en inflytelserik essä vara viktigare än en välciterad artikel? Borde det månne krävas av en professor inom humaniora och samhällsvetenskap att denna någon gång gjort avtryck utanför det egna ämnet? Börjar det bli dags att skriva in tredje uppgiften i de fast anställdas timplaner? Kan man tänka sig karriärvägar som går ut på samverkan-forskning eller samverkan-undervisning och inte bara forskning-undervisning?

Ja, kring detta kan man fundera och diskutera (och agera!). Möjligen är det också så att vindarna har börjat blåsa i en ny riktning. Vi får se vad som händer under 2020-talet. Min känsla är att det bubblar på många håll och att det var längesen det såg så här ljust ut för humanistisk forskning i offentligheten. Ja, för de som vill skrida till handling är det hög tid att haka på tidvattnet!

Och medan det i Lund och annorstädes smids planer för läsåret 20222023 så rekommenderar jag er som inte hade möjlighet att vara med på Skissernas museum att gå in på Lunds universitets youtubekanal och ta del av panelsamtalen i efterhand. Direktlänken har ni här. Enjoy! https://www.youtube.com/watch?v=gcewDuEAhBA (samtalen kommer också att sändas på SVT Forum 1617/6).


Vidare läsning: "Hur blir man läst?""Forskare och sociala medier" och "Tur och tillfälligheter"

---------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

tisdag 14 juni 2022

Kanske är det dags att testa en dubbelvolt? (Curiekrönika)

 


Matematikern Richard Hamming (1915–1998) är känd som en av datavetenskapens pionjärer. Tidigt i sin långa karriär arbetade han på Manhattanprojektet, där den första atombomben utvecklades, och på nära håll interagerade han med sin tids främsta forskare och ingenjörer: Claude Shannon, Richard Feynman med flera. Själv har han bland annat gett namn åt ”Hamming code”, ”Hamming numbers” och ”the Hamming window”. I våra dagar är det dock inte hans vetenskapliga landvinningar som gör honom ryktbar. Nej, det som framförallt förknippas med Hamming är en till synes simpel fråga: ”Vad är det viktigaste problemet inom ditt fält?” 

Denna fråga hade Hamming för vana att ställa när han slog sig ner vid ett lunchbord med andra forskare på Bell Labs, där han arbetade från 1946 till 1976. Han lyssnade intresserat och ställde följdfrågor. Ett par veckor senare slog han sig ner vid samma bord och frågade forskarna vad de själva arbetade med. Svaren varierade, men för det mesta var det någonting helt annat än det som de själva identifierade som fältets viktigaste problem. Följdfrågan som Hamming då ställde, och som inte brukade landa så väl, var: ”Varför jobbar du inte med det viktigaste då?”.

I våra dagars tech- och startupvärld är ”the Hamming Question” ett begrepp som lever sitt eget liv. Detsamma gäller hans tal ”You and your research” med tillhörande frågestund som hölls i mars 1986. Själv har jag läst det i sin helhet vid några olika tillfällen. Och jag rekommenderar det starkt. För på ett lika underhållande som klokt sätt lyckas han där ställa mycket av det vi forskare gör – som individer och kollektiv – på sin spets.

Efter min senaste omläsning berättade jag om ”The Hamming question” för Svante Norrhem. Han lyssnade intresserat och vårt samtal kom att glida in på frågan om omgivningens betydelse för en forskares ambitionsnivå. Bland annat berättade han om ett sakkunnigutlåtande han hade fått när han ansökte om att befordras till professor. Den sakkunnige förordade detta, men avslutade sitt omdöme med en metafor. Han liknade Svante vid en simhoppare som gång på gång gjorde samma hopp och landade perfekt. "Skulle du inte någon gång kunna prova att göra en dubbelvolt? Kanske landar du då någon gång på magen, som oss andra." Svantes första reaktion var irritation. Men orden fick effekt. Nästa forskningsprojekt såg han medvetet till att höja svårighetsgraden på.

Hur tänker jag då själv kring allt det här? Hur står det till med min ambitionsnivå? Och arbetar jag med några av de viktigaste problemen inom mitt fält? Ptja, det där är ju inte några enkla frågor att svara på. Särskilt inte i skrift för allmän beskådan. Kanske måste det också få gå en liten tid innan man som forskare utvärderar sådana här val. När man är mitt uppe i ett projekt är det, i min erfarenhet, viktigt att inte hela tiden ifrågasätta sig själv och sina val. Det krävs utförandekraft. Och efterklok kan man vara sedan.

Vad jag just nu använder ”the Hamming question” till är att guida mitt långsiktiga planeringsarbete som så smått börjat puttra igång. Alltså, vad vill jag forska om framöver. Vad finns bortom aktiesparandets popularisering? Och är det förresten självklart att egen forskning ska vara min huvudsakliga sysselsättning 2027? Är det verkligen i denna roll som jag ger mest värde och gör störst skillnad för mitt fält (och vilket är detta fält förresten?)? Eller börjar det bli dags att prova något annat? Kanske söka sig mot en ny roll eller position?

Ptja, sånt där tycker jag tål att tänkas på även om det inte leder fram till några svar som kan huggas i sten. För när förfrågningar kommer och möjligheter öppnas upp – ja då gäller det att veta i vilken riktning man vill röra sig i. Kanske är det dags att testa en dubbelvolt?



Vidare läsning:



Relaterade blogginlägg:





----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 


tisdag 7 juni 2022

Tillbaka till ansökningsskrivandet

 


De senaste åren har jag skördat frukterna av 2019 års lyckosamma ansökningsskrivande. Där och då sköt jag med hagel och utdelningen blev fenomenal. Inte nog med att jag själv fick möjlighet att forska på heltid under några år. Jag kunde också engagera Charlotte Nilsson i mitt forskningsprojekt om aktiesparandets popularisering. Tillsammans har vi lyckats göra saker som jag aldrig hade kunnat åstadkomma på egen hand. Och framåt senhösten kommer ni få se konkreta resultat!

Men samtidigt som vår första gemensamma publikation ser dagens ljus kommer projektets finansiering att ta slut. I detta finns det inget konstigt. Så ser forskningscykler ut. Det är endast i stora program – som Nyliberalism i Norden (2020–2025) – som tidsramarna är så långa att resultaten hinner publiceras under vägs. I mer ordinära projekt gäller det att fortlöpande dra in medel för att kunna vidareutveckla sina idéer. Gränserna mellan olika projekt blir därmed ofta porösa.

För min del innebär detta att jag är på väg in i en ny ansökningsperiod. De 60 % som jag har 2023 och 2024 inom RJ-programmet räcker en bra bit, men de övriga procenten behöver täckas upp genom en kombination av undervisning, forskningsmedel och olika arvoden. Vad som ger störst handlingsfrihet är såklart forskningsmedel så att utarbeta projekt – små som stora – behöver prioriteras. Tid för detta är det första som ska skrivas in i det kommande läsårets kalender.

Så hur känns det då att än en gång behöva kavla upp ärmarna för att försöka säkra sin försörjning? Har jag tröttnat? Är det värt det? Ptja, jag ska inte sticka under stolen med att det hade varit skönt att ha en fast tjänst i botten. Nästa år fyller jag 40 och firar tio år på forskarbanan. Det är en ganska lång tid att hoppa från tuva till tuva, även om marken med tiden blivit lite fastare och mina hoppfärdigheter har utvecklats.

Samtidigt så vet jag spelets regler. Det jag förlorar i trygghet vinner jag i frihet. Och jag tycker inte det är tråkigt att tråla fram frågeställningar, lokalisera källmaterial och skriva ansökningar. Finns det bara tid avsatt i kalendern så är ansökningsskrivande en intellektuellt utmanande och kreativ sysselsättning. Därtill är det – åtminstone för mig – den fas i forskningsprocessen under vilken jag läser mest och bredast. Fokus här både kan och bör skifta på ett sätt som man inte riktigt har råd med när man ska trycka ur sig en vetenskaplig artikel eller bok.

Men inom vilket forskningsområde ska pengarna då sökas? Ja, här har jag grunnat en del under vårterminen. Trogna bloggläsare har kunnat se embryon till långsiktiga forskningsidéer blippa förbi på radarn. Vad jag dock har landat i är att jag faktiskt inte är i närheten av färdig med aktier och finansialisering. Inom detta fält har jag många konkreta uppslag. Både sånt jag själv vill göra och sånt jag vill göra tillsammans med andra.

Det optimala hade varit att under det kommande året säkra ett treårigt projekt där jag har ca 25% och ett par andra forskare 50–75%. På vägen dit hade det också suttit fint med ett eller två personliga stipendier som kan ge trygghet och buffert. Ja, som ni ser har en plan börjat materialiseras. Back to the grind.



----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

tisdag 31 maj 2022

Multipliers


En av mina favoritböcker alla kategorier är Greg McKeowns "Essentialism: The Disciplined Pursuit of Less" från 2014. Och som den historiker jag är har jag förstås grävt bakåt. Vad gjorde han innan den kom ut? Har han publicerat något annat? Ja, McKeowns första alster var ett samarbete med Liz Wiseman kring boken "Multipliers" från 2010. Det är en bok om ledarskap som är några hundra sidor för lång och väldigt amerikansk. Men den är inte utan goda poänger. Och i det här blogginlägget tänkte jag dröja vid två.

Den första rör bokens huvudargument: det vill säga att vissa ledare och medarbetare fungerar som ”multipliers”. De ger värde inte främst genom sin egen arbetsinsats utan genom att de plockar fram det bästa ur sin omgivning. De får helt enkelt andra medarbetare att prestera flera gånger bättre än utan dem.

Hur vet man då att någon har denna effekt på sina kollegor? Ptja, Wiseman och McKeown har ett lackmustest för detta. Det är att noga observera vad som händer när en person får framgång. Deras exempel är hämtade från näringslivet, men i forskarvärlden kanske man kan tänka sig att någon vinner ett stort anslag, skriver en bästsäljande bok eller får en professur. Om denna någon är en ”multiplier” så kommer framgången att smitta av sig och kaskada på människor runtomkring. Om denne någon inte är det så kommer ingenting att förändras.

Det vetenskapliga underlaget för att människor kan delas in i dessa två grova kategorier (multipliers - icke-multipliers) är ganska tunt. Men som tankemodell tycker jag den har sina poänger. För om det är något jag lärt mig under mina år i forskarvärlden så är det att nästan alla forskningsmiljöer är små och därav extremt personberoende. Man behöver inte vara speciellt många för att göra skillnad. Ibland kan det räcka med att en enda person tar goda initiativ för att en serie kedjereaktioner ska starta. Ett exempel som ligger nära till hands för mig är när Johan Östling kom tillbaka till Lund 2014. Det Pro Futura-anslaget fick RJ och historikersverige ganska bra valuta på…  

Den andra saken som jag burit med mig från ”Multipliers” är en fråga som Wiseman och McKeown menar bör guida vår interaktion med andra människor. Denna fråga handlar inte alls om att söka urskilja exceptionella individer. Tvärtom. Det handlar om att nyfiket närma sig varje människa och söka identifiera dennas speciella kvaliteter. Eller med författarnas ord ställa sig frågan: ”In which way is this person smart?”

Jag tycker det är en fantastisk fråga. Den är inkluderande, öppen och utforskande. Och tar du den på allvar tvingas du observera och tänka efter. Kanske till och med ompröva en och annan ståndpunkt. Ja, för egen del tycker jag frågan är särskilt bra att ställa mig när jag interagerar med någon som inte alls gör och tänker som jag. Eller när jag ser någon lyckas med saker utan att jag riktigt förstår hur det kan gå till. 

Wiseman och McKeown länkar frågan ovan till multiplierkonceptet och menar att ett kännetecken för goda ledare är att de ser den specifika potentialen i människorna runtomkring sig. För om man vet vad som gör en människa smart, ja då kan man också försöka se till så att personen arbetar med uppgifter där detta spelar roll. Huruvida dessa tankesätt går att applicera inom akademiskt ledarskap låter jag vara osagt. Men jag kan rekommendera er att fundera lite över frågan: "In which way is this person smart?". I många sammanhang kan den vara en ögonöppnare!


Vidare läsning: 

"Lärdomar från att vara med och bygga upp en forskarmiljö"

"Från jag till vi"

"Less but better" 


---------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

tisdag 24 maj 2022

Vad ska man gå på för saker då?

 


Utbudet av akademiska arrangemang är överväldigande. Ja, den som så önskar kan fylla hela sin arbetstid med att gå på seminarier, symposier och öppna föreläsningar. Skulle man tröttna på sin lokala scen finns oceaner av alternativ på Zoom. För den enskilde forskaren gäller det dock att välja sin medverkan med omsorg. Varken avhandlingar, artiklar eller forskningsansökningar blir skrivna när man sitter i publiken. Och på 2020-talets internationaliserade arbetsmarknad är det inte lokala kulturbärare som premieras. Snarare tvärtom.     

Samtidigt är de många arrangemangen och det frivilliga deltagandet något av det finaste vi har i akademin. De är en del av vad Marie Cronqvist benämner som våra ”akademiska allmänningar”. Seminarierna ingår i en informell gåvoekonomi som bygger på en god portion idealism samt en genuin önskan om att lära nytt, brett och tillsammans. De är fjärran från den instrumentalism som de faktiska incitamentstrukturerna pressar oss emot.

Men hur ska man då som enskild forskare hantera det hela? Vad är en rimlig balans mellan kollegial lojalitet och individuell karriärhänsyn? Hur många seminarier ska man gå på under en termin? Finns det några nedre och övre gränser? Ja, dessa frågor har jag inga generella svar på. Skillnaderna är stora mellan olika institutioner, discipliner och karriärskeden. Själv gick jag på 1–2 i veckan som doktorand och det var utan tvekan den viktigaste delen av min forskarutbildning. Jag lärde mig långt mer där än jag gjorde på kurserna jag tog.

En sådan närvaro har dock inte gått att upprätthålla som forskare. Till en början kändes det inte bra, men numera är jag kallare. Jag känner mig trygg i att jag genom mina olika aktiviteter, däribland den här bloggen, drar mitt strå till den gemensamma stacken. Därtill har jag, alltsedan vi lanserade det Kunskapshistoriska seminariet hösten 2017, varit en frekvent arrangör av publika arrangemang. Mot detta sociala sammanhang har jag en stor lojalitet. Men jag ser också till att använda min ledningsroll för att styra upp saker som jag själv vill gå på. Och detta är ett tips jag skulle vilja ge även till doktorander. Seminarier kan och bör användas för att etablera och fördjupa kontakter med andra forskare. Så se till att de du vill lära känna kommer och hälsar på! Och se till att de ämnen och frågor som du bryr dig om lyfts!

Samma princip gäller förstås för större arrangemang. När jag nu i eftermiddag leder panelsamtalet ”Skrivande bortom akademin” så kommer det kretsa kring sådant som är right up my alley. Konstigt vore väl annars!? Det är ju jag som bjudit in deltagarna, bokat lokalen, bestämt upplägget och sökt locka dit personer jag känner som jag vet är intresserade av tematiken. Hur stor publik det sen blir är svårt att sia om. Maj är vad maj är. Men för egen del har evenemanget obefintlig nedsida. Bara att sammanföra panelisterna med varandra hjälper mig att stärka det större ekosystem som jag vill se spira. Därtill finns en betydande uppsida i form av samtalet, publiken och den podcast som spelas in. Allt detta är gravy. Köttet och potatisen står redan på bordet.

Och så gillar jag att spela det akademiska spelet (och andra strategispel!). Begränsade eller obefintliga nedsidor i kombination med uppsidor. ”Heads I win, tails I don't lose much” som det heter i investeringsvärlden.

Så med detta sagt hoppas jag såklart vi ses i eftermiddag eller att ni lyssnar på podden framöver! Och för skåningar som inte kan ta sig till Lund 15–17 finns också en fin chans att hänga i Malmö ikväll där vi kör release för Bildningsboxen på Inkonst med start 18.30 (dörrarna öppnar) och 19 (scenen). Komsi komsi!


----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

tisdag 17 maj 2022

En sak om dagen

 


De senaste åren har jag haft förmånen att arbeta nära några av de skickligaste och mest framgångsrika svenska modernhistorikerna i generationen över mig. På nära håll har jag fått se hur det är att vara Jenny Andersson eller Johan Östling. Vad innebär det för dem att verka i en roll som forskningsledare? Hur ser deras kalendrar och arbetsdagar ut? Vilken typ av förfrågningar kommer deras väg? Och vad gör de för att skydda sig själva och andra från att drunkna i arbete?

Ja, för att verkligen besvara den här typen av frågor på djupet hade jag behövt ett annat medium än en blogg. Kanske en podcast? Tanken har slagit mig efter mången långlunch och konferensmiddag. För den här typen av frågor intresserar mig mycket. Hamnar du jämte mig finns det en överhängande risk att samtalet glider in på ”hur gör du då?”. 

Samtidigt är jag en vän av det skrivna ordet och det korta formatet. För det tvingar fram hårda val. Vad är egentligen allra viktigast av det jag vill säga? Om mina läsare bara tar med sig en sak av det jag skriver – vad vill jag att det ska vara? Och givet att jag vet svaret – vad behöver texten då innehålla? Hur disponerar jag den bäst? Vad ska bort?

Ja, som ni ser av frågebatteriet ovan är det en konst att skriva kort. Det kräver tid och tankemöda, erfarenhet och experimentlusta. Men när man lyckas är det tillfredsställande. Särskilt för läsarna som har en massa viktigare saker i sina liv än att läsa just det som jag skriver.

Så, vilken lärdom från de upptagna och efterfrågade forskningsledarnas värld vill jag dela med mig av här i dag? Jo, det är en teknik som går ut på att inte dela upp sina dagar i olika roller och arbetsuppgifter. Första gången jag stötte på den var när Johan Östling berättade om att han då och då hade läsdagar. Ett par år senare berättade Jenny Andersson, nyss hemkommen från sina äventyr vid Sciences Po i Paris, om att hon – av ren och skär nödvändighet – hade börjat ägna sig åt en sak per dag. Måndag: handleda doktorander och läsa deras texter. Tisdag: skriva på forskningsartikel. Onsdag: undervisa och förbereda undervisning. Och så vidare.

För några veckor sedan stötte jag också på en variant av tekniken i Cal Newports podcast ”Deep Questions” där han varje vecka svarar på lyssnarfrågor. Podden är inte riktigt lika bra som Newports böcker och blogginlägg, men det finns guldkorn i nästan varje avsnitt (och tyvärr lite för mycket reklam). Oh well, där omtalas tekniken i alla fall som ”day-batching” och motiveringen till varför man ska ägna sig åt detta är att det minimerar ”context switching”. Grundtanken är att det är kognitivt mer krävande att vara studierektor på förmiddagen och forskare på eftermiddagen än det är att helhjärtat ägna varje roll var sin dag.

För egen del har jag den senaste tiden inte organiserat mitt arbete så här. Och kanske är det en anledning till att jag under vårterminen varit lite småmissnöjd med hur saker och ting har känts. Vid närmare eftertanke slår det mig att jag under en rätt lång tid nu klagat på att de flesta arbetsdagar består av massa småpill. Problemet är inte att det är för mycket att göra utan att det känns för splittrat. Kanske är det en oundviklig del av denna fas av min karriär. Men det behöver likväl hanteras. Så framöver ska jag prova att göra en sak om dagen.

Har ni provat detta eller något liknande?


Vidare läsning:

"Hur många bord spelar du?"

"Om vikten av att uppgradera sitt nej"


----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!