Kan man få för mycket forskningsmedel?

 

För några år sedan hade en god vän till mig exceptionella framgångar med sina forskningsansökningar. Hen befann sig i den tidiga postdocfasen då höjden av anställningstrygghet stavas tre år på 75 %. Insikten om detta gjorde att personen i fråga knöt näven i fickan och sköt med hagel. Stora som små forskningsfinansiärer mottog ansökningar. Många av dem lät sig övertygas. Det här låter spännande! Det här satsar vi på!

Resultatet blev att min kollega från en termin till en annan gick från en tom kalender till ett fullspäckat forskningsschema som sträckte sig långt in på 2020-talet. Var detta höjden av lycka? Nej, det var det faktiskt inte. Det fanns nämligen ett problem. Forskningsprojekten handlade om olika saker. Vissa av dem hängde över huvud taget inte ihop med varandra. Och detta skapade en splittrad tillvaro. Pengaklumpen var förstås bättre än arbetslöshet. Men den var likväl en mixed blessing. 

Själv har jag aldrig haft fullt så stora och varierade framgångar som min kollega. De år det gått allra bäst för mig har jag fått träff på snarlika ansökningar hos olika finansiärer. Detta skapar inga problem – tvärtom. Men jag har ändå absolut försatt mig i situationer där jag varit alltför splittrad. Där synergieffekterna mellan de olika sakerna jag gjort varit så gott som obefintliga. I perioder som dessa gnager det dåliga samvetet. Ja, vad man än gör så känns det som att man inte gör tillräckligt av det man borde.

Men finns det då någon lösning på detta problem? Går det att finna en optimal balans mellan fokus och variation? Ja, svaret varierar förstås från person till person. Vad som ger en forskare huvudvärk gör en annan uttråkad. Själv har jag dock de senaste åren gradvis insett att det allvarligaste hotet mot mitt välbefinnande är att jag sprider mig för tunt. Därför har jag den senaste tiden haft koncentration och synergi som ledstjärnor. Utifrån denna princip räcker det inte att någonting är intressant i sig självt – det måste på något sätt haka i sådant jag redan gör eller vill göra i framtiden.

Ett konkret exempel på vad detta inneburit är att jag, efter en del vånda, tackat nej till att vara med på vissa ansökningar och tidigare i höst faktiskt tackade nej till finansiering jag beviljats för ett mindre forskningsprojekt. Vid tidpunkten behövde jag pengarna för att säkra goda forskningsvillkor under 2023, men samtidigt insåg jag att det skulle ta åtminstone 2–3 månader att genomföra projektet. Månader som jag – om jag fick bestämma helt själv – hellre ville lägga på andra saker. Och jag är projektforskare med en forskningsbuffert. Jag får bestämma sånt här själv! Pengar, schmengar.

En generell lärdom som kan dras av detta är att vara försiktig med vad man satsar på. Det är riskabelt att söka projekt och tjänster som man when push comes to shove inte vill ha. Här gäller det att känna sig själv och våga dra konsekvenserna av sin självkännedom. Och man ska heller inte glömma bort att det är tillåtet att tacka nej, hoppa av och ändra sig. Avsäger du dig rätten att fatta sådana beslut så kommer någon annan fatta dem åt dig. Och då kan du – hur osannolikt det än låter – faktiskt få för mycket forskningsmedel. Watch out!

Vidare bloggläsning: "Ansökningsskrivandets plats i forskningsprocessen" & "Hur många bord spelar du?"
 

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!