Det kommande året ska flera av de studenter som jag undervisade på 2010-talet disputera. De gör det vid olika lärosäten och i olika ämnen. Vissa befinner sig i Sverige, andra utomlands. Och eftersom jag har haft den här bloggen rullande i nästan fem år så är det en och annan som frågar mig om råd. För många vill gärna fortsätta på den akademiska banan.
Så vad ska man göra? Hur ska man tänka? Vilka förväntningar ska man ha?
Och hur går det egentligen till när man söker tjänster och forskningsmedel i Sverige?
När mejlen kommer brukar jag glatt knattra på. Berättar lite om hur jag ser på det hela, understryker vikten av att söka och vinna externa forskningsmedel, bifogar ett par exempelansökningar och länkar till några blogginlägg. Tipsar om Karen Kelskys bok
"The Professor Is In".
Samtidigt har jag med åren också försökt att hejda mig själv. För det är väldigt mycket jag inte vet. Det är elva år sedan jag var nydisputerad. Bäst-före-datumet på många av mina erfarenheter och kunskaper har för längesedan passerat.
Så i min bukett av råd brukar jag särskilt tipsa de blivande doktorerna om att ta kontakt med någon som är där de snart kommer vara. Alltså någon som disputerade för ett, två eller tre år sedan och som nu har lyckats få temporärt fotfäste i akademin. Kanske fått en postdoctjänst eller ett flerårigt forskningsanslag. Hur har de gjort? Vad funkade för dem? Vilka lärdomar har de dragit?
Det är också på denna nivå som jag tycker att förväntningarna ska ligga, i alla fall inom ett ämne som historia.
Det finns goda möjligheter att verka som historieforskare genom att dra in externa anslag.
Många stiftelser ger bidrag i stipendieform vilket är ett utmärkt sätt att komma i gång med sin självständiga forskarkarriär. Andra stiftelser och forskningsråd ger större summor som möjliggör några års forskning där man också i formell mening är anställd.
För den som är ny är det hela en djungel. Men inom forskarsamhället finns det många – särskilt bland de unga forskarna – som vet hur det hela fungerar. Fråga, lyssna och prova är melodin som gäller.
En fast anställning då? Hur får man det?
Ptja, i Sverige finns det lite olika sätt. Officiellt så är ideologin att fasta tjänster ska vinnas i öppen konkurrens, till exempel genom att det utlyses ett biträdande lektorat (möjligt att söka upp till fem år efter disputation), ett lektorat eller en professur. Denna meritokratiska princip är dock i praktiken långtifrån allenarådande.
Ett annat sätt att bli anställd är att bli inlasad (men det är vanligare att bli utlasad). Kanske kan man, om man är politiskt lagd, sätta sig i en situation att bli detta. Men det är ett riskfyllt spel och jag vet själv ingen som medvetet gått in för detta. Händer det så händer det.
Det tredje sättet är att nomineras till en prestigefull karriärtjänst – Pro Futura eller Wallenberg Academy Fellow – vilket leder till mycket goda forskningsvillkor under många år och därefter övergår det hela i en fast tjänst. Detta är ingen transparent process, men den har blivit väldigt viktig under de senaste 10 åren. Kanske för att det är det bästa sättet för institutioner att själva styra sin rekryteringsprocess?
Mitt tips för den nyfikne här är – precis som ovan – att fråga sig fram bland dem som är där du vill vara. Läs lite av vad de publicerat. Kolla upp deras forskningsprofiler. Se om ni har några gemensamma bekanta. Ta kontakt och fråga hur det kom sig att de kom att nomineras och hur processen sedan gick till.
Det finns förstås mycket mer att säga på det här området (och bloggen har en hel del relevanta inlägg i arkivet, se nedan!), men vad säger ni läsare? Vilka råd ger ni om någon frågar er?
*
Vidare bloggläsning:
----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!
