Vad krävs för att lyckas och trivas som forskare? Den här bloggen ger verktyg för att navigera en akademisk karriär utan att försaka fritid och familj. Gå med i bloggens mejllista för att inte missa något nytt inlägg. Du får då e-boken "Konsten att spela forskarspelet". Skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se.
fredag 26 januari 2024
Fem läs- och lyssningstips (januari 2024)
tisdag 23 januari 2024
Några råd till dig som är på väg att disputera
Det kommande året ska flera av de studenter som jag undervisade på 2010-talet disputera. De gör det vid olika lärosäten och i olika ämnen. Vissa befinner sig i Sverige, andra utomlands. Och eftersom jag har haft den här bloggen rullande i nästan fem år så är det en och annan som frågar mig om råd. För många vill gärna fortsätta på den akademiska banan.
Så vad ska man göra? Hur ska man tänka? Vilka förväntningar ska man ha?
Och hur går det egentligen till när man söker tjänster och forskningsmedel i Sverige?
När mejlen kommer brukar jag glatt knattra på. Berättar lite om hur jag ser på det hela, understryker vikten av att söka och vinna externa forskningsmedel, bifogar ett par exempelansökningar och länkar till några blogginlägg. Tipsar om Karen Kelskys bok "The Professor Is In".
Samtidigt har jag med åren också försökt att hejda mig själv. För det är väldigt mycket jag inte vet. Det är elva år sedan jag var nydisputerad. Bäst-före-datumet på många av mina erfarenheter och kunskaper har för längesedan passerat.
Så i min bukett av råd brukar jag särskilt tipsa de blivande doktorerna om att ta kontakt med någon som är där de snart kommer vara. Alltså någon som disputerade för ett, två eller tre år sedan och som nu har lyckats få temporärt fotfäste i akademin. Kanske fått en postdoctjänst eller ett flerårigt forskningsanslag. Hur har de gjort? Vad funkade för dem? Vilka lärdomar har de dragit?
Det är också på denna nivå som jag tycker att förväntningarna ska ligga, i alla fall inom ett ämne som historia.
Det finns goda möjligheter att verka som historieforskare genom att dra in externa anslag. Många stiftelser ger bidrag i stipendieform vilket är ett utmärkt sätt att komma i gång med sin självständiga forskarkarriär. Andra stiftelser och forskningsråd ger större summor som möjliggör några års forskning där man också i formell mening är anställd.
För den som är ny är det hela en djungel. Men inom forskarsamhället finns det många – särskilt bland de unga forskarna – som vet hur det hela fungerar. Fråga, lyssna och prova är melodin som gäller.
En fast anställning då? Hur får man det?
Ptja, i Sverige finns det lite olika sätt. Officiellt så är ideologin att fasta tjänster ska vinnas i öppen konkurrens, till exempel genom att det utlyses ett biträdande lektorat (möjligt att söka upp till fem år efter disputation), ett lektorat eller en professur. Denna meritokratiska princip är dock i praktiken långtifrån allenarådande.
Mitt tips för den nyfikne här är – precis som ovan – att fråga sig fram bland dem som är där du vill vara. Läs lite av vad de publicerat. Kolla upp deras forskningsprofiler. Se om ni har några gemensamma bekanta. Ta kontakt och fråga hur det kom sig att de kom att nomineras och hur processen sedan gick till.
tisdag 16 januari 2024
Det bästa sättet att lära sig något
Det brukar sägas att det bästa sättet att lära sig något är att undervisa om det. Genom att ge en kurs på ett nytt område tvingas man läsa in sig, strukturera sitt tänkande och – tillsammans med studenter – bena ut vad som är centralt och vad som inte är det.
Undervisning gör också, precis som skrivande, en själv medveten om vad det är man inte vet. För även på områden som man behärskar ganska väl kan en oväntad fråga ställa en svarslös. Och det är inget fel i det. Det är viktigt att lärare – kanske särskilt på universitetsnivå – då och då säger: ”Jag vet inte”.
Om det aldrig sker befinner man sig på vältrampad mark. Långt från varje form av forskningsfront.
För egen del var det dock längesedan som jag hade några större undervisningsbeting. Under de snart fem år som den här bloggen har funnits skulle jag uppskatta att undervisning i formell mening varit under 5 % av min verksamhet.
Med det sagt kan man förstås fundera på var gränserna för undervisning går. Vad är den här bloggen? Vad är en understreckare eller medverkan i en pod? Vad är ”Ta din tid” för en bok?
Om ambitionen och funktionen av det man gör är att andra människor lär sig saker – undervisar man då? Kan man tänka sig att alla former av lärarskap och studier – i dess essens – egentligen är något helt frikopplat från myndighetsutövning och styrdokument?
Ptja, sånt där kan man fundera några varv kring. Och ni gör det säkert bättre och klokare än jag! I mitt huvud går det dock någon slags skiljelinje mellan undervisning i strikt mening (kurser, examination etc.) och annat som vi ägnar oss åt. Om inte annat för att sakerna sker under så pass olika villkor.
Själv kommer jag imorgon, tillsammans med Isak Hammar, att inleda vårens undervisande. Vi ger tillsammans en temakurs i kunskapshistoria på kandidatnivå som jag har gett ett par gånger tidigare i andra konstellationer. Det brukar alltid vara roligt och givande. Jag är ju, som ni vet, rätt så ordentligt insyltad i fältet.
Ja, faktum är att jag och Johan Östling precis har kommit ut med vår egen lärobok i ämnet: ”The History of Knowledge” utgiven på Cambridge University Press i deras serie Cambridge Elements. Det rör sig om korta böcker (vår är på 75 sidor eller cirka 30 000 ord) som ska kunna användas i undervisningen över hela världen. Det är förstås väldigt hedrande att ha fått chansen att göra detta och för mig och Johan har skrivandet varit ett sätt att avsluta den första fasen av vår kunskapshistoriska resa.
Vi sätter där ner foten i frågor som vi diskuterat med kollegor i omkring ett decennium (”Vad är kunskap?”; ”Vad är kunskapshistoria?” ”Vad är kunskapshistoria inte?” etc.). Vi ger empiriska exempel från vår egen och andras forskning och söker helt enkelt ge en kondenserad version av de tankar, idéer och perspektiv som vi har utvecklat. Målet har varit att skriva någonting som är användbart för andra. Något som en ny generation kunskapshistoriker kan ta spjärn emot och bygga vidare på.
Vill ni läsa boken så är det enkelt – den finns fritt tillgänglig att ladda ned open access (länk här). Dessutom kommer vi ha en digital bokrelease via Zoom den 31 januari, 13.00-14.30 (https://lu-se.zoom.us/j/2108272169). Varmt välkomna på den!
*
Vidare läsning om mina (och andras!) tankar kring undervisning: "Hållbart och ohållbart lärarskap: Betraktelser kring ett panelsamtal"
tisdag 9 januari 2024
Vilka är dina stora stenar?
Föreställ dig att du har en stor glasburk framför dig. Jämte den har du tre skålar. En med sand, en med småsten och en med lite större stenar.
Hur ska du göra för att få ned allt i glasburken?
Svaret är att du måste börja med de stora stenarna. För småstenen och sanden fixar det sig ändå. De kan lirka sig in och fylla tomrummen. Men om sand och småsten fyller botten av burken – ja då räcker inte utrymmet till för de stora stenarna. De får helt enkelt inte plats.
Sensmoralen i analogin är att man måste se till att prioritera stora, viktiga och krävande saker. Småsakerna och allt det där halvviktiga fixar sig ändå.
Får man en kvart över kan man alltid svara på epost, boka tågbiljetter eller fixa med en utskrift. Men samma kvart kan inte alltid användas till fokuserat djuparbete, säg till att skriva på en artikel eller fila på en ansökan.
Innan du börjar planera så gäller det alltså att veta vilka som är dina stora stenar. Därefter gäller det att avsätta tid för dem och sedan skydda den tiden från annat. Det låter lätt och självklart i teorin. I praktiken är det svårt. Men det är kraftfullt om man klarar av det.
Det är så avhandlingar färdigställs och forskarkarriärer tar fart.
”Big rocks first”-analogin kommer från Stephen Coveys bok ”First Things First” från 1994. Där återfinns också den klassiska fyrfältsmatrisen med de två axlarna brådskande och viktigt. Enligt denna kan arbetsuppgifter delas in i fyra kategorier: ” viktigt och brådskande”; ”viktigt, men inte brådskande”; ”brådskande, men inte viktigt” samt ”vare sig viktigt eller brådskande”.
Sensmoralen här är att det viktigaste på lång sikt är att säkerställa att man ägnar ordentligt med tid åt sådant som är viktigt, men inte brådskande, till exempel att skriva en bok eller utarbeta ett nytt forskningsprojekt. Det sistnämnda kan ta många år och risken finns att det aldrig kommer resultera i någonting. Men vill man åstadkomma stora saker måste man ge sig själv chansen.
Samtidigt är det på kort sikt enkelt att strunta i detta. Det får inga konsekvenser imorgon, nästa vecka eller kanske ens nästa år. Men om fem eller tio år är det de sakerna som spelar roll.
Den som vill skörda då behöver plantera nu.
Så med dessa bilder färskt i arbetsminnet, hur ser ditt 2024 ut? Vilka är de stora stenarna? Vad kan du göra för att säkerställa att de verkligen hamnar i glasburken och inte trängs ut av småsten och sand?
Och hur mycket kommer du ägna dig åt sådant som är viktigt, men inte brådskande? Har du avsatt ordentligt med tid för det?
söndag 7 januari 2024
2024 börjar bra!
Den gjorde att många bokköpare fick upp ögonen för "Ta din tid"! Från och till toppade den Adlibris topplista (alla kategorier!) och två dagar på raken var den trea på Bokus motsvarighet!