Om att skriva på engelska respektive svenska

De senaste åren har jag blivit bekväm med att använda engelska som arbetsspråk. Jag läser snabbt och obehindrat. Skriver kortare texter utan att det tar emot. Känner ingen stress inför att hålla föredrag, leda workshops eller yttra mig på seminarier. Av detta ska ni inte förledas till att tro att min engelska är top-notch. Det är den verkligen inte. Men den är fullt duglig och jag är inte rädd för att använda den. 

Vad gäller skrivandet kan min bristande språkförmåga ibland rentav vara en fördel. För mig avdramatiserar nämligen engelskan uppgiften. Jag vet att jag inte kan nå min intellektuella eller stilistiska högstanivå. Därför nöjer jag mig med att försöka kommunicera så att jag blir förstådd. Jag slår inte knut på mig själv. Leker inte med ord och rytm. Håller det så enkelt som möjligt och skeppar iväg. 

Med mina svenska texter är det annorlunda. Där har jag högre stilideal och betydligt mer prestige. Jag vet att jag skriver rätt bra. Ibland får jag till det precis så där snärtigt och tight som jag vill. Men just eftersom jag vet detta så kan jag också bli mer besviken på mina svenska texter. Är de livlösa och knackiga så finns det inga ursäkter. Då är de bara misslyckade.

Skillnaden på vad jag förmår skriva på svenska och engelska har inskärpts för mig de senaste månaderna. Parallellt med att mitt svenska bokmanus om miljöfrågornas genombrott slutbearbetats och gått i tryck har samma manus – i lätt redigerad form – översatts för att ges ut på internationellt förlag. Detta möjliggörs genom ett unikt samarbete mellan Lund University Press och Manchester University Press. Ett fantastiskt initiativ som om jag hade fått bestämma skulle stå modell för hela landet. 

För det är faktiskt först när jag läser mig själv i professionell översättning som jag inser hur fattig min egen akademiska engelska är. Texterna jag får skickade till mig, ett kapitel i taget, har flyt, driv och elegans. Språket är varierat och precist. Meningsbyggnaden oklanderlig. På egen hand hade jag aldrig – hur länge jag än hade försökt och hur bra språkgranskare jag än hade haft – kommit upp i samma nivå. Inte en chans. 

Så en stilla önskan så här i juletid är att fler svenska humanister och samhällsvetare ska få uppleva det som jag nu upplever. Hur ens bästa genom andras försorg blir tillgängligt för fler. Det finns oerhört mycket högkvalitativ forskning på svenska som förtjänar att få en internationell publik. Delvis måste detta förstås ske genom att vi alla lär oss att hjälpligt skriva kortare texter på engelska. Men för stora och komplicerade bokprojekt tycker jag det är väl mycket begärt av oss att vi ska skriva dem på ett annat språk än vårt modersmål. Kungsvägen till excellens kan inte vara halvbra engelska.

Dessutom riskerar våra internationaliseringssträvanden att döda den svenskspråkiga monografin. En genre som under lång tid varit viktig både för forskarsamhället och för en bredare offentlighet. Säga vad man vill om vetenskapliga monografier på internationellt förlag. De är förstås blytunga i karriär- och meriteringssynpunkt. Men de är också ett effektivt sätt att avskärma sin forskning från det svenska samhälle vi lever och verkar i. Jag tror det kan få många skadliga effekter på sikt. Både för forskningen och för samhället. 

Så hum-sam-tomten vad säger du? Finns det några översättningspotter under granen? Kunde inte det vara värt en stor strategisk satsning de närmaste åren? Och varför inte kombinera detta med en ny giv för de vetenskapliga tidskrifterna? Kanske kunde man kalla satsningen för "av forskarsamhället efterfrågad infrastruktur"? Det hade varit nåt det!

Med detta inlägg går bloggen på julledighet. Tack alla läsare för att ni hängt med även denna höst! Själv har jag haft lika roligt som vanligt så den 12 januari drar bloggandet igång igen. Stay safe så syns vi då!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Vad forskare kan lära sig av marknadsförare

 

De senaste åren har mitt stora forskningsintresse varit hur det egentligen går till när någonting blir ”common knowledge”. Därför har jag studerat historiska processer när någonting, som under lång tid endast engagerat små grupper av människor, på allvar börjat sätta avtryck i det stora flertalets liv. När, hur och varför sker något sådant? Vem eller vilka är det som får det att hända? Vilka konsekvenser får det?

För att gripa mig an den här typen av frågor har jag läst vitt och brett. Men ett område som jag hållit mig på behörigt avstånd ifrån är allt som har att göra med marknadsföring. Hur nu det kommer sig. För är det något fält som frågorna ovan vetter mot så är det väl marknadsföring? Om inte av kommersiella produkter så av idéer? No?

Det hela hänger förstås samman med att jag, i likhet med många andra forskare, sökt mig till akademin för att jag inte har velat sälja saker. Jag har haft helt andra ideal och drivkrafter. Det har jag fortfarande. Men det senaste året har jag ändå fått upp ögonen för att ”marketing & sales” är fascinerande praktiska kunskapsområden. Jag har nu läst i princip hela Seth Godins produktion (jag älskar den). Slukat Copyblogger och Derek Sivers. Och för ett par månader sedan var jag spellbound av George Moore’s klassiker Crossing the Chasm: Marketing and Selling Disruptive Products to Mainstream Customers (3d edition 2014).

Vad har jag då lärt mig av all denna läsning? Well, massor. Men om jag ska välja ut en sak så är det att marknadsföring a’la Seth Godin & co inte handlar om att kränga saker utan om att skapa något som är användbart och älskat. Något som gör människors liv enklare eller bättre. Något de skulle sakna om det inte fanns. Något som de vill vara först med att berätta för sina vänner om.

Hur lyckas man med det då? Hur skapar man något som låter tala om sig? Godin menar att den rakaste vägen är att tänka smått och konkret. Fokusera på en liten grupp människor och exkludera med gott samvete resten. Så, vilka människor vill du egentligen hjälpa? Vilka problem har de? Vad skulle kunna göra deras liv bättre? För att ta reda på detta måste du mer än någonting annat lyssna på dem. Marknadsföring handlar om de andra och inte om dig själv. För att bli sedd måste du först se. Om någon inte gillar det du gör? Spelar ingen roll. Du riktar dig inte till alla och haters gonna hate. Men om ingen älskar det du gör? Då har du problem på riktigt. 

Kan då forskare lära sig någonting av detta? Ptja, nog kan de det. Åtminstone om vi är intresserade av att fler människor ska läsa och använda vår forskning. Vill vi att det ska hända så är det nog inte så dumt att fundera över vilka det är vi egentligen skriver för. Vems liv och värld är det egentligen vi vill göra bättre? Vilka läsare vill vi verkligen nå? Hur kan vi veta att vi når dem? Hur mycket tid lägger vi på att lyssna på dem och försöka förstå deras situation?

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Att lämna akademin

 

Våren 2020 genomsyrades de internationella bloggar och twitterflöden jag följer av frustration och ilska. Anledningen var att de akademiska karriärutsikterna i länder som USA och Australien, till följd av coronapandemin, på kort tid gick från dåliga till usla. En sämre tidpunkt att disputera och börja söka tenure-track tjänster än 2020 har inte funnits. Krydda detta med stora studieskulder och svaga sociala skyddsnät och vi har en giftig cocktail.

Till saken hör att försämringen av den internationella akademiska arbetsmarknaden inte skedde från någon hög nivå. Alltsedan finanskrisen 2007–2008 har det på många håll varit tuffa tider. Det akademiska prekariatet har vuxit snabbt och skoningslöst. I oss närliggande länder som Danmark, Finland, Tyskland och Storbritannien har forskarbanan varit stenhård. På Köpenhamns universitet har varsel av fast anställd personal följts av nya varsel.

Den internationella akademiska bloggosfären är ett barn av dessa omständigheter. The Professor Is In hade knappast varit en smash-hit om universitet och högskolor fightats med näbbar och klor för att få anställa nybakade doktorer och ge dem goda arbetsvillkor. Men så är som bekant inte fallet. Antalet forskarutbildade har under lång tid ökat betydligt snabbare än antalet fasta tjänster. Ekvationen går alldeles uppenbart inte ihop om inte många disputerade lämnar akademin. Vad göra?

Något universellt svar på denna fråga finns det förstås inte. För svenska akademiker är frågan heller inte akut. Här har det inte skett några stora nedskärningar och möjligheterna till extern finansiering är alltjämt förhållandevis goda. Fasta tjänster växer förstås inte på träd, men en sådan är inte heller nödvändig för att verka och vara en röst i akademin. Åtminstone inte i mitt ämne.

Men samtidigt kan man förstås även här ha goda skäl att vilja lämna akademin. Det finns trots allt många värdefulla saker man kan göra med sitt liv och bara för att man trivts som doktorand är det inte säkert att man njuter i fulla drag av att vara postdoc eller universitetslektor. Kanske dags att shop around? Måhända finns det blåa oceaner och gröna gräsmattor en bit bort?

För den som någon gång funderat över dessa frågor, å sin egen eller andras vägnar, finns sedan ett par månader tillbaka Christopher L. Caterines utmärkta Leaving Academia: A Practical Guide (Princeton 2020). Det är en välskriven, ärlig, koncis och insiktsfull berättelse om författarens eget uppbrott från akademin under 2010-talets andra hälft. Skarpa observationer kombineras med handfasta råd och tips på allt från CV-utformning till anställningsintervjuer. Caterines väg från romersk poesi till strategisk kommunikation är lärorik även för den som surrat sig hårt kring den akademiska masten. Om inte annat för att förstå den omställning som andra i ens närhet går igenom.

Ett område som Caterine skriver särskilt bra och konkret om är hur man bygger, vidgar och underhåller ett professionellt nätverk. Betydelsen av denna ”soft skill” torde vara uppenbar för alla som verkat en längre tid i akademin. Samtidigt hör detta till den praktiska sfären av tyst kunskap som vi sällan – och kanske också ogärna – pratar med varandra om. Det är knappast så att vi lite till mans sätter Keith Ferazzis Never Eat Alone (2005) i händerna på nyantagna doktorander (eller oss själva).

Men tar vi Caterines bok på allvar är tiden kanske kommen för att prova nya vägar. Vad säger att vi inte kan ha hands-on seminarier om akademiskt och utom-akademiskt nätverkande? Vad hindrar oss att bjuda in erkänt skickliga personer och be dem berätta hur de gör och vad de har lärt sig genom åren? Kan vi dessutom bjuda in personer som framgångsrikt verkar i gränslandet mellan akademin och andra sfärer torde möjligheterna till nya insikter vara stora. På detta område, liksom så många andra, vore vi betjänta av att den tysta kunskapen – det sociala kapitalet – lyfts fram i ljuset.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!