Om att skriva på engelska respektive svenska

De senaste åren har jag blivit bekväm med att använda engelska som arbetsspråk. Jag läser snabbt och obehindrat. Skriver kortare texter utan att det tar emot. Känner ingen stress inför att hålla föredrag, leda workshops eller yttra mig på seminarier. Av detta ska ni inte förledas till att tro att min engelska är top-notch. Det är den verkligen inte. Men den är fullt duglig och jag är inte rädd för att använda den. 

Vad gäller skrivandet kan min bristande språkförmåga ibland rentav vara en fördel. För mig avdramatiserar nämligen engelskan uppgiften. Jag vet att jag inte kan nå min intellektuella eller stilistiska högstanivå. Därför nöjer jag mig med att försöka kommunicera så att jag blir förstådd. Jag slår inte knut på mig själv. Leker inte med ord och rytm. Håller det så enkelt som möjligt och skeppar iväg. 

Med mina svenska texter är det annorlunda. Där har jag högre stilideal och betydligt mer prestige. Jag vet att jag skriver rätt bra. Ibland får jag till det precis så där snärtigt och tight som jag vill. Men just eftersom jag vet detta så kan jag också bli mer besviken på mina svenska texter. Är de livlösa och knackiga så finns det inga ursäkter. Då är de bara misslyckade.

Skillnaden på vad jag förmår skriva på svenska och engelska har inskärpts för mig de senaste månaderna. Parallellt med att mitt svenska bokmanus om miljöfrågornas genombrott slutbearbetats och gått i tryck har samma manus – i lätt redigerad form – översatts för att ges ut på internationellt förlag. Detta möjliggörs genom ett unikt samarbete mellan Lund University Press och Manchester University Press. Ett fantastiskt initiativ som om jag hade fått bestämma skulle stå modell för hela landet. 

För det är faktiskt först när jag läser mig själv i professionell översättning som jag inser hur fattig min egen akademiska engelska är. Texterna jag får skickade till mig, ett kapitel i taget, har flyt, driv och elegans. Språket är varierat och precist. Meningsbyggnaden oklanderlig. På egen hand hade jag aldrig – hur länge jag än hade försökt och hur bra språkgranskare jag än hade haft – kommit upp i samma nivå. Inte en chans. 

Så en stilla önskan så här i juletid är att fler svenska humanister och samhällsvetare ska få uppleva det som jag nu upplever. Hur ens bästa genom andras försorg blir tillgängligt för fler. Det finns oerhört mycket högkvalitativ forskning på svenska som förtjänar att få en internationell publik. Delvis måste detta förstås ske genom att vi alla lär oss att hjälpligt skriva kortare texter på engelska. Men för stora och komplicerade bokprojekt tycker jag det är väl mycket begärt av oss att vi ska skriva dem på ett annat språk än vårt modersmål. Kungsvägen till excellens kan inte vara halvbra engelska.

Dessutom riskerar våra internationaliseringssträvanden att döda den svenskspråkiga monografin. En genre som under lång tid varit viktig både för forskarsamhället och för en bredare offentlighet. Säga vad man vill om vetenskapliga monografier på internationellt förlag. De är förstås blytunga i karriär- och meriteringssynpunkt. Men de är också ett effektivt sätt att avskärma sin forskning från det svenska samhälle vi lever och verkar i. Jag tror det kan få många skadliga effekter på sikt. Både för forskningen och för samhället. 

Så hum-sam-tomten vad säger du? Finns det några översättningspotter under granen? Kunde inte det vara värt en stor strategisk satsning de närmaste åren? Och varför inte kombinera detta med en ny giv för de vetenskapliga tidskrifterna? Kanske kunde man kalla satsningen för "av forskarsamhället efterfrågad infrastruktur"? Det hade varit nåt det!

Med detta inlägg går bloggen på julledighet. Tack alla läsare för att ni hängt med även denna höst! Själv har jag haft lika roligt som vanligt så den 12 januari drar bloggandet igång igen. Stay safe så syns vi då!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Vad forskare kan lära sig av marknadsförare

 

De senaste åren har mitt stora forskningsintresse varit hur det egentligen går till när någonting blir ”common knowledge”. Därför har jag studerat historiska processer när någonting, som under lång tid endast engagerat små grupper av människor, på allvar börjat sätta avtryck i det stora flertalets liv. När, hur och varför sker något sådant? Vem eller vilka är det som får det att hända? Vilka konsekvenser får det?

För att gripa mig an den här typen av frågor har jag läst vitt och brett. Men ett område som jag hållit mig på behörigt avstånd ifrån är allt som har att göra med marknadsföring. Hur nu det kommer sig. För är det något fält som frågorna ovan vetter mot så är det väl marknadsföring? Om inte av kommersiella produkter så av idéer? No?

Det hela hänger förstås samman med att jag, i likhet med många andra forskare, sökt mig till akademin för att jag inte har velat sälja saker. Jag har haft helt andra ideal och drivkrafter. Det har jag fortfarande. Men det senaste året har jag ändå fått upp ögonen för att ”marketing & sales” är fascinerande praktiska kunskapsområden. Jag har nu läst i princip hela Seth Godins produktion (jag älskar den). Slukat Copyblogger och Derek Sivers. Och för ett par månader sedan var jag spellbound av George Moore’s klassiker Crossing the Chasm: Marketing and Selling Disruptive Products to Mainstream Customers (3d edition 2014).

Vad har jag då lärt mig av all denna läsning? Well, massor. Men om jag ska välja ut en sak så är det att marknadsföring a’la Seth Godin & co inte handlar om att kränga saker utan om att skapa något som är användbart och älskat. Något som gör människors liv enklare eller bättre. Något de skulle sakna om det inte fanns. Något som de vill vara först med att berätta för sina vänner om.

Hur lyckas man med det då? Hur skapar man något som låter tala om sig? Godin menar att den rakaste vägen är att tänka smått och konkret. Fokusera på en liten grupp människor och exkludera med gott samvete resten. Så, vilka människor vill du egentligen hjälpa? Vilka problem har de? Vad skulle kunna göra deras liv bättre? För att ta reda på detta måste du mer än någonting annat lyssna på dem. Marknadsföring handlar om de andra och inte om dig själv. För att bli sedd måste du först se. Om någon inte gillar det du gör? Spelar ingen roll. Du riktar dig inte till alla och haters gonna hate. Men om ingen älskar det du gör? Då har du problem på riktigt. 

Kan då forskare lära sig någonting av detta? Ptja, nog kan de det. Åtminstone om vi är intresserade av att fler människor ska läsa och använda vår forskning. Vill vi att det ska hända så är det nog inte så dumt att fundera över vilka det är vi egentligen skriver för. Vems liv och värld är det egentligen vi vill göra bättre? Vilka läsare vill vi verkligen nå? Hur kan vi veta att vi når dem? Hur mycket tid lägger vi på att lyssna på dem och försöka förstå deras situation?

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Att lämna akademin

 

Våren 2020 genomsyrades de internationella bloggar och twitterflöden jag följer av frustration och ilska. Anledningen var att de akademiska karriärutsikterna i länder som USA och Australien, till följd av coronapandemin, på kort tid gick från dåliga till usla. En sämre tidpunkt att disputera och börja söka tenure-track tjänster än 2020 har inte funnits. Krydda detta med stora studieskulder och svaga sociala skyddsnät och vi har en giftig cocktail.

Till saken hör att försämringen av den internationella akademiska arbetsmarknaden inte skedde från någon hög nivå. Alltsedan finanskrisen 2007–2008 har det på många håll varit tuffa tider. Det akademiska prekariatet har vuxit snabbt och skoningslöst. I oss närliggande länder som Danmark, Finland, Tyskland och Storbritannien har forskarbanan varit stenhård. På Köpenhamns universitet har varsel av fast anställd personal följts av nya varsel.

Den internationella akademiska bloggosfären är ett barn av dessa omständigheter. The Professor Is In hade knappast varit en smash-hit om universitet och högskolor fightats med näbbar och klor för att få anställa nybakade doktorer och ge dem goda arbetsvillkor. Men så är som bekant inte fallet. Antalet forskarutbildade har under lång tid ökat betydligt snabbare än antalet fasta tjänster. Ekvationen går alldeles uppenbart inte ihop om inte många disputerade lämnar akademin. Vad göra?

Något universellt svar på denna fråga finns det förstås inte. För svenska akademiker är frågan heller inte akut. Här har det inte skett några stora nedskärningar och möjligheterna till extern finansiering är alltjämt förhållandevis goda. Fasta tjänster växer förstås inte på träd, men en sådan är inte heller nödvändig för att verka och vara en röst i akademin. Åtminstone inte i mitt ämne.

Men samtidigt kan man förstås även här ha goda skäl att vilja lämna akademin. Det finns trots allt många värdefulla saker man kan göra med sitt liv och bara för att man trivts som doktorand är det inte säkert att man njuter i fulla drag av att vara postdoc eller universitetslektor. Kanske dags att shop around? Måhända finns det blåa oceaner och gröna gräsmattor en bit bort?

För den som någon gång funderat över dessa frågor, å sin egen eller andras vägnar, finns sedan ett par månader tillbaka Christopher L. Caterines utmärkta Leaving Academia: A Practical Guide (Princeton 2020). Det är en välskriven, ärlig, koncis och insiktsfull berättelse om författarens eget uppbrott från akademin under 2010-talets andra hälft. Skarpa observationer kombineras med handfasta råd och tips på allt från CV-utformning till anställningsintervjuer. Caterines väg från romersk poesi till strategisk kommunikation är lärorik även för den som surrat sig hårt kring den akademiska masten. Om inte annat för att förstå den omställning som andra i ens närhet går igenom.

Ett område som Caterine skriver särskilt bra och konkret om är hur man bygger, vidgar och underhåller ett professionellt nätverk. Betydelsen av denna ”soft skill” torde vara uppenbar för alla som verkat en längre tid i akademin. Samtidigt hör detta till den praktiska sfären av tyst kunskap som vi sällan – och kanske också ogärna – pratar med varandra om. Det är knappast så att vi lite till mans sätter Keith Ferazzis Never Eat Alone (2005) i händerna på nyantagna doktorander (eller oss själva).

Men tar vi Caterines bok på allvar är tiden kanske kommen för att prova nya vägar. Vad säger att vi inte kan ha hands-on seminarier om akademiskt och utom-akademiskt nätverkande? Vad hindrar oss att bjuda in erkänt skickliga personer och be dem berätta hur de gör och vad de har lärt sig genom åren? Kan vi dessutom bjuda in personer som framgångsrikt verkar i gränslandet mellan akademin och andra sfärer torde möjligheterna till nya insikter vara stora. På detta område, liksom så många andra, vore vi betjänta av att den tysta kunskapen – det sociala kapitalet – lyfts fram i ljuset.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Forskningsagenda

Den akademiska tillvaron är alltid omväxlande, men vissa terminer är onekligen mer omväxlande än andra. Själv har jag hösten 2020 befunnit mig i ett ovanligt splittrat tillstånd. Å ena sidan har jag sökt starta upp mitt nya forskningsprojekt om aktiesparandets popularisering. Å andra sidan har jag haft ett bokmanus som gått in i produktionsfasen och två andra som befunnit sig under översättning. Utöver detta har det i vanlig ordning varit mycket annat som hänt. Jag har, som jag var inne på i ett tidigare inlägg, försökt dra i bromsen. Men i forskarvärlden tar det ett tag innan man ser effekterna av detta. 

Detta blogginlägg är dock inte tänkt som någon klagoskrift. Jag har ingenting att klaga över. En av de saker som jag verkligen gillar med mitt arbete är att det är omväxlande och att man får göra många olika saker parallellt. Ena dagen står man i en föreläsningssal med B-studenter, nästa dag träffar man doktorander från hela Lunds universitet, därefter bär det av till Jönköping för en offentlig föreläsning. Det är ingen risk att man har långtråkigt som historiker! 

Vad som däremot är en reell risk när hjulen snurrar fort är att mer intellektuellt krävande forskningsprocesser stannar av. Det är en sak att läsa korrektur, sätta ihop en PowerPoint eller skriva ett blogginlägg. Det kan man göra i farten. Men att på allvar göra framsteg i sitt forskningsarbete är något annat. Det sker inte av sig självt. Särskilt inte när andra viktiga och brådskande saker, som ett språkgranskat bokmanus eller ett omslagsförslag, kan dimpa ner när som helst. 

Så vad kan man då göra för att driva processen framåt när tiden är knapp och oviss? Ett sätt är att upprätta en detaljerad forskningsagenda och kontinuerligt uppdatera den. Med detta menar jag ett dokument där alla handlingar som krävs för att driva ett specifikt projekt framåt är nedtecknade. Stort som smått ska vara med. Allt från inköp av böcker och excerpering av insamlat källmaterial till utarbetande av artikelsynopsis och författande av ett forskningsläge. 

Genom att upprätta en detaljerad och handlingsorienterad forskningsagenda blir det enklare att gå in och ut ur en forskningsprocess. När ett möte ställs in och man får några oväntade timmar över behöver man inte fundera på vad man ska göra. Det är bara att kika på forskningsagendan och välja en uppgift som passar tidsrymden. Kanske är det lagom att skriva ett mail till forskare x och introducera sig? Kanske är det dags att läsa de där artiklarna om 1980-talets Storbritannien som man skrev ut för två veckor sedan? Kanske är det dags att lägga en unit på att skissa på hur det teoretiska avsnittet kan se ut? 

Arbetssättet är förstås inte optimalt. För att på allvar få upp farten i en forskningsprocess krävs, åtminstone för mig, lite mer samlad tid. Gärna några heldagar på raken. När ångan sen väl är uppe brukar jag kunna använda korta tidsrymder på ett bra sätt. Men samtidigt är tillvaron i akademin ofta upphackad. Och då behöver man tekniker för att hålla sin forskningsprocess i rörelse. Små framsteg är trots allt bättre än inga framsteg alls. Och ibland visar det sig – när kalendern väl öppnar upp sig – att man på något konstigt sätt faktiskt fått betydligt mer gjort än man trott.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Hur blir man läst?

De flesta historiker skriver och publicerar inte speciellt många böcker under sin akademiska karriär. Ger man ut en monografi vart femte eller sjunde år är man knappast att betrakta som improduktiv. Snarare tvärtom. Utifrån sett kanske detta låter lite. Hur lång tid kan det egentligen ta att skriva 150–250 sidor? Men forskning är en långsam verksamhet som involverar betydligt mer än bara skrivande. Dessutom är det inte så att etablerade forskare bara – eller ens i huvudsak – ägnar sig åt sin egen forskning. För den som inte har forskningsanslag är det lätt att uppslukas av undervisning och administration. Och även de som drar in anslag på anslag kan lätt drunkna i ansvar och åtaganden.

Om denna forskartillvarons beskaffenhet kan mycket sägas. Men en aspekt som jag tycker vi talar för lite om är vad man kan göra för att få de böcker som vi väl skriver att bli lästa och använda. Jag tänker inte här på stilistiska aspekter, det vill säga hur vi skriver. Detta har diskuterats flitigt så länge jag befunnit mig i akademin. Själv skulle jag rentav vilja sträcka mig till att hävda att vår svårtillgänglighet tenderar att överdrivas. Många forskare skriver minst lika rakt och medryckande som andra fackboksförfattare.

Vad forskare dock i regel är betydligt sämre på är att synas och ta plats. Det är rentav något som många av oss aktivt väljer bort. Bara tanken på att ta ord som ”marknadsföringsplan”, ”sociala medier-närvaro” och ”författarplattform” i sin mun kan väcka vämjelse. Det understår inte en forskare att ägna sig åt ”shameless self-promotion”. Man har väl inte sökt sig till akademin för att bli en säljare? Eller? 

Å andra sidan. Har man ägnat 5–6 år av sitt forskarliv åt att skriva en bok som man tycker innehåller några nya viktiga insikter. Visst vill man att den ska få så många och så engagerade läsare som möjligt? Visst vill man att den ska recenseras, användas som kurslitteratur och köpas in av bibliotek? Visst vill man att forskare och studenter ska plocka upp ens resonemang och bygga vidare på dem? Åtminstone vill man väl att de människor som man faktiskt vet är intresserade av ämnet ska känna till att boken finns? Eller?

Svarar man ja på någon av frågorna ovan så är man intresserad av ett ens bok ska cirkulera. Om inte i samhället i stort så åtminstone i delar av forskarsamhället. Jag vill mena att det är mer än lovligt naivt att tro att detta sker av sig självt bara boken håller en tillräckligt hög kvalitet. Så funkar inte världen och så har den aldrig funkat. Uppmärksamhet har alltid varit en bristvara. För att något ska cirkulera krävs det därför att någon eller några – dock inte nödvändigtvis forskaren själv – anstränger sig och agerar strategiskt för att så ska ske. Helst ska man ha tillgång till centrala kunskapsarenor, ha ett stort nätverk, känna personer på nyckelpositioner, samt ha institutionella och organisatoriska resurser till sitt förfogande. Träffar man helt rätt kan lyckosamma kedjereaktioner och "word of mouth"-synergier få saker att spridas snabbt, långt och länge.

Men om dessa saker talar vi forskare sällan. I min erfarenhet är denna ”efterarbetsfas” den del av forskningsprocessen som vi på ett kollektivt plan ägnar allra minst tankeverksamhet. Nya idéer och ansökningar diskuterar vi numera ganska mycket. Seminarier om artikel- och bokskrivande är inte ovanliga. Själva forskningsarbetet stöts och blöts regelbundet. Men jag har då aldrig hört talas om något seminarium eller workshop som handlat om hur man kan skapa så goda förutsättningar som möjligt för att ens forskning faktiskt ska bli läst och använd i forskarsamhället. Tystare kunskap – eller kanske rättare sagt okunskap – får man leta efter.

Vidare läsning: 

"Bokmarknadsföring (del 1)"

"Bokmarknadsföring (del 2)"

"Forskare och sociala medier"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Vem skulle sakna Scandia?

 

I förra veckan meddelade Vetenskapsrådet att den anrika historievetenskapliga tidskriften Scandia inte beviljats ekonomiskt stöd för den kommande treårsperioden. Det innebär, allt annat lika, att tidskriften inom kort går i graven. Något eget kapital eller några kostnader att skära i finns inte. Det redaktionella arbetet sker redan i dag i princip ideellt. Hoppet står till att en ny finansiär – säg en forskningsstiftelse, en fakultet eller en sammanslutning av landets historiska institutioner – träder in och garanterar långsiktigt ekonomiskt understöd. Någon frivillig?

Själv arbetade jag under åren 2012–2015 i Scandias redaktion. Därefter har jag under 2017–2020 varit lokalredaktör för Historisk tidskrift. Från dessa positioner har jag sett hur viktiga dessa två allmänhistoriska tidskrifter är för det svenska historikersamhället. Det är där forskningsresultat på svenska i artikelformat publiceras. Det är där böckerna vi skriver har störst chans att recenseras. Det är där man som forskare kan få en överblick över vad som sker utanför ens egen omedelbara intressesfär. Det är där många doktorander första gången ser sitt namn i tryck. 

Samtidigt är det knappast så att alla svenska historiker prenumererar på tidskrifterna, än mindre läser dem ingående. Det senaste numret vållar sällan, om någonsin, passionerade diskussioner runt fikabord eller på sociala medier. Många bläddrar förstås igenom numren och läser lite här och där. Men antalet personer som tar sig igenom tidskrifterna från pärm till pärm – utöver korrekturläsarna och redaktörerna – är en lätträknad skara. För den historiker som helt struntar i att orientera sig i tidskrifterna väntar heller inte någon intellektuell isolering. Det går alldeles utmärkt att verka som historiker i Sverige ändå.  

Så vem kommer sakna Scandia om den går i graven? Vem kommer sakna Historisk tidskrift om den en dag går samma öde till mötes? Behöver vi verkligen tryckta tidskrifter på svenska på 2020-talet? Det är väl internationell vetenskaplig excellens vi strävar mot – och sådan kräver specialisering, eller? Är det kanske snarare kring bloggar som den här och Den arga historikern vi numera samlas? Är de svenskspråkiga vetenskapliga tidskrifterna blott kvarlevor från en fördigital era? Vad krävs för att de ska bli lästa, diskuterade och använda även i framtiden?

Den ambition jag själv arbetade utifrån under min tid i de två redaktionerna var att tidskrifterna skulle fylla en professionellt integrerande funktion. Jag ville att tidskrifterna skulle föra samman historiker kring frågor som berör fler än de specialintresserades skara. Det vill säga vara något mer än bara meriteringskanaler. Det tydligaste uttrycket för detta är temanumret "Därför är vi historiker" (Scandia 2013:2) som jag gjorde tillsammans med Cecilia Riving och Malin Gregersen, men också texten ”Avtäckningsmodellen” (Scandia 2017:2) där jag försökte få till stånd ett större kollegialt samtal kring undervisningsfrågor. I båda fallen gick det väl sådär. Gensvaret var inte enormt.

Så handen på hjärtat är det faktiskt den här bloggen som visat sig allra bäst på att föra samman svenska historiker (och andra!). Bloggmediet ger en frihet, snabbhet, tillgänglighet och interaktivitet som de tryckta tidskrifterna inte kan mäta sig med. Samtidigt står dessa två medieformer förstås inte på något sätt emot varandra. Jag tror att våra kollegiala samtal mår bäst av att föras i olika tidsrytmer och via olika kanaler. Tidskrifternas publiceringstakt möjliggör eftertanke, fördjupning och kvalitetssäkring. De är, som jag ser det, en nödvändig infrastruktur för kvalificerade vetenskapliga samtal inom vårt ämne. Jag tycker det vore mycket olyckligt om denna nu började monteras ned.

För historieämnet behöver knappast fler och snävare specialiseringar. Tvärtom. Vi behöver sträva efter att göra vår forskning till mer av ett, eller rättare sagt flera sammanlänkade, kollektiva kunskapsprojekt. Inom dessa krävs det att vi fortlöpande tar del av – och bygger vidare på – varandras forskningsresultat. För detta krävs gemensamma kunskapsarenor där vi samtalar på det språk som vi behärskar bäst. Förstklassig historievetenskap kräver nämligen språklig precision. Svenskan är också en förutsättning för att vi ska vara betydelsefulla i och för det samhälle som – det ska vi inte glömma bort – bekostar vår verksamhet.

De senaste decenniernas internationalisering av vårt ämne har givetvis på många sätt varit till godo. Det är bra att historiker i min egen generation är bekväma att delta i internationella vetenskapliga samtal på engelska. Men Environment and History, International Journal of the Classical Tradition och Journal for the History of Knowledge kan aldrig bli en gemensam infrastruktur för historiker verksamma i Sverige. För ett ämne som vårt är den nationella samtalsnivån – liksom den nordiska – oerhört viktig: socialt, intellektuellt, professionellt. Det måste gå att hålla flera bollar i luften samtidigt. Det måste gå att öppna upp sig mot nya världar – internationella tidskrifter, sociala medier – samtidigt som vi värnar om det som under lång tid bundit oss samman.

Kommer du sakna Scandia om den försvinner? Det kommer jag.

EDIT: Läs gärna Martin Almbjärs inlägg i frågan "So long Scandia" på Den arga historikern.

----------------------------------------------

Vill du läsa fortsättningen på "Ett år av akademiskt skrivande"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över en pdf där jag samlat bloggtexter och essäer jag skrivit under 2021 och 2022  (totalt 94 sidor). Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!

Smarta mål för ditt skrivande (Curieblogg #6)

Något av det kraftfullaste man kan göra som akademisk skribent är att sätta upp så kallade ”smart goals”. Det vill säga skrivmål som är specifika, mätbara, accepterade, realistiska och tidsbestämda. Tekniken ställer stora krav på konkretion – vilket också är själva poängen. Därigenom kan man göra gränslösa projekt av typen ”skriva en bok” eller ”ha en forskarblogg” till avgränsade arbetsuppgifter.

Själv använde jag i dubbel bemärkelse denna teknik när jag i februari 2019 startade den här bloggen. Den gick ut på att under ett års tid dokumentera mitt arbete med att skriva en monografi om miljöfrågornas genombrott i Sverige under sent 1960-tal och tidigt 1970-tal. Jag hade forskat om ämnet i fem år och publicerat ganska många artiklar och bokkapitel. 

Nu var det dags att ge ett samlat bidrag och gå vidare. Därför utarbetade jag ett detaljerat synopsis för ett manus på 150–175 sidor fördelat på åtta kapitel. Vad gällde bloggen så föresatte jag mig att varje tisdag under terminstid publicera ett inlägg på 500–1000 ord. Den 1 februari 2020 skulle bloggen – och förhoppningsvis också boken– vara färdigskriven.

I praktiken blev det inte riktigt så. Bokskrivandet tog längre tid än planerat och bloggandet visade sig vara alltför roligt och givande för att bara ge upp. Men samtidigt landade jag ganska nära mina mål. Detta var knappast en slump. För det faktum att såväl ramarna som siktet var så tydliga gjorde att jag under hela året hade en klar linje att följa. Jag behövde inte fundera så mycket på vad som skulle göras och vad det skulle leda till. Det var bara att underordna sig processen och köra på.

Men smarta mål i all ära. Detta att över huvud taget sätta upp mål för sig själv och sitt arbete är inte en riskfri teknik. Det må vara ett effektivt sätt att ro något i land – men sen då? Vad gör man när målet är uppnått? När det som gett riktning framåt plötsligt ligger bakom dig? Då är det lätt att känslor av tomhet och missmod väller fram. Det kan bli förlamande. Så var det för mig året efter disputationen.

Men även under tiden som man arbetar med ett tydligt mål för ögonen kan arbetet vara tungt. För alla dagar utom en når man ofrånkomligen inte fram. Har man skrivit 50 sidor så är det ändå 100 kvar. Detta kan resultera i ett konstant lågintensivt missnöje med den egna insatsen. Det stora målet kan göra att de små framstegen bleknar och känns obetydliga.

Vad forskningen om akademiskt skrivande ordinerar är ett annat förhållningssätt. Ett som sätter skrivprocessen i fokus och avdramatiserar slutprodukten. Ett smart mål, eller kanske rättare sagt ett smart system, kan vara att säkra och använda 45 minuters skrivtid varje dag. Därmed kan man potentiellt ”lyckas” varje dag oavsett vad man producerar. Det är som att föresätta sig att träna tre gånger i veckan och aldrig ställa sig på vågen.

Den här typen av systemtänkande är förstås lättare att beskriva än att implementera. Forskare är inte maskiner och stora mål är svåra att helt klara sig utan. Själv försöker jag dock numera att använda dem varsamt. Det vill säga i kombination med system- och processtänkande. Jag är också noga med aldrig bara ha ett mål som överskuggar alla andra. För säkerhets skull vill jag att mitt bord ska ha många ben.

Vad gäller hösten 2020 så var ett av mina skrivmål att författa den här gästbloggen. Det har rakt igenom varit roligt och utmanande. I och med detta inlägg är dock målsättningen historia. Som tur är har jag en hemmablogg i behov av underhåll. Kanske möts vi där framöver?

(Detta inlägg publicerades ursprungligen i Curie den 4 november 2020)

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Vägen till ett nytt forskningsprojekt. Del 1

Någon gång under 2017 började jag på allvar fundera över hur jag skulle gå till väga för att byta forskningsinriktning. Vid denna tidpunkt var jag fortfarande mitt uppe i diverse projekt om miljöfrågornas genombrott i 1960-talets Sverige. Forskningen rullade på väldigt väl. Jag kunde mitt ämne, kunde forskningen på fältet och hade samlat på mig stora mängder källmaterial. Dessutom hade jag lärt känna många forskare som intresserade sig för samma fenomen. Jag befann mig alltså i en utmärkt position för att ställa intressanta frågor och genomföra forskning som faktiskt efterfrågades av andra.

Men samtidigt hade känslor av mättnad börjat infinna sig. Det var allt färre böcker och artiklar som överraskade mig. I källmaterialet hittade jag ungefär det som jag förväntade mig. Min drivkraft att lära mig nya saker om ämnet och tiden blev allt svagare. Jag behövde någonting nytt. Ett annat ämne, en annan tidsperiod, ett annat sammanhang. Vad jag så smått hade börjat få korn på var att det skulle vara roligt att forska om människors relation till pengar.

För den som känt mig under en längre tid kan detta säkert tyckas märkligt. Historiskt sett har jag nämligen inte alls varit intresserad av pengar. Jag har aldrig drömt om att bli rik eller köpa dyra saker. Däremot har jag alltid varit intresserad av personlig frihet. Enligt familjelegenden deklarerade jag i sjuårsåldern att jag inte ville att skolan skulle ”inkräkta på min fritid”. Därför såg jag till att göra alla läxor under skoltid. Ett enklare sätt hade måhända varit att bara strunta i läxorna eller göra dem med vänsterhanden. Men det var jag för fyrkantig för att inse. Study hard, play hard – blev min melodi.

I tjugoårsåldern kom jag dock att inse att pengar och frihet hänger ihop. Är man duktig på att spela nätpoker behöver man inte sitta i ett bås på Jönköpings centralstation och sälja bussbiljetter. Med pengar på ett bankkonto och låga fasta utgifter har man inte så många måsten. Då kan man göra saker för att de är roliga och utvecklande. Som att spela Magic och läsa historia.

Mot bakgrund av det ovanstående kanske det inte är så konstigt att jag i mitten på 2010-talet blev fascinerad av aktiebloggosfären. Där fanns det en livlig community av människor med ordinära jobb och inkomster som strävade efter att bli ekonomiskt oberoende. Inspirationen kom föga förvånande från USA. Där hade bloggare som ”Mr Money Mustache” populariserat idén om FIRE (Financial Independence Retire Early) genom att dokumentera sin egen resa till detta tillstånd. Grundidén är att man under ett antal år upprätthåller en hög sparkvot (alltså lever långt under sin inkomstnivå) och investerar i breda indexfonder. För den som kan leva på 25 % av sin inkomst så innebär varje arbetsår tre friår. Kan man göra det mellan 20 och 30 så tar börsen hand om resten.

Själv hade jag aldrig träffat någon människa som tänkte på detta sätt (i alla fall inte högt). Och just därför blev jag nyfiken. Varje bok jag läste lärde mig massor. Särskilt viktig var sociologen Daniel Fridmans Freedom From Work: Embracing Financial Self-Help in the United States and Argentina (2017). Genom den började jag inse att det här var ett globalt fenomen och att det på många sätt var både nytt och gammalt. Vissa av böckerna som FIRE-bloggarna skrev om, t.ex. George Clasons The Richest Man in Babylon var bankpropaganda från 1920-talet. Boken hade översatts till svenska 2010! Hur kom det sig? Varför då och inte tidigare?

Som synes var jag ett nytt forskningsämne på spåret. Mina idéer var förvisso väldigt grova – men något fanns det allt där. Hur skulle jag göra för att utveckla det vidare? Mitt val föll på att sätta press på mitt framtida jag. I december 2017 anmälde jag därför mitt intresse för att hålla ett föredrag på HT-dagarna i Lund. Detta är ett årligt återkommande arrangemang där Lundaforskare inom humaniora och teologi håller korta populärvetenskapliga föredrag för en intresserad allmänhet. Temat för 2018 års dagar var "okänt". Rubriken jag skickade in var ”Anonyma aktiebloggare och strävan efter finansiell frihet”. Förslaget antogs och i april 2018 var det dags att testa några idéer högt. Hur det gick och vad som hände sen ska jag berätta om i ett kommande inlägg.

Detta är första delen i inläggsserien "Vägen till ett nytt forskningsprojekt". Läs del 2 här, del 3 här och del 4 här. 

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Om vikten av att uppgradera sitt nej

 

Hösten 2020 har jag tackat nej till många saker som jag egentligen hade velat göra. Det är en konsekvens av att jag, någon månad in på terminen, insåg att det fanns alldeles för lite luft i systemet. Arbetstimmarna räckte helt enkelt inte till för mer än det som jag redan åtagit mig. Och några extra timmar på kvällar och helger fanns inte att tillgå. Sånt är livet med tre barn, varav en bebis.

Samtidigt tror jag inte att vår växande familj är den enda anledningen till att jag just denna höst tvingats uppgradera mitt nej. Lika viktigt är att jag det senaste året gått in i en ny karriärfas. För även om jag inte är faculty så är jag heller inte riktigt en postdoc. Jag är mer etablerad än så. Sedan ett par månader tillbaka är jag biträdande handledare för tre doktorander. Min andrabok är på väg i tryck. Genom den här bloggen – och gästbloggen i Curie – är jag också betydligt mer synlig i forskarsamhället än jag var för några år sedan. Allt detta gör att jag i större utsträckning blir påtänkt för saker. Det är förstås hedrande. Men också svårt. För om jag använder samma kriterier för att tacka ja som för två år sedan så svämmar min kalender över.

Så hur gör man då för att uppgradera sitt nej? Vilka processer kan man använda för att göra besluten enklare? Ett sätt är att göra klart för sig själv vad det är som man verkligen vill uppnå på något eller några års sikt. Är det att söka meritera sig för en fast tjänst? Är det att bygga upp och vårda en forskningsmiljö? Är det att utvecklas som lärare och driva pedagogiskt utvecklingsarbete? Är det att göra sig ett namn i offentligheten? Är det att söka forskningsmedel för ett nytt projekt? Är det att vidga sitt professionella nätverk i nya riktningar? Är det att ta sin internationalisering till en ny nivå? 

Allt det ovanstående är rimliga målsättningar i en situation som min. Men att försöka göra allt på samma gång är inte möjligt. Det säger sig självt att det inte går att ha tio top priorities. Det går kanske max att ha två–tre stycken. Och även då bör man veta rangordningen på dem. För när goda saker ställs mot varandra – säg ett erbjudande om att sitta i VR:s bedömargrupp, vara sakkunnig för en postdoc, hålla i kandidatuppsatsseminariet, vara opponent på en intressant avhandling och bli handledare för en doktorand – ja då kommer det krävas att man gör val. Visst kan man upp till en viss nivå ta av sin forskningstid. Men även där finns det gränser. Och på lite sikt kommer det att få konsekvenser om publiceringstakten sjunker och du slutar upp med att utarbeta nya projekt och skriva ansökningar.

Själv har jag upplevt tiden efter att mitt bokmanus blev färdigt som extra svår att navigera i. Fram till dess hade jag en tydlig top priority: andraboken. Med detta klart för mig blev andra val enkla. Jag kunde till mig själv och andra säga ”nej tack, jag måste få klart min bok”. När granskningskommentarerna på mitt manus kom tillbaka i maj så släppte jag med lätthet allt annat och gav mig hän åt att omarbeta det. Men nu i höst har jag inte haft någon lika stor och självklar top priority. Det har snarare varit många lite mindre saker och det har gjort varje enskild valsituation svårare att hantera.

Kanske är det alltså så enkelt som att jag – efter det att boken blev klar – hamnade i ett prioriteringsvakuum. Vad jag då borde gjort var nog att stanna upp, ta lite ledigt och tänka igenom nästa steg. Nu körde jag på och det var först fram mot oktober som jag kunde börja lyfta blicken. Då hade jag stor glädje av att läsa om Kerry Ann Rockquemores gamla kolumner i Inside Higher Ed. Men också produktivitetsgurun James Clears förträffliga inlägg om att säga nej. Med dessa i bakhuvudet har jag så smått börja hitta tillbaka till min mojo. Och den här veckan har jag med gott samvete tagit höstlov och åkt ut på landet med familjen. Peace out!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Börja skriva innan man är redo

Gränsen mellan att göra ett gediget förarbete och att prokrastinera kan vara hårfin. Ibland är det förstås så att man faktiskt måste läsa igenom källmaterialet en gång till, besöka ytterligare ett arkiv eller läsa några fler avhandlingar. Andra gånger är det inte så. Man har redan trålat fram tillräckligt med material för att kunna formulera en någorlunda intressant frågeställning som griper in i ett relevant forskningsläge. Det kanske inte är den bästa frågeställningen i världen. Men den är bra nog för att ge styrfart åt ett artikelmanus eller bokkapitel. Och den kan ju alltid omformuleras under vägen.

Likväl kan steget från att forska till att skriva kännas övermäktigt. Ofta beror det på att vi ställer höga krav på hur vårt eget skrivande ska se ut. Många forskare vill att texten ska vara närmast färdig och publicerbar direkt. Men skrivande kan också tillåtas att vara planlöst och ofärdigt. Inom den akademiska skrivrådslitteraturen talas det mycket om så kallad ”freewriting”. Denna teknik har utvecklats och populariserats av Peter Elbow och går ut på att avsätta en kort tid, 3–5 minuter, för att skriva helt fritt. Under denna tid får man inte läsa det man skriver, stryka något eller rätta stavfel. Syftet är att få ”the inner editor” att hålla tyst och skapa en sorts ”stream of consciousness”-text. I takt med att man övar sig kan skrivpassen utökas till 10–15 minuter.

Efter det att timern ringer är det fritt fram att läsa vad man skrivit. Syftet på detta stadium är att hitta guldkornen. Vad är lovande och värt att bygga vidare på? Finns det några meningar som går att använda eller idéer som kan utvecklas? En 5-minuters session är förstås inte alltid magisk. Men ibland visar det sig att man är betydligt mer redo än man trodde på förhand. Vissa forskare förälskar sig i tekniken och ser till att börja varje arbetsdag med ett kort freewritingpass. Innan man kollar mail och att göra-listor skriver man en kort stund obehindrat och prestigelöst rakt ur huvudet. Inte i första hand för att producera text utan för att kickstarta skriv- och tankearbetet.

Själv har jag med åren medvetet försökt att börja skriva allt tidigare i forskningsprocessen. Det är inte så att jag inte känner motstånd mot detta. Det gör jag verkligen. Men jag vet av erfarenhet hur kraftfullt det kan vara att skriva innan jag är redo. Inte minst hjälper det mig att få riktning för min inläsning av litteratur och källmaterial. Genom att skriva kan jag både upptäcka vad jag behöver läsa mer om och vad jag vet fullt tillräckligt om. Ibland låser det förstås sig. Då får man backa tillbaka och fortsätta med förarbetet. Någon vecka senare är det dags för ett nytt försök.

Den stora fördelen med att arbeta så här är att man kan hindra sig själv från att övergöra saker. Om du vet säkert att en bok inte kommer vara mer än en fotnot i den text du just nu skriver på. Ja, då är det inte rimligt att läsa den från start till mål. Åtminstone inte nu. Lars J. Lundgrens Försurningen på dagordningen: En bild av ett händelseförlopp 1966–1968 (1991) var inte central när jag skrev om den svenska framtidsdebatten 1971–1972 hösten 2014. Men två år senare när jag grep mig an miljödebattens intensifiering hösten 1967 var det ovärderlig läsning. Då strök jag under på varenda sida.

Det arbetssätt jag förespråkar här innebär alltså att skrivande och läsande är harmonierat, ja närmast synkroniserat. Självklart kan man arbeta på andra sätt. Själv läser jag också gärna saker som ligger långt bort från det jag för tillfället skriver på. Men denna breddläsning fyller andra funktioner än den mer instrumentella ”specialläsningen”. Den syftar till intellektuell utveckling, orientering och inspiration snarare än författande av egna texter. Som forskare klarar jag mig inte utan någon av de båda läsarterna.  

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Att tävla eller inte, det är frågan (Curieblogg #5)

 

I forskarvärlden finns det gott om drivna tävlingsmänniskor med väl utvecklade pannben. Det faktum att någonting är svårt, jobbigt, riskabelt eller tidsödande avskräcker inte dessa. Tvärtom kan utmaningen i sig själv utgöra den yttersta drivkraften. Det som verkligen lockar med akademin är att den erbjuder ”pure challenge”. Ribban kan ständigt flyttas högre upp och konkurrensen är aldrig långt borta. Perfekt!

Dessutom finns det i många länder och discipliner ingen bortre åldersgräns. Inom mitt eget ämne, historia, kan man vara ung och lovande upp i 50-årsåldern. Storverk skrivs inte sällan efter pension. Därmed kan tävlingsinriktade forskare ägna hela livet åt att mäta sig med andra och se hur långt de kan nå. I den ålder elitidrottare bjuds in till att varva ner i ”Mästarnas mästare” befinner sig forskare fortfarande i juniorligan.

En konsekvens av att gilla svåra utmaningar är att dess motsats – lågt hängande frukt – kan vara märkligt svår att hantera. När någonting går snabbt, enkelt eller ger oväntat stor utdelning kan en utmaningsdriven forskare bli misstänksam. Är det man gör verkligen viktigt och värdefullt om man inte stöter på motstånd? Kan ett lukrativt spel vara värt att spela om det inte finns några seriösa motståndare? Hur kul är det att ta godis från ett barn?

Inom andra världar än forskarvärlden – till exempel bland tech-entreprenörer i Silicon Valley – tänker många på andra sätt. Det gör bland annat Peter Thiel, en av Paypalgrundarna och författare till den moderna start up-klassikern From Zero to One (2014). Han menar att det är direkt skadligt att söka sig till hårt konkurrensutsatta områden. ”If you can recognize competition as a destructive force instead of a sign of value, you’re already more sane than most”, slår han fast. Målet för alla ambitiösa företag bör vara (även om det såklart inte ska sägas rakt ut till några myndigheter) att skapa monopol genom att lösa ett unikt problem. Vad man ska försöka göra är att uppfinna basket – inte bli den näste Michael Jordan.

Samma tankesätt återfinner vi hos Amazons vd Jeff Bezos. När det som idag är företagets stora kassako – Amazon Web Services – började ta fart presenterade de ansvariga en kalkyl för hur mycket man borde ta betalt för tjänsten för att gå jämt upp. Bezos ändrade den direkt genom att sänka priset kraftigt. Det sista han ville var att locka till sig konkurrens genom att visa på ”untapped potential”. Ju längre Amazon kunde undvika att tävla med andra desto bättre. Röda siffror var företagets bästa vän.

Dessa tankesätt är förstås allt annat än intuitiva för en tävlingsinriktad forskare. Idéerna kan rentav framstå som direkt frånstötande. Men just därför kan det vara intressant att ta på sig ett par andra glasögon och titta sig själv i spegeln. Vad ägnar man sig åt och varför? Vad skulle man göra annorlunda om man försökte undvika att tävla med andra genom att skapa sig en unik nisch? Vilka viktiga problemområden är det ingen annan som beforskar? Vilka bollar springer ingen på? Vad är det som är lätt för dig att göra, men svårt för andra?

(Detta inlägg publicerades ursprungligen i Curie den 12 oktober 2020)

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Pilotveckan

Förra veckan genomförde jag tre heldagspiloter av workshopen ”Finish On Time: Writing in Academia”. Närmare femtio doktorander och ett tiotal postdocs från all across Lunds universitet deltog. På förhand var jag – det ska villigt erkännas – duktigt spänd inför uppgiften. Visst hade jag provat workshopen via Zoom på de andra i Finish On Time-gänget, men det är förstås något helt annat att köra live med människor som man aldrig har träffat. 

Den överväldigande merparten av deltagarna var från andra fakulteter än min egen, företrädesvis medicinska och samhällsvetenskapliga. Bredden i forskningsämnen var enorm. Ändå visade det sig redan under de inledande presentationsrundorna att det fanns mycket som förenade deltagarna. På frågorna om varför de sökt sig till workshopen och vad de hoppades att lära sig under den gav de snarlika svar. Jag borde inte ha blivit förvånad, men det blev jag. 

Några dagar innan första workshopen hade jag fått deltagarlistorna. Efter ett par timmars googlande hade tvivlen börjat gnaga. Universitetsvärlden är – det går inte att komma ifrån – överväldigande stor. Forskare gör väldigt olika saker. Nu är förvisso inte historia det smalaste och mest specialiserade ämnet. Men ändå. Vad kan jag egentligen lära naturvetare, medicinare och ingenjörer om akademiskt arbete och skrivande? Vad har jag för kunskaper och erfarenheter som är värda att dela med dem? 

Efter ett år som utbildningsledare inom Finish On Time borde jag ha vetat bättre än att second-guessa mig själv på det sättet. För om det är något jag lärt mig under detta år så är det att forskare inom olika områden ställs inför liknande problem och utmaningar. Kanske inte alltid i själva forskningen. Men i väldigt mycket av allt det andra. Känslorna inför det egna arbetet, behovet av att planera och prioritera, relationen till handledare och kollegor, utmaningar med prokrastinering och perfektionism. På alla dessa områden är vi lika. 

Och forskare inom alla ämnen skriver. Kanske inte lika mycket och i samma genrer. Men forskning är en kommunikativ verksamhet och för all sådan är skrivande oundgängligt. Dessutom är forskning en så komplex intellektuell aktivitet att vi behöver kunna kommunicera med oss själva över tid. Ingen människa kan skriva en avhandling i en sittning. Ytterst få kan formulera en fullgod artikel i huvudet och sedan bara nedteckna den. Så gott som alltid händer det saker när vi skriver. I samspelet mellan text och tanke sker sådant som inte går att förutse.

Så hur gick då pilotveckan? Vad lärde sig deltagarna? Vad tyckte de om övningar, slides, exempel och utläggningar? Ja, detta återstår att se. Utvärderingarna görs och samlas in i detta nu. Själv hoppas jag förstås på att de faller väl ut och att pilotveckans workshop bara var de första av många. Men detta ligger inte i mina händer. Jag har gjort vad jag kunnat och det har, alldeles oavsett utfallet, varit både häftigt och lärorikt. När jag i våras – mitt under den värsta coronaförlamningen – bestämde mig för att avsätta några units för att skissa på hur en skrivworkshop i Finish On Times-regi skulle kunna se ut så trodde jag knappast att detta skulle bli verklighet så här fort. Men nu finns workshopkonceptet. Och jag har blodad tand.

--------------------------------------------

Vill du läsa fortsättningen på "Ett år av akademiskt skrivande"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över en pdf där jag samlat bloggtexter och essäer jag skrivit under 2021 och 2022  (totalt 94 sidor). Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!

"Man har aldrig så mycket tid som när man är doktorand" (Curieblogg #4)

 

För tio år sedan befann jag mig mitt i min forskarutbildning. Jag hade varit igång ett par år, funnit mig tillrätta socialt och fått en del avhandlingsarbete gjort. Men den kommande disputationen – för att inte tala om tiden därefter – kändes fortfarande som någonting mycket avlägset. Huruvida jag skulle hinna få ihop en färdig avhandling innan pengarna tog slut hade jag ingen aning om. Stundtals kunde tillvaron kännas pressande. Det fanns ju så mycket annat som tog tid från avhandlingen: seminarier, kurser, undervisning etc.

När jag vid något tillfälle ventilerade detta med min biträdande handledare Kim Salomon, mångårig prefekt vid historiska institutionen i Lund, fyrade han av sitt hjärtliga och bullriga skratt. ”David du ska veta en sak”, sa han, ”man har aldrig så mycket tid som när man är doktorand”. Där och då var det inte helt lätt att ta in. På ett rationellt plan förstod jag att det nog var sant. Jag hade en viss inblick i hur upptagna professorer, lektorer och postdoktorer tenderade att vara. Men på ett känslomässigt plan hade jag mina tvivel.

Kim var emellertid noga med att kvalificera sina ord. Han underströk att den absoluta tiden förvisso skulle minska, men det skulle också den faktiska tiden som saker tog att göra. För mig har det också blivit så. Om jag tittar tillbaka på min doktorandtid så kan jag se hur jag då kunde lägga veckor på att förbereda undervisning och offentliga föreläsningar. Jag kunde läsa igenom mina kapitelutkast tiotals gånger innan jag skickade in till handledare och mejl ska vi inte prata om. Jag kunde väga formuleringar fram och tillbaka. Även när det inte gällde något viktigt.

Det faktum att jag inte gör så längre beror på att jag idag både har mer rutin och ett större akademiskt självförtroende. Det sparar oerhörda mängder med tid att jag inte hela tiden ifrågasätter mig själv. Garanterat säger, gör och skriver jag saker som inte är top-notch. Men det är jag fine med. På ett personligt plan är jag nämligen numera ganska trygg i mitt forskarjag. Jag tror mig veta att mitt ”good enough” verkligen är ”good enough”.

Vad som drivit på denna utveckling mer än något annat har dock ingenting med akademin att göra. Anledningen stavas små barn och familjeansvar. Det har inneburit betydligt kortare och färre arbetsdagar än jag hade som doktorand. Ramarna har kraftigt snävats in. Men för mig har detta inte varit av ondo. Tvärtom. Mindre tid har hjälpt mig utveckla större fokus och göra bättre prioriteringar.

Dessa erfarenheter är jag inte ensam om. Inger Mewburn, mer känd under sitt bloggalias The Thesis Whisperer, har exempelvis beskrivit konsekvenserna av sitt föräldraskap på följande sätt: ”With less time to muck around and second-guess myself I was focused and diligent.” Mewburn menar sig rentav ha insett att vad som hindrat henne tidigare var att hon hade för mycket tid. Gränslös frihet passade henne dåligt. ”Restrictions breeds creativity” som man säger i designvärlden.

Med detta inlägg vill jag förstås inte slå ett slag för en kortare forskarutbildning. Eller för den delen påstå att småbarnsliv och forskarkarriär är väl anpassade efter varandra. Jag menar inte heller att det finns ett egenvärde i att allt går så snabbt som möjligt. Många saker behöver ta tid och det faktum att akademin trots allt tillåter detta är en av dess stora komparativa fördelar. Vad jag dock vill inskärpa är att absolut tid behöver sättas i relation till akademiskt självförtroende. Man har aldrig så mycket tid som när man inte är rädd.

(Detta inlägg publicerades ursprungligen i Curie den 28 september 2020)

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Uncommit eller buckle down?

För ett par veckor sedan stod det klart för mig att jag hade för mycket på mitt bord. Det hela kom inte som en chock. Jag visste mycket väl när jag gick på sommarsemester att inledningen på höstterminen var tjock. Det var inte så jag ville ha det, men det var så det var. Förhoppningsvis skulle det lätta sen.

Så blev nu inte riktigt fallet. När jag den 11 september satte mig ner för att göra min sedvanliga fyraveckorsplanering insåg jag att även de kommande veckorna hade tjocknat. För under den intensiva terminsstarten hände det som så ofta händer i akademin. Nya saker bubblar upp. Roliga förfrågningar kommer ens väg. Saker tar lite längre tid än man tror.

Hastigt och lustigt fylls kalendern upp. De vita dagarna försvinner och med ens känns en del av det roliga inte lika roligt längre. Stressen smyger sig på och känslan av kontroll minskar. Det ironiska mitt i allt – särskilt om ni frågar min fru – är att jag driver en blogg om hur man praktiskt kan hantera forskartillvaron. Jag ger workshops om planering och prioriteringar. Ja, just denna höst skriver jag rentav i Curie om det. Folk skulle bara veta...

Situationen jag försatt mig i är på intet sätt obekant för mig. Jag har varit i den förr och också skrivit om den här och här. Trogna bloggläsare vet att jag har en del verktyg för att hantera det uppkomna. Men jag skulle ljuga om jag säger att det är enkelt. Och jag skulle också ljuga om jag säger att det här är sista gången som jag kommer hamna här. Livet fungerar inte så. Man kan ha hur mycket kunskap, principer, gränser, erfarenheter och energi som helst. Diket är ändå aldrig långt borta. Är man människa kommer man då och då att köra ner i det.

Men väl i diket finns det förstås ändå val att göra. För på ett eller annat sätt måste man kravla sig upp och köra vidare. Vad det hela tenderar att koka ned till är ett val mellan två olika strategier: uncommit eller buckle down. Det vill säga börja hoppa av saker eller bita ihop och kämpa på. I min erfarenhet är det förstnämnda svårare men mer effektivt. Följer man essentialism-filosofin så är det den linjen som gäller.

Men den smala vägen är som bekant inte enkel att gå. Själv är jag, likt många andra forskare, en pliktmänniska. Vad jag sagt att jag ska göra gör jag i regel. Min självkontroll är det heller inget fel på. Jag kan tvinga mig själv till både det ena och det andra. Detta kan förstås oavsiktligt – men icke desto mindre – leda till ett direkt självdestruktivt agerande.

Så finns det då inte en tredje vägens strategi? Ptja. Om man inte kört för långt ner i diket så gör det kanske det. Detta skulle i sådana fall vara att buckle down under en bestämd tid. Säg en månad eller max två. Parallellt med detta kan man rensa längre fram i kalendern. Avstyra saker, vänligt tacka nej till nya förfrågningar, delegera och minimera åtaganden. Lyckas man med detta kan man ta sig igenom puckeln i trygg förvissning om att det faktiskt blir lugnare längre fram. Greg McKeown skulle förstås skaka på huvudet, men själv har jag den här gången landat i en sådan hybridstrategi. Förhoppningsvis faller den väl ut!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Skrivande och akademiskt självförtroende (Curieblogg #3)

När man som forskare sätter sina tankar och resultat på pränt öppnar man upp sig för det större forskarsamhället. I ett första skede är det måhända endast välvilliga kolleger som tillåts läsa. Men för den som har ambitioner att publicera sig så kommer texten förr eller senare att nå redaktörsögon och skickas ut på granskning. Givet att denna process faller väl ut går texten en dag i tryck eller blir en pdf. Därefter kan den potentiellt få stor betydelse i våra kollektiva kunskapsprocesser. I praktiken är det förstås sällan så. Men ändå. De läsare vi faktiskt får ges en inblick i vilka vi är, vad vi gör och vad vi förmår att kommunicera. Och våra viktigaste texter kan komma att bedömas och spela roll för våra karriärmöjligheter under decennier.

Mot denna bakgrund är det inte speciellt konstigt att akademiska skrivprocesser lätt kan låsa sig. Det är mycket som står på spel – inte minst den egna självbilden. Detta återkommer Pat Thomson, en av mina favoritbloggare vad gäller akademiskt arbete, ofta till. Hon understryker att akademiskt skrivande handlar både om att producera text och om att skapa oss själva som forskare. Det är en form av ”identity work”. Därför är det inte alltid så lätt att skilja på våra texters värde och vårt eget. De intellektuella och emotionella investeringarna hänger ihop. Därför kan såväl kritik som tystnad göra ont.

För att hantera denna skrivandets utsatthet hjälper det att ha ett robust akademiskt självförtroende. Tidigare bekräftelser, en stark professionell position eller ett brett och stödjande nätverk gör att det egna värdet inte ständigt står på spel. Detta självförtroende medför också att man kan bli en snabbare och mer orädd skribent. En som har råd att misslyckas. Med tiden kanske man rentav kan närma sig sin uppgift med ett hantverksmässigt lugn. Känslorna kan svalla, kritiken och tystnaden svida – men det skapande skrivandet kan fortgå ändå.

Generellt sett har seniora akademiker byggt upp mer av denna sorts självförtroende än juniora. Rädslan för att bli upptäckt som en bluff, så kallat ”imposter syndrome”, kan såklart förfölja forskare under en hel karriär (särskilt i underrepresenterade grupper). Men många forskare blir trots allt tryggare i takt med att åren går och den akademiska positionen stärks. Samtidigt är förstås inte en fast anställning eller en prestigefull yrkesbeteckning i sig någon garanti för någonting. Egon kan fortsätta att vara bräckliga alldeles oavsett vad vi erfarit.

Men det kanske viktigaste som ett akademiskt självförtroende ändå kan ge är en stärkt känsla av det egna värdet. För den som känner sig trygg i sin roll och sin plats blir det därigenom möjligt att prioritera det egna arbetet. Särskilt arbetsuppgifter som är viktiga men inte brådskande – som skrivande. Med ett grundmurat akademiskt självförtroende kan man vänligt tacka nej till förfrågningar och brandkårsutryckningar med hänvisning till att man inte har tid. Trots att alla onsdagsförmiddagar hösten 2020 endast innehåller anteckningen ”skrivtid”. För den som vågar kan denna aktivitet nämligen vara lika prioriterad som vilket undervisningspass eller institutionsstyrelsemöte som helst.

(Detta inlägg publicerades ursprungligen i Curie den 15 september 2020)

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Tråla fram en frågeställning

I forskares texter kommer frågeställningen tidigt. Det är den som ger riktning och i relation till den motiveras teori, metod och material. I praktiken ser forskning sällan ut så. Åtminstone inte inom historia. Processen har i regel en helt annan temporal struktur än våra framställningar gör gällande. Den slutgiltiga frågeställningen formuleras ofta sent.

Men hur gör man för att få till en bra frågeställning? Hur ser processen som leder fram till en sådan ut? Ja, någon universallösning finns det förstås inte. Men under de femton år som jag hållit på och skrivit uppsatser, avhandling, artiklar och ansökningar har jag ändå lärt mig en del om hur man kan göra. När jag i våras startade upp mitt nya projekt hade jag en uppsättning ”tricks of the trade” att ta till. En av dessa tekniker kallar jag att "tråla".

Syftet med trålning är att gå från ett övergripande intresse för en historisk period och tematik till att hitta intressanta saker som är empiriskt undersökningsbara. Tekniken är som mest användbar om man har några ingångar. I mitt fall var dessa inrättandet av stiftelsen Aktiefrämjandet (1976) och lanseringen av tävlingen Aktie-SM (1979). Båda dessa initiativ togs i en tid då intresset och förtroendet för börsen och aktier var mycket lågt i Sverige. Under hela 1970-talet gick Stockholmsbörsen kräftgång samtidigt som inflationen var tvåsiffrig. Några år senare såg det helt annorlunda ut. Mitt eget födelseår – 1983 – steg börsindex med omkring 65 %.

Vårens trålningsexpedition började med tidningen Veckans affärer som tillsammans med Aktiefrämjandet och Sparbankerna stod bakom lanseringen av Aktie-SM. Jag beställde fram årgångarna 1977–1984 och började bläddra. När jag hittade något aktierelaterat fotograferade jag av det. Varje årgång tog omkring två timmar att gå igenom och resulterade i något hundratal fotografier. Utöver att samla in material fick jag också en snabbkurs i tidsperiodens inrikespolitik, näringsliv och reklamhistoria.

Nästa steg var att kopiera upp och sondera de årsböcker som Aktiefrämjandet gav ut 1978–1984. Där fanns mycket lite av veckopressens puls, men gott om funderingar kring aktier, sparpolitik och kapitalmarknader. Krönikor över börsåret som gått varvades med intervjuer av ledande politiker och investerare. Dessutom fick jag detaljerade inblickar i hur dåtidens kapitalbeskattningssystem såg ut.

Därefter trålade jag vidare i Aktiespararnas riksförbunds medlemstidning Aktiespararen åren 1976–1984. Den gavs ut månadsvis vilket gjorde att det gick betydligt fortare att bläddra igenom den än Veckans affärer. Samtidigt var innehållet avsevärt mer aktierelaterat vilket gjorde fotograferingsinsatsen jämförbar. Något snabbare gick det med rörelsetidningen Sparbankerna eftersom aktier där bara var ett bland många spår. Avslutningsvis samlade jag också in det material som gick att finna i KB:s dagstidningsarkiv på sökorden ”Aktie-SM” och ”Aktiefrämjandet” (1975–1984).

Parallellt med trålningsarbetet ägnade jag mig åt att läsa forskning som berörde perioden och tematiken. Däribland Kristina Boréus Högervåg (1994), Bo Stråths Mellan två fonder (1998) och Ilja Viktorovs Fordismens kris och löntagarfonder i Sverige (2006). Jag läste också Sture Eskilssons memoarer Från folkhem till nytt klassamhälle: Ett högerspöke berättar (2005) och Gustaf Olivecronas reportagebok Spekulanterna: Inflation och skattelagar gjorde dem till miljonärer (1984). Sammantaget kanske allt detta kan kallas att ”bada i en tidsperiods lämningar” varvat med eftervärldens analyser av den. Vad man därigenom kan lägga märke till är de ofrånkomliga glapp som finns. Mycket av det som var viktigt då lyser med sin frånvaro i litteraturen, medan andra händelser och fenomen har uppförstorats eller tillrättalagts. I detta glapp finns frön till vetenskapliga frågeställningar. Sådana som kan ge oss ny kunskap om det som varit.

Men exakt vilka dessa frågeställningar är i mitt fall vet jag ännu inte. Det är det som höstens arbete ska ge. För att nå fram till frågorna krävs det mer läsning och kanske mer trålande. Privata affärer, Affärsvärlden och Dina pengar är jag nyfiken på. Men för att verkligen nå fram till frågeställningar räcker det inte med att läsa och samla in källmaterial. Förr eller senare måste man som forskare börja försöka skriva. Trots att man inte känner sig redo. Om detta kommer ett framtida blogginlägg att handla.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Hur säkrar man skrivtid? (Curieblogg #2)

Akademin kan kännas som en hopplös plats för den som vill ägna sig åt att skriva. Våra arbetsveckor fylls snabbt upp av undervisning, möten, seminarier och handledning. Konferenser och workshops må ha blivit digitala, men våra kalendrar är inte nödvändigtvis luftigare för det. Så vad kan man då göra för att få tid att skriva? Är det ens möjligt utan att ta till kvällar och helger?

Inom den akademiska skrivrådslitteraturen står den här typen av frågor i centrum. För ingenstans i den riktiga forskarvärlden finns det ett överflöd av tid och ett underskott av arbetsuppgifter. Några spegelblanka veckor eller månader av skrivtid finns inte. Det kan stå hur många procent forskning i våra tjänstebeskrivningar som det vill. Det är ändå alltid en massa saker som pågår parallellt och drar oss i olika riktningar. Därför är det till den verkligheten som våra skrivprocesser måsta anpassas.

Enligt Joli Jensen, författare till den fantastiska lilla boken Write No Matter What (2017), behöver alla forskare ”frequent, low-stress contact with a writing project we enjoy”. Så ser det tyvärr sällan ut. Det många forskare är vana vid är oregelbundet och stressigt skrivande på projekt som de helst av allt skulle vilja bli av med. Först när den förlängda deadlinens absoluta gräns närmar sig sker det en viljestyrd forcering. Robert Boice talar om detta som ”binge-writing”. Ett arbetssätt som sällan är hållbart i längden.

Joli Jensen menar att det finns alternativa sätt att arbeta. Nyckeln är att säkra skrivtid. Lika väl som man kan boka in undervisning i kalendern på vissa klockslag så kan man boka in skrivpass. Några 4–6 timmar om dagen är sällan möjligt att avsätta under en längre tid, men detta är heller inte nödvändigt. Jensen menar rentav att 15 minuter om dagen är tillräckligt för att ett projekt sakta men säkert ska röra sig framåt. Den forskare som kan säkra två timmar om dagen har alla möjligheter i världen att få klart även stora projekt.

Men kan detta verkligen stämma? Krävs det inte mer tid än så för att komma in i arbetet och få ur sig något meningsfullt? Har Jensen och hennes gelikar inga startsträckor? Prokrastrinerar de aldrig? Invändningar likt dessa är legio när man presenterar den här typen av idéer. För många forskare framstår det som helt orimligt att seriöst skrivarbete kan ske om det inte finns rundligt med tid. Och vad händer om ett akut ärende plingar till i mejlen eller mobilen?

Svaret på det sistnämnda är att detsamma kan hända under ett undervisningspass. Ändå är det få av oss som mitt i en föreläsning plockar upp mobilen och kollar vår mejl. Många av oss stänger till och med av ljudet och gör oss otillgängliga. Detta är ett sätt att visa respekt för uppgiften och för våra studenter. Samma respekt kan vi välja att visa för oss själva och vårt skrivande. Men det kräver att vi vågar värdesätta oss själva och våra långsiktiga ambitioner. Och det kräver en speciell form av akademiskt självförtroende. Något jag kommer ta upp i nästa blogginlägg i denna serie. 

(Detta inlägg publicerades ursprungligen i Curie den 1 september 2020)

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Bloggen vänder blad

När den här bloggen startades upp i februari 2019 befann jag mig i början av slutet på ett långt forskningsprojekt. I omkring fem års tid hade jag forskat om miljöfrågornas genombrott åren kring 1970. Jag hade skrivit ansökningar, artiklar, bokkapitel och essäer. Det som saknades var en bok. Genom den här bloggen dokumenterade jag hur manuset växte fram. Det tog lite mer än ett år, men våren 2020 hann det ändå granskas av anonyma sakkunniga. Därefter har det bearbetas och accepterats för antagning. Nu i höst väntar finliret. Nästa år kommer min andrabok att finnas i fysisk form.

Med anledning av detta har jag också bestämt mig för att bloggen ska ändra inriktning. Från hur det är att ro ett långt forskningsprojekt i land till hur det är att starta upp ett nytt. Parallellt med att boken skrevs klart i våras drog jag igång mitt nya projekt om aktiesparandets popularisering i Sverige, från sent 1970-tal till idag. Det är ett sex år långt projekt som sker inom ramarna för RJ-programmet "Nyliberalism i Norden", lett av Jenny Andersson. Förutsättningarna att tänka och agera långsiktigt är som synes väldigt goda. Men hur förvaltar man som forskare en sådan chans? Och hur fungerar ett så här stort program? Ja det kommer ni bloggläsare få veta mer om framöver!

Men den tidiga fasen av forskningsprocessen börjar förstås inte med att man ”går på pengarna”. Den har i mitt fall föregåtts av flera års lågintensivt utforskande, inläsning, arkivbesök och ansökningsskrivande. Även detta har jag tänkt att blicka tillbaka på och försöka dra lite lärdomar av. För detta att växla över från ett tematiskt forskningsspår till ett annat är inte en speciellt enkel sak. Det är inte självklart att en forskare är villig att lämna en expertroll på ett fält för att bli en nybörjare på ett annat. På lång sikt är de flesta eniga om att bred kompetens och förmåga till nytänkande är viktigt. Men på kort sikt ser det i praktiken ofta annorlunda ut. Det är generellt både enklare och mer lönsamt att göra lite mer av det man redan gör.

I mitt fall skulle ett logiskt nästa steg kunna ha varit att skriva om miljöfrågornas genombrott i ett större geografiskt perspektiv. Kanske ett skandinaviskt eller nordiskt? Ett annat alternativ hade varit att gå längre fram i tiden och följa utvecklingen under 1970- och 1980-talet. Hade jag följt det spåret hade jag kunnat fördjupa de forskningskontakter jag arbetat upp och kunnat ta hjälp av alla de personer jag lärt känna som själva var med i processerna jag studerar. Men som jag skrivit om tidigare så fungerar jag inte riktigt så.

I själva verket har jag under hela min tid i akademin sett till att lämna fält bakom mig. På B-, C- och D-nivå skrev jag uppsatser om tidigmodern manlighet. Det kan man inte ana om man läser min avhandling. Från avhandlingen till postdocprojektet finns vissa tematiska likheter. Men att undersöka hur en abstrakt tankefigur kommit till utryck under 400 år är något ganska annorlunda än att detaljstudera en femårsperiod med fokus på aktörer och händelseförlopp.

Mitt arbetssätt är förstås inte för alla. Det finns alla möjliga goda skäl till att inte hoppa runt på det sätt som jag har gjort. Men själv brukar jag efter ett antal år på samma fält känna mig uttömd och färdig. Detta kan yttra sig i att jag börjar känna leda inför mina egna formuleringar, tankar och frågor. Men det kan också vara så att jag slutar överraskas och inspireras av andra forskares undersökningar. Här någonstans brukar jag också börja tvivla på mina egna möjligheter att bidra med något någorlunda originellt. Det är tid att gå vidare.

Men hur gör man egentligen det då? Var börjar man det nya projektet? Hur balanserar man inläsning och arkivarbete på bästa sätt? När är det dags att börja försöka skriva? Och hur lär man känna forskarna på det nya fältet? Vad krävs för att bli tagen på allvar där? Och hur ska man egentligen förhålla sig till det fält som man är på väg att lämna? Kan man fortsätta att vara närvarande där trots att ens huvudfokus ligger någon annanstans? Hur ska man prioritera bland konferenser och inbjudningar?

Ja, som ni ser finns det massor att skriva om. Let the blogging begin!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!