First things first (synopsis del 2)

Det andra kapitlet i min bok är ett av de viktigaste. Det handlar om hösten 1967. Den tidpunkt då jag menar att miljöfrågornas stora genombrott skedde i Sverige. Eftersom detta är en av mina huvudpoänger i boken har jag valt att placera kapitlet om hösten 1967 direkt efter inledningen. Min avsikt är att inte ens en snabbt bläddrande läsare ska kunna missa detta.

För några kanske den här kronologiska poängen kan tyckas trivial och torftig. Själv tycker jag inte det. Fråga någon när miljöfrågorna slog igenom och jag kan i princip garantera att ni – om ni över huvud taget får ett svar – kommer få ett av följande. 

1) I början på 1960-talet när Rachel Carson gav ut Silent Spring
2) På 1970-talet med Gröna vågen 

Möjligen kommer någon nämna fotograferingen av jorden från rymden på julafton 1968, firandet av Earth Day 1970, eller kanske Stockholmskonferensen 1972. Jag vill mena att alla dessa svar – för svenskt vidkommande – är felaktiga. Det stora genombrottet skedde hösten 1967 och de viktigaste aktörerna var svenska naturvetenskapsmän som gick ut i offentligheten och varnade för en global katastrof. Mest inflytelserik var kemisten Hans Palmstierna, men han var långtifrån ensam.

Mina forskningsresultat kan givetvis diskuteras. Om fem-tio år kommer det kanske någon som – på goda grunder – motbevisar mig. Det har jag ingenting emot. Syftet med min forskning är inte att en gång för alla slå fast precis hur det var. Ambitionen är att ge mitt bidrag, underbygga det så väl jag kan, och sen se vad som händer.

Min bok har alltså strukturerats utifrån principen att det jag tycker är viktigast ska komma först. Detta innebär att jag frångår en mer konventionell historievetenskaplig struktur. Det vill säga först ett inledningskapitel, sedan ett bakgrundskapitel, därefter undersökningen.

Jag har istället valt att lägga mitt viktigaste empiriska kapitel före bakgrundskapitlet. Därmed har boken inte en linjär kronologisk struktur. Kapitel två handlar om hösten 1967. Kapitel tre sträcker sig från sent 1940-tal till sommaren 1967. Strukturens poäng är att rikta fokus mot det jag vill att mina läsare ska ta till sig. Det vill säga ”DLH menar att genombrottet skedde hösten 1967. Då skedde X, Y och Z. Detta skiljer sig från tiden före på sätt A, B och C”.

När jag började arbeta med mitt synopsis hade jag inte denna struktur klar för mig. Då tänkte jag mig en mer konventionell kronologisk struktur. Ett sådant upplägg hade säkert också funkat. Men det hade gjort att min forskning och mina resultat hade fått en mer undanskymd plats.

Men andraboken jag skriver är min. Den bygger på den forskning jag har gjort och syftar till att visa upp det jag har kommit fram till. Den ska ge mitt bidrag och det är knappast min uppgift att be om ursäkt för detta. Därför har jag valt en struktur som frontar min huvudpoäng.

Tidigare inlägg i serien: Synopsis del 1

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Ansökningsskrivandet plats i forskningsprocessen

För ett par veckor sedan skrev jag en ansökan till Vetenskapsrådet. Det var jag inte ensam om att göra. Den här tiden på året ägnar sig många disputerade åt att skriva just ansökningar. Omkring 10–15 % av dessa blir beviljade. Det innebär vanligen 3 års forskningstid på 75 %. För de som är tidigt i karriären utan fast tjänst – sådana som jag – är dessa medel ofta avgörande för om man har en anställning eller inte. Men även för fast anställda kan det vara skarpt läge. Universitetslektorer utan externa medel har nämligen sällan tid att forska så mycket som de skulle vilja.

Mot bakgrund av detta höjs det varje år röster om att systemet är ett stort slöseri med resurser. Varför ska alla forskare skriva ansökningar i januari, februari och mars? Hade det inte varit bättre om de ägnade denna tid åt att forska i stället? Tänk vad mycket forskning vi hade kunnat få!

Jag har förståelse för dessa tankar. Men jag håller inte riktigt med. Jag ser nämligen ansökningsskrivande som en viktig och givande del av forskningsprocessen. Ja, efter närmare eftertanke ser jag den som del tre av sex. Jag tänker på ett ungefär så här. 

Det första skedet av forskningsprocessen är nyfikenhetsfasen. I denna blir man av någon anledning intresserad av något och inser att man vill veta mer om det. Kanske rentav forska kring det. Nyfikenhet kan väckas av upplevelser, samtal, läsning, undervisning eller ja nästan vad som helst. Håller den i sig ett tag kan det vara värt att gå vidare. 

Den andra fasen är orienteringsfasen. I denna sonderar man vad andra har skrivit om fenomenet, lokaliserar och besöker arkiv, letar reda på tänkbara källmaterial och diskutera sina lösa idéer med andra. Nyfikenhets- och orienteringsfaserna kan pågå i år innan man går vidare. Själv väcktes mitt intresse för det jag nu ansöker om 2016. Forskning tar tid.

Det tredje skedet, ansökningsfasen, går ut på att omvandla nyfikenhet och orientering till ett, eller flera, projekt. Själv brukar jag inleda med att ansöka om mindre medel, för att göra pilotstudier och utarbeta större ansökningar. Historiker i Sverige har här en privilegierad situation. Här finns många stiftelser som man kan söka mindre och medelstora medel från. Så ser det inte alls ut i t.ex. Danmark och Norge.

I Sverige finns det dock grovt sett två fönster, ett i början på vårterminen och ett i början på höstterminen. Här kan man ansöka om belopp som kan säkra 3–4 månaders försörjning. Besked ges vanligen i slutet på samma termin som man ansökt. För mig har dessa mindre medel varit helt avgörande. Utan dem hade jag varit ute ur systemet och förmodligen tillbaka i skolbänken. Hos VR, RJ och de andra stora finansiärerna har nämligen mina ansökningar ännu inte räckt till. 

Men är ansökningsfasen då verkligen att betrakta som forskning? Ja det vill jag verkligen mena. Den kräver att man skärper sina tankar, argument och får ned sin forskningsdesign på papper. Forskningsfrågor, mål och syften behöver formuleras och preciseras. Allt detta förutsätter en noggrannare läsning av den befintliga forskningen på området. Dessutom behöver man få grepp om materialsituationen. Gör man detta arbete väl så kommer de följande faserna att bli betydligt enklare. I andra världar än akademin kallas detta att frontloada. Själv tycker jag det har stora likheter med att förskriva. Ja i ansökningsfasen görs ett stort, svårt och värdefullt arbete. Det är inte slöseri med resurser att forskare ägnar sig åt det.

Den fjärde fasen är en mer högintensiv forskningsfas. Här sker ett mer fokuserat kunskapssökande och aktivt arbete med källmaterial, men också en ännu mer fördjupad inläsning av forskningslitteratur. Till denna fas kan också seminarieventileringar, konferenspresentationer och anordnandet av workshops föras. Personligen vill jag mena att den femte fasen, skrivfasen, ingår i ett symbiotiskt förhållande med den fjärde. Jag arbetar i alla fall inte så att jag "forskar” ett år och sedan skriver under nästa. Enskilda månader kan vara ägnade åt en av verksamheterna, men de allra flesta innehåller både och.

Slutligen vill jag framhålla att det finns en sjätte fas i forskningsprocessen som ibland glöms bort. Vi kan kalla den för efterarbetesfasen. Premissen för denna är att det är lättare att bli publicerad än att bli läst. Ja, det krävs faktiskt mycket arbete, och en hel del tur, för att få människor att på allvar intressera sig för det du skrivit. Forskning cirkulerar inte bara för att den finns. Nej, ska den på allvar bli en del av ett större vetenskapligt och/eller offentligt samtal – snarare än ett ensamt rop i öknen – så krävs det tid och ansträngningar. 

Ja, sådär på ett ungefär tänker jag kring forskningsprocessen och dess olika delar. Hur tänker ni? 

Vidare bloggläsning: "Tillbaka till ansökningsskrivandet"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Samskrivande. Del 1

Något av det mest lärorika man kan göra som forskare är att skriva tillsammans med andra. Det är ett sätt att få konkret inblick i hur man kan arbeta, och skriva, på andra sätt än man själv gör. Själv började jag på allvar att samskriva våren 2016. Den terminen hade jag tre parallella projekt med tre olika kollegor: Isak Hammar, Anna Kaijser och Johan Östling. Projekten kom att berika varandra och för mig blev de tillsammans en intensivkurs i att forska och skriva tillsammans. I en tredelad serie blogginlägg tänkte jag därför berätta mer om dessa samarbeten och vad jag lärde mig av dem.

Det första projektet var mitt och Isaks. Vi kände varandra väldigt väl. Mellan 2008 och 2013 var vi doktorandkollegor. Vi läste samma kurser och delade kontor. Därefter undervisade vi tillsammans och var till och med föräldralediga samtidigt. Vår vetenskapliga grundsyn och inställning till akademin var snarlik, även om våra empiriska forskningsintressen skilde sig åt.

Isak skrev sin avhandling om antiken, medan jag ägnade mig åt tiden från 1600 och fram till i dag. Efter disputation kom Isak att intressera sig för antikbruk, det vill säga hur människor genom historien använt sig av, och förhållit sig till, den klassiska antiken. Själv studerade jag miljöfrågornas genombrott i Sverige på 1960-talet. Några uppenbara beröringspunkter mellan oss fanns det inte. Men ibland upptäcker man oväntade saker.

En av de aktörer som jag intresserade mig för var diplomaten Rolf Edberg som redan 1966 publicerade miljöklassikern Spillran av ett moln. Boken präglas av en ekologisk helhetssyn som var ovanlig i sin samtid. Under min läsning lade jag märke till att Edberg drog anmärkningsvärt många paralleller mellan samtidens miljökris och de klassiska civilisationernas fall. Jag lyfte detta med Isak och lät honom läsa några väl valda passager. Därefter var vårt projekt igång.

Första steget i skrivprocessen var att sammanställa en kortare ansökan om forskningsmedel. I samband med detta orienterade vi oss bland de internationella tidskrifter som ägnas åt s. k. ”classical reception”-studies. Många var väldigt litteraturvetenskapliga, men i en av dem – International Journal of the Classical Tradition – hittade vi ett par artiklar som vi kände oss någorlunda besläktade med. Vi skrev i ansökan att vi skulle skriva en artikel dit. Efter ett halvårs väntetid fick vi ett positivt besked från Helge Ax:son Johnsons stiftelse.

Men steget från ansökningsskrivande till fokuserad forskningstid var långt. Det tog närmare ett år innan vi båda kunde frigöra ordentligt med tid. Under denna period gjorde vi båda helt andra saker. Jag minns att vi framåt senhösten började bli oroliga för om vi skulle kunna få ihop något. Hade vi verkligen tillräckligt material? Skulle någon av tidskrifterna vara intresserade?

Hur som bestämde vi oss till slut för att boka in några veckor där vi skulle ägna oss åt projektet med full kraft. Vi återvände till vår ansökan och läste återigen igenom boken. Här någonstans insåg vi att vi – hur det nu hade gått till – redan hade hunnit ganska långt. Ansökan kändes som en instruktionsbok. Det var bara att göra vad som stod där.

Vi förde med oss olika kompetenser till projektet. Isak skrev obehindrat på engelska och höjde den språkliga kvaliteten på mina utkast rejält. Självklart skrev han också avsnittet om antikbruk. Dessutom ordnade han så att hans amerikanska kollega Dustin W. Dixon hjälpte oss med en kritisk läsning innan vi skickade in. Själv hade jag erfarenhet från peer-review processer och hade inga problem med att placera in Rolf Edbergs bok i en miljöhistorisk kontext.

Strukturen för artikeln kom vi fram till gemensamt. Vi hade möten där vi diskuterade vad vi skulle skriva, vilka sedan följdes upp av individuell skrivtid. De empiriska uppslagen som vi hade delade vi upp mellan oss. Vad jag märkte under denna process var att Isak – till skillnad från mig – skrev mer organiskt. Han kunde inte säga på förhand precis vad han skulle komma fram till. Det upptäckte han under själva skrivandet. Själv hade jag tydligare idéer på förhand och skrivandet var inte lika kreativt. Det var oerhört lärorikt att se dessa olikheter i arbetet med samma material!

Vårt artikelmanus kom att bli klart under våren och därefter följde reviewprocessen. Här var det verkligen en fördel att vara två. De utlåtanden vi fick tillbaka föreslog tämligen omfattande förändringar. Bland annat var det ett specifikt empiriskt avsnitt (som jag hade skrivit) vilket inte alls föll granskarna i smaken. Men just detta att vi var två författare gjorde det lättare att inte ta det personligt. Vi diskuterade igenom utlåtandena, formulerade en plan för hur vi skulle bemöta dem och vilka förändringar som vi kunde göra. Detta inbegrep bland annat att helt stryka det ovan nämnda empiriska avsnittet.

Vår reviderade version accepterades och sommaren 2017 publicerades artikeln ”A Classical Tragedy in the Making: Rolf Edberg´s Use of Antiquity and the Emergence of Environmentalism in Scandinavia”. Huruvida den satt några större avtryck i den internationella forskarvärlden är oklart, men något var vi nog på spåren. För när Gustaf Johansson disputerade i Uppsala 2018 så visade han med än större tydlighet att 1970-talets miljökris av många förstods just genom den klassiska antiken.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Om vikten av ett socialt och intellektuellt sammanhang

Det bästa med att hitta en riktigt bra akademisk text är att läsningen av den bara är början. Riktigt bra texter skrivs nämligen inte i intellektuell isolering – de ingår i större samtal. Genom litteraturlistor och fotnoter öppnas fönster mot nya världar. För den som har tid, nyfikenhet och tillgång till ett bra bibliotekssystem så är det bara att följa spåren och se var man hamnar.

Ett aktuellt exempel för mig är Joli Jensens Write No Matter What (2017). Det är en bok som utan tvekan står på egna ben. Men den leder också vidare. Själv upptäckte jag genom Jensen den fascinerande antologin Working It Out (1977). Boken springer ur 1970-talets amerikanska kvinnorörelse och består av 23 personliga berättelser om kvinnligt liv och intellektuellt arbete. Skribenterna är författare, forskare och konstnärer i yngre medelåldern. De flesta har barn. Många står i skuggan av en – vid tidpunkten – mer framgångsrik make eller exmake.

Boken är ett tidsdokument. Inte bara till sitt innehåll utan också rent materiellt. Sidorna i mitt fjärrlånade exemplar har gulnat. Det finns inga understrykningar eller hundöron. När jag googlar skribenterna är de flesta döda. Många kom under 1980- och 1990-talet att bli mycket framgångsrika.

Men även om boken är drygt 40 år gammal är den i högsta grad aktuell och levande. Berättelserna är raka, ärliga och fyllda av kompromisser. I marginalerna finns konturerna av män som lever en annan sorts liv. Deras akademiska karriärer, resor, intressen och ambitioner kringskärs inte av förpliktelser. De har tid att tänka. De har tid att låta dagarna gå. De har tid att oroa sig och känna ångest. Det finns mycket som de inte måste.

Särskilt intressant i detta avseende är Amélie Oksenberg Rortys kapitel. Det kretsar kring hur akademiska par utvecklas och vad som egentligen krävs för att skriva. Hon lyfter fram att ett vanligt mönster är att mannen i förhållandet får ett erbjudande om en bättre tjänst. Kvinnan följer med. Den gemensamma planen är att hon ska skriva klart sin bok eller avhandling.

Men skrivandet går i stå. Trots att hon inte undervisar. Trots att hon inte har några administrativa förpliktelser. Hon är fri. Varför kan hon då inte skriva? Har hon inte det som krävs? Kvinnan och mannen börjar tvivla på hennes förmåga.

Amélie Oksenberg Rorty menar att det som står i vägen är förlusten av ett socialt och intellektuellt sammanhang. Hon pekar på att många män – när terminen väl är över, eller de blivit beviljade en forskningstermin – ofta också blir förlamade. Det räcker inte med att ha tid och en dörr som man är villig att stänga. Akademiskt arbete förutsätter sociala sammanhang. Det kräver kollegor, seminarier, lunchsamtal och kaffepauser.

Men det unga paret i berättelsen drar en annan slutsats. Ja, kanske är kvinnan trots allt inte lika lovande som mannen. Och börjar det inte bli hög tid att bilda familj? På detta följer den verkliga frustrationen. För när barnen kommer finns varken tiden eller det sociala sammanhanget. De intellektuella ambitionerna – som ännu inte fått chansen att förverkligas – får det än svårare. Parallellt med detta tar mannens karriär fart…

Amélie Oksenberg Rortys kapitel skrevs ursprungligen som ett föredrag 1969. Det publicerades i The Yale Review 1971. Vid denna tid var hon gift med filosofen Richard Rorty. År 1972 skiljde de sig. 

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Planera, men när och hur?

Efter mitt inlägg Finish on Time har jag börjat få frågor om när och hur jag egentligen planerar. De är inte helt lätta att besvara kort. Därför tänkte jag ägna detta inlägg åt att berätta lite mer om hur jag gör och varför.

Utgångspunkten för allt mitt planerande är att akademiskt arbete till sin natur är gränslöst. Forsknings- och skrivprojekt har ingen given start- eller slutpunkt. Det har i praktiken inte undervisnings- och handledningsuppdrag heller. Intressanta böcker och seminarier finns det massor av. Detsamma gäller workshops och konferenser.

Denna intellektuella rikedom gör akademin till en otroligt stimulerande arbetsmiljö. Möjligheterna, friheten och flexibiliteten är stor. Större än många inom akademin inser. Men de stora möjligheterna har en baksida. Det är nämligen väldigt lätt att känna sig otillräcklig och överarbetad. Långtifrån alla kan, eller vågar, prata om detta med chefer och kollegor. Långtifrån alla blir så bekräftade av omgivningen att de – helt utan bitterhet – kan ta det onda med det goda.

För mig är planering ett sätt att hantera den akademiska gränslösheten. Syftet är ytterst att jag ska må bra och göra rätt saker. Det som fungerar bäst för mig är att på förhand – långt på förhand – bestämma vad som utgör ett väl utfört arbete vid en viss tidpunkt. Jag avsätter därför sista veckan innan jul- och sommarledigheterna åt att planera den nästkommande terminen. Planeringsarbetet går ut på att komma fram till tre konkreta mål som jag känner mig rimligt trygg i att kunna uppnå och som jag vet har ett betydande långsiktigt värde.

För att kunna sätta upp mål som jag bottnar i krävs dock ett grundarbete. Det består i att jag först går igenom den kommande terminen. Jag skriver in deadlines, konferenser, workshops, seminarier, ledigheter, åtaganden etc. Därefter tittar jag hur många skrivdagar som varje arbetsvecka innehåller. En skrivdag definierar jag som fyra 40-minuterspass (units).

Nästa steg är att skriva ner allt det som jag skulle vilja – eller har lovat andra – att skriva. Därefter uppskattar jag hur lång tid som jag behöver för att skriva de olika sakerna. Här är det viktigt att inte underskatta skrivuppgifterna utan snarare ta i. Man blir aldrig ledsen av att komma föra i en planering. Själv brukar jag ställa mig frågan: ”Hur mycket tid skulle jag vilja ha för att det skulle kännas lugnt att skriva x?”.

När dessa två steg är gjorda är det dags att se om det hela går ihop. Vanligen gör det inte det. Då gäller det att prioritera och välja bort. Därefter gör jag en skrivordning och bokar in veckor för de olika projekten. Här är det viktigt att planera in buffertveckor. För saker kommer hända. Och om planen är för tight så innebär det att man kommer efter sitt skrivschema. Det är inte avstressande. Tvärtom. Har man däremot tillräckligt med buffertveckor i sin planering så är det fullt möjligt att komma före sin planering. Det är avstressande. Det är så jag vill ha det. Det är då jag jobbar bäst. Men i den småbarnsvärld jag befinner mig i så är det – i alla fall så här års – lättare sagt än gjort... Kanske ska februari 2020 vara en enda lång buffertmånad?

Den här terminens tre mål är följande: 1) Skriv fyra kapitel på andraboken 2) Skriv och skicka in ansökningar för ett flerårigt projekt till RJ, VR, MAW och Handelsbanksstiftelserna 3) Genomför ett opponentuppdrag och skriv recension till Historisk tidskrift. Av dessa tre är det första målet det som jag möjligen kommer att behöva revidera. Saker kan komma upp. Skrivandet kanske går trögare än jag tror. Därför har jag lovat mig själv att inte bli alltför besviken om det bara blir tre kapitel. Det är också okej. Men det skulle i sådana fall innebära att min egen deadline för bokmanuset flyttas, från december 2018 till februari 2019.

Detta planeringsinlägg blev lite längre än jag trodde. Min näst viktigaste planeringsnivå – fyrveckorsplaneringen – får jag därför återkomma till i ett senare inlägg. 

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!