De flesta tisdagar i mitt liv är tämligen ordinära. Jag vaknar, lämnar barn och cyklar till kontoret. Får till ett skrivpass, kanske två. Rensar mejlen och lunchar med kollegor. Håller koll på hur det går för veckans blogginlägg. När klockan närmar sig fyra cyklar jag hem igen. Plockar med mig ett barn och lagar mat.
Men i dag är ingen vanlig tisdag. Jag sitter på tåget på väg
upp till Stockholm för att medverka på ”Barnhjärnans dag” som anordnas av
Hjärnfonden. Exakt vad jag har gett mig in på vet jag inte riktigt. Det här är
inte den typ av scen som vi historiker brukar hamna på. Men så ska jag inte
heller prata om vad jag jobbar med utan om hur det är att vara pappa till ett barn med autism och intellektuell funktionsnedsättning.
Detta ämne är dock sammankopplat med historieriet (och bloggandet!).
För hade det inte varit så att jag under de senaste åren stått med en tå eller
två i den skriftliga offentligheten hade jag knappast hamnat på Hjärnfondens
radar. Hade jag inte haft kontakter på SvD:s kulturredaktion hade jag inte fått
för mig att pitcha idén för vad som skulle bli ”Frågan om studsmattan gjorde ont i magen”.
Men som trogna bloggläsare kunnat bevittna i realtid under
de fem år som den här bloggen har funnits så tenderar en sak att leda till en annan sak. Texter, relationer, människor och möjligheter är intimt sammankopplade
med varandra. Så fungerar världen nu och så har den fungerat länge.
Här finner vi också ett av de allra tyngsta
inomvetenskapliga argumenten för varför forskare ska ägna sig åt att skriva för fler än kollegorna. Ty oväntade saker kan hända när skriv- och
forskningsprocesser öppnas upp. Man kan få idéer, information, frågor och
kontakter som är oerhört värdefulla. Ja, som kan styra forskningen i riktningar
som ingen inom universitetsvärldens väggar visste fanns.
Men om vi vänder på det? Vad ska offentligheten och
samhället med utåtriktade historiker till? På vilka sätt ger vi värde? Det är
frågor som kan ges många svar, varav många involverar ord som kunskap och källkritik.
Själv tror jag dock att det vi framför allt kan bidra med är ett annat tempo. En
annan tidsrytm.
För historiker lever i en mycket långsam värld. En som på
många sätt är frånkopplad det dagliga nyhetsflödet och den här säsongens
bokutgivning och kulturhändelser. Själv har jag i år t.ex. läst Lars-Erik Thunholms
memoarer Flydda tider (2005), Fred Turners From Counterculture to
Cyberculture (2006), Ylva Hasselbergs biografi över Eli Heckscher (2021) och
Andrew Groves High Output Management (1983). Förmodligen är jag den enda
människan i världen som har läst dessa fyra böcker från pärm till pärm.
Och häri ligger faktiskt en inte obetydlig del av mitt värde
som skribent. Jag har en kombination av intressen, inspirationskällor
och kunskaper som ingen annan har. Och jag har tid och möjlighet att fördjupa och
vidareutveckla dessa. Detsamma gäller för många av mina forskarkollegor. Universitetsvärlden
är helt enkelt en utmärkt grogrund för intellektuella häxblandningar.
Sådana kan förstås vara helt världsfrånvända. Men det
behöver inte vara så. De kan lika gärna vara världstillvända. Och när så är
fallet finns en stor potential att tillföra någonting unikt. För forskare som i
många år drivits av sin nyfikenhet behöver inte kämpa för att hitta nya vinklar
på tillvaron. De har oavsiktligt grävt sig en vallgrav och karvat ut en nisch. Detta
kan endast ske om man lyckas vända samtiden ryggen. I akademiska sammanhang kan detta
räcka väldigt långt.
För att bli relevant i större sociala världar är det dock
otillräckligt. Där måste man också – åtminstone periodvis – kunna vända sig
till nuet och förstå vad som upptar andra människors tankar. Men kan man bemästra båda
tidsrytmerna så öppnar sig häftiga världar. Däri tror jag faktiskt att historievetenskapens
framtid ligger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar