Utbudet av akademiska arrangemang är överväldigande. Ja, den som så önskar kan fylla hela sin arbetstid med att gå på seminarier, symposier
och öppna föreläsningar. Skulle man tröttna på sin lokala scen finns oceaner av
alternativ på Zoom. För den enskilde forskaren gäller det dock att välja sin
medverkan med omsorg. Varken avhandlingar, artiklar eller forskningsansökningar
blir skrivna när man sitter i publiken. Och på 2020-talets internationaliserade
arbetsmarknad är det inte lokala kulturbärare som premieras. Snarare tvärtom.
Samtidigt är de många arrangemangen och det frivilliga
deltagandet något av det finaste vi har i akademin. De är en del av vad Marie Cronqvist benämner som våra ”akademiska allmänningar”. Seminarierna ingår i en
informell gåvoekonomi som bygger på en god portion idealism samt en genuin
önskan om att lära nytt, brett och tillsammans. De är fjärran från den
instrumentalism som de faktiska incitamentstrukturerna pressar oss emot.
Men hur ska man då som enskild forskare hantera det hela?
Vad är en rimlig balans mellan kollegial lojalitet och individuell karriärhänsyn?
Hur många seminarier ska man gå på under en termin? Finns det några nedre och
övre gränser? Ja, dessa frågor har jag inga generella svar på. Skillnaderna är
stora mellan olika institutioner, discipliner och karriärskeden. Själv gick jag
på 1–2 i veckan som doktorand och det var utan tvekan den viktigaste delen av
min forskarutbildning. Jag lärde mig långt mer där än jag gjorde på kurserna
jag tog.
En sådan närvaro har dock inte gått att upprätthålla som forskare. Till en början kändes det inte bra, men numera är jag kallare. Jag känner
mig trygg i att jag genom mina olika aktiviteter, däribland den här bloggen, drar mitt
strå till den gemensamma stacken. Därtill har jag, alltsedan vi lanserade det Kunskapshistoriska seminariet hösten 2017, varit en frekvent arrangör av publika arrangemang. Mot
detta sociala sammanhang har jag en stor lojalitet. Men jag ser också till att använda
min ledningsroll för att styra upp saker som jag själv vill gå på. Och detta är ett
tips jag skulle vilja ge även till doktorander. Seminarier kan och bör användas
för att etablera och fördjupa kontakter med andra forskare. Så se till att de
du vill lära känna kommer och hälsar på! Och se till att de ämnen och frågor som
du bryr dig om lyfts!
Samma princip gäller förstås för större arrangemang. När jag
nu i eftermiddag leder panelsamtalet ”Skrivande bortom akademin” så kommer det
kretsa kring sådant som är right up my alley. Konstigt vore väl annars!? Det
är ju jag som bjudit in deltagarna, bokat lokalen, bestämt upplägget och sökt
locka dit personer jag känner som jag vet är intresserade av tematiken. Hur stor publik det sen blir är svårt att sia om. Maj är vad maj är. Men för egen del har
evenemanget obefintlig nedsida. Bara att sammanföra panelisterna med varandra hjälper
mig att stärka det större ekosystem som jag vill se spira. Därtill finns
en betydande uppsida i form av samtalet, publiken och den podcast som spelas
in. Allt detta är gravy. Köttet och potatisen står redan på bordet.
Och så gillar jag att spela det akademiska spelet (och andra strategispel!). Begränsade
eller obefintliga nedsidor i kombination med uppsidor. ”Heads I win,
tails I don't lose much” som det heter i investeringsvärlden.
Så med detta sagt hoppas jag såklart vi ses i eftermiddag eller att ni lyssnar på
podden framöver! Och för skåningar som inte kan ta sig till Lund 15–17 finns
också en fin chans att hänga i Malmö ikväll där vi kör release för Bildningsboxen på Inkonst med start 18.30 (dörrarna öppnar) och 19 (scenen). Komsi komsi!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar