tisdag 18 oktober 2022

Du slösar bort år om du inte kan slösa bort dagar


I år är det tjugo år sedan Daniel Kahneman tilldelades Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Under denna tid har det fält som han varit med om att forma – beteendeekonomi – fått ett brett och djupt genomslag världen över. Ja, i dag talar långt fler än forskare om "förlustaversion" och "nudging". Och Kahnemans bok Thinking Fast and Slow från 2011 har lästs av miljoner. Kanske är det rentav 2010-talets mest inflytelserika bok?

En sak som gör att boken stannat kvar hos mig är att den handlar lika mycket om vänskap som om vetenskap. Relationen mellan Daniel Kahneman och parhästen Amos Tversky (1937–1996) strålar genom sidorna. Tillsammans designar de experiment och publicerar studier. Bygger relationer och fostrar nya forskargenerationer. Går från den akademiska världens marginaler till dess finrum.

I de flöden jag följer finns det ett citat av Tversky som då och då återkommer. Det handlar om vad som krävs för att göra riktigt bra forskning. Tversky menar att hemligheten är att alltid vara lite underemployed. Det behöver finnas tid för att tänka, testa, läsa och prata – även om sånt som inte alls är viktigt här och nu. ”Du slösar bort år”, menar Tversky ”om du inte kan slösa bort dagar”.

Själv försöker jag den här terminen leva efter denna devis. För är det något jag lärt mig de senaste åren så är det att forskarlivet inte är som bäst när kalendern är fulltecknad och upphackad. Ja, även om varje enskild sak är kul och givande så blir avsaknaden av luft – i alla fall för mig – snabbt kännbar. Det är som att jag fastnar i ett utförarläge som inte har plats för nya lärprocesser. Då blir det glest mellan nya idéer, uppslag och infall.

Den här hösten har jag därför som uttalat mål att värna de blanka dagarna och prioritera det som ger mig långsiktig näring. Beställa fram material på UB, läsa böcker på djupet, låta ett lunchsamtal fortgå eller ta en långpromenad och tänka. Rent konkret har höstens arbetssätt resulterat i att jag redan nu läst fler vetenskapliga böcker än jag gjorde under hela vårterminen. Och i läsningens kölvatten har idéer fötts och tankar vidareutvecklats. Jag vet inte riktigt vart jag är på väg, men jag börjar få vittring på saker. Det känns lite som 2018–2019 igen, alltså den tid då jag började utforma mitt aktiesparprojekt.

Insikten om hur högt jag faktiskt värderar blanka dagar har också fått konsekvenser för hur jag hanterat förfrågningar som kommit min väg. När någon undrat om jag kan eller vill göra x har jag flera gånger varit nära att snabbt tacka ja, men medvetet tagit ett steg tillbaka och frågat mig själv: Vill jag göra detta hellre än att ha en blank dag? Måste jag tacka ja? Varför då? Efter moget övervägande har svaren jag gett frågeställarna skiftat. Men alternativkostnaden har varit en del av mitt beslutsunderlag. Att tacka ja är att tacka nej till blanka dagar.

Det kan förstås finnas många goda skäl att tacka ja ändå (och jag gör det regelbundet!). Men om målet är att göra riktigt bra forskning och leva ett gott liv under tiden – ja då gäller det att kunna slösa bort dagar. Och för att nå dit gör forskare klokt i att följa Tverskys råd och alltid vara lite underemployed.


Vidare läsning: Morgan Housel "The Advantage Of Being a Little Underemployed" eller varför inte min Britt-Mariestreckare "Rast och vila bästa vägen till ett väl utfört arbete" (SvD 2021-06-12). 

----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

tisdag 4 oktober 2022

När hör man hemma i akademin?

  



Under mitt första år som disputerad bar jag min doktorsring med stolthet. Jag hade på mig den till vardags och till fest och – såklart – när jag stod längst fram i lärosalen. Ibland noterade någon ringen och frågade vad jag hade skrivit min avhandling om. Jag berättade gärna. Det kändes som ringen gav mig tyngd.

Men hösten 2014 tog jag av mig den. Anledningen var att mina framtidsutsikter inte längre var speciellt ljusa. Jag satt i källaren på LUX utan vare sig forskningsmedel, undervisningstimmar eller publikationer i pipelinen. Tankarna snurrade kring A-kassan och Trygghetsstiftelsen. Kanske var det dags att omskola sig till lärare?

Mitt i allt detta kändes den pråliga ringen som en tom symbol. Jag tittade på den och tvivlade – som så många andra nydisputerade förr och senare – på om jag verkligen hörde hemma i den akademiska världen. Hade jag vad som krävdes? Vad tänkte andra om mig? Syntes det att jag snart skulle stå utan anställning?

Tvivel av den här kalibern genomsyrar akademin. De drabbar studenter, doktorander, lektorer och professorer, om än på lite olika sätt. Ja även de objektivt sett mest framgångsrika känner sina demoner. Med åren blir de flesta förvisso något bättre på att hantera dem. Men får man en motgång eller två brukar tvivlen vakna till liv. Ty akademiska egon är i regel ganska bräckliga ting.

För egen del blev hösten 2014 likväl en vändpunkt. Nyckeln var att jag nådde en punkt där jag inte längre ansåg mig ha någonting att förlora. Ingen stolthet, inga framtidsutsikter. Det var ut eller upp som gällde. Så varför skulle jag då gå runt och be om ursäkt för mig själv den tid jag hade kvar? Antingen skulle det gå vägen eller så skulle det inte det. Och oavsett tjänade det ingenting till att tycka synd om mig själv eller måla framtiden i mörka färger. Istället bestämde jag mig för att börja bete mig som om jag med självklarhet hörde hemma i akademin och på sikt var en av dem som skulle få en fast tjänst. Jag var en blivande kollega – inte en före detta lovande doktorand.

Så här i efterhand låter denna ”fake it til you make it”-mentalitet klyschig och banal. Men där och då var den viktig för att jag skulle kunna röra mig framåt. Det fick vara nog med att snacka ned mig själv och ana ugglor i mossen. Vad spelade det för roll vad andra tyckte och tänkte om mig? Inte brydde väl någon sig om vad det stod, eller inte stod, i mitt lönebesked? Och inte är det skämmigt att försöka göra någonting som man verkligen vill trots att utgången är oviss?

Det faktum att detta trick of the mind funkade för mig har också gjort att jag nu i snart ett decennium betraktat det som en del av min mentala verktygslåda. Jag använder det varje termin. Flera gånger om.

Och när jag tvekar på om jag platsar eller om jag vågar göra något så brukar jag tänka tillbaka på tiden i källaren. Hade jag där och då vetat vad jag skulle åstadkomma de kommande åren hade jag inte trott det. Så vad spelar det för roll om jag misslyckas med allt jag företar mig det närmaste året? Det har ändå varit en good run. Jag spelar med vunna pengar, har råd att förlora och regroup. Denna insikt gör att jag vågar ta risker. Och tacka nej.

För att vara på den säkra sidan så låter jag dock doktorsringen ligga kvar i byrålådan. Det har trots allt gått bättre sen jag tog av den.

----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!