tisdag 20 september 2022

Vad forskare bör veta om nätverkande



För att lyckas på forskarbanan måste man inte vara bra på att nätverka. Är man duktig på det man gör, drar in forskningsmedel och publicerar sig smart, så har systemet överseende med ganska stora doser social osmidighet. Ja, på många sätt är forskarvärlden något av en fristad för de som hellre spelar solitära intellektuella spel än sociala.

Likväl. Allt annat lika så är forskartillvaron betydligt enklare för de som bemästrar nätverkandets konst. Tittar vi upp mot toppen – mot de framgångsrika forskarledarnas värld – så är deras soft and strategic people skills i regel minst lika excellenta som deras forskning. De här personerna har inte bara läst böcker och artiklar på sina fält. De har lärt känna personerna som skrivit dem. De har vänner här och där och överallt.

Men hur blir man en sådan person? Var lär sig forskare att nätverka? Och finns det förresten inte något obehagligt beräknande över strategiska nätverkare? Vill man vara en sådan? Ska verkligen forskarvärlden fungera på det sättet? Nej, det ska väl inte spela någon roll vilka man känner om forskningen man gör håller högsta kvalitet?! Är inte akademin en meritokrati?

Well, så där kan man fundera. Och jag tror nog de flesta av oss gör eller har gjort det. Akademin rymmer trots allt sin beskärda del av idealister. Själv har jag dock med åren blivit allt mindre intresserad av att prata om hur världen borde vara. Jag är mer nyfiken på hur den fungerar och hur man konkret kan gå till väga för att förändra den. Hellre kulturbyggare än kulturkritiker. Och vill man vara en sådan kraft, ja då behöver man kunna nätverka.

På detta område finns det – såklart – mängder av litteratur. Allt från Dale Carnegies självhjälpsklassiker ”How to Win Friends and Influence People” (1936) till moderna nätverksbiblar som Keith Ferrazzis “Never Eat Alone” (2005), Reid Hoffmans "The Startup of You" (2012) eller Porter Gales ”Your Network is Your Net Worth” (2013). För de flesta forskare, särskilt inom humaniora, är den här typen av böcker främmande materia. Men för den som läser dem finns mycket att lära. Och så värst obehagliga är böckernas råd inte heller.

En grundläggande princip som återkommer så gott som överallt är att framgångsrika nätverkare i första hand är personer som ger och hjälper andra. Detta utan några bakomliggande tankar om vad de själva kan få tillbaka. Genom att observera sin omgivning, lyssna och se vilka problem som andra står inför kan de skapa värden. Exempelvis genom att sätta personer i kontakt med andra delar av sina nätverk eller dela med sig av erfarenheter och resurser. Grundformlerna lyder ”don’t keep score” och ”give, give, get”.

En annan återkommande princip är ”build it before you need it”. Det vill säga, goda relationer byggs bäst organiskt, långsamt och på lång sikt. De ska varken vara eller kännas ”transactional”. Motsatsen är personer som – med mycket ojämna mellanrum – hör av sig när de behöver något specifikt från dig. Dessa är i längden inte så kul att hjälpa. I synnerhet inte jämfört med personer som man umgås kontinuerligt med och där relationen handlar om så mycket mer än det strikt professionella.

En tredje central princip är att skickligt nätverkande inte handlar speciellt mycket om att etablera nya kontakter. Det är betydligt viktigare att fördjupa, stärka och vidareutveckla de relationer du redan har än att utbyta visitkort. Själv fick jag på ett möte 2014 en lektion i hur detta kan gå till inom akademin. Det var vår då nya kollega Svante Norrhem, som tidigare varit professor i Umeå, som berättade om hur de hade gått till väga där för att bygga internationella nätverk.

Svante ställde sig framme vid tavlan och ritade upp hur de först anordnade en workshop och bjöd in personer de var intresserade av att lära känna. Det hela var lyckat så nästa år gjorde de gemensam sak igen samt vidgade kretsen. Och på den vägen var det. Vad Svante särskilt underströk var vikten av att återknyta och hålla kontakten. Igen och igen och igen. För det är så man blir goda vänner som hjälper varandra. Och det är av sådana relationer som de bästa nätverkarnas nätverk består.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

 


tisdag 6 september 2022

Ett år utan akademiskt resande

 


I somras läste jag om datorforskaren Radhika Nagpals klassiska artikel ”The Awesomest 7-year Postdoc or: How I learned to Stop Worrying and Love the Tenure Track Faculty Line” (Scientific American, 2013). Det är en personlig och inspirerande – men i första hand praktisk – text om hur man konkret kan göra för att kombinera ett krävande småbarnsliv med en akademisk karriär vid amerikanska elituniversitet. Nagpal var när texten skrevs verksam vid Harvard och är i dag professor på Princeton. Hon har varken samma hudfärg eller kön som merparten av sina kollegor. Så vad är hemligheten?

Ja, ska man sammanfatta det i tre ord så skulle jag säga ”integritet och gränser”. Nagpal berättar i texten om hur hon räknade ut vad som i krassa timmar krävdes av henne, på jobbet och hemma. Och det stod snabbt klart att hennes akademiska arbete behövde hägnas in och kontrolleras. Om detta betydde att hon inte fick en fast tjänst vid regnbågens slut? Ptja, då fick det vara så. Men hur gick hon till väga?

Ja, en del i hennes lösningspaket var att på förhand sätta upp gränser för hur ofta hon fick göra vissa saker. Till exempel bestämde hon hur många kommittéer hon max fick sitta i på ett år, hur många granskningsuppdrag hon kunde åta sig, samt hur många gånger hon fick resa i jobbet. När hon nådde upp till någon av sina olika kvoter fick hon inte tacka ja till mer arbete oavsett hur lockande det var.

Med detta system på plats lyckades hon bli extremt restriktiv med vad hon tog sig för. Har man fem jobbresor på ett år, ja då kan man inte tacka ja till varje extern inbjudan som kommer ens väg. De flesta workshops och konferenser är out-of-bounds. Man får helt enkelt omfamna ”the joy of missing out” (JOMO).

För egen del slog just det där med reskvoten an. För själv hade jag – vid tidpunkten som jag återvände till Nagpals text – fem resor inbokade bara i augusti-september. Det vill säga samma period som min fru ska påbörja sitt sista år på domarutbildningen och vår mellankille Jacob börjar anpassad skola. Två saker som jag visste att vi som familj behövde ta höjd för. Hur hade jag tänkt egentligen? Magkänslan var inte bra. 

Fyra veckor in på semestern var magkänslan ännu sämre. Vi var då inne i en väldigt tung period med Jacob. Det var nya problembeteenden i kombination med att vi föräldrar – efter en månad utan barnomsorg eller avlastning – var slitna och stressade. Särskilt jag. Det var inte längre något snack om att jag behövde stryka och kapa. Kanske rentav bara bestämma mig för att läsåret 2022–2023 skulle bli ett år helt fritt från jobbresor och kvällsevenemang? Efter ett långt telefonsamtal med Johan Östling började jag skriva mejl. Ställa in, hoppa av, fråga om saker kunde göras via Zoom istället.

När jag väl fattat beslutet kändes det självklart. Några negativa reaktioner från kollegorna kom inte heller. Tvärtom. Så här några veckor in på terminen känns det också i ärlighetens namn lite befriande. Jag kan inte göra x, y och z på ett tag så då får jag fokusera på a, b och c istället. Tids nog kommer saker förstås se annorlunda ut. Men även då har jag för avsikt att applicera Radhika Nagpals kvotsystem. Har ni provat detta eller något liknande?


----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!