Det här är en blogg om akademiskt skrivande, men kanske borde det vara en blogg om akademiskt läsande? För det saknas ju knappast incitament för forskare att skriva. Den som vill få tjänster, forskningsanslag och anseende måste skriva. Det finns ingen annan väg. Men måste forskare läsa? Eller räcker det i praktiken med att googla, skumma och nota generöst? Finns det någonsin tid att gå utanför det egna specialområdet? Vad hjälper det egentligen att vara beläst?
Den här typen av frågor har jag brottats med länge. Läsning är nämligen något av det jag värdesätter högst i mitt arbete. Skrivande är ytterst sällan lika lustfyllt som att uppslukas av en välskriven och ögonöppnande text. Ändå upplever jag, likt många andra forskare, att tiden för läsning krympt över tid. När jag var doktorand kunde jag lägga månader på att läsa in mig på nya forskningsfält. Jag kommer ihåg när jag läste Paul Boyer’s By the Bomb’s Early Light: American Thought and Culture at the Dawn of the Atomic Age (1985/1994). Jag strök under på nästan varje sida. Läsningen måste ha tagit mig en vecka eller två. Men vilken läsupplevelse! Vad mycket jag lärde mig! Vad inspirerad jag blev!
Fortfarande läser jag helst böcker och artiklar i sin helhet. När jag läser på riktigt använder jag bläckpenna. Jag stryker under och markerar för att kunna återvända till texten. Men jag lustläser ganska sällan akademiska texter om det jag själv forskar om. Kanske beror det på att jag hållit på med mitt nuvarande projekt i drygt fem år. Det ska mycket till för att jag ska bli omskakad av att läsa om miljöfrågornas genombrott. Därför läser jag hellre en bit bort. Min läsning är också snarare person- än ämnesbunden. Jag läser hellre det forskare x och y skriver, oavsett vad det handlar om, än forskning på område q och z, oavsett vem som skriver.
Min erfarenhet är nämligen att forskare som gjort intryck på mig brukar vara intressanta att läsa oavsett ämne. De förmår problematisera fenomen och skaka om min förståelse. De får mig att upptäcka något jag inte visste att jag ville veta. Dessutom kan hantverksskicklighet, det vill säga hur en skicklig forskare bygger upp en text, driver en argumentationslinje, eller använder språket, vara precis lika intressant att följa som att ta del av sakinnehållet. Riktigt bra akademiska texter ingår också alltid i större intellektuella sammanhang. De höjs av att de förhåller sig till, bygger vidare på och utmanar andra texter och tankar. Därmed blir texterna också portaler till mängder av annan givande läsning.
Men hur får man då tid till läsning? Går icke-instrumentellt läsande verkligen att kombinera med skrivande, undervisning, administration och barn som ska hämtas och lämnas? Ja jag tror det. Jag tror rentav det är nödvändigt att göra plats för ”läsning på bredden”, för att tala med Ylva Hasselberg (vars nya essäsamling Inte utan visst motstånd: Essäer om akademisk kapitalism och akademisk nyliberalism rekommenderas varmt). På kort karriärmässig sikt spelar denna läsning kanske ingen roll. En publicerad artikel väger onekligen tyngre än några lästa böcker. Men läsningens långsiktiga effekter för intellektuell utveckling ska inte underskattas. Inte heller dess sociala. Det finns få saker som är så givande som att samtala med goda läsare.
Men när ska man då läsa på bredden? Och var? Själv gör jag det framförallt när jag reser i jobbet. Det händer också att jag gör det på kvällstid efter att barnen somnat. Under det senaste halvåret har jag också provat att byta ut morgonens slösurfande mot lite bokläsning. För något år sedan, när barnen krävde konstant tillsyn och vaknade väldigt tidigt, gick detta inte. Men just nu funkar det ganska bra. På kontoret läser jag dock sällan längre texter. Där prioriterar jag möjligheten till ostörd skrivtid, interaktion med andra och allt det där andra som måste göras. Hur gör ni?
----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!
Jag har väntat ett tag på att vi i bloggen skulle få läsa om läsandet. Det är ju nämligen slående att den akademiska självhjälpslitteraturen, som du ofta har tipsa om i bloggen David, ofta saknar kapitel om läsandet – trots att det är så fundamentalt för vårt arbete. Paul J. Silvia skriver i sin ”How to Write a Lot: A Practical Guide to Productive Academic Writing” att den tiden han avsätter till forskning inkluderar skrivande och läsande, men mer konkreta tankar om läsandet, och hur man hanterar den ständiga strömmen av texter man vill, eller borde, läsa finns inte. Kanske saknas det rent av en ”How to Read a Lot”?
SvaraRaderaJag har funderat en hel del på mitt eget läsande på sista tiden. Fram för allt när det verkligen gick upp för mig hur starkt sambandet är mellan å ena sidan kvalitén på mina texter, och å andra sidan hur mycket jag läst inom det fält jag skriver om. Formeln ”man skriver inte bättre än summan av vad man läst, delat på tio” tycker jag fångar detta samband väl. Detta kan verka skrämmande, men jag tror att det stämmer och att vi borde tala mer om hur och när vi läser.
För att vara produktivt för forskningen, är det min erfarenhet, behöver läsandet vara cirkulärt; alltså att man läser text, eller textsamlingar, i en cirkel. En text, leder via fotnoter vidare till andra texter, som i sin tur leder vidare till andra texter. Efter ett tag märker man dock att samma texter börjar dyka upp i fotnoterna – något är kanske nytt, men det meste känner man till. Cirkeln är sluten, och det man har innanför cirkeln är det fält man kan relatera sin egen empiri till. Detta låter enkelt, men för mig har detta tagit lång tid. En av de allra viktigaste texterna för mig läste jag första gången 2005 som student, läste på nytt 2010 som doktorand, men först 2018 kunde jag extrahera det viktigaste för mig, och kunde relatera den till mitt projekt. Det roliga är att jag i den kopia av texten som jag har i en pärm kan se mina anteckningar från 2005 och att jag strök under det ställe i texten som förbryllade mig, men också väckte min nyfikenhet eftersom det ifrågasatte vad jag trodde mig ha vetat. 2010 har jag kommenterat samma ställe, och 2018 kunde jag ta steget fullt ut och använda mig av det jag läst i mitt skrivande. Detta läsande kompletterade av mycket annat läsande, men efter nästa 15 år hade jag (äntligen!) gått cirkeln runt!
Tack Kajsa för din insiktsfulla kommentar. Jag tror du har helt rätt i att det skulle behövas "down-to-Earth"-böcker om akademisk läsning. Kanske också seminarier och workshops? I någon mån tror jag vissa, välfungerande, fikabord och forskargrupper fungerar på det sättet. För läsning är ju, lika litet som skrivande, något som man gör helt själv. Det blir betydligt mer meningsfullt (och effektivt!) om man gör det i grupp, det vill säga när man utnyttjar varandras läskunskaper för att snabbt komma åt väsentliga texter.
SvaraRaderaJag känner också verkligen igen mig i din beskrivning av "cirkelläsning". Just så känns det när man börjar bottna i ett fält (eller i alla fall har en aning om hur djupt vattnet är). Detta att återvända till texter man läste för längesedan (och som man strukit under ordentligt i) är även det ofta en upplevelse. Inte sällan märker jag att tankar som jag trodde var mina egna i själva verket är någon annans. Eller att något jag trodde jag kom på igår var något jag funderade över för flera år sedan...
Ja, visst är det spännande att i efterhand varsebli hur man egentligen kom på något.
RaderaTack David för din inspirerande blogg!