tisdag 16 november 2021

For all the marbles

 



I forskarvärlden är det sällan skarpt läge. Har man en dålig dag på jobbet eller barnen är sjuka en vecka så får detta i regel inga större konsekvenser. Det är bara att borsta av sig dammet och hoppa upp på hästen igen. För varken vetenskapliga artiklar, böcker eller forskningsansökningar skrivs under korta stunder av intellektuell briljans. Nej, de blir till genom tålamod, självdisciplin, uthållighet och redigeringsarbete.

Men det finns förstås undantag. Vissa dagar står det faktiskt ovanligt mycket på spel. Och i dag är en sådan dag för mig. Istället för lekplatser och Greta Gris ska jag bege mig till kontoret för att provföreläsa och intervjuas på Zoom för ett lektorat i historia här i Lund. Den som rankas högst erbjuds en fast anställning på 100 %. Övriga får ingenting. Detta är, som man säger i spelvärlden, en "top-heavy prize structure". 

Vad som gjort dagen lite extra spännande är att förutsättningarna nyligen har kastats om. Den stora förhandsfavoriten, en välmeriterad professor från Skottland, har nämligen av någon anledning hoppat av. Och en annan av de sökande har fått tjänst i Stockholm. Detta förbättrar givetvis utsikterna för oss tre som är kvar. En halvchans har blivit en målchans. Men i sak förändras förstås inte så mycket. Jag ska i dag göra det jag ändå skulle ha gjort: fokusera på det jag kan påverka, det vill säga genomföra min föreläsning och min intervju så bra som möjligt. Hur detta sedan bedöms i relation till övriga sökande är inget jag behöver fundera på. "Let the chips fall were they may".

Men hur har jag då utarbetat min gameplan? Vilka principer och strategier har jag byggt mitt case runt? Tja, för det första har jag gjort något som magicspelare kallar "läsa på korten". Det vill säga istället för att gissa vad de sakkunniga och lärarförslagsnämnden kommer värdera så har jag noga studerat utlysningstexten och instruktionerna. Därefter har jag, efter bästa förmåga, sett till att allt det som uttryckligen efterfrågas finns med i mina handlingar. Kanske kan man kalla detta att ”spela defense”. Det vill säga, jag har gjort vad som stått i min makt för att jag inte ska kunna sorteras bort. 

För att vinna räcker det dock inte med att hålla nollan. Man måste kunna göra mål också. Och helst ha en plan för eventuell straffsparksläggning. Den fråga som jag ställde mig själv i våras var därför. Hur skulle de sakkunniga kunna argumentera för att just jag ska få det här lektoratet? Det är en fråga som hjälpte mig att tänka på det jag har som få – eller inga – andra sökande har. Saker som att ha varit med och byggt upp en forskningsmiljö, ingå i ett stort RJ-program, författat pedagogiska publikationer, varit forskningsledare för två postdocprojekt och drivit den här bloggen. Självklart har jag också lyft fram mina vetenskapliga publikationer och min undervisningserfarenhet från olika nivåer. Men jag visste redan när jag sökte att det skulle finnas många i startfältet som skrivit internationella artiklar, gett ut monografier, dragit in forskningsmedel och samlat på sig lektorstimmar. Vad var min ”point of difference”? Vad kunde få det att tippa över åt mitt håll?

Med detta sagt så vet varken jag eller någon annan om min gameplan kommer räcka hela vägen. Det kan finnas alla möjliga skäl till att någon av de andra erbjuds tjänsten. Och på ett sätt är det ganska skönt att veta att jag nu står mot två andra som har helt annan forskningsprofil än jag. Vill institutionen och fakulteten ha något annat än det jag kan erbjuda så är det fine. Men vill man ha en forskare av mitt snitt så har jag gjort vad jag kunnat för att de som bestämmer ska kunna argumentera för min sak. Nu gäller det bara att fullfölja planen. Sen får utfallet bli vad det blir. For all the marbles.


Nästa del i serien: "Medvind och motvind"


----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

tisdag 9 november 2021

Är socialiseringsmönster viktigare än publiceringsmönster?

 


På torsdag kväll arrangerar Centrum för kunskapshistoria tillsammans med Sydsvenska Dagbladet evenemanget ”Ta plats i medierna, forskare!”. I två panelsamtal kommer journalister och forskare att diskutera forskningens plats i den svenska offentligheten. Publiken verkar bli stor och i spalterna pågår uppladdningen för fullt. Nu senast genom Ida Ölmedals fem goda råd till forskare som vill skriva på kultursidor.

Texten ger en fingervisning om att frågor kring språk, stil, aktualitet och genrekompetens kommer att lyftas under kvällen. Därutöver lär vi, mot bakgrund av Daniel Sandströms artikel från i våras, diskutera såväl medielandskapets omvandlingar under 2000-talet som hum-sam forskarnas förändrade publiceringsmönster. Gissningsvis kommer böcker, kulturartiklar och populärvetenskap på svenska ställas mot engelskspråkiga tidskriftsartiklar och monografier utgivna på internationellt förlag. Kanske kommer vi rentav att diskutera blogginlägg, podcasts och tweets?

Vad jag inte är lika säker på att vi kommer diskutera är forskares socialiseringsmönster. Det vill säga vilka vi lunchar, känner, sms:ar och tar en AW med. Men kanske är detta precis lika viktigt i sammanhanget som hur vi skriver och publicerar oss? Ja, är det något som jag har lärt mig under åren jag studerat ”samhällelig kunskapscirkulation” så är det vikten av personliga kontakter och nätverk. Vänskap och kunskap har genom historien allt som oftast gått hand i hand.

I den artikel Johan Östling och jag skrev för Sydsvenskan i våras lyfte vi fram hur den sydskånska universitets- och tidningsvärlden en gång i tiden satt ihop. På 1960-talet var det svängdörrar mellan de humanistiska institutionerna på Lunds universitet och Sydsvenskans kultursida. Hur långt fram i tiden det förhöll sig så är en fråga väl värd empiriska undersökningar. Kanske långt in på 1990-talet? Ännu längre?

På 1960-talet kände hur som en professor i regel såväl politiker som tidningsmänniskor. Vissa hade också goda förbindelser med näringslivet. En anledning till detta var att det gamla elituniversitetet var en exklusiv social värld. Den som var student i Lund eller Uppsala på 1950-talet grundlade under sina år där kontakter med människor som inom ett par decennier hamnade på olika toppositioner i samhället. Efter 1960-talets utbildningsexplosion har denna dynamik förändrats och många samhällssektorer har blivit mer specialiserade. Också socialt. Jurister känner jurister och ingenjörer känner ingenjörer.

Inom forskarvärlden har specialiseringen samverkat med en tilltagande internationalisering. I dag ingår de flesta humanister i geografiskt vidsträckta nätverk uppbyggda kring olika intressen och inriktningar. För min generation historiker är internationella konferenser och engelskspråkiga publikationer självklarheter. För inte så länge sedan såg det annorlunda ut. Blickar vi tillbaka 50 år talar vi om en helt annan värld. Lärdomsmiljöerna var då mycket mer nationella och lokala.

Själv har jag forskat en del kring historikern Birgitta Odén som 1965 blev den första kvinnliga professorn vid Lunds universitet. Hennes kontaktnät sträckte sig då inte långt utanför Norden. Å andra sidan var hon bara ett telefonsamtal bort från statsminister Tage Erlander och chefen för Försvarets forskningsanstalt Martin Fehrm. Hon satt med i statliga utredningar, skrev debattartiklar i pressen och var under ett par år historieämnets representant i Forskningsberedningen. Så ser det inte riktigt ut i dag. Måhända är svagare lokal och nationell förankring ett pris som forskarvärlden fått betala för sin numerära och internationella expansion? Eller leder det tanken fel att ställa dessa saker mot varandra? Det finns ju, trots allt, goda exempel på personer som likt Sverker Sörlin lyckas kombinera internationell spets med en stark position i den nationella offentligheten. 

Vidare stämmer det förstås att Birgitta Odén och hennes generationskamrater hade helt andra publiceringsmönster än vår tids professorer. Men vad jag här vill lyfta fram är att deras socialiseringsmönster på gruppnivå var minst lika annorlunda. Och jag tror att dessa två mönster hänger ihop. Vill vi stärka banden mellan forskarvärlden och medierna så behöver människor från dessa olika världar lära känna varandra bättre. Förhoppningsvis kan evenemanget den 11 november bli ett steg i den riktningen. För såväl forskarna och mediemänniskorna som det offentliga samtalet skulle ha mycket att vinna på förändrade socialiseringsmönster. 






----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!