tisdag 17 december 2019

Reflektioner från ett knappt år av bloggande


Det har snart gått ett år sedan den här bloggen startades upp. Ett fyrtiotal inlägg har publicerats och några till ligger i pipelinen. Men om en dryg månad, den första februari 2020, så är det slut. Då är det här bloggprojektet i mål. Tyvärr kan jag inte säga riktigt detsamma om manuset till min andrabok. Där kommer det behövas ytterligare lite skrivarbete.

Anledningarna till att bokmanuset inte kommer vara klart är flera. För det första visste jag redan på förhand att ett års skrivtid för en bok var ett ganska ambitiöst satt mål. Jag är ingen långsam skribent. Men jag är ingen vessla heller. Det som gör att jag får ur mig text är att jag har bra rutiner, bra självdisciplin och en bra lägstanivå. Det innebär att jag konsekvent kan få ur mig en sida om dagen. Ibland två. Ytterst sällan mer än så.

För det andra har jag haft många andra bollar i luften. Under 2019 har det skrivits ansökningar, redigerats antologier, åkts på konferenser och arrangerats seminarier. Jag har också fått förfrågningar om ett par mindre skrivprojekt som jag inte velat tacka nej till. Boken har varit prioriterad under 2019. Men i perioder har projektet ändå stått på paus. Det är val jag har gjort och de kan jag stå för.

Ett projekt som dock inte har sinkat boken är den här bloggen. På förhand hade jag en farhåga om att den skulle sluka mycket tid. I någon mån är det förstås också så. Blogginlägg skrivs inte av sig själva. Men samtidigt har det, åtminstone för mig, varit så att skrivande fött skrivande. Genom att ständigt skriva för publicering har jag fått upp farten. Dessutom har jag blivit mer orädd för att uttrycka mig i skrift. Bloggandet ger också, till skillnad från nästan allt annat akademiskt skrivande, omedelbar feedback. Det har varit värdefullt.

En ytterligare fördel med att blogga om sin skriv- och arbetsprocess är att det skapar en form av ”accountability”. Mitt bokskrivande är offentligt och därigenom upprättas en form av socialt kontrakt. Visst, ingen av er bloggläsare kommer att hänga mig om det inte blir någon bok. Men för egen del så blir löftet till mig själv starkare genom att det har gjorts offentligt. Då och då måste jag rapportera hur det går med bokskrivandet. Därigenom sätter bloggandet en extra press på mig att faktiskt föra bokprojektet framåt. Denna press har också varit värdefull.

Men viktigare än allt detta är det faktum att bloggen under vägs har fått ett större syfte. När den nu går in på sluttampen så inser jag att den inte längre primärt handlar om akademiskt skrivande och författandet av en andrabok. Den handlar om hur det är att vara forskare i början av karriären med allt vad det innebär. Osäkra anställningsförhållanden. Projektjonglering. Höga, men inte alltid så tydliga krav. Frihet och ansvar. Motgångar och framgångar. Hopp och självtvivel.

Vi är många som lever i denna tillvaro. Men vi hörs sällan. Vi har inga självklara forum, inga självklara representanter, och inga självklara företrädare som förstår vår situation. Ändå är vi en viktig del av akademin. Utan oss hade institutioner stannat och forskningsinriktningar stelnat. Men för att vi ska ha det bra så behöver vi varandra. Vi behöver dela erfarenheter och hjälpas åt. Min förhoppning är att den här bloggen har fyllt en sådan funktion och att den ska fortsätta att göra det ett litet tag till.

Med detta tackar jag för mig för i år. God jul och gott nytt år! Bloggen drar igång igen den 14 januari.


----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

tisdag 10 december 2019

Glastaket


Ju högre upp man kommer i den akademiska pyramiden desto färre blir kvinnorna. Mönstret är generellt. Det kan vara jämt på student- och doktorandnivån i olika ämnen. Kanske rentav en kvinnlig övervikt. Men bland docenter och professorer skiftar balansen. Kvinnorna faller ifrån och männen blir kvar. Temat för den här bloggen, författandet av en andrabok, är en klassisk vattendelare. Fler män än kvinnor får ur sig en sådan. Lägger vi till barnaspekten blir skillnaderna ännu större. Det är ytterst få kvinnliga historiker med barn under 10 som ger ut andraböcker. Men en och annan man.

Det generella mönstret är inte exklusivt för akademin. Det går igen i alla hierarkiska organisationer, som domstolsväsendet och näringslivet. Tittar jag på min egen kohort av historiedoktorander i Lund är utfallet det väntade. Så här sex–sju år efter disputation har några av männen skrivit andraböcker, blivit docenter och lektorer. Ingen av kvinnorna. Detta trots att kvinnorna varit minst lika framgångsrika hos de stora forskningsfinansiärerna. Till saken hör också att flera av kvinnorna fått fasta administrativa deltidsanställningar. Det har inte männen.

Vad beror detta på? Och vad kan göras åt det? Blickar vi mot den akademiska karriärrådgivningslitteraturen finns Rena Seltzer’s utmärkta The Coach’s Guide for Women Professors (2015). Det är en praktisk guide skriven av en person med decenniers erfarenhet av att coacha kvinnliga akademiker och ledare. Bland annat innehåller den ett fantastiskt kapitel om att lära sig att säga nej. Detta är förstås något som alla ambitiösa akademiker måste lära sig. Men det är extra viktigt för kvinnor. De kommer nämligen – på grund av rådande könsobalanser och jämställdhetskrav – få betydligt fler förfrågningar än män. Det gäller recensioner, betygsnämnder, handledningsuppdrag, kommittéarbeten etc. Män kan segla under radarn och meritera sig ostört. Kvinnor måste värna sin tid eller drunkna i sidouppdrag.

För den som kan tänka sig att läsa ännu lite bredare, och med ett öppet sinne, finns Sally Helgesens och Marshall Goldsmiths How Women Rise (2018). Det är en uppföljare till Goldsmiths moderna klassiker What Got You Here Won´t Get You There (2013) som handlar om de beteenden som hindrar framgångsrika människor från att nå nästa nivå. Böckerna är i första hand skrivna för företagsledare och bygger på de båda författarnas mångåriga erfarenheter av att coacha sådana. Men principerna har giltighet i många sammanhang. Däribland akademin.

De båda böckerna är skrivna utifrån insikten om att det på höga nivåer sällan är skicklighet, intelligens, talang eller driv som avgör vem som når längst. Alla som står på startlinjen har en hel del av detta. Därför är det andra saker som fäller avgörandet. Helgesen och Goldsmith är inte blinda för strukturella orsaker, men det de fokuserar på är sådant som individen själv kan göra någonting åt. Särskilt riktar de fokus på beteenden. Och till de farligaste av dessa hör de som gjort att vi tagit oss dit vi är idag. För det som var en dygd på en nivå – säg att alltid leverera till 100 % – kan vara direkt skadligt på en annan. En postdoc eller universitetslektor måste kunna släppa ifrån sig texter och hålla föreläsningar som är ”good enough”. Det finns inte tid att fundera över varje fotnot och kommatecken. Allt du gör kan inte vara ett mästerverk. Då blir arbetet dig övermäktigt. Dygnets timmar kommer inte räcka till.

Men vilka vanor är det då som tenderar att sätta käppar i hjulet för just kvinnor? Helgesen och Goldsmith listar tolv. Däribland ”reluctance to claim your achievements”, “expecting others to spontaneously notice and reward your contributions”, “the perfection trap”, “the disease to please” och “putting your job before your career”. Åtminstone min fru, som befinner sig på domarbanan, nickade igenkännande. Kanske några av bloggens kvinnliga läsare gör detsamma?


----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

tisdag 3 december 2019

Femårsplanen från 2014 revisited



Sensommaren 2014 gjorde jag mitt livs första femårsplan. Det var inte min idé utan en uppgift i onlinekursen PostdocTraining. Arbetsinsatsen var stor. Innan jag grep mig an den gjorde jag ett antal övningar. De syftade till att klargöra vem jag var, vart jag ville och vad jag behövde göra för att ta mig dit. En av dem handlade om att skatta ett fyrtiotal akademiska arbetsuppgifter utifrån hur bra jag var på dem och hur gärna jag utförde dem. En annan gick ut på att i detalj visualisera min drömarbetsdag om tjugo år. Från det att jag vaknade till det att jag gick och la mig.

Det låter kanske inte som speciellt krävande övningar. Men jag blev mentalt utmattad. Jag var inte van vid att tänka mitt liv i dessa tidsskalor. Under doktorandtiden undvek jag så gott det gick att tänka på tiden efter disputation. Fyra år kändes som oceaner av tid. Och om jag bara gjorde mitt bästa så skulle nog saker och ting lösa sig...

Resultatet blev som bekant att jag hamnade i källaren på LUX. En humbling experience. Därför bestämde jag mig för att göra övningarna ordentligt och utan förutfattade meningar. Min devis var testa först, döm sen. Efter ett par veckor hade jag fått ihop en femårsplan. Självklart var den full av osäkra variabler. Men jag blev faktiskt ganska klar över vilken situation jag ville vara i 2019. Jag ville vara internationaliserad, ha säkrat finansiering för ett forskningsprojekt inom ett nytt ämnesområde och vara anställningsbar.

Internationalisering uppfattade jag som något helt nödvändigt om jag ville arbeta som historiker. Runt omkring mig märkte jag att de som skrev på engelska, åkte på konferenser och gjorde gästforskarvistelser belönades med anslag och tjänster. Jag hade ännu inte gjort något av detta. Det behövde jag ändra på och så har också skett. Idag har jag många engelskspråkiga publikationer, är van vid internationella konferenser och har ett inte obetydligt internationellt nätverk. Någon längre gästforskarvistelse har det inte varit läge för under småbarnsåren. Empiriskt har jag också i allt väsentligt fortsatt att ha ett svenskt fokus. Men på det stora hela är jag rätt så nöjd med hur jag arbetat med detta. Det har hänt mycket på fem år.

Den andra punkten har också den gått enligt plan. Ett par år in i postdoctiden upptäckte jag aktiebloggosfären. Till en början rörde det sig om planlös nyfikenhet och fascination för ett främmande kulturellt fenomen. Med tiden insåg jag att det här nog skulle gå att forska om historiskt. Nyckeln var när jag började läsa Orsi Husz artiklar om vardagslivets finansialisering. De var otroligt inspirerande och fungerade som portaltexter in i nya fält. På historikermötet i Sundsvall tog jag kontakt med Orsi. Året därpå bjöd vi ner henne till det kunskapshistoriska seminariet i Lund. Därefter involverades hon i ett antologiprojekt och nu nästa år ska vi börja jobba tillsammans inom en modul av det stora RJ-program som leds av Jenny Andersson. Den här punkten kunde verkligen inte ha gått bättre!

Det tredje målet var att bli anställningsbar. Där har jag inte riktigt nått fram. Någon tätgrupp för ett lektorat eller motsvarande har jag inte placerats i. Min förhoppning är att andraboken, när den väl blir klar, ska göra att jag kan hamna in contention. Men det beror förstås på vilka jag ställs emot och vad de sakkunniga värderar. Historia är en bedömningssport. Det är mycket som inte går att påverka.

Så vad hade då mitt 2014-åriga jag tyckt om åren som gått? Hade det varit tillfreds med utfallet? Ja det är jag helt övertygad om. Mina postdocår har varit min bästa tid på universitetet. För varje år som gått har arbetet blivit roligare och scenen större. Jag tror att den där femårsplanen som jag snickrade ihop sensommaren 2014 har en del med det att göra. Långsiktig planering gör drömmar och ambitioner konkreta. Det ger verktyg för att göra prioriteringar och att våga det som känns läskigt. Om ett par veckor ska jag därför göra mitt livs andra femårsplan. Wish me luck!


----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!