Vad jag lärt mig av att skriva 99 blogginlägg

 

Det har snart gått fem terminer sedan jag började blogga. Och som ni ser av dagens rubrik så närmar sig en milstolpe. Med anledning av detta – och att jag på senare tid samtalat med några av er läsare som går i egna bloggtankar – tänkte jag ägna veckans inlägg åt att lyfta fram några saker som jag lärt mig av det här kommunikativa experimentet.

För ett experiment är nämligen precis vad den här bloggen varit och är. Visst hade jag förberett mig innan jag började blogga och visst hade jag idéer om vad det skulle kunna komma att innebära. Men gång på gång har verkligheten överraskat mig. Det gäller min egen skrivprocess, den läsekrets som vuxit fram kring bloggen samt de nya möjligheter som den har öppnat för mig.

En återkommande fråga från läsare som själva funderar på att börja blogga är hur mycket tid det tar. Det är en svår fråga att svara på. Utkastet till ett inlägg tar mig ungefär en timme att skriva. Men då har jag ofta några stödord eller stödmeningar nedtecknade i mobilen. Dessa kan ha nedtecknats i princip när som. Så fort en skrividé poppar upp i huvudet försöker jag fånga den. Ibland blir det ett blogginlägg, andra gånger en understreckare. Många fragment blir det aldrig någonting av.

Men när inträffar då den där mer koncentrerade skrivtimmen? Tja, även det är lite olika. Just den här texten skrivs mellan 8.15 och 9, onsdagen den 26 maj. Jag har precis kommit till kontoret och borde egentligen skriva på ett artikelmanus. Men på vägen hit bubblade lite tankar upp och jag blev sugen på att blogga. Och eftersom det finns lite luft i kalendern och jag ändå tror mig kunna hinna med det jag föresatt mig under dagen så följde jag hjärtat.

I vanliga fall skrivs mina inlägg dock inte så nära inpå publicering. I stället så ägnar jag någon vecka, inte sällan veckan innan en längre ledighet, åt att skriva ett inlägg om dagen parallellt med att jag stänger ner annan verksamhet. Läsåret 2020/2021 har jag också hela tiden haft en pipeline på 4+ inlägg så det har alltid funnits ordentliga marginaler. Då och då händer något som jag vill kommentera lite snabbare, till exempel när Scandia fick avslag av VR eller när jag satt och skrev på min lektoratsansökan.

Nyckeln för mig är dock att allt mitt bloggande sker lågintensivt och lustfyllt. Jag följer helt enkelt Joli Jensens råd: ”In order to be productive we need frequent, low-stress contact with a writing project we enjoy”. Därigenom blir bloggandet aldrig en börda utan en rolig, utvecklande och social del av min forskartillvaro. Det sistnämnda ska inte underskattas. Genom bloggen har jag lärt känna många nya människor, även utanför de historiska disciplinerna. Samtidigt har jag kunnat upprätthålla och fördjupa etablerade relationer med vänner och kollegor på ett sätt som annars varit svårt det senaste året.

Slutligen vill jag också framhålla att bloggandet utvecklat mig som skribent. Min penna är snabbare, modigare och mer kreativ nu än den var i februari 2019. Därtill vet jag otroligt mycket mer om vad de som faktiskt läser mig tänker och uppskattar. Tack vare denna kunskap (och lite tur) lyckas jag ibland få i gång större samtal. Därigenom kan bloggen, i det lilla, fylla en akademisk kulturbyggarfunktion. Inte så illa för ett lågintensivt och lustdrivet sidoprojekt!

----------------------------------------------

Vill du läsa fortsättningen på "Ett år av akademiskt skrivande"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över en pdf där jag samlat bloggtexter och essäer jag skrivit under 2021 och 2022  (totalt 94 sidor). Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över pdf:en asap!

Hur säkrar man skrivtid? (Curieblogg #2)

Akademin kan kännas som en hopplös plats för den som vill ägna sig åt att skriva. Våra arbetsveckor fylls snabbt upp av undervisning, möten, seminarier och handledning. Konferenser och workshops må ha blivit digitala, men våra kalendrar är inte nödvändigtvis luftigare för det. Så vad kan man då göra för att få tid att skriva? Är det ens möjligt utan att ta till kvällar och helger?

Inom den akademiska skrivrådslitteraturen står den här typen av frågor i centrum. För ingenstans i den riktiga forskarvärlden finns det ett överflöd av tid och ett underskott av arbetsuppgifter. Några spegelblanka veckor eller månader av skrivtid finns inte. Det kan stå hur många procent forskning i våra tjänstebeskrivningar som det vill. Det är ändå alltid en massa saker som pågår parallellt och drar oss i olika riktningar. Därför är det till den verkligheten som våra skrivprocesser måsta anpassas.

Enligt Joli Jensen, författare till den fantastiska lilla boken Write No Matter What (2017), behöver alla forskare ”frequent, low-stress contact with a writing project we enjoy”. Så ser det tyvärr sällan ut. Det många forskare är vana vid är oregelbundet och stressigt skrivande på projekt som de helst av allt skulle vilja bli av med. Först när den förlängda deadlinens absoluta gräns närmar sig sker det en viljestyrd forcering. Robert Boice talar om detta som ”binge-writing”. Ett arbetssätt som sällan är hållbart i längden.

Joli Jensen menar att det finns alternativa sätt att arbeta. Nyckeln är att säkra skrivtid. Lika väl som man kan boka in undervisning i kalendern på vissa klockslag så kan man boka in skrivpass. Några 4–6 timmar om dagen är sällan möjligt att avsätta under en längre tid, men detta är heller inte nödvändigt. Jensen menar rentav att 15 minuter om dagen är tillräckligt för att ett projekt sakta men säkert ska röra sig framåt. Den forskare som kan säkra två timmar om dagen har alla möjligheter i världen att få klart även stora projekt.

Men kan detta verkligen stämma? Krävs det inte mer tid än så för att komma in i arbetet och få ur sig något meningsfullt? Har Jensen och hennes gelikar inga startsträckor? Prokrastrinerar de aldrig? Invändningar likt dessa är legio när man presenterar den här typen av idéer. För många forskare framstår det som helt orimligt att seriöst skrivarbete kan ske om det inte finns rundligt med tid. Och vad händer om ett akut ärende plingar till i mejlen eller mobilen?

Svaret på det sistnämnda är att detsamma kan hända under ett undervisningspass. Ändå är det få av oss som mitt i en föreläsning plockar upp mobilen och kollar vår mejl. Många av oss stänger till och med av ljudet och gör oss otillgängliga. Detta är ett sätt att visa respekt för uppgiften och för våra studenter. Samma respekt kan vi välja att visa för oss själva och vårt skrivande. Men det kräver att vi vågar värdesätta oss själva och våra långsiktiga ambitioner. Och det kräver en speciell form av akademiskt självförtroende. Något jag kommer ta upp i nästa blogginlägg i denna serie. 

(Detta inlägg publicerades ursprungligen i Curie den 1 september 2020)

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Om vikten av ett socialt och intellektuellt sammanhang

Det bästa med att hitta en riktigt bra akademisk text är att läsningen av den bara är början. Riktigt bra texter skrivs nämligen inte i intellektuell isolering – de ingår i större samtal. Genom litteraturlistor och fotnoter öppnas fönster mot nya världar. För den som har tid, nyfikenhet och tillgång till ett bra bibliotekssystem så är det bara att följa spåren och se var man hamnar.

Ett aktuellt exempel för mig är Joli Jensens Write No Matter What (2017). Det är en bok som utan tvekan står på egna ben. Men den leder också vidare. Själv upptäckte jag genom Jensen den fascinerande antologin Working It Out (1977). Boken springer ur 1970-talets amerikanska kvinnorörelse och består av 23 personliga berättelser om kvinnligt liv och intellektuellt arbete. Skribenterna är författare, forskare och konstnärer i yngre medelåldern. De flesta har barn. Många står i skuggan av en – vid tidpunkten – mer framgångsrik make eller exmake.

Boken är ett tidsdokument. Inte bara till sitt innehåll utan också rent materiellt. Sidorna i mitt fjärrlånade exemplar har gulnat. Det finns inga understrykningar eller hundöron. När jag googlar skribenterna är de flesta döda. Många kom under 1980- och 1990-talet att bli mycket framgångsrika.

Men även om boken är drygt 40 år gammal är den i högsta grad aktuell och levande. Berättelserna är raka, ärliga och fyllda av kompromisser. I marginalerna finns konturerna av män som lever en annan sorts liv. Deras akademiska karriärer, resor, intressen och ambitioner kringskärs inte av förpliktelser. De har tid att tänka. De har tid att låta dagarna gå. De har tid att oroa sig och känna ångest. Det finns mycket som de inte måste.

Särskilt intressant i detta avseende är Amélie Oksenberg Rortys kapitel. Det kretsar kring hur akademiska par utvecklas och vad som egentligen krävs för att skriva. Hon lyfter fram att ett vanligt mönster är att mannen i förhållandet får ett erbjudande om en bättre tjänst. Kvinnan följer med. Den gemensamma planen är att hon ska skriva klart sin bok eller avhandling.

Men skrivandet går i stå. Trots att hon inte undervisar. Trots att hon inte har några administrativa förpliktelser. Hon är fri. Varför kan hon då inte skriva? Har hon inte det som krävs? Kvinnan och mannen börjar tvivla på hennes förmåga.

Amélie Oksenberg Rorty menar att det som står i vägen är förlusten av ett socialt och intellektuellt sammanhang. Hon pekar på att många män – när terminen väl är över, eller de blivit beviljade en forskningstermin – ofta också blir förlamade. Det räcker inte med att ha tid och en dörr som man är villig att stänga. Akademiskt arbete förutsätter sociala sammanhang. Det kräver kollegor, seminarier, lunchsamtal och kaffepauser.

Men det unga paret i berättelsen drar en annan slutsats. Ja, kanske är kvinnan trots allt inte lika lovande som mannen. Och börjar det inte bli hög tid att bilda familj? På detta följer den verkliga frustrationen. För när barnen kommer finns varken tiden eller det sociala sammanhanget. De intellektuella ambitionerna – som ännu inte fått chansen att förverkligas – får det än svårare. Parallellt med detta tar mannens karriär fart…

Amélie Oksenberg Rortys kapitel skrevs ursprungligen som ett föredrag 1969. Det publicerades i The Yale Review 1971. Vid denna tid var hon gift med filosofen Richard Rorty. År 1972 skiljde de sig. 

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Ventileringsdokument

Jag läser gärna, och ofta, böcker om akademiskt skrivande och arbete. Därför kommer jag då och då ägna bloggposter åt att tipsa om böcker i denna genre som jag funnit särskilt intressanta. För mig blir detta en anledning god som någon att återvända till klassiker som Robert Boices Professors as Writers (1990) och Howard Beckers Writing for Social Scientists (1986). Men jag vill börja med att tipsa om en betydligt nyare bok: Joli Jensens Write No Matter What (2017).

Jensen förordar, likt de allra flesta inom genren, att akademiskt skrivande bör göras till en daglig vana. Det är en myt, menar hon, att akademiker behöver tomma skrivbord och stora sjok av tid för att skrivprojekt ska röra sig framåt. Vare sig det gäller författandet av ansökningar, artiklar, eller böcker så är det korta, dagliga och stressfria skrivpass som är nyckeln. Men hur får man till det?

Jensen lyfter fram tre tekniker. Den första är att varje projekt ska ha en egen projektlåda. Där samlas planer, mål, utkast och färdig text. Lådan kan vara digital, men hennes är fysisk. Den andra är att lova sig själv att skriva 15 minuter på projektet varje dag. Även en mycket upptagen akademiker kan frigöra det. Den tredje är att varje projektlåda ska innehålla en ”ventilation file”. Detta dokument används för de dagar då man varken vill, eller kan förmå sig själv, att skriva på projektet. Istället ska man då ägna sina femton minuter åt att skriva ner varför man inte vill, eller kan, skriva just i dag. Efter en kvarts ventilering är man fri. Då är skrivbetinget avklarat.

Ett ventileringsdokument fyller olika funktioner. Dels kan det avdramatisera den dagliga kontakten med projektet. För hur eländig man än känner sig – ja kanske speciellt då – så är det fullt möjligt att ägna femton minuter av dagen åt att klaga av sig i skrift. Dels möjliggör dokumentet introspektion och analys. Detta gäller särskilt för projekt som sträcker sig över längre tid och där de svåra skrivperioderna visar sig återkommande. Genom att gå igenom sitt ventileringsdokument kan man upptäcka mönster i vilka känslor, tankar och idéer det är som skapar motvilja mot att skriva. Lever inte projektet upp till de förväntningar som man har på sig själv, språkligt och intellektuellt? Är man rädd för att förlora sina kollegors respekt? Känns det som att projektet inte innehåller en enda ny tanke utan bara bekräftar det som alla redan vet?

Min egen erfarenhet är att så gott som alla skriv- och forskningsprojekt omgärdas av rädslor. Det gäller även korta texter som blogginlägg och recensioner. Vad jag har i dag – som jag inte hade för några år sedan – är tekniker för att hantera den olusten. Jag kan inte ta bort den jobbiga känslan i magen, men jag kan välja att skriva och forska ändå. Men när det gäller stora projekt – som att skriva en andrabok – då är jag mer osäker. Jag vet ärligt talat inte om, och i sådana fall hur, jag ska göra för att hantera de negativa känslorna som förr eller senare lär dyka upp.

Vad jag dock ska prova det här året. Det är att ha ett ventileringsdokument.

----------------------------------------------

Vill du läsa fortsättningen på "Ett år av akademiskt skrivande"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över en pdf där jag samlat bloggtexter och essäer jag skrivit under 2021 och 2022  (totalt 94 sidor). Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över pdf:en asap!