Forskare och sociala medier

 

Du som läser detta inlägg är med största sannolikhet en forskare som är aktiv på sociala medier. Merparten av den här bloggens trafik kommer från Facebook och Twitter. Varje vecka lägger jag upp en post där och sen är det techjättarnas algoritmer som styr hur många läsare det blir. Vad dessa särskilt tycker om är poster som resulterar i aktivitet: klickar, likes, kommentarer och delningar.

Systemet är, milt uttryckt, självförstärkande. Det vill säga ett inlägg som väcker känslor – säg ”Vem skulle sakna Scandia?” – gör att fler än vanligt får upp posten i sina flöden och potentiellt interagerar vilket ger ytterligare synlighet och interaktion. Ett inlägg med en lite trist rubrik upplagt på en fredag – säg ”Om vikten av ett socialt och intellektuellt sammanhang” – kan dö algoritmdöden på en timme eller två. Som bloggare kan man tycka det är oförtjänt åt båda hållen, men det är nu så världen fungerar.

För forskare som inte bryr sig om huruvida någon läser det de skriver spelar det här förstås ingen roll. Kanske har dessa inga sociala mediekonton eller så använder de dem strikt för privat bruk. Men för de av oss som är angelägna om att det vi skriver ska nå fler än de närmast sörjande är det inte mycket att be för. Någon behöver göra ”cirkulationsarbete” och denne någon är i regel forskaren själv. Självklart finns det mer prestige- och kraftfulla kanaler än ett privat Facebook- eller Twitterkonto; säg ett uppslag i en dagstidning, medverkan i en morgonsoffa eller att stå som keynote på en vetenskaplig konferens.

Men vägen till en framskjuten position på dessa plattformar är ganska lång. För en junior forskare – eller för en okänd professor utan goda kontakter i forskar- och medievärlden – är det mer eller mindre omöjligt att nå dit. Därför är den sociala medievägen något som många medvetet väljer att omfamna. För svenska humanister och samhällsvetare fungerar Facebook och Twitter som ett utmärkt sätt för att interagera med andra forskare. De utgör också en brygga till andra grupper: journalister, politiker, lärare, aktivister etc. För kollegor som Niklas Altermark, Sara Backman Prytz och Ida Östenberg är Twitter alldeles uppenbart ett sätt att röra sig långt utanför den akademiska bubblan.

I 2020-talets forskarvärld fyller dock sociala medier betydligt fler funktioner än bara kommunikation och samverkan. Själv använder jag dem i hög grad för att hålla mig ajour med olika forskningsfält som intresserar mig. Ett väl kurerat flöde är ett utmärkt sätt att få koll på nya böcker, artiklar, konferenser och forskningsprojekt. I detta ersätts inte traditionella kanaler – som vetenskapliga tidskrifter, SvD:s under strecket eller Inside Higher Ed – utan de kompletteras. För egen del upplever jag t.ex. att min internationella utblick vuxit enormt sen jag på allvar började använda Twitter och följa vissa bloggar. Inte minst har jag fått insikter i hur olika forskningssystem fungerar världen över och vad det får för konsekvenser för de människor som befinner sig i dem.

Med detta sagt finns det förstås mängder av saker att vara kritisk mot i och kring sociala medier. Men min princip är här – som på så många andra plan – att det är nyttigt att prova sig fram. Dessutom ingår det, tycker jag, i en historikers uppgift att intressera sig för och ta del av sin samtid. Har man år 2021 aldrig haft ett socialt mediekonto så är det mycket här i världen som man inte vet någonting om. Därmed inte sagt att man behöver omfamna samtiden och hoppa på allt. Men att doppa tårna här och var, eller åtminstone ta del av andras erfarenheter på området, skulle jag säga är viktigt för aktiva forskare.

Samtidigt är sociala medier, i synnerhet i kombination med smartphones, starkt beroendeframkallande. De är verkligen inte lätta att kombinera med Cal Newports digitala minimalism-filosofi. Vad forskare som ger sig ut i sociala medier behöver är därför någon form av strategi och helst en ganska klar idé om var gränserna går. För den som vill sortera sina tankar kring detta kan jag rekommendera Mark Carrigans bok Social Media for Academics som på ett initierat sätt guidar till olika plattformar och diskuterar dess för- och nackdelar för olika syften. Detta är ytterligare en av alla dessa böcker som jag någon dag skulle vilja anordna ett seminarium kring. Men i detta Zoom-överflödets tidevarv får det anstå. Diskussioner kring frågorna kan ju föras på min FB-vägg, ett Twitterflöde eller i kommentatorsfältet här istället.

Vidare läsning: "Vad jag lärt mig av att skriva 99 blogginlägg"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!