tisdag 24 oktober 2023

Vad krävs för att en bok ska lyfta?

 



Vad krävs för att en bok ska börja leva sitt eget liv? Vandra från läsare till läsare. Rekommenderas, ges i present, lånas ut och läsas om. Bli en klassiker som ständigt säljer och upptäcks av generation efter generation?

Följer vi Ryan Holiday – vars bok i ämnet, ”Perennial Seller”, jag skrev en understreckare om förra året (15/11 2022) – så är det bara en sak som spelar roll på sikt: word of mouth. Antingen slår en bok an så starkt hos vissa av sina läsare att de sätter den i händerna på andra (som sen gör samma sak, repeat). Eller så gör den inte det. 

Det spelar ingen roll hur känd du är, vilka institutionella resurser du har till ditt förfogande eller hur stor marknadsföringsbudget du har. Om boken inte träffar en del av dem som läser den på djupet så är den körd. Kanske kan den sälja ett tag. Bli omdebatterad, få fina utmärkelser och stå i många bokhyllor. Men läst, använd och älskad genom decennierna? Det är långt svårare.

Inom bokbranschen är allt detta välkänt. Varenda förläggare och redaktör vet att det är betydligt enklare att sälja böcker än att få människor att läsa dem. Tror ni mig inte? Ta en titt i era egna – och era närståendes – bokhyllor. Nog finns där ganska många titlar som aldrig öppnats eller som ni gav upp på längs vägen?

Anledningen till att det förhåller sig så är att det tar tid och energi att läsa böcker. Även en kort sak kräver åtminstone ett par timmar av fullt fokus. Och sådan dyrbar tid har vi alla begränsat av. Däremot är det ganska många av oss som i ett ögonblick av inspiration och ambition kan undvara 250 kronor. För vem vill inte vara en läsare? Och vem blir inte glad av att hålla i en ny bok?

Tyvärr kan läsakten snabbt skingra glädjen. Många böcker är inte vad du trodde eller hoppades att de skulle vara. De rycker inte tag, ger inga nya insikter, är träiga och tråkiga och alldeles för långa. Efter några månader på nattduks- eller skrivbordet ger du upp. Men kanske hamnar den halvlästa boken ändå i en bokhylla?

För skrivande människor kan det ovanstående väcka missmod. Är det verkligen så illa? Finns det ingenting man kan göra? Jo, det finns ganska mycket, framför allt före och under själva skrivprocessen (se streckaren!). Men hur bra boken än är så räcker det inte att den dimper ner från tryckeriet. Ska det bli några word of mouth-synergier så måste den hamna i händerna på riktiga läsare. Och för att den ska börja flyga räcker det inte med några hundra sådana.

En tumregel i den anglosaxiska världen är att en bok behöver nå 10 000 legitimt intresserade läsare för att få chansen att lyfta. Alltså 10 000 individer som öppnar boken med ambitionen att läsa ut den. Många av dem kommer att lägga den ifrån sig. En del kommer tycka illa om den. Men givet att boken faktiskt är så bra som du tror så kommer den då få en ärlig chans att börja flyga av egen kraft. Ditt jobb som författare är att göra vad du kan för att få detta att ske.

Så om ni undrar vad jag ska göra läsåret 2023–2024 så vet ni nu svaret. Få 10 000 legitimt intresserade personer att ge ”Ta din tid: Gör mindre men bättre” en chans. Jag hoppas du som läser den här bloggen är en av dem! För har du glädje av bloggen kommer du ha ännu mer glädje av boken! (den släpps 20 november och kan nu förbeställas). 


----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 


tisdag 17 oktober 2023

Två sorters historiker




Som doktorand fick jag lära mig att det fanns två sorters historiker. De som ville veta hur det en gång var och de som ville veta varför världen ser ut som den gör.

För de förstnämnda hade kunskap om det förflutna ett egenvärde. Allt vad man kunde lära sig om det förgångna var potentiellt intressant. För den andra gruppen förhöll det sig annorlunda. De ville ha orsaksförklaringar och samhällsrelevans, studera centrala förlopp och lära känna utvecklingens drivkrafter. De ville förstå vad de såg runtomkring sig. Inte bara lära sig det som Augustinus och Bengt Ankarloo talade om som förmågan att ”tänja ut själen” i tid och rum (distentio animi).

Själv kände och känner jag sympati för båda dessa idealtypiska positioner, även om jag nog historiskt sett har känt mig mest hemma i gruppen ”hur var det då?”. Förutsättningslös nyfikenhet och förundran inför tidens gång och andra människors liv är – tycker jag – goda och fullt tillräckliga drivkrafter för oss historiker. Förklara och förändra världen? Ptja, det är inget fel med det. Men kanske är historieforskning då något av en omväg? Eller?

Men till huvudfrågan. Håller kategoriseringen? Kan jag fösa in mina kollegor i endera fållan? Ja rätt många har jag en bra känsla för. Samtidigt finns det gott om hybrider. Och grovt sett skulle jag nog säga att de flesta som blir kvar i historikergebitet en längre tid har en ganska hög tröskel för deskriptiva studier och träget tröskande efter förståelse. De som vill ha mer action och impact tenderar att söka sig till andra ämnen och fält.

Samtidigt har jag med åren börjat vackla i mina övertygelser. Jag är inte längre riktigt lika fascinerad av svunna livsvärldar och tankemönster. Nej, det som på senare år verkligen fångat mig är frågan om hur människor skapar förändring och vrider samhällsutvecklingen i nya riktningar. Som doktorand observerade och tolkade jag idé- och kulturhistoriska skiften och nöjde mig med det. Nu går jag i gång på annat. Framför allt tjocka beskrivningar av aktörer och organisationer som medvetet, strategiskt och långsiktigt försöker få saker att hända (och ibland får det!). Här står saker som exakt kronologi, omedelbar kontext, personliga nätverk och institutionella resurser centralt.

Om man ska formulera detta som en grundfråga skulle det vara: ”Hur skapar människor samhällsförändringar?” Det är en aktörsorienterad historiesyn som tagit mig lång tid att landa i. Det har vuxit fram dels ur saker jag läst och studerat, men också genom mina egna erfarenheter av att på olika sätt försöka skapa förändring (om än i liten skala!). Här finns också en växelverkan. Jag lär mig saker av att studera det förgångna, översätter lärdomarna till nuet och provar dem i det enda tidens laboratorium som vi historiker har tillgång till – våra egna liv.

Men det går åt andra hållet också. För i takt med att jag lärt mig mer om hur världen omkring mig fungerar så har jag också lagt märkte till andra saker i de förflutna skeenden som jag studerar. Om jag har rätt och allt stämmer? Säkerligen inte. Varken livet eller historieskrivning är någon exakt vetenskap. Men någon sorts modeller och hypoteser om världen måste vi ha och agera på. Och so far skulle jag säga att historiskt grundade sådana har en del saker going för sig. Tiden får utvisa hur länge de står sig och vilka konsekvenserna blir!


----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

tisdag 3 oktober 2023

Tankar inför en stundande boklansering

 


De flesta forskare – liksom de flesta författare – är i första hand intresserade av att skapa saker. Drömmen kan vara att skriva och ge ut en bok. Kanske få en vetenskaplig artikel publicerad. Vad som händer sen? Ptja, vem vet och vem bryr sig? Och oavsett – det har man väl själv ingen kontroll över? Det finns väl marknadsförare på förlaget?

Själv tänker jag sedan några år tillbaka annorlunda. Jag gillar förvisso att skapa saker. Men som jag ser det så slutar inte den kreativa processen med att man skickar in ett satt korrektur till tryckeriet. Nej, på många sätt är det då det roliga börjar. För när texten finns i världen kan den få läsare. Och det är i mötet med dem som riktigt spännande saker kan hända.

Men detta något händer inte bara av sig självt. Det vet alla som publicerat någonting. Det allra vanligaste – åtminstone för forskare – är att det blir tyst. Visst kan man få många likes, delningar och glada tillrop på sociala medier för sin nya artikel, avhandling eller redigerade antologi. Men faktiska läsningar? Och stimulerande samtal om det man skrivit med andra forskare? Nog händer det. Men det är ganska sällsynt.  

”Jag tänker på det jag publicerar som att det försvinner i ett svart hål. Jag är övertygad om att ingen läser det”, berättade en brittisk historiker för mig i våras. Vi hade ett zoom-samtal där vi diskuterade hennes senaste bok. Hon var överväldigad över att jag, och ett par kollegor, faktiskt hade läst och processat vad hon skrivit.

Men det skrivna ordets magi är att detta kan hända. Det kan sammankoppla människor som aldrig varit i samma rum. Få oss att dela berättelser, kunskaper, minnen och känslor med varandra. När det är som bäst kan det kännas som att vi fyller i varandras tankar och delar existens. Det är inte många saker som är bättre än det!

Så vad kan man göra för att det man skapar ska lyckas åstadkomma detta? Är det bara tur och talang som gäller? Nej, jag tror ju inte det. Jag tror att det, åtminstone delvis, är ett resultat av medvetna val, handlingar och kunskaper. Vill man som forskare bli läst, av kollegor eller allmänhet, så får man väl ta och försöka ta reda på hur det går till. Fråga runt, läsa runt, experimentera och lära sig.

Själv är jag mitt i min egen lärprocess på området. Jag vet klart mer i dag än jag gjorde 2019. Men fullärd är jag knappast. Min förhoppning är dock att läsåret 2023–2024 ska föra med sig många nya insikter. 

Måndagen den 20 november släpps nämligen min nya bok: "Ta din tid: Gör mindre men bättre" på Volante. Det är en bok som hjälper människor mitt i livet och karriären att få luft i kalendern och tid till det viktiga. Jag tror mig veta att det är den bok jag hittills skrivit som har störst chans att bli läst, använd och uppskattad. Planeringen inför lanseringen är i full gång.  

Men med detta behöver jag all hjälp jag kan få! Så om du själv arbetar inom media, har tillgång till en publik eller scen, eller har idéer, kontakter och uppslag som du tror jag skulle ha glädje av. Tveka inte att höra av dig (helst på mejl, david.larsson_heidenblad@hist.lu.se). Jag kommer vara mycket tacksam!


*

Vidare bloggläsning:

"Bokmarknadsföring del 1"

"Bokmarknadsföring del 2"

"Vad forskare kan lära sig av marknadsförare"

----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!