Två sorters historiker

Som doktorand fick jag lära mig att det fanns två sorters historiker. De som ville veta hur det en gång var och de som ville veta varför världen ser ut som den gör.

För de förstnämnda hade kunskap om det förflutna ett egenvärde. Allt vad man kunde lära sig om det förgångna var potentiellt intressant. För den andra gruppen förhöll det sig annorlunda. De ville ha orsaksförklaringar och samhällsrelevans, studera centrala förlopp och lära känna utvecklingens drivkrafter. De ville förstå vad de såg runtomkring sig. Inte bara lära sig det som Augustinus och Bengt Ankarloo talade om som förmågan att ”tänja ut själen” i tid och rum (distentio animi).

Själv kände och känner jag sympati för båda dessa idealtypiska positioner, även om jag nog historiskt sett har känt mig mest hemma i gruppen ”hur var det då?”. Förutsättningslös nyfikenhet och förundran inför tidens gång och andra människors liv är – tycker jag – goda och fullt tillräckliga drivkrafter för oss historiker. Förklara och förändra världen? Ptja, det är inget fel med det. Men kanske är historieforskning då något av en omväg? Eller?

Men till huvudfrågan. Håller kategoriseringen? Kan jag fösa in mina kollegor i endera fållan? Ja rätt många har jag en bra känsla för. Samtidigt finns det gott om hybrider. Och grovt sett skulle jag nog säga att de flesta som blir kvar i historikergebitet en längre tid har en ganska hög tröskel för deskriptiva studier och träget tröskande efter förståelse. De som vill ha mer action och impact tenderar att söka sig till andra ämnen och fält.

Samtidigt har jag med åren börjat vackla i mina övertygelser. Jag är inte längre riktigt lika fascinerad av svunna livsvärldar och tankemönster. Nej, det som på senare år verkligen fångat mig är frågan om hur människor skapar förändring och vrider samhällsutvecklingen i nya riktningar. Som doktorand observerade och tolkade jag idé- och kulturhistoriska skiften och nöjde mig med det. Nu går jag i gång på annat. Framför allt tjocka beskrivningar av aktörer och organisationer som medvetet, strategiskt och långsiktigt försöker få saker att hända (och ibland får det!). Här står saker som exakt kronologi, omedelbar kontext, personliga nätverk och institutionella resurser centralt.

Om man ska formulera detta som en grundfråga skulle det vara: ”Hur skapar människor samhällsförändringar?” Det är en aktörsorienterad historiesyn som tagit mig lång tid att landa i. Det har vuxit fram dels ur saker jag läst och studerat, men också genom mina egna erfarenheter av att på olika sätt försöka skapa förändring (om än i liten skala!). Här finns också en växelverkan. Jag lär mig saker av att studera det förgångna, översätter lärdomarna till nuet och provar dem i det enda tidens laboratorium som vi historiker har tillgång till – våra egna liv.

Men det går åt andra hållet också. För i takt med att jag lärt mig mer om hur världen omkring mig fungerar så har jag också lagt märkte till andra saker i de förflutna skeenden som jag studerar. Om jag har rätt och allt stämmer? Säkerligen inte. Varken livet eller historieskrivning är någon exakt vetenskap. Men någon sorts modeller och hypoteser om världen måste vi ha och agera på. Och so far skulle jag säga att historiskt grundade sådana har en del saker going för sig. Tiden får utvisa hur länge de står sig och vilka konsekvenserna blir!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Halvtidstankar VT22

 

En fördel med att vara föräldraledig är att man inte skapar så mycket arbete åt sitt framtida jag. Skickar man inte iväg några texter får man heller inte några i retur. Detta har jag känt av under min återkomst till arbetslivet de senaste månaderna. Visst har det funnits åtaganden och arbetsuppgifter och saker i kalendern. Men på det stora hela får jag nog ändå betrakta terminens första halva som något av en arbetsdal. Såna ska man också ha! (även om Word inte verkar tro att ordet finns...)

I ett större livsperspektiv har det förvisso inte varit fullt lika lugnt. För även om vår lägenhetsflytt rent objektivt har varit så smidig och enkel som en flytt bara kan vara så har det – nästan hela tiden – varit grejer att göra och tänka på. Och samtidigt har familjelivets vardag, med allt vad det innebär, rullat på med oförminskad kraft. Någon tid att stanna upp och tänka efter har det inte riktigt funnits.

 
Men nu inför påsken är känslan att det håller på att vända. Inom kort ger vi oss ut på landet och för egen del tänkte jag ta mig några dagars digital minimalism. Inga mejl, ingen surf, inget Wordle. Det är hög tid, för min digitala hygien är sämre än på länge. Och den kraft och viljestyrka som krävs för att ändra på detta har jag inte haft.

Så vad är då nyckeln till att bryta och förändra saker på det här området? Ja, om vi följer Cal Newports råd så är det allra viktigaste att inte bara plocka bort en vana utan att aktivt ersätta den med något annat som lockar lika mycket. Exempelvis att sätta i system att ringa och prata med vänner eller aktivt leka med barnen i stället för att slösurfa. Eller att hitta en riktigt bra bok som man sugs in i snarare än att följa nyhetsflödet.

Och det sistnämnda har jag faktiskt precis gjort. I förra veckan började jag läsa Wired-journalisten Clive Thompsons ”Coders: Who they are, what they think, and how they are changing our world” (2019). Jag är nu ett par hundra sidor in och är helt såld. Det är precis den typ av bok jag tycker bäst om att läsa. Det vill säga en bok som öppnar dörren till en värld jag inte vet så mycket om men som har uppenbar betydelse för den värld jag lever i. Därtill är den rakt skriven, snyggt berättad och informativ utan att vara tung.

Fokus i boken ligger på samtiden och verksamma programmerares livshistorier och tankar. Men den är väl förankrad i en längre digital kulturhistoria. Från datorernas barndom och hålkort, via hemdatorerna och in i vår egen tid. Under läsningen slår det mig också – gång på gång – att det här är ett ämne som historiker borde ägna sig mer åt. För finns det någon samhällsomvandling det senaste halvseklet som varit större? Här finns oceaner av potentiella studentuppsatsämnen, avhandlingsprojekt och stora forskningsprogram.

För att vara tydlig. Vad jag önskar mig är inte kvantitativt orienterad digital historia. Sådan görs redan. Vad jag vill ha är kvalitativ kulturhistoria om den digitala eran och människorna bakom. Jag vill ha intellectual history om Clayton Christensen och Eric Ries. Eller djuplodande business history om Avanza och Paradox. Jag vill att någon borrar ner sig i gamla Delphi-forum eller gör reklamhistoriska analyser av Veckans affärer. Eller vad sägs om en studie av satsningen på kommundatorer? Eller en kunskapshistorisk analys av nätpokerboomen?

Tja, med tiden lär väl en del av det här göras. Men än så länge tycks det mig som att det mesta befinner sig i den historievetenskapliga döda vinkeln. Kanske är det fortfarande för nära i tid? Eller känner vi att vår kompetens på området är för låg? Måste man inte själv förstå på djupet det som man forskar om? Ptja, jag vet inte. Jag tror en nyfikenhet inför det förflutna, ett intresse för förändring över tid och en uppövad blick för större samhälleliga sammanhang och samtidigheter är en god grund god att stå på. Så ta och beställ ”Coders” vetja och sen börjar vi spåna forskningsprojekt!

Glad påsk!

Vidare läsning

"Digital minimalism"  

"Ett bra spel får spelaren att imponera på sig själv" (SvD under strecket)

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!