Konsten att få det tråkiga gjort

 

Alla arbetsuppgifter är inte roliga. Vissa är rentav plågsamma. Men om det är något som jag lärt mig i yrkes- och vuxenlivet så är det att om någonting måste göras så är det lika bra att bara göra det direkt. Inget blir bättre av att skjuta reseräkningar, lokalbokningar eller svarsbrev till reviewers på framtiden. Det är bättre att bara avsätta tid. Ställa timern på 40 minuter och börja arbeta. Ofta går det hela snabbare än man tror.

Kanske är detta också vad professionalitet ytterst handlar om. Att göra det man ska trots att det tar emot. För mig går det sällan en dag – och definitivt aldrig någon hel vecka – utan att jag övervinner olika former av inre motstånd. När detta är väldigt starkt, eller mina energinivåer är låga, så händer det såklart att jag misslyckas. Det måste man få göra. För kunskapsarbete kan inte alltid göras på beställning. Ibland är det mest effektiva man kan göra att stänga ned datorn, gå hem och göra något annat.

Men samtidigt är det viktigt att kunna få saker gjorda även när allt inte känns toppen. Vad du får gjort på dina dåliga dagar spelar roll i längden. Blev det bara en halv sida text som du dessutom känner dig missnöjd med? Ptja, imorgon kanske du ser den i ett annat ljus. Och ibland måste man få skriva in sig i en återvändsgränd för att få svart på vitt att en viss väg faktiskt är oframkomlig.

På det här området – alltså tråkgöra – har jag också en del akademiska förebilder. Personer som jag arbetat nära och kunnat observera i realtid. Det är personer som är skickliga på att inte beklaga sig. Särskilt över sådant som de ändå inte kan göra någonting åt. Och har de tagit på sig att säg redigera en antologi. Ja, då driver de projektet i land. Steg för steg, dag för dag, mejl för mejl, korrvända efter korrvända. 

En av de personer jag lärt mig mycket av här är Henrik Rosengren. Vi arbetade under några år tillsammans med tidskriften Scandia, han som redaktör och jag som redaktionssekreterare. Detta innebar fortlöpande möten om inkomna texter. Tillsammans pratade vi ihop oss om huruvida manusen var bra nog för att skickas ut på peer review eller inte, liksom om huruvida olika reviderade manus var bra nog för att publiceras eller inte. Det hände att även välmeriterade skribenters alster var undermåliga. Vad göra och hur säga?

Själv hade jag inga problem med att argumentera för mina ståndpunkter i sakfrågorna. Ett publiceringsbeslut måste tas och för det mesta var vi i redaktionen eniga. Men steget från att bestämma sig för att refusera till att meddela skribenten vårt beslut var för mig förenat med stort obehag. Jag hade under en period vikarierat som redaktör och då haft en del mejlutbyten med skribenter som varit mindre trevliga. Det gjorde att jag drog mig för att skriva och trycka på send. Samtidigt ingick det hela i uppdraget. Förr eller senare måste det göras. Och trots allt var det alltid en lättnad när jag till slut gjorde det jag visste att jag behövde göra.

Henrik var mer luttrad och pragmatisk. Direkt efter att vi hade haft våra redaktionsmöten så gick han in på kontoret och skrev sina mejl. Han lade ingen tid på att oroa sig eller våndas. Han bara gjorde det han var tvungen att göra. Huruvida arbetsuppgiften var rolig eller inte var ovidkommande. Han gjorde, glömde och gick vidare.

Denna förmåga tror jag var en av många nycklar till att han något senare klarade av att verka – och trivas! –  i rollen som prefekt på Historiska institutionen under två mandatperioder (sex år). Prefektuppdraget är som bekant inte bara roligt. Ibland är det rentav plågsamt. Och då är det mycket värt om man kan minimera tiden och den mentala energin som det tråkiga och obehagliga tar. 

No fun behöver varken betyda no work eller no progress.

*

Vidare bloggläsning: "Vad forskare kan lära sig av Andre Agassi" & "Vad kan man göra när det kör ihop sig"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Historikerna tar över

I dag anordnar Björn Lundberg och jag en workshop i Lund på temat ”Forskare som skriver om forskning i offentligheten”. Vi har bjudit in ett dussintal historiskt orienterade kollegor som på olika sätt redan ägnar sig åt detta. Tanken är att vi ska utbyta erfarenheter, diskutera med varandra och tänka tillsammans kring hur historisk forskning – i bred bemärkelse – kan ta större plats.

Trogna bloggläsare vet att det här är frågor som jag bryr mig mycket om. Jag har de senaste åren återkommande skrivit i ämnet, men också tillsammans med andra anordnat olika evenemang. För om det är något jag numera tror mig veta så är det att vägen till relevans i olika världar går genom att lära känna människor och odla relationer. 

Förr i världen fanns det många naturliga kontaktytor mellan offentlighet och akademi. Tidningar, tv-redaktioner och bokförlag befolkades av människor med ett förflutet i det gamla elituniversitets humanistiska institutioner. Det gjorde att avståndet var kort mellan professorer, redaktörer, förläggare och producenter. De kände ju varandra sedan tidigare. Eller kände någon som kände någon. I dag ser det inte riktigt ut så.

För egen del tror jag dock inte det krävs speciellt mycket för att vrida utvecklingen i en annan riktning. Åtminstone är det hypotesen som jag själv arbetar utifrån. Och ni som följer mig här har kunnat se prov på vad detta kan ge på individnivå. På några få år har jag gått från att vara så gott som okänd utanför historikersverige till att bli hyfsat synlig och ganska läst. Inom vissa ämnen är jag en person som journalister vänder sig till. Och får jag en idé om att skriva om något så är chansen stor att det kommer publiceras.

Frågan nu är om det här kan skalas upp. Kan man tänka sig att svenska historiker – eller varför inte svenska humanister – när 2020-talet är slut är betydligt mer synliga och betydelsefulla än i dag? Skulle det kunna vara vi som vann Augustpris, gjorde statliga utredningar och satte ton och tempo i det offentliga samtalet? Skulle det kunna vara våra utbildningar som studenterna flockades till? Skulle det kunna vara vår forskning som det talades om och refererades till kring borden och skärmarna där beslut fattas?

Ptja, varför inte? Mycket kan hända till 2030.

Samtidigt är det enbart här och nu som vi kan agera. Så vad är viktigt och görbart den närmaste tiden? Vilka handlingar behövs för att sätta stenar i rullning (och få de som redan rullar att rulla vidare och skapa kedjereaktioner)?

Själv lutar jag som ni förstår år att det viktigaste är att skapa, fördjupa och förtäta olika sociala nätverk. Detta såväl inom ämnen och över disciplingränser som mellan akademin och andra världar. Det är alltså här som den verkligt stora uppsidan med en workshop som dagens föreligger. Om den kan hjälpa till att grundlägga några nya vänskaper och samarbeten – ja då är det här en lyckad dag!

Därtill hoppas jag förstås att den ska ge nya insikter i skrivandets hantverk och möjligheter. Rimligen är jag och de andra deltagarna klokare ikväll än vi var igår. Och om ni tycker att det är lite väl många historiker som skriver om forskning i offentligheten 2024 så vet ni vilken lundensisk centrumbildning ni ska skylla på.

Först tar vi Manhattan, sen tar vi Berlin. 

*

Vidare bloggläsning på temat:

"Forskningskommunikation och kampen om kunskap"

"Är socialiseringsmönster viktigare än publiceringsmönster?"

"Hur blir man läst?"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Tillbaka till forskarskolan

För några veckor sedan var jag inbjuden att tala på Nationella forskarskolan i historiska studiers årliga karriärinternat. Vi var en ganska liten grupp, totalt ett tiotal personer, varav merparten doktorander. Några befann sig i mitten av sin forskarutbildning, andra närmade sig slutet. Samtliga hade många frågor och tankar kring livet efter disputation. 

Min ambition med passet var att vara konkret. Jag berättade i korthet min karriärhistoria och om hur jag i dag tänker kring att verka i akademin. Snabbversionen är att jag ser det som att en forskare är ett litet företag som drar in ordrar från forskningsfinansiärer, studierektorer och andra uppdragsgivare för att sedan leverera på dessa. Man är mer av en frilans än en anställd. Och det är ens eget ansvar att se om sitt eget hus. Bäst och roligast är dock att göra allt detta tillsammans med andra. Kort sagt att ha en relationsdriven karriär optimerad för att göra saker som är kul och lärorika.

Efter tio år eller så kan detta – med lite tur – leda till en fast tjänst som lektor vid ett större svenskt universitet. Alternativt kan man sikta mot ett mindre lärosäte eller mot ett angränsande mer undervisningstungt ämne. Eller kanske kombinera forskning med en administrativ tjänst. Siktar man mot stjärnorna gäller det att arbeta upp en internationell forskningsprofil med starka publiceringar och goda kontakter (detta helst redan som student). Då kan man bli nominerad till WAF eller Pro Futura eller ha turen att ett biträdande lektorat blir utlyst vid precis rätt tidpunkt. Men oavsett vad man gör så finns det inga garantier. Den som väljer att spela forskarspelet behöver kunna leva med karriärrisk.

Roligast på internatet var att få frågor från doktoranderna, däribland en från Ann-Sofie Olausson som ville veta hur mina arbetsdagar ser ut. Alltså mer exakt. Detta är, som ni vet, my kind of question. Så jag berättade helt enkelt om de senaste arbetsdagarna (som hade varit ovanligt splittrade och välfyllda). Jag försökte vara tydlig med att så som det ser ut nu för mig, så såg det verkligen inte ut mina första år efter disputation. Då satt jag i källaren och arbetade fokuserat med en sak i taget under flera veckor, ibland månader. Nu jonglerar jag varje vecka många och olikartade arbetsuppgifter.

Vad som gör detta möjligt är att jag – numera – kan ta det mesta på uppstuds. Så länge det rör sig om ett ämne jag behärskar så är jag trygg i att prata fritt. Jag litar på min egen förmåga att improvisera och vara social. För att skriva något vill jag dock helst ha ett par timmars fri och ostörd arbetstid. Då kan det – beroende på hur bra jag gjort mitt förarbete – bli en sida text eller två. Och jag litar på min egen process. Jag har upparbetade tekniker för att hantera oro och tvivel. Jag kör och jag gör. Jobbar 8–16 och tar regelbundna pauser. På kvällar och helger gör jag annat.

Den stora nyckeln för mig är att planera min tillvaro och göra klart saker. Vad gäller kreativa skrivprojekt så arbetar jag med ett i taget. På min dator finns inga högar av halvfärdiga artiklar, essäer och blogginlägg liggande. Det finns en stor hög med ”färdigt” och en stor hög med ”kommande projekt”. Men vad jag faktiskt arbetar med under en given arbetsdag är en text i taget. Och kommer någonting tillbaka från en redaktör – ja då pausar jag det kreativa arbetet och gör det efterfrågade redigeringsarbetet. Allt handlar om att hålla huvudet rent.

Detta är mycket enklare efter att man disputerat. För en avhandling är ett enormt projekt. Det sträcker sig över ovanligt lång tid och när man är doktorand har man ingen erfarenhet av hur ett flerårigt projekt faktiskt går till (varken hantverksmässigt eller mentalt). Efter disputation kan man skala ned, skriva en artikel eller ett bokkapitel i taget. Efter några år kan man sedan skriva ihop det hela till en bok. Detta arbetssätt är betydligt mindre kognitivt och känslomässigt krävande än att skriva en avhandling.

Min erfarenhet är alltså att arbetet blir enklare. Och roligare. Det är efter disputation det akademiska livet börjar!

Ja, som ni märker fanns det mycket att prata om. Och i ett återblickande blogginlägg som detta kan endast en bråkdel tas upp. The conversation continues!

*

Tips på vidare bloggläsning: 

"Man har aldrig så mycket tid som när man är doktorand" 

"Att lämna akademin"

"Vad du gör och vad du får betalt för"

"Finish on Time"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!