Kelsky varnar särskilt för att publicera sig genom bokkapitel i antologier. För den som vill ha ett jobb är detta, liksom recensioner, slöseri med tid och energi. Fokus bör ligga på peer-reviewade tidskriftsartiklar (”the gold standard”) och i bokämnen, som historia, på att ge ut en monografi på ett välrenommerat förlag. Artiklarna gör dig konkurrenskraftig för en tenure-track anställning, boken ger dig tenure. Bokkapitel är att begrava sin forskning och obstruera sin karriär.
Om Kelsky har rätt så gör de flesta svenska historiker fel. Här publiceras mycket forskning i antologiform. Vissa fält och forskningsmiljöer är rentav uppbyggda kring dem. Vad hade mediehistoria varit utan antologier? Hur hade det historiekulturella forskningsfältet sett ut? Självklart har de enskilda forskarna på dessa fält också publicerat tidskriftsartiklar och böcker. Men antologierna har varit avgörande för att bygga upp större samtal och nätverk. Kollektiva bokprojekt svetsar samman och skapar gemensamma referenspunkter. Värdet av detta är, särskilt på lite längre sikt, svårt att överskatta.
Själv har jag de senaste åren fått många goda erfarenheter av att arbeta med, och i, olika antologiprojekt. Ett särskilt lyckat exempel är den nyutkomna Efterkrigstidens samhällskontakter redigerad av Fredrik Norén och Emil Stjernholm. För redaktörerna var detta ett sidoprojekt som de drev parallellt med att de skrev klart sina respektive avhandlingar. Många handledare skulle avråda från detta, men jag skulle säga att det är ett utmärkt sätt att förbereda sig för postdoctillvaron. Redaktörsarbete ger erfarenheter, kontakter och synlighet – tre saker som är viktiga för att övergången från doktorand till postdoc ska bli någorlunda smidig. Dessutom ger det projektjongleringsfärdigheter. Och de är helt nödvändiga efter disputation.
Efterkrigstidens samhällskontakter är, i mina ögon, en utmärkt bok. Jag hoppas den får många engagerade läsare. Men även om den inte skulle bli speciellt läst, omdiskuterad och använd så kommer den ha spelat en viktig roll enbart genom sin tillkomst. Vägen till antologin har nämligen varit exemplariskt upplagd. Det började med ett symposium hösten 2017, fortsatte med två workshops 2018 och parallellt med slutarbetet 2019 har boken presenterats på ett antal konferenser. Vissa personer har varit med på alla dessa steg. Andra bara på vissa. Men utan tvekan har alla dessa seminarier, luncher, fikor och middagar gjort att en grupp människor lärt känna varandra ganska väl. Denna sociala funktion är, vill jag mena, antologigenrens viktigaste. Här gör antologin nämligen något som varken tidskriftsartiklar eller monografier gör. Den hjälper till att bygga de sociala nätverk som vetenskapliga samtal är uppbyggda av.
Visst går det att anordna workshops, symposier och seminarieserier även utan att de ska resultera i antologier. Men min erfarenhet är att samarbeten stärks av att man arbetar mot någon form av gemensam produkt. Det är mycket arbete – särskilt för redaktörerna – men för forskarsamhället som helhet är det en djupt meningsfull sysselsättning.
----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!
