tisdag 18 juni 2019

Stanna upp





När vårterminen nått vägs ände märks det omedelbart. Korridorerna töms på kollegor. Kring fikaborden blir det glesare. Och några studenter syns inte längre till. Själv har jag förvisso fortfarande tre veckor kvar att arbeta. Men det här blir terminens sista blogginlägg.

Just denna tid på året har jag för vana att utvärdera terminen som varit. Mitt fokus ligger inte i första hand på mål och uppnådda resultat. Snarare försöker jag få korn på hur det har känts under terminen. Vad har varit roligast att göra? Vad har varit mest lärorikt? Vad har gett energi – och vad har tagit?

Det första jag gör är helt enkelt att ta ett vitt papper och börja skriva ned det som kommer upp i huvudet. Bra, som dåliga saker. Vad jag särskilt försöker få på pränt är sådant som jag helt och fullt gått upp i. Vilka arbetsuppgifter är det egentligen som gör att jag glömmer bort tid och rum? Vilka sammanhang och människor inspirerar och stimulerar? Lika viktigt är att skriva ned vad som känts jobbigt. Kanske gett ångest och oro. Sammantaget ger ett sådant nedklottrat papper överblick. Det blir en känslokarta.

Med en sådan i handen är det dags att börja fundera. Vad av allt detta vill jag göra mer av? Hur ska det gå till? Vad vill jag undvika eller minimera? Hur gör jag det? Det är enkla frågor och en enkel process. Men tar man den på allvar så kräver den ordentligt med tid. För mig behövs det några dagar. Själv har jag avsatt terminens sista vecka för att utvärdera och sedan planera. Det sistnämnda är nämligen, enligt min erfarenhet, inte en meningsfull verksamhet om man inte har gjort det förstnämnda. Det blir som att famla i mörkret. För hur ska man kunna planera för framtiden om man inte har en aning om hur man vill ha det? (eller inte vill ha det!)

Min egen vårtermin har, i allt väsentligt, varit rolig och givande. Jag tror det har en hel del med den här bloggen att göra. Förvisso har det stundtals varit läskigt att skriva om känsliga och personliga saker, men bloggandet har rakt igenom känts meningsfullt och viktigt. "Publish and be damned", som journalisterna säger. Responsen från er läsare har också styrkt mig i uppfattningen att den här bloggen faktiskt behövs. Det finns alltför mycket som vi inte talar med varandra om. Och alltför mycket kunskap som är tyst. Kan denna blogg, i det lilla, bidra till att förändra detta är jag mer än nöjd.

Rent yrkesmässigt så var min termins höjdpunkt att göra debut som opponent. Det skedde i april då Pär Wikman disputerade på avhandlingen Kulturgeografin tar plats i välfärdsstaten: Vetenskapliga modeller och politiska reformer under efterkrigstidens första decennier. Det var otroligt lärorikt att förbereda en opposition. Det var häftigt att genomföra den. Det var på allvar och det var på riktigt. Så vill jag att akademin ska vara.

Vad gäller mitt eget skrivande så har det överlag rullat på bra. Jag har (snart) gjort det som jag föresatte mig i början på terminen. Drygt tre kapitel har tagit form, ansökningar har skickats in och en avhandlingsrecension är klar. Därutöver har jag och Johan Östling skrivit ett så kallat "position paper" om kunskapshistoria som jag hoppas ska bli omdiskuterat framöver.

Men terminen har en baksida som jag snuddat vid i tidigare inlägg. Mitt schema har stundtals känts pressat. Utrymmet för grus i maskineriet och spontana infall har varit snävt tilltaget. Saker och ting har löst sig, men jag vill leva mitt liv med större marginaler. För är det något jag lärt mig de senaste åren så är det att saker kommer att hända. Man vet bara inte vad. En hållbar planering måste ta höjd för detta. Utan en väl tilltagen buffert blir det roliga inte lika roligt. I värsta fall blir det bara jobbigt. Och då är något fel.

Vad jag är på väg att landa i är därför att ge mitt bokskrivande längre tid. Jag har inte gjort klart min detaljplanering för hösten, men troligen kommer jag sikta på att skriva två kapitel istället för fyra. Gör jag detta finns det gott om tid för de andra skriv- och arbetsuppgifter som jag redan bokat in. Och i praktiken gör det inget om de två sista kapitlen skrivs nästa vår. Det kräver lite omstuvningar av när jag går på olika projektpengar. Men det är inget som inte går att lösa.

Alternativet hade varit att skära ned på olika åtaganden eller skriva en kortare bok. Ingetdera känns rätt. De saker jag tackat ja till är sådant som jag vill och ser fram emot att göra. Och vad gäller bokens längd så är alla de kapitel jag planerat viktiga för helheten. De fyller unika funktioner och utan ett eller två av dem så blir det en annan bok. Det behöver inte vara fel och hade omständigheterna varit mer pressande så hade jag kunnat kompromissa. Men forskare skriver inte så ofta böcker. För mig kommer det förmodligen dröja fem år till innan jag närmar mig att göra det igen. Därför känns det viktigt att följa min linje.

Avslutningsvis vill jag också passa på att tacka för terminen som varit. Det har varit en förmån att ha så många intresserade och uppmuntrande läsare. Jag hoppas ni inte hunnit tröttna, för det återstår en hel del bloggande. I september kör jag igång igen. Trevlig sommar!


----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

tisdag 11 juni 2019

Text och stil


Forskare vill bli lästa av varandra, men också av andra. Många vill nå ut till en bred allmänhet och bli omskrivna på kultur- och ledarsidor. Kanske i expertroller få kommentera världsläget. Andra vill hellre vinna erkännande inom akademin. Bli citerade och diskuterade. Bjudas in som gästforskare vid Harvard. Stå som keynote på en stor internationell konferens.

Ingetdera är speciellt lätt. Men omöjligt är det förstås inte. Det finns mängder av forskare som lyckas. Vissa klarar rentav av att kombinera vetenskaplig spets med offentlighetens ljus. Gemensamt för de flesta av dessa akademiska stjärnor är att de skriver väldigt väl. De kan få nästan vilket ämne som helst att bli fascinerande.

Denna tematik, språk och stil, har jag fram tills nu lyckats undvika att blogga om. Detta trots yttre påtryckningar. En blogg om akademiskt skrivande kan ju inte bara handla om produktivitet, känslor och misslyckanden. Förr eller senare måste den väl handla om vad som ger texter liv och driv? Ja okej då, men jag tänker ta hjälp utifrån.

I dagarna har jag nämligen läst ut Magnus Lintons nyutkomna bok om akademiskt skrivande: Text och stil. Om konsten att berätta med vetenskap. Boken är ovanlig i sin genre. Dels för att den är skriven på svenska. Dels för att Linton är journalist och författare. Inte forskare. Men han har både överblick och insikt i hur akademin fungerar. Bland annat från året som ”writer in residence” på Institutionen för idé- och lärdomshistoria i Uppsala.

Lintons bok är spetsig och genomtänkt. Den illustrerar på ett kongenialt sätt många av de poänger som görs i boken. Linton skriver som han säger att man ska skriva. Lekfullt och konkret, med rytm och driv. Parallellt med detta lyfter han fram klassiska råd: skriv enkelt, skriv kort, skriv för läsaren. Se till att variera meningslängd och ordval. Stryk och skrapa.

Själv lutar jag – vilket kanske märkts i bloggen? – åt ett minimalistiskt stilideal. Jag föredrar enkla ord, korta meningar och konkretion. Svårforcerad eller poetisk text bländar inte mig. Vidare föredrar jag i akademisk prosa en argumenterande stil framför en berättande. Vill jag ha det senare läser jag hellre romaner av Kjell Westö eller Chimamanda Ngozi Aidiche än en text med vetenskapliga ambitioner.

Under min läsning av Linton blir jag dock osäker. Skriver jag för tråkigt? Har jag blivit för bekväm i mina stilideal? Borde jag försöka skriva mer berättande och gestaltande? Använda mig av fler scener och metaforer? Och hur ofta provar jag egentligen nya ord och stilgrepp? Någonsin? Spelar jag bara safe?

Ja, kanske. Det tål att tänkas på. Kanske får det rentav bli nästa läsårs målsättning: att utvecklas som skribent genom att gå utanför min ombonade bekvämlighetszon. Den som läser bloggen även i höst får se!


----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

tisdag 4 juni 2019

Gränser och ledigheter




De flesta jag känner inom akademin jobbar med sitt stora intresse. Det de vill göra om dagarna är att forska och undervisa, skriva och läsa. Om de fick 100 miljoner på kontot imorgon skulle en del säkert göra vissa saker annorlunda. Men jag tror få skulle vända akademin ryggen och lägga sig i en solstol. ”Det är en livsstil” som Kristian Gerner, pensionär sedan tio år tillbaka, brukar säga när han dyker upp på ett seminarium eller en filosoficirkel.

Mot bakgrund av detta är det inte så konstigt att många akademiker har svårt för att sätta upp gränser mellan arbete och liv. De sitter ju ihop. Inte sällan också socialt. Och tankarna byter inte med självklarhet riktning bara för att dörren till kontoret stängs. Ibland kommer de bästa idéerna på en joggingtur eller i duschen.

Men en konsekvens av allt detta är att många akademiker jobbar mest hela tiden. Dygnets vakna timmar håller man koll på sin mail. Vardagar, kvällar och helger flyter ihop. Semester blir en synonym för ostörd skriv- och forskningstid. I längden brukar den här typen av gränslöshet straffa sig.

Själv har jag de senaste veckorna haft svårt att koppla bort jobbet. Tankarna har snurrat, men inte alltid speciellt konkret. Succesivt har jag också brutit mot de gränser jag valt att leva mitt liv efter. Allt fler kvällar har ägnats åt läsning av jobbgrejer. På helgerna har jag inte lyckats hejda mig själv från att kolla mailen. Visst, ibland ligger det något stort och halvakut där. Men vad hjälper det mig att veta om det en lördag förmiddag? Jag kan ändå inte hantera det så länge barnen är vakna. Och vetskapen gör mig knappast till en bättre förälder...

Självklart finns det anledningar till att det blivit så här. Maj är en frustrerande månad för alla som vill jobba åtta timmar om dagen fyra-fem dagar i veckan. Därtill har det för min del varit en del konferenser och resor. Sådana tar, i alla fall för mig, ut sin rätt. Jag klarar av att vara social tre dagar i sträck. Men därefter behöver jag vila. Och det har min planering inte riktigt gett mig utrymme till att göra.

Vad som händer mig när saker hopar sig är att jag blir sämre på att prioritera. Istället för att hoppa av saker hoppar jag på nya. Jag går på ett extra seminarium. Jag tackar ja till att göra något som någon annan hade kunnat göra. Jag lägger mindre tid på att planera mina dagar och veckor. Ni känner säkert igen spiralen. Den är lätt att hamna i, men svår att bryta.

Vad jag tar med mig till nästa maj är att jag verkligen ska komma ihåg detta: månaden har inte så många arbetsdagar som det ser ut som. Därför är det viktigt att göra hårda prioriteringar och en luftig plan där det finns tid för återhämtning. Detta bör inte göras i maj. Det bör göras tidigare. Vid en tidpunkt då energinivåerna är högre.

Vad jag också tar med mig in i sommaren är en stark motivation att jobb-detoxa. Det är en teknik jag med viss framgång använt mig av de senaste åren. Den går ut på att jag under semesterns tre-fyra första veckor inte får läsa något jobbrelaterat eller kolla jobbmailen. De somrar jag kör riktigt hardcore brukar jag kombinera detta med en digital detox. Det vill säga några veckor utan internet. Något enstaka år har jag i övermod också försökt att sluta med kaffe. Det gick sådär.

Men hur vet man då att en detox fungerat? Mitt eget riktmärke är att jag börjar ha långtråkigt. Det är en känsla som, åtminstone för mig, inte har hört vuxenlivet till. Jag har i perioder varit trött, sliten, stressad och ledsen – men jag har väldigt sällan haft det tråkigt. Efter några veckors strikt detox brukar dock känslan faktiskt krypa sig på. Inte i några stora doser, men ändå. Det är ett kvitto på att återhämtningen börjat på allvar.

----------------------------------------------
Vill du läsa fortsättningen på "Ett år av akademiskt skrivande"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över en pdf där jag samlat bloggtexter och essäer jag skrivit under 2021 och 2022  (totalt 94 sidor). Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över pdf:en asap!