Just denna tid på året har jag för vana att utvärdera terminen som varit. Mitt fokus ligger inte i första hand på mål och uppnådda resultat. Snarare försöker jag få korn på hur det har känts under terminen. Vad har varit roligast att göra? Vad har varit mest lärorikt? Vad har gett energi – och vad har tagit?
Det första jag gör är helt enkelt att ta ett vitt papper och börja skriva ned det som kommer upp i huvudet. Bra, som dåliga saker. Vad jag särskilt försöker få på pränt är sådant som jag helt och fullt gått upp i. Vilka arbetsuppgifter är det egentligen som gör att jag glömmer bort tid och rum? Vilka sammanhang och människor inspirerar och stimulerar? Lika viktigt är att skriva ned vad som känts jobbigt. Kanske gett ångest och oro. Sammantaget ger ett sådant nedklottrat papper överblick. Det blir en känslokarta.
Med en sådan i handen är det dags att börja fundera. Vad av allt detta vill jag göra mer av? Hur ska det gå till? Vad vill jag undvika eller minimera? Hur gör jag det? Det är enkla frågor och en enkel process. Men tar man den på allvar så kräver den ordentligt med tid. För mig behövs det några dagar. Själv har jag avsatt terminens sista vecka för att utvärdera och sedan planera. Det sistnämnda är nämligen, enligt min erfarenhet, inte en meningsfull verksamhet om man inte har gjort det förstnämnda. Det blir som att famla i mörkret. För hur ska man kunna planera för framtiden om man inte har en aning om hur man vill ha det? (eller inte vill ha det!)
Min egen vårtermin har, i allt väsentligt, varit rolig och givande. Jag tror det har en hel del med den här bloggen att göra. Förvisso har det stundtals varit läskigt att skriva om känsliga och personliga saker, men bloggandet har rakt igenom känts meningsfullt och viktigt. "Publish and be damned", som journalisterna säger. Responsen från er läsare har också styrkt mig i uppfattningen att den här bloggen faktiskt behövs. Det finns alltför mycket som vi inte talar med varandra om. Och alltför mycket kunskap som är tyst. Kan denna blogg, i det lilla, bidra till att förändra detta är jag mer än nöjd.
Rent yrkesmässigt så var min termins höjdpunkt att göra debut som opponent. Det skedde i april då Pär Wikman disputerade på avhandlingen Kulturgeografin tar plats i välfärdsstaten: Vetenskapliga modeller och politiska reformer under efterkrigstidens första decennier. Det var otroligt lärorikt att förbereda en opposition. Det var häftigt att genomföra den. Det var på allvar och det var på riktigt. Så vill jag att akademin ska vara.
Vad gäller mitt eget skrivande så har det överlag rullat på bra. Jag har (snart) gjort det som jag föresatte mig i början på terminen. Drygt tre kapitel har tagit form, ansökningar har skickats in och en avhandlingsrecension är klar. Därutöver har jag och Johan Östling skrivit ett så kallat "position paper" om kunskapshistoria som jag hoppas ska bli omdiskuterat framöver.
Men terminen har en baksida som jag snuddat vid i tidigare inlägg. Mitt schema har stundtals känts pressat. Utrymmet för grus i maskineriet och spontana infall har varit snävt tilltaget. Saker och ting har löst sig, men jag vill leva mitt liv med större marginaler. För är det något jag lärt mig de senaste åren så är det att saker kommer att hända. Man vet bara inte vad. En hållbar planering måste ta höjd för detta. Utan en väl tilltagen buffert blir det roliga inte lika roligt. I värsta fall blir det bara jobbigt. Och då är något fel.
Vad jag är på väg att landa i är därför att ge mitt bokskrivande längre tid. Jag har inte gjort klart min detaljplanering för hösten, men troligen kommer jag sikta på att skriva två kapitel istället för fyra. Gör jag detta finns det gott om tid för de andra skriv- och arbetsuppgifter som jag redan bokat in. Och i praktiken gör det inget om de två sista kapitlen skrivs nästa vår. Det kräver lite omstuvningar av när jag går på olika projektpengar. Men det är inget som inte går att lösa.
Alternativet hade varit att skära ned på olika åtaganden eller skriva en kortare bok. Ingetdera känns rätt. De saker jag tackat ja till är sådant som jag vill och ser fram emot att göra. Och vad gäller bokens längd så är alla de kapitel jag planerat viktiga för helheten. De fyller unika funktioner och utan ett eller två av dem så blir det en annan bok. Det behöver inte vara fel och hade omständigheterna varit mer pressande så hade jag kunnat kompromissa. Men forskare skriver inte så ofta böcker. För mig kommer det förmodligen dröja fem år till innan jag närmar mig att göra det igen. Därför känns det viktigt att följa min linje.
Avslutningsvis vill jag också passa på att tacka för terminen som varit. Det har varit en förmån att ha så många intresserade och uppmuntrande läsare. Jag hoppas ni inte hunnit tröttna, för det återstår en hel del bloggande. I september kör jag igång igen. Trevlig sommar!
----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!