Medvind och motvind

 

I förra veckan togs ett beslut i Lärarförslagsnämnden om vem – eller eventuellt vilka – som ska erbjudas en anställning som universitetslektor i historia i Lund. Ja, ni läste rätt. Det har varit tal om att anställa två lektorer och i tätgruppen var vi bara tre kvar. Bättre läge får man onekligen leta efter. Vad är oddsen att man först blir en av fem utvalda, sen att två sökande hoppar av och sen att det eventuellt blir aktuellt med fler tjänster? Ptja, jag vet inte. Men här kan vi snacka duktigt med medvind.

Likväl har chansen till stolpe ut kvarstått. Och beskedet har dröjt till i dag. Vid tretiden kom det och tyvärr rankades jag trea. Close but no cigar. Därefter har jag, omgiven av tre barn, försökt läsa sakkunnigutlåtanden på mobilen och sms:at med vänner och familj. Det har varit många känslor som snurrat runt. Tomhet, frihet, acceptans, besvikelse, knyta näven, ge upp. Nu är det inte första gången jag är med om motgångar, men det är nog första gången jag varit så nära utan att gå hela vägen. I min magickarriär var jag t.ex. en typisk "closer". Kom jag väl till final så vann jag. Men så blev det inte denna gång. Tough shit. 

Hur som vill jag ändå passa på att tacka alla er som följt, hejat, gett goda råd och tips genom hela den här processen. Det har verkligen varit till stor hjälp och nytta! Och jag hoppas också att mitt bloggande kring processen har ett värde just för att det skett i realtid. I vanliga fall är det sånt här som vi forskare håller tyst om, men min vision är en öppnare och ärligare akademi. Och då får jag leva som jag lär. Även när instinkten skriker att jag ska gömma mig under en sten.

Oh well, när jag ändå har er uppmärksamhet tänkte jag också passa på att tipsa om två texter i nya numret av Respons. För det första My Hellsings essä ”Min väg till utmattning” som är en otroligt stark och klok text kring forskartillvaron. Ämnet till trots är det inte heller en mörk och uppgiven text. Nej, den är framåtblickande och konstruktiv. Kring modiga och insiktsfulla texter som denna kan vi – tror jag – tillsammans bygga en bättre akademisk kultur. För trots att ”time is short and life is cruel” så är det ”up to us to change”. Eller?

I samma Respons-nummer finns också minst en till pärla (jag har inte hunnit läsa hela numret än!). Jag tänker här på Jenni Sandströms fylliga reportage från samtalskvällen ”Ta plats i medierna, forskare!” som Centrum för kunskapshistoria och Sydsvenskan stod värdar för tidigare i höst. Panelsamtalet finns inspelat för den som vill ta del av det i sin helhet, men jag är själv svag för det skrivna ordets koncentrerade kvaliteter. Och Jenni lyckades verkligen på ett imponerande sätt fånga det viktigaste som sades. Läs hela texten här!

Och gillar ni de två texterna tycker jag såklart att ni allvarligt ska överväga att teckna en prenumeration på Respons. Tidskriften är en viktig del av det kommunikativa ekosystemet för svensk humaniora och samhällsvetenskap och den förtjänar, i mitt tycke, en större läsekrets än den har. Årets julklapp kanske?

Så med dessa ord checkar jag ut från bloggåret 2021. Det har, i vanlig ordning, varit fantastiskt kul och givande att skriva. Tack för läsningar, delningar, kommentarer och likes! Och om några av er är intresserade av att läsa det som skrivits sedan ”Ett år av akademiskt skrivande” kom ut i bokform så har jag faktiskt satt ihop en pdf med alla blogginlägg och en handfull texter publicerade i andra forum. Den skickas ut till alla som skriver upp sig på bloggens mejllista – så vill ni läsa den i jul är det bara att skjuta iväg ett mejl till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se. Trots att det inte gick vägen med lektoratet kommer jag nog ha kvar den ett tag till...

 

Vidare bloggläsning:

"Tankar kring att söka ett lektorat"

"Tankar kring att vara i en tätgrupp"

"For all the marbles"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

For all the marbles

 

I forskarvärlden är det sällan skarpt läge. Har man en dålig dag på jobbet eller barnen är sjuka en vecka så får detta i regel inga större konsekvenser. Det är bara att borsta av sig dammet och hoppa upp på hästen igen. För varken vetenskapliga artiklar, böcker eller forskningsansökningar skrivs under korta stunder av intellektuell briljans. Nej, de blir till genom tålamod, självdisciplin, uthållighet och redigeringsarbete.

Men det finns förstås undantag. Vissa dagar står det faktiskt ovanligt mycket på spel. Och i dag är en sådan dag för mig. Istället för lekplatser och Greta Gris ska jag bege mig till kontoret för att provföreläsa och intervjuas på Zoom för ett lektorat i historia här i Lund. Den som rankas högst erbjuds en fast anställning på 100 %. Övriga får ingenting. Detta är, som man säger i spelvärlden, en "top-heavy prize structure". 

Vad som gjort dagen lite extra spännande är att förutsättningarna nyligen har kastats om. Den stora förhandsfavoriten, en välmeriterad professor från Skottland, har nämligen av någon anledning hoppat av. Och en annan av de sökande har fått tjänst i Stockholm. Detta förbättrar givetvis utsikterna för oss tre som är kvar. En halvchans har blivit en målchans. Men i sak förändras förstås inte så mycket. Jag ska i dag göra det jag ändå skulle ha gjort: fokusera på det jag kan påverka, det vill säga genomföra min föreläsning och min intervju så bra som möjligt. Hur detta sedan bedöms i relation till övriga sökande är inget jag behöver fundera på. "Let the chips fall were they may".

Men hur har jag då utarbetat min gameplan? Vilka principer och strategier har jag byggt mitt case runt? Tja, för det första har jag gjort något som magicspelare kallar "läsa på korten". Det vill säga istället för att gissa vad de sakkunniga och lärarförslagsnämnden kommer värdera så har jag noga studerat utlysningstexten och instruktionerna. Därefter har jag, efter bästa förmåga, sett till att allt det som uttryckligen efterfrågas finns med i mina handlingar. Kanske kan man kalla detta att ”spela defense”. Det vill säga, jag har gjort vad som stått i min makt för att jag inte ska kunna sorteras bort. 

För att vinna räcker det dock inte med att hålla nollan. Man måste kunna göra mål också. Och helst ha en plan för eventuell straffsparksläggning. Den fråga som jag ställde mig själv i våras var därför. Hur skulle de sakkunniga kunna argumentera för att just jag ska få det här lektoratet? Det är en fråga som hjälpte mig att tänka på det jag har som få – eller inga – andra sökande har. Saker som att ha varit med och byggt upp en forskningsmiljö, ingå i ett stort RJ-program, författat pedagogiska publikationer, varit forskningsledare för två postdocprojekt och drivit den här bloggen. Självklart har jag också lyft fram mina vetenskapliga publikationer och min undervisningserfarenhet från olika nivåer. Men jag visste redan när jag sökte att det skulle finnas många i startfältet som skrivit internationella artiklar, gett ut monografier, dragit in forskningsmedel och samlat på sig lektorstimmar. Vad var min ”point of difference”? Vad kunde få det att tippa över åt mitt håll?

Med detta sagt så vet varken jag eller någon annan om min gameplan kommer räcka hela vägen. Det kan finnas alla möjliga skäl till att någon av de andra erbjuds tjänsten. Och på ett sätt är det ganska skönt att veta att jag nu står mot två andra som har helt annan forskningsprofil än jag. Vill institutionen och fakulteten ha något annat än det jag kan erbjuda så är det fine. Men vill man ha en forskare av mitt snitt så har jag gjort vad jag kunnat för att de som bestämmer ska kunna argumentera för min sak. Nu gäller det bara att fullfölja planen. Sen får utfallet bli vad det blir. For all the marbles.

Nästa del i serien: "Medvind och motvind"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Är socialiseringsmönster viktigare än publiceringsmönster?

 

På torsdag kväll arrangerar Centrum för kunskapshistoria tillsammans med Sydsvenska Dagbladet evenemanget ”Ta plats i medierna, forskare!”. I två panelsamtal kommer journalister och forskare att diskutera forskningens plats i den svenska offentligheten. Publiken verkar bli stor och i spalterna pågår uppladdningen för fullt. Nu senast genom Ida Ölmedals fem goda råd till forskare som vill skriva på kultursidor.

Texten ger en fingervisning om att frågor kring språk, stil, aktualitet och genrekompetens kommer att lyftas under kvällen. Därutöver lär vi, mot bakgrund av Daniel Sandströms artikel från i våras, diskutera såväl medielandskapets omvandlingar under 2000-talet som hum-sam forskarnas förändrade publiceringsmönster. Gissningsvis kommer böcker, kulturartiklar och populärvetenskap på svenska ställas mot engelskspråkiga tidskriftsartiklar och monografier utgivna på internationellt förlag. Kanske kommer vi rentav att diskutera blogginlägg, podcasts och tweets?

Vad jag inte är lika säker på att vi kommer diskutera är forskares socialiseringsmönster. Det vill säga vilka vi lunchar, känner, sms:ar och tar en AW med. Men kanske är detta precis lika viktigt i sammanhanget som hur vi skriver och publicerar oss? Ja, är det något som jag har lärt mig under åren jag studerat ”samhällelig kunskapscirkulation” så är det vikten av personliga kontakter och nätverk. Vänskap och kunskap har genom historien allt som oftast gått hand i hand.

I den artikel Johan Östling och jag skrev för Sydsvenskan i våras lyfte vi fram hur den sydskånska universitets- och tidningsvärlden en gång i tiden satt ihop. På 1960-talet var det svängdörrar mellan de humanistiska institutionerna på Lunds universitet och Sydsvenskans kultursida. Hur långt fram i tiden det förhöll sig så är en fråga väl värd empiriska undersökningar. Kanske långt in på 1990-talet? Ännu längre?

På 1960-talet kände hur som en professor i regel såväl politiker som tidningsmänniskor. Vissa hade också goda förbindelser med näringslivet. En anledning till detta var att det gamla elituniversitetet var en exklusiv social värld. Den som var student i Lund eller Uppsala på 1950-talet grundlade under sina år där kontakter med människor som inom ett par decennier hamnade på olika toppositioner i samhället. Efter 1960-talets utbildningsexplosion har denna dynamik förändrats och många samhällssektorer har blivit mer specialiserade. Också socialt. Jurister känner jurister och ingenjörer känner ingenjörer.

Inom forskarvärlden har specialiseringen samverkat med en tilltagande internationalisering. I dag ingår de flesta humanister i geografiskt vidsträckta nätverk uppbyggda kring olika intressen och inriktningar. För min generation historiker är internationella konferenser och engelskspråkiga publikationer självklarheter. För inte så länge sedan såg det annorlunda ut. Blickar vi tillbaka 50 år talar vi om en helt annan värld. Lärdomsmiljöerna var då mycket mer nationella och lokala.

Själv har jag forskat en del kring historikern Birgitta Odén som 1965 blev den första kvinnliga professorn vid Lunds universitet. Hennes kontaktnät sträckte sig då inte långt utanför Norden. Å andra sidan var hon bara ett telefonsamtal bort från statsminister Tage Erlander och chefen för Försvarets forskningsanstalt Martin Fehrm. Hon satt med i statliga utredningar, skrev debattartiklar i pressen och var under ett par år historieämnets representant i Forskningsberedningen. Så ser det inte riktigt ut i dag. Måhända är svagare lokal och nationell förankring ett pris som forskarvärlden fått betala för sin numerära och internationella expansion? Eller leder det tanken fel att ställa dessa saker mot varandra? Det finns ju, trots allt, goda exempel på personer som likt Sverker Sörlin lyckas kombinera internationell spets med en stark position i den nationella offentligheten. 

Vidare stämmer det förstås att Birgitta Odén och hennes generationskamrater hade helt andra publiceringsmönster än vår tids professorer. Men vad jag här vill lyfta fram är att deras socialiseringsmönster på gruppnivå var minst lika annorlunda. Och jag tror att dessa två mönster hänger ihop. Vill vi stärka banden mellan forskarvärlden och medierna så behöver människor från dessa olika världar lära känna varandra bättre. Förhoppningsvis kan evenemanget den 11 november bli ett steg i den riktningen. För såväl forskarna och mediemänniskorna som det offentliga samtalet skulle ha mycket att vinna på förändrade socialiseringsmönster. 

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Tankar kring att vara i en tätgrupp

 

För ett par veckor sedan fick jag – och fyra andra personer – ett glädjande besked. Vi hade placerats i tätgruppen för det lektorat i historia som är under tillsättning här i Lund. Den 16 november är det därför dags att ge sig ut på Zoom för att provföreläsa och intervjuas. Därefter görs det en rangordning. Och någon av oss kommer att erbjudas en fast tjänst.

För mig är detta första gången som jag går så här långt i ett tillsättningsärende. Senast det begav sig, hösten 2019, sorterades jag bort på ett tidigare stadium. Det kändes inget vidare då, men resulterade i ett blogginlägg som resonerade hos er läsare. Händelsen gav också en särskild dramaturgi till ”Ett år av akademiskt skrivande” som gör det till en bättre bok än om allt bara hade gått min väg.

Dessutom lärde jag mig en hel del av processen. Den ansökan som jag skickade in nu i våras var betydligt mer genomtänkt och genomarbetad än den jag skyfflade in senhösten 2018. Framför allt var jag den här gången noga med att låta flera av varandra oberoende personer verksamma vid olika lärosäten läsa och kommentera mina redogörelser för vetenskaplig, pedagogisk, administrativ och kommunikativ verksamhet (totalt ca 11–12 sidors text). Dessa läsningar hjälpte mig att se texterna – och mig själv – utifrån samt skriva fram det värde som jag skulle kunna tillföra om jag fick tjänsten.

Det hela låter kanske enkelt, men det var det inte. Det var ett betydande inre motstånd som behövde övervinnas. Som projektforskare är jag förvisso van vid att argumentera för mina forskningsidéers förträfflighet. Men det är något annat att argumentera för sin egen. Samtidigt är det nödvändigt. För om inte du själv tar chansen och gör det – vem ska då göra det? ”Sooner or later everyone ends up in sales” som det heter.

Så hur ser då förberedelsearbetet ut inför provföreläsningen och intervjun i november? Ptja, i mitt fall så finns det på grund av pågående föräldraledighet inte direkt några oceaner av tid att tillgå. Jag har i bästa fall ett par timmar mitt på dagen när vår lilltjej sover och någon timme på kvällen efter det att alla barnen somnat. Däremellan sker förstås visst tankearbete i Lunds lekparker, men jag försöker efter bästa förmåga att hålla detta i schack. Än så länge har det gått okej. Gissningsvis blir det svårare ju närmre den 16 november vi kommer.

För tillfället befinner jag mig i en sorts ”insamlingsfas”. I denna rådfrågar jag mer erfarna kollegor om hur de själva har tänkt när de varit i min situation eller när de varit bedömare. Jag har också bollat lite idéer kring provföreläsning och intervju med olika personer, men allt är ännu tentativt och skissartat. Därutöver har jag återvänt till den akademiska karriärrådgivningslitteraturen jag har i hyllan för att höra vad den har att säga om att bli shortlisted. Dessa kapitel har jag tidigare läst ganska snabbt och översiktligt eftersom de inte direkt berört mig. Men nu läser jag hungrigt vad Karen Kelsky, Loleen Berdahl och Jessica Calarco har att säga.

Samtidigt har det under läsningens gång blivit uppenbart för mig hur annorlunda det amerikanska systemet är från det svenska. Där hålls karriärens viktigaste intervjuer kort efter disputation. Här behöver man vara ganska senior för att komma på fråga. Mot bakgrund av detta har mina samtal och mejlkonversationer med nordiska forskare varit mer givande än litteraturstudierna. Tänk vad mycket kunskap folk sitter på!

Avslutningen på det här inlägget är alltså given. Vad har ni bloggläsare för goda råd och tips inför provföreläsningen och intervjun? Hur har ni som varit i samma situation tänkt och agerat? Finns det några speciella minor och fallgropar man ska akta sig för? Ja, har ni några insikter att dela med er av – tveka inte att skriva en kommentar eller höra av er!

Nästa del i serien: "For all the marbles"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Varför vi borde sluta använda uttrycket "få stanna kvar"

 

Om det är någonting som har lärts ut på humanistiska utbildningar under 2000-talet så är det att språket spelar roll. De ord och uttryck vi använder oss av är inte neutrala kärl. De formar vår verklighet, skapar vårt handlingsutrymme, stänger ute vissa grupper och naturaliserar maktförhållanden. Därför är det motiverat att studera språkbrukets förändring och funktion. Och så görs också. Det råder knappast någon brist på studier av begrepp, diskurser, berättelser och metaforer.

Men drar vi verkligen konsekvenserna av detta förhållningssätt i våra egna liv och kollegiala diskussioner? Hur uppmärksamma är vi på det språk och de uttryck vi använder för att tala om vår tillvaro? Anledningen till att jag ställer frågan är att jag på väg hem från Oslo i förra veckan läste igenom ett knippe recensioner av Linn Spross nya roman Vård, skola och omsorg samt de meningsutbyten som dessa gav upphov till på Twitter. Romanen – som jag ännu inte läst – handlar om en nybakad doktor i ekonomisk historia som får nog av hierarkier och maktspel och lämnar akademin för en mer meningsfull värld: vården.

I diskussionerna kring romanen har ett välbekant uttryck snurrat runt: ”få stanna kvar”. Uttrycket används ofta när doktoranders eller postdocs situation diskuteras. Det kan åsyfta möjligheten att fortsätta karriären vid en specifik institution eller att verka inom akademin mer generellt. Oavsett vilket så tycker jag det är ett djupt problematiskt uttryck. För vad det implicerar är att unga forskare är passiva subjekt som endast kan hoppas på benådning från högre akademisk ort. Man kan förstås tänka sig professorsvälden där så är fallet, men att denna stelnade metafor är så vida och okritiskt använd är likväl anmärkningsvärt. Särskilt i en forskarvärld som ägnat sådan möda åt att dissekera olika subjektspositioner.

Jag tycker vi borde prata om det hela i andra termer. T.ex. säga att någon ”väljer att försöka göra akademisk karriär”, ”väljer att fortsätta på den akademiska banan” eller ”bestämmer sig för att arbeta som forskare under arbetsvillkor x, men göra något annat under arbetsvillkor y”. Med detta menar jag förstås inte att en ung forskare har sin framtid helt i sina egna händer. Man är beroende av andras bedömningar och värderingar. Det skadar inte att ha tur eller få en hjälpande hand av någon inflytelserik person. Därtill är Matteuseffekten – ”åt den som har skall varda givet” – extremt kännbar i den akademiska världen.

Likväl. Jag tror att människor kan göra aktiva val. Därtill tror jag att de som tror att de kan göra aktiva val har bättre chanser att lyckas i akademin. Jag tror också att språkbruket spelar roll. Därför anser jag att det är vårt gemensamma ansvar att inte använda ett uttryck som så uppenbart passiverar unga forskare. 

Men så en sista twist. Nyligen läste jag ut Kelly Ward och Lisa Wolf-Wendels Academic Motherhood: How Faculty Manage Work and Family (2012)  som är en longitudinell studie av amerikanska kvinnor som gör akademisk karriär och kombinerar detta med att bilda familj. Ett av resultaten i studien pekar på att de kvinnor som både lyckas bäst och trivs bäst är de som anser sig kunna göra val och som är mentalt skickliga på att hantera osäkerhet. Alltså människor som vet sitt värde och är beredda att gå ut genom dörren om så krävs. Vilka tror ni dessa kvinnor är? 

Ni gissade rätt. Kvinnor med betydande ekonomiskt och kulturellt kapital. Kvinnor som alltså i strikt mening inte är beroende av akademin för varken sin försörjning eller sin självbild. Det är knappast bara språket som spelar roll.

*

P.S. I dag har den nya podcasten "Surviving in Academia" premiär och jag har äran att vara första gäst ut i avsnittet "Adressing the unspoken things in Academia: Meet the academic blogger David Larsson Heidenblad". Podden drivs av språkforskaren Miriam Thegel och matematikern Victoria Cantoral och kan följas via Facebook, Twitter eller genom att subscribea. Tune in vetja!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Vad vill du läsa om på bloggen 2022?

 

I förra veckan kom jag tillbaka till kontoret efter en lång familjesommar. Det rör sig dock bara om en blixtvisit. Så här dags nästa vecka befinner jag mig i en lekpark, fixar med tvätten eller tar en barnvagnspromenad. Och så kommer det att fortsätta hela hösten och lite till. 

 

Men än är jag inte riktigt där. Just nu pågår den andra upplagan av vår sommarskola i kunskapshistoria. Där deltar 15 doktorander från hela Norden. Själv håller jag i ett par undervisningspass och grämer mig lite över att inte få träffa deltagarna live. Det får det bli ändring på nästa år! 

Imorgon bär det sen av till Oslo för akademiska högtidligheter. På fredag ska jag vara opponent på Håvard Brede Avens avhandling ”Det tekniske miljøet” som handlar om ingenjörernas plats och funktion i norsk miljödebatt 1945–1975. Det ska bli spännande att få se och uppleva en annan disputationskultur på nära håll. Bland annat inleds akten med att Håvard håller en provföreläsning på ett ämne som vi i kommittén bestämt (och som han fick reda på förra fredagen). En uppgift som onekligen påminner en hel del om hur det är att arbeta som universitetslärare...

Men nu skulle inte detta inlägg handla om mitt pågående gästspel i forskarvärlden. Nej, tanken var att blicka längre fram – mot 2022. Jag har nämligen gått och grunnat en del under sommaren på vad jag vill göra de kommande åren. Och en sak som jag landat i är att jag vill fortsätta driva den här bloggen. På min mobil har så sakteliga en ny lista på ämnen börjat växa fram. Nu skulle jag vilja ha er hjälp med att utöka den. För genom åren har många av de bästa blogguppslagen kommit från er läsare.

 

Så vad skulle du vilja läsa om när bloggen gör comeback 2022? Finns det några teman eller tanketrådar du tycker jag ska återvända till? Och är det kanske så att du tycker bloggen borde prova nya format, säg mini-intervjuer, gästposter eller något helt annat?

 

Därtill tänkte jag ta tillfället i akt att ge de av er som så önskar möjlighet att signa upp er på en för bloggen specifik mailinglista. Denna kommer att användas sparsamt – säg högst ett par gånger per termin – för att berätta om sånt som händer i min eller bloggens värld, exempelvis att bloggen har startat igen eller att jag ska anordna ett event om postdoctillvaron på Zoom. Kanske kommer jag också skicka ut lite tips på sånt jag läst och gillat, men inte hunnit med att skriva om på bloggen.

 

Så vill ni signa upp på detta är det bara att skicka ett mail till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se och säga det. Och när ni ändå är igång får ni alltså mer än gärna berätta vad ni skulle vilja läsa mer om framöver.

Hoppas ni får en fin höst så ses vi här 2022!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

 

 

Dansa, pausa

 

Inom kort är det dags för mig att gå på semester och sen föräldraledighet. I stället för att skriva, läsa och zooma kommer jag till hösten att ägna mig åt en ettåring, ett hushåll och att förbereda familjen för en lägenhetsflytt. Vis av erfarenheten vet jag att det knappast är någon ”ledighet” som väntar, men väl ett skifte av fokus och tempo. Det känns speciellt att få göra detta en tredje – och troligtvis sista – gång. Min ambition är att ta vara på tiden och låta den gå långsamt.

Höstterminen kommer alltså innebära ett rejält avbrott för mig. De senaste åren har annars min karriär börjat ta fart och jag själv har blivit alltmer synlig. Det sistnämnda har varit ett medvetet val. Det var ingen som tvingade mig att börja blogga om min forskartillvaro och ingen som tvingade mig att fortsätta. Men alltsedan jag började med detta har jag funnit det vara en djupt meningsfull sysselsättning. Den ökade synligheten som det inneburit har gett mig många nya möjligheter och ett större självförtroende att skriva i andra sammanhang.

Mitt bloggande har gett mig insikter om vem jag är, vad jag kan åstadkomma och vem jag vill vara professionellt. Med tiden har jag även insett att bloggen gett mig en egen liten nisch i det svenska historikersamhället och också gjort att jag blivit en röst i den större forskarvärlden. I dag är det en plattform från vilken jag kan ge tillbaka och hjälpa andra på ett unikt sätt.

Skulle jag sluta upp med att forska och undervisa skulle det inte få några större konsekvenser för akademin. De vetenskapliga tidskrifterna, bokförlagen, Curie och Under strecket skulle ha fullt upp med att publicera andra forskares alster. Studenterna hade mött en annan universitetslärare och Finish on Time hade kunnat hitta en ny medarbetare (det där sista blev profetiskt, jag och företaget gick för några veckor sedan skilda vägar). 

Men om jag slutade blogga så är det inte säkert att någon skulle ta min plats. I denna roll är jag inte självklart utbytbar. Jag har kunskaper, nätverk och en läsekrets som ingen annan har. Därmed är jag, för att tala med Seth Godin, en linchpin. Om än på ideell basis.

Med detta vill jag inte nedvärdera min egen forskar- och lärargärning. Än mindre andras. Det görs många ovärderliga insatser på dessa plan. Men samtidigt finns det, också i universitetsvärlden, en arbetsmarknadsdynamik som styrs av utbud och efterfrågan. Många är kallade att bli doktorander, lektorer och professorer i historia. Många har de facto förmågan att verka framgångsrikt i dessa roller om de bara fick en ordentlig chans.

Men universitetsvärldens behov – eller kanske rättare sagt resurser – är begränsade. I teorin kan detta förstås komma att förändras, men jag har svårt att se hur det ska ske i närtid. Risken är snarare att Sverige kommer slå in på samma väg som Australien, Danmark, Storbritannien och USA. Länder där generationer av skickliga akademiker fastnat i en limboartad adjunkttillvaro och där framstående professorer sagts upp. Det är ingen vacker syn när det sker. Djupa sår och spruckna drömmar tar tid att läka.

Genom den här bloggen har jag återkommande försökt lyfta fram strategier, tankesätt och tekniker som enskilda forskare kan använda för att hantera omvärldens nycker. Detta kan förstås inte ersätta ett arbete för kulturell och strukturell förändring. Men vill man få utväxling här i livet gäller det att lära sig det möjligas konst. Vissa positioner ger vissa handlingsmöjligheter, andra positioner andra. Det faktum att jag både är någorlunda etablerad och samtidigt prekärt anställd gör att jag med viss trovärdighet kan tala om hur det är och känns att vara forskare. Vi får se om det blir en fortsättning våren 2022. Känner jag mig själv rätt finns det en överhängande risk. Det finns ju så mycket att skriva om!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Efter festen och dess efterverkningar

 

Året efter jag disputerade kom boken Efter festen: Om konsten att utvecklas från doktor till docent eller en överlevnadsguide för den postdoktorala tillvaron (2014). Där grep ett dussintal forskare, huvudsakligen samhällsvetare, sig an många av de utmaningar och skiftande arbetsuppgifter som nybakade doktorer ställs inför: ansökningsskrivande, gästforskarvistelser, undervisning, artikelskrivande, akademiskt utvecklingsarbete etc. Initiativtagare till boken var sociologen Sara Eldén och företagsekonomen Anna Jonsson. De ville göra postdoktorns verklighet synlig och dess röst hörd. Som famlande historiker i LUX källare kände jag mig sedd. Det var min verklighet som det sattes ord på.

Många av texterna i boken var personligt hållna. Där fanns känslor, barn, äktenskap och huslån. Sådant som är viktigt för människor, men som inte alltid syns i vetenskapliga sammanhang. Därför tror också många forskare, särskilt de som befinner sig tidigt i karriären och/eller inte har så stora nätverk, att de är ensamma om vissa upplevelser. T.ex. att känna sig som en bluff, lamslås av oro för framtiden eller inte våga tacka nej till en förfrågan. Efter festen lyfte på locket till allt detta, men gav samtidigt praktiska råd och konkreta exempel på hur man kan göra och tänka.

Ett kapitel som fick stora konsekvenser för mig var Jens Rennstams och Helena Sandbergs ”Att delta i det internationella samtalet”. De skrev rakt upp och ned att internationalisering var nödvändigt för den som ville göra akademisk karriär, men demonstrerade också att detta kan göras på olika sätt. Internationalisering kunde, men behövde inte, innebära långa utlandsvistelser där familjen flyttade med. Ett alternativ var att göra mer genomtänkta och fokuserade besök. Sandberg berättade om hur hon först rekognoscerade två tänkbara forskningsmiljöer, bestämde sig för den ena och därefter förberedde sina kortare vistelser noggrant. Därigenom kunde hon få långtgående resultat i form av vetenskapliga samarbeten, trots att den faktiska tiden borta från familjen var begränsad.

Inspirerad av henne sökte jag ett par år senare medel för en gästforskarvistelse i Oslo. Min värd var Erling Sandmo, som jag sedan 2014 arbetat tillsammans med för att introducera och utveckla kunskapshistoria i Norden. Från detta sammanhang kände jag också Kari Nordberg. Därutöver förberedde jag mig noga genom att orientera mig i vad folk gjorde och på förhand ta kontakt med några som jag delade forskningsintressen med.

I maj 2017 befann jag mig totalt två gånger tio dagar i Oslo. Det kan låta som en försvinnande kort tid. Men jag hade preparerat marken väl och Erling var en fenomenal värd som var mån om att jag skulle lära känna så många som möjligt. Jag kände mig oerhört välkommen. Varje dag var det luncher och fikor och inte sällan en after work. En kontakt ledde till en annan. Jag blev aldrig socialt sysslolös – tvärtom.

Men lika viktigt som att knyta kontakter är, som Svante Norrhem brukar inskärpa, att behålla och fördjupa dem efteråt. För min del har det handlat om att engagera folk i gemensamma bokprojekt som Histories of Knowledge in Postwar Scandinavia, anordna sessioner på internationella konferenser, läsa varandras artikelmanus, sätta folk i kontakt med andra forskare och bjuda in till zoom-seminarier. Mitt norska kontaktnät har fortsatt att växa och förtätas efter 2017. Utväxlingen i förhållande till arbetsinsatsen har varit enorm. 

För detta och mycket annat har jag Efter festen att tacka. För mig var den viktig läsning i en osäker och omvälvande tid. Nyligen har jag också med stor behållning läst om den. Vissa kapitel, som 2014 kändes lite väl långt bort från min verklighet, har plötsligt blivit aktuella. För andra är jag inte längre målgruppen. Lite extra roligt i sammanhanget är också att jag de senaste åren så smått har börjat lära känna Sara Eldén och Anna Jonsson (och igår träffade jag Helena Sandberg på en zoom-workshop!). Back in 2014 var de, liksom alla andra som skrev i boken, bara namn för mig. Men forskning är en social verksamhet där vägar efter hand tenderar att korsas. Och finns det något bättre sätt att börja lära känna en människa än att läsa något bra som de har skrivit?

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Vilka bord väljer du att spela?

 

Trogna bloggläsare vet vid det här laget att pokerspelare behöver vara bra på mer än att spela poker om de vill kunna livnära sig på spelet. De måste bland annat lära sig att hantera pengar och komma fram till hur många bord de bör spela samtidigt. Men listan på viktiga färdigheter är förstås långtifrån klar. Det finns mycket mer som forskare kan lära sig av pokerspelare. I dag har vi kommit fram till ämnet ”table selection”, det vill säga vilka bord du väljer att spela.

Grundregeln för detta koncept är enkelt. Du vill spela bord där du är favorit att vinna pengar. I den bästa av världar vill du sätta dig vid ett bord fyllt av dåliga spelare med mycket pengar. Du inväntar bra starthänder, spelar systematisk abc-poker (inga bluffar!) och låter motståndarna göra bort sig. Extra fördelaktigt är att spela nykter mot fulla människor, vilket i nätpokerns barndom betydde sena fredag- och lördagskvällar.

Så hur vet man då att ett bord är lukrativt? Ja, enklaste sättet är att titta på bordets statistik. Det du letar efter är höga snittpotter kombinerat med att många spelare ser varje flopp. Hittar du detta får du möta spelare som är beredda att spela varje hand de får och alltid är redo att fullfölja. Mot sådana spelare behöver man inte vara ett pokergeni för att vinna pengar. Och det är just det som är grejen med table selection. Är man bra på detta så behöver man inte vara så bra på att spela poker. Istället ser du till att vara en stor fisk i en liten damm. Och kommer det en haj så simmar du obekymrat vidare till nya vatten.

Allright, vad har då detta med forskarvärlden att göra? Ptja, ett och annat vill jag påstå. För även som forskare väljer vi vilken typ av bord vi spelar. Låt oss exemplifiera med hur svårt det är att bli anställd som universitetslektor i ett ämne som historia eller idéhistoria vid ett stort universitet. I dag kräver detta i praktiken att man är professorskompetent och har omkring 10 års meritering efter disputation. Har du detta kan du vara med i matchen, men några garantier finns det inte. 

För den som kan tänka sig att arbeta vid ett mindre anrikt lärosäte eller inom ett ämne med stora undervisningsbehov finns enklare vägar till en fast tjänst. Ja, på sina håll räcker det med att ha skrivit en avhandling för att bli anställd. Samma princip gäller för finansiärer. I RJ:s och VR:s allmänna utlysning är success-raten ungefär 10 %. Hos mer nischade finansiärer – säg Brottsoffer- eller Energimyndigheten – är den högre. Likaså hos mindre stiftelser.  

Kontentan av detta är förstås inte att man aldrig ska spela svåra bord. Det kan man mycket väl göra. Särskilt om ens huvudsyfte är att utvecklas snarare än att bli rik. Ja, den som vill bli världens bästa pokerspelare kommer inte bli det genom att bara spela mot de som ramlar in från krogen efter midnatt. Nej, denne gör faktiskt klokt i att söka mäta sig med bättre spelare. Små och medelstora fiskar kan lära sig mycket av hajar. På sikt kan lärpengarna också betala tillbaka sig.

Likväl vill jag understryka värdet av att göra genomtänkt table selection. Det är inte fusk att försöka göra det lätt för sig (och inte ädelt att göra saker onödigt komplicerade). Eftersom aktiva forskare spelar många bord kan man också välja en strategisk mix. Det vill säga vissa bord spelar man för att få någorlunda enkel försörjning. Andra bord spelar man för att pröva sina vingar. Win some, learn some.

Men oavsett vad man väljer är det viktigt att inse att det är val man gör. Ingen tvingar en forskare till att undervisa på en viss kurs eller forska om ett visst ämne. Det går att söka sig till fält där finansierings-, samarbets- och undervisningsmöjligheterna är goda. Det går också att lämna ett bord där man varken vinner eller lär sig något nytt eller där en specifik motspelare gör livet surt för en. Professionella pokerspelare har inte råd att vara stolta och långsinta. Det har i regel inte forskare heller.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Vad jag lärt mig av att skriva 99 blogginlägg

 

Det har snart gått fem terminer sedan jag började blogga. Och som ni ser av dagens rubrik så närmar sig en milstolpe. Med anledning av detta – och att jag på senare tid samtalat med några av er läsare som går i egna bloggtankar – tänkte jag ägna veckans inlägg åt att lyfta fram några saker som jag lärt mig av det här kommunikativa experimentet.

För ett experiment är nämligen precis vad den här bloggen varit och är. Visst hade jag förberett mig innan jag började blogga och visst hade jag idéer om vad det skulle kunna komma att innebära. Men gång på gång har verkligheten överraskat mig. Det gäller min egen skrivprocess, den läsekrets som vuxit fram kring bloggen samt de nya möjligheter som den har öppnat för mig.

En återkommande fråga från läsare som själva funderar på att börja blogga är hur mycket tid det tar. Det är en svår fråga att svara på. Utkastet till ett inlägg tar mig ungefär en timme att skriva. Men då har jag ofta några stödord eller stödmeningar nedtecknade i mobilen. Dessa kan ha nedtecknats i princip när som. Så fort en skrividé poppar upp i huvudet försöker jag fånga den. Ibland blir det ett blogginlägg, andra gånger en understreckare. Många fragment blir det aldrig någonting av.

Men när inträffar då den där mer koncentrerade skrivtimmen? Tja, även det är lite olika. Just den här texten skrivs mellan 8.15 och 9, onsdagen den 26 maj. Jag har precis kommit till kontoret och borde egentligen skriva på ett artikelmanus. Men på vägen hit bubblade lite tankar upp och jag blev sugen på att blogga. Och eftersom det finns lite luft i kalendern och jag ändå tror mig kunna hinna med det jag föresatt mig under dagen så följde jag hjärtat.

I vanliga fall skrivs mina inlägg dock inte så nära inpå publicering. I stället så ägnar jag någon vecka, inte sällan veckan innan en längre ledighet, åt att skriva ett inlägg om dagen parallellt med att jag stänger ner annan verksamhet. Läsåret 2020/2021 har jag också hela tiden haft en pipeline på 4+ inlägg så det har alltid funnits ordentliga marginaler. Då och då händer något som jag vill kommentera lite snabbare, till exempel när Scandia fick avslag av VR eller när jag satt och skrev på min lektoratsansökan.

Nyckeln för mig är dock att allt mitt bloggande sker lågintensivt och lustfyllt. Jag följer helt enkelt Joli Jensens råd: ”In order to be productive we need frequent, low-stress contact with a writing project we enjoy”. Därigenom blir bloggandet aldrig en börda utan en rolig, utvecklande och social del av min forskartillvaro. Det sistnämnda ska inte underskattas. Genom bloggen har jag lärt känna många nya människor, även utanför de historiska disciplinerna. Samtidigt har jag kunnat upprätthålla och fördjupa etablerade relationer med vänner och kollegor på ett sätt som annars varit svårt det senaste året.

Slutligen vill jag också framhålla att bloggandet utvecklat mig som skribent. Min penna är snabbare, modigare och mer kreativ nu än den var i februari 2019. Därtill vet jag otroligt mycket mer om vad de som faktiskt läser mig tänker och uppskattar. Tack vare denna kunskap (och lite tur) lyckas jag ibland få i gång större samtal. Därigenom kan bloggen, i det lilla, fylla en akademisk kulturbyggarfunktion. Inte så illa för ett lågintensivt och lustdrivet sidoprojekt!

----------------------------------------------

Vill du läsa fortsättningen på "Ett år av akademiskt skrivande"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över en pdf där jag samlat bloggtexter och essäer jag skrivit under 2021 och 2022  (totalt 94 sidor). Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över pdf:en asap!

Att bli recenserad

 

Forskare som skriver böcker vill i regel bli recenserade. Åtminstone innan de blir det. För visst lockar det att få bekräftelse och uppskattning för sitt arbete? Visst är det spännande när en annan forskare på allvar läser och diskuterar det man har gjort? Och visst är det roligt att få uppmärksamhet i stora kanaler som gör att ens forskning blir synlig för nya grupper av läsare?

Själv har jag den senaste tiden haft förmånen att bli välvilligt recenserad. Den gröna vändningen har plockats upp av dagspress och miljöbloggar. Ett år av akademiskt skrivande har omskrivits i Respons och i vetenskapliga tidskrifter. I stunder av hybris har jag förstås önskat att det jag gjort hade satt ännu större avtryck. Men i förhållande till mitt vetenskapliga och mediala kapital kan jag knappast vara missnöjd. Jag har på kort tid nått ut bra mycket längre än vad jag hade kunnat hoppas på.

Och än är det förstås långt kvar. Den gröna vändningen och dess systervolym The Environmental Turn in Postwar Sweden kommer att betraktas som nya vetenskapliga verk länge än. Hur de mottas i forskarsamhällets tidskrifter återstår att se. Det kan droppa in recensioner fram till 2023 eller så. Parallellt med detta kommer böckerna förhoppningsvis att införlivas i forskningslägen och forskningsdiskussioner. Om allt detta är det dock svårt att sia. Time will tell.

Men detta att bli recenserad är inte alltid angenämt. Det fick jag lära mig året efter disputation. Min avhandling, Vårt eget fel, mottogs nämligen på ganska olika sätt. Där vissa läsare, som min opponent Thomas Kaiserfeld, förstod vad jag velat göra och accepterade de premisser jag arbetat utifrån var det andra som fann hela mitt projekt ideologiskt suspekt (alternativt behjärtansvärt). Ingetdera var vidare kul. Jag är ingen speciellt politisk person och min forskning har, som torde ha framgått av den här bloggen, andra drivkrafter (nyfikenhet, intellektuella utmaningar, forskningssociala). Det faktum att jag griper mig an aktuella ämnen betyder inte att jag har en ideologisk agenda.

När jag skriver dessa ord inser jag hur naiv jag var när jag skrev min avhandling (och hur naiv jag låter i vissas öron nu, men det bjuder jag på). Jag tänkte som en historiker och umgicks främst med andra historiker och i detta sammanhang var min analytiska distans till olika tidsperioder – inklusive samtiden – ingenting konstigt. Det var ju det jag var tränad i! Eftersom jag var starkt socialt förankrad vid min heminstitution och hade akademiska vänner med alla möjliga övertygelser som respekterade mig kände jag mig trygg. Det visade sig dock vara en falsk trygghet. Hade jag under doktorandtiden gett mig ut på lite fler konferenser och workshops eller bara lagt fram ett par kapitel vid några andra institutioner så hade jag fått lära mig ett och annat. Nu dröjde detta till efter disputation.

Där och då var det obehagligt. Det finns recensioner, liksom nedlåtande omnämnanden i fotnoter, som jag gjort mitt bästa för att förtränga. Samtidigt är jag så här i efterhand tacksam för vad jag fick uppleva. Det var oerhört lärorikt att bli ifrågasatt och nedgjord och tillskriven en ideologisk agenda utan att kunna försvara sig. Jag lärde mig saker om hur världen fungerade och hur jag själv aldrig tänkte agera mot andra.

Med tiden insåg jag också att det bara fanns ett bra sätt att gå i svaromål på. Genom att öppet och ärligt försöka visa det större forskarsamhället vem jag var och vad jag står för. För hur skulle någon som inte känner mig kunna veta detta om jag inte kommunicerar det i skrift? Ja, detta är faktiskt en av anledningarna till att den här bloggen finns. För mig är den ett proaktivt sätt att själv försöka ta makten över min nätpersona. Någon fullständig kontroll över cirkulationen har jag förstås inte. Det andra skrivit och publicerat kan jag inte ta bort. Men jag kan balansera upp vad som dyker upp i en googlesökning på mitt namn. Och jag kan ge människor som inte känner mig ett bättre underlag att döma mig på. 

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

8 goda skäl att tacka ja till något

Hur mycket jag har att säga om ett ämne vet jag sällan innan jag börjar blogga. Självklart kan jag ha mina aningar, men det är i regel först när jag sätter mig ner och skriver som jag får det hela klart för mig. Ibland tar tankarna slut efter ett stycke (och då blir det inget blogginlägg av den idén). Andra gånger flödar orden och jag får svårt att sätta punkt. Därigenom skapas inläggsserier som den här om att tacka ja.

I föregående inlägg lyfte jag fram hur man kan använda konkreta terminsmålsättningar för att förenkla sin beslutsprocess. Det är en variant av att utarbeta ett ”personal mission statement”, något som rekommenderas i exempelvis Stephen Coveys 7 Habits of Highly Effective People. Vad en sådan avsiktsförklaring ger är en kompass att navigera i tillvaron med. Själv har jag de senaste åren haft följande: ”Lär dig nya saker och hjälp andra att lyckas”. Med stöd i denna har jag sökt mig bort från sådant som jag redan gjort och aktivt valt att dela med mig av vad jag kan till andra.

Men det hela kan förstås kvalificeras vidare. Bland annat genom att sätta upp kriterier och karva fram mer generella principer som kan appliceras till en rad olika situationer. För mig är allt detta ”work in progress”, men förhoppningsvis kan dessa provisoriska idéer ändå ha värde för andra. Om inte annat för att visa upp hur jag arbetar med att förfina – eller rättare sagt förenkla – mina egna beslutsprocesser. Så, without further ado. Här kommer åtta goda skäl att tacka ja till något.

1) Du vill göra det. Hela din kropp vill det. Tanken kittlar.

2) Det hela ligger i linje med din långsiktiga karriärplan. Det är något som för dig i den riktning som du stakat ut, t.ex. för dig närmare ett forskningsfält som du vill börja arbeta inom.

3) Uppgiften är tydligt avgränsad och du har klart för dig hur mycket tid och energi som den kommer ta. Kanske vet du rentav att du kan ta det hela på uppstuds?

4) Du får chansen att lära känna nya intressanta människor eller möjlighet att fördjupa samarbeten med några som du tycker om att arbeta med, t.ex. genom att delta i en workshop eller ett bokprojekt

5) Det är något som du aldrig gjort förut och som befinner sig utanför din comfort zone. Du tvivlar på om du klarar av det och om du verkligen är rätt person. Det känns läskigt. Du tänker: ”vem är jag att…”

6) Du kan hjälpa andra på ett unikt sätt. Om inte du gör det så kommer ingen annan att göra det.

7) Du får så bra betalt att du kan köpa dig fri från andra åtaganden under en längre tid och därmed skapa utrymme för det verkligt viktiga. 

8) Du har tid och energi och luft i kalendern.

Alla dessa åtta skäl väger inte lika tungt och alla behöver inte vara uppfyllda för att jag ska tacka ja till en förfrågan. Exempelvis tackar jag ofta ja till saker som jag kan göra på uppstuds. Däremot är jag betydligt mer restriktiv när det gäller saker som är lösa i kanterna och kan växa sig bortom all kontroll. Jag sätter också mycket stort värde vid punkt 4 och principen: ”Follow the people”. Det vill säga jag kan mycket väl tänka mig att göra sådant som jag inte egentligen är så intresserad av om det sociala sammanhanget är det rätta. Däremot aktar jag mig noga för att göra motsatsen. 

Vad gäller hur jag förändrats över tid så sticker punkt 5 ut. För mig kommer detta att lämna min comfort zone verkligen inte naturligt. Men jag har med tiden lärt mig att vissa obehagskänslor är en bra indikator på att jag faktiskt bör göra något. När rädsla är det tyngst vägande argumentet mot något brukar det vara bäst att strunta i den. En konkret teknik jag använder för att hantera obehaget är att föreställa mig vad mitt framtida jag, säg den jag är om ett år, kommer säga. Svaret är då nästan alltid detsamma. Go.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Vad ska man då tacka ja till?

 

För några veckor sedan skrev jag en krönika i Curie om konsten att, och behovet av, att tacka nej till saker. Den blev – med mina mått mätt – något av en succé. Ovanligt många personer läste, kände igen sig, delade och diskuterade vidare. Via Twitter fick jag lära mig den briljanta tekniken att inför varje nytt år upprätta en lista där man fortlöpande skriver in alla större saker som man tackar nej till. Därigenom får man svart på vitt hur mycket tid som ens disciplinerade ”nej tack” skapar. Tack @AllAllerial och copy på den!

Men utöver bra tips och goda råd restes också följdfrågor, som Ainur Elmgrens ”Vad ska man då tacka ja till?”. Det är onekligen en relevant fråga i sammanhanget. För en forskare kan ju inte bara tacka nej till alla förfrågningar som kommer dennes väg. Eller? Nej, självklart finns det saker som man ska tacka ja till, trots att detta innebär mer arbete och att annat måste sättas på paus. Men hur vet man vilka tåg som är värda att hoppa på och vilka som man ska låta passera?

Själv har jag brottats med de här frågorna i många år. Trogna bloggläsare har återkommande kunnat bevittna hur mitt schema gång efter annan blivit pressat. Mest akut var detta hösten 2020 då jag skrev inläggen ”Uncommit eller buckle down” och ”Om vikten av att uppgradera sitt nej”. Dessa inlägg tog form under en tid då jag upplevde starka fysiska stressreaktioner, däribland ett tryck över bröstet som inte gav med sig. Det vill säga en riktigt allvarlig varningssignal. Detta fick mig att hoppa av en del saker, skjuta upp annat och vara ordentligt försiktig med att skriva in nya saker i kalendern. Jag formulerade också en ny helt överordnad målsättning för vårterminen 2021: att inte känna mig så här (no matter what).

Glädjande nog har jag, så här långt i alla fall, lyckats med detta. För även om jag haft mycket att stå i så har det inte kört ihop sig. Nyckeln till detta har varit det grundliga planeringsarbete jag gjorde i höstas. Där avsatte jag nämligen ordentligt med tid för att fundera på vad jag ville åstadkomma innan jag framåt sommaren 2021 gick på föräldraledighet. Vad var egentligen viktigast under vårterminen? På vad skulle jag fokusera min energi?

Det första jag kom fram till var att jag ville göra vad jag kunde för att mina två böcker, Den gröna vändningen och Ett år av akademiskt skrivande skulle cirkulera och bli lästa. Förfrågningar som haft med detta att göra har jag alltså tackat ja till, exempelvis möjligheten att få prata om någon av böckerna, hålla en workshop, eller skriva en gästkrönika. Mot bakgrund av detta har jag också sett det som självklart att hålla i gång den här bloggen.

Det andra jag kom fram till rörde ett antal artiklar och bokkapitel som jag åtagit mig att skriva tillsammans med andra. Min motivation att verkligen få klart de här sakerna under vårterminen var extra stark eftersom jag föresatt mig att gå på föräldraledighet utan att ha saker hängande över mig. Det är något jag misslyckats med två gånger tidigare i livet och därför lovat mig själv att inte göra om. Här är jag inte riktigt i mål ännu, men det ser lovande ut.

Uttryckt i en sentens har mitt motto för terminen alltså varit: ”Få klart det du ska och se till så att böckerna du skrivit blir lästa”. Därigenom har jag kunnat stämma av saker som dykt upp mot min egen avsiktsförklaring. Främjar förfrågan min agenda eller inte? Om ja, då har jag goda skäl att tacka ja. Om inte? Då krävs det synnerligen goda skäl för att jag ska överväga det. Och sådana finns förstås. Mer om detta i nästa blogginlägg som kommer redan på torsdag!

 

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Vägen till ett nytt forskningsprojekt. Del 4

 

I december 2018 var det så dags för arkivresa till Centrum för Näringslivshistoria i Stockholm. Min målsättning var att ta reda på vad som egentligen fanns i Aktiespararnas riksförbunds arkiv och utveckla några idéer kring vad jag kunde göra med det. Som jag skrev i del 3 av denna inläggsserie var arkivet nydeponerat och orört av forskarhänder. Dessutom var det oförtecknat, vilket innebar att jag inte på förhand kunde veta riktigt vad jag skulle hitta. Mot bakgrund av detta bestämde jag mig medvetet för att ägna min arkivtid åt att först och främst läsa i det material jag beställt fram.

Detta arbetssätt är numera ovanligt bland historiker. Våra arkivvistelser kännetecknas mestadels av ett idogt fotograferande. På våra datorer finns det tusentals, ja ibland tiotusentals, bildfiler. Tanken är förstås god. Det är långt till Stockholm från Lund och att läsa det insamlade materialet kan man såklart göra senare. Själv var jag under arbetet med Den gröna vändningen djupt tacksam gentemot mitt äldre jags flitiga fotograferande av Hans Palmstiernas personarkiv.

Likväl. Det är något speciellt med att bläddra och läsa i originalhandlingar. För egen del tycker jag att det sätter i gång forskningsprocessen på ett speciellt sätt. Läsningen väcker nyfikenhet, reser frågor och ger uppslag till analyser. Kanske ännu lite bättre är att excerpera, det vill säga skriva av väl valda citat ur källmaterialet för hand. På detta tidsödande sätt arbetade historiker under större delen av 1900-talet. Så även jag under arbetet med min C-uppsats höstterminen 2005.

Hur som, min sondering av Aktiespararnas arkiv var mycket lyckad. Där fanns ingående styrelseprotokoll, arbetsrapporter och strategiska överväganden kring hur man skulle öka antalet medlemmar. Återkommande ventilerades det förslag om hur man skulle få fler kvinnor och ungdomar att intressera sig för aktier, hur man skulle få tv- och radio att bevaka aktiemarknaden, samt hur man kunde göra för att underlätta beskattningsreglerna. Prototyper som påminner om vår tids ISK-konton utarbetades inom organisationen under tidigt 1980-tal. Under några år var också engagemanget i striden om löntagarfonderna stor. Ja, när jag reste hem till Lund var jag fullt övertygad om att här fanns gott om material att bygga ett flerårigt forskningsprojekt runt.

Mitt ansökningsskrivande tog så fart ordentligt i januari 2019. Projektet fick namnet ”A Nation of Everyman Investors: Stock Saving and the Circulation of Financial Knowledge in Sweden, 1978–2018”. Det bestod av tre delstudier vilka alla kretsade kring Aktiespararna och aktiviteter runt dem. En första om det långa 1980-talet då en första våg av popularisering skedde. En andra om det sena 1990-talet och fondsparandets genombrott. Samt en tredje om aktiebloggar och strävan efter ekonomiskt oberoende under 2000-talet.

Jag skrev en kortare text till Riksbankens jubileumsfonds första omgång samt Marcus och Amalia Wallenbergs stiftelse. I än mer komprimerad form fördes dessa idéer in i Jenny Anderssons stora programansökan Nyliberalism i Norden. På vinst och förlust skickade jag sen också in en ansökan till Handelsbankens forskningsstiftelser. Ett par månader senare var det dags att söka hos Vetenskapsrådet. Där krävdes en lite längre text, vilket dock kom väl till pass när jag gick vidare till andra omgången hos RJ och MAW.

Ja, som synes sköt jag med hagel och det hela föll väl ut. När röken hade lagt sig 2019 så hade jag många års forskningsfinansiering säkrad. Dessutom hade jag fått ihop ett manus till en första vetenskaplig publikation på området: kapitlet ”Financial Knowledge” som kom att ingå i den kunskapshistoriska antologin Forms of Knowledge (2020). Det nya projektet var verkligen igång!

Trogna bloggläsare inser också att det här inläggets kronologi rör en – för mig och bloggen – historisk tidpunkt. I januari 2019 skrev jag nämligen ihop mina allra första inlägg. Den 1 februari gick bloggen live. Därefter skulle miljöfrågornas genombrott under sent 1960-tal och tidigt 1970-tal stå i fokus för drygt ett år av akademiskt skrivande. Men vid horisonten hägrade annat. Så här i efterhand tror jag det är en viktig förklaring till att Den gröna vändningen faktiskt blev skriven. Längtan efter att gå vidare gjorde det möjligt att sätta punkt.

Detta är fjärde och sista delen i inläggsserien "Vägen till ett nytt forskningsprojekt". Läs del 1 här, del 2 här och del 3 här.

--------------------------------------------------

Vill du läsa fortsättningen på "Ett år av akademiskt skrivande"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över en pdf där jag samlat bloggtexter och essäer jag skrivit under 2021 och 2022  (totalt 94 sidor). Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över pdf:en på studs!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Vad forskare kan lära sig av Arnold Schwarzenegger

 

Ett par år efter andra världskrigets slut föddes Arnold Schwarzenegger i den lilla österrikiska byn Thal utanför Graz. Familjens bostad hade varken toalett eller rinnande vatten. Det sistnämnda fick de gå och hämta i en brunn och därefter vara sparsamma med. Sannolikheten för att yngste sonen skulle bli världens främsta bodybuilder, en lysande Hollywodstjärna och guvernör i Kalifornien var obeskrivligt liten. Men i en värld med så många människor som vår sker det osannolika saker med viss regelbundenhet. Något annat hade faktiskt varit konstigt.

Min egen populärkulturella relation till Arnold Schwarzenegger har aldrig varit speciellt stark. Trots att jag var pojke under tidigt 1990-tal har jag inte sett många av hans filmer. Den enda jag har minnen från är komedin Twins (1988). Likväl var han närvarande under min uppväxt genom andras berättelser och fascination. På skolgården lärde jag mig säga ”Hasta la vista, baby” och ”I’ll be back”. De senaste veckorna har jag plöjt hans memoarer, Total Recall (2012), och lärt mig ett och annat.

Genom Schwarzeneggers osannolika framgångssaga löper det nämligen röda trådar. Han agerar på ungefär samma sätt för att ta sig till toppen av bodybuildingvärlden som han gör för att bli stjärna i Hollywood. Hela tiden sätter han höga konkreta mål och arbetar disciplinerat för att uppnå dem. Men än viktigare är att han ständigt bygger relationer, söker lära sig saker av de han ser upp till och aldrig anser sig vara för fin för marknadsföring. Han är uppenbarligen bra på att få saker gjorda, men det han excellerar i är att ”follow through”.

När hans filmer är färdiginspelade står han bakom dem till 100 %. Detta även när han vet med sig att de inte är speciellt bra. Säger filmbolaget att den europeiska promotionturnén ska gå till Frankrike och Italien griper Schwarzenegger in och lägger till endagsbesök i Stockholm, Köpenhamn och Helsingfors. Han är fullt på det klara med att hans egen karriär är beroende av filmernas framgång. Därför gör han allt vad han kan för att bygga intresse kring dem och öka filmbolagens intäkter.

På samma sätt agerar han under 1960- och 1970-talet för att avstigmatisera bodybuilding och popularisera styrketräning. För han är klarsynt nog att inse att värdet på hans Mr. Universe-titlar direkt korrelerar med gymkulturens status. Om han kan få människor att få upp ögonen för träningsformen så kommer han – och alla andra bodybuilders – att ha glädje av det. Därav nöjer han sig inte med att tävla mot sina peers. Han verkar aktivt för att stärka och expandera den marknad som de alla befinner sig på.

Så vad kan då forskare lära sig av detta? Kan samma tankesätt och strategiska agerande ge resultat också i vår värld? Ja, kanske det. Personligen tilltalas jag i alla fall betydligt mer av att försöka öka historieämnets resursbas än att gnabbas över hur en krympande kaka ska fördelas. Utgångsläget är också, såvitt jag kan bedöma, ganska bra. Det finns ett stort och varierat historieintresse i samhället. Inom forskarvärlden finns mängder av skickliga och trevliga historiker. Och vilka organisationer och individer är inte betjänta av att veta mer om hur historisk förändring egentligen går till?

Blickar vi mot Norge så är så kallad ”opdragsforskning” en stor sak. Där har historiker med master- eller doktorsexamen goda möjligheter att få årslånga projektanställningar för att skriva stads-, kommun- eller företagshistoria. Den fria forskarens röst skattas högt. Så kom exempelvis min kollega Hallvard Notaker tidigare i år ut med den uppmärksammade boken Arbeiderpartiet och 22. juli. På hans meritlista finns sedan tidigare fjärde bandet i Høyres historie. Dessa samtidspolitiska böcker skriver han inte i egenskap av politisk insider utan just som utomstående fackhistoriker. Dessutom mot skälig betalning. Samma sak borde kunna ske i Sverige. Nog vore det ett gemensamt mål värt att sträva mot under 2020-talet?

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Hur hanterar unga forskare osäkerhet?

 

I december 2020 kom Jonatan Nästesjö, doktorand i utbildningsvetenskap vid Lunds universitet, med en studie om hur unga forskare i historia och statsvetenskap hanterar osäkerheten kring framtida värderingar av deras vetenskapliga gärning. Studien bygger på 35 intervjuer med forskare verksamma vid större svenska lärosäten och publicerades i den internationella tidskriften Minerva. Den har redan rönt viss uppmärksamhet, inte minst bland unga svenska historiker.

Nästesjös viktigaste teoretiska begrepp är ”appraisal devices”, vilket kan översättas med de tekniker som unga forskare använder sig av för att säkerställa att de agerar på ett sätt som möjliggör en fortsatt akademisk karriär. Här råder det förstås en fundamental osäkerhet. För det finns inga objektiva kriterier för vad som är god forskning eller vilka meriter som krävs för att få en fast tjänst. Så hur gör då de unga forskarna för att navigera i tillvaron?

Nästesjö lyfter fram betydelsen av ”assessors”, det vill säga andra akademiker som de unga forskarna  konsulterar. Genom att diskutera karriärval, strategier och framtida bedömningar med dessa kan osäkerheten temporärt reduceras. Om personer du litar på säger att det viktigaste är att skriva en andrabok och du gör det så kan du i någon mån vila tryggt i ditt val. Men vilka litar unga forskare på?

Ja, här finns Nästesjös kanske allra mest intressanta resultat. På denna punkt föreligger det nämligen stora skillnader mellan de två ämnena. För de unga statsvetarna är det självklart att vända sig uppåt till seniora stjärnforskare och professorer. Deras recept på framgång anses giltigt även för de unga. Bland historikerna ser det helt annorlunda ut. Där finns det en utbredd skepsis mot de seniora forskarnas tillförlitlighet. De anses inte veta hur den akademiska arbetsmarknaden fungerar these days. Deras eventuella kunskaper inom området betraktas som obsolet.

Så vilka vänder sig de unga historikerna till i stället? Svaret är andra unga forskare, antingen postdocs eller personer som nyligen fått en anställning. ”I never, and I mean never, consult senior scholars about these kinds of things”, som en av informanterna uttrycker det. Själv har jag snuddat vid liknande tankegångar i inlägget ”Bedömningar och värderingar”, även om jag inte vill sträcka mig så långt som informanten. Men någon form av närhetsprincip applicerar alltså även jag. Det behövs i ett snabbt föränderligt karriärlandskap. Samtidigt vet alla som läst sakkunnigutlåtanden att den enes vin kan vara den andres vatten. Varför är det så?

Nästesjös studie pekar på att det svenska historieämnet befinner sig i en fas utan klar värderingsregim. Publikationshierarkierna är in flux. Statsvetenskap har här tagit en annan väg. Där är det med självklarhet artiklar i högt rankade internationella tidskrifter som smäller högst. Värdet av en svenskspråkig monografi utgiven på Tiden eller Natur & Kultur har devalverats. Kristina Boréus Högervåg eller Stig-Björn Ljunggrens Folkhemskapitalismen är artefakter från en svunnen tid. Intressanta för samtidshistoriker som mig, men inte en väg att rekommendera för en ambitiös ung statsvetare. 

Kommer historia då att gå samma väg som statsvetenskap under 2020-talet? Ptja, vem vet. Det tycks alltjämt vara en öppen fråga och vetenskapshistoriska pendlar kan svänga. Mina bekanta inom sociologi vittnar exempelvis om att sammanläggningsavhandlingarnas popularitet är i dalande och att monografin gör comeback på bred front. Inom min egen generation historiker råder det för närvarande en stor publikationspluralism. Själv känner jag mig alltför nära för att se tydliga mönster i bruset. Därför är jag tacksam för att forskare med mer distans ger sig i kast med tematiken. Jag ser fram emot att läsa Jonatan Nästesjös kommande studier på området!

Full disclosure: Jonatan Nästesjö är min kusin och jag medverkar inte själv i studien.

Läs ”Navigating Uncertainty: Early Career Academics and Practices of Appraisal Devices”, Minerva (2020).

Läs en intervjun med Jonatan Nästesjö i Universitetsläraren "Svårt för unga forskare att veta vad som räknas"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!