När jag började med den här typen av långsiktigt planeringsarbete hade jag framför allt fokus på mig själv. Vad ville jag egentligen? Hur skulle jag få möjlighet att göra det? Vad krävdes för att jag skulle kunna verka i forskarvärlden?
I dag är lite tryggare. Jag har några års finansiering säkrat och tror nog att det ska ordna sig även därefter. Huruvida det blir i form av en fast tjänst, nya forskningsanslag eller ett spårbyte till en annan värld vet jag inte. Och jag känner heller inget behov av att ha exakt kunskap om detta. Nej, med åren har jag lärt mig att jag trivs bäst med att spela några olika bord samtidigt. Det är ett sätt att hantera risk, både på ned- och uppsidan.
De senaste åren har jag också arbetat med en ny fråga, en som endast indirekt handlar om mig. Frågan är: ”Vilken förändring försöker jag att skapa?” (”What change do I seek to make?”)
Kan man verbalisera ett – eller flera – svar på den frågan så har man en kraftfull kompass att ta till. För när en möjlighet öppnar sig kan man stämma av den mot sitt högre syfte. Gagnar det förändringsarbetet eller inte? Riskerar det att förflytta fokus från annat som är viktigare? Var finns störst potential att skapa varaktig förändring?
Trogna bloggläsare anar säkert några av mina svar. Jag är inte hemlig av mig. Exempelvis är en förändring som jag verkar för att flytta fram de historiska disciplinernas plats i svensk offentlighet (och på sikt i det svenska samhället i stort). Här har det medvetna arbetet pågått ett tag och jag räknar med att fortsätta länge. Vi är inte i närheten av att uppfylla vår kulturbyggande potential!
Men lika viktigt som att veta vad man vill åstadkomma är att veta vad man – temporärt – lägger åt sidan. I mitt fall gäller det t.ex. internationalisering. Jag prioriterar, av flera olika skäl, lokala, nationella och nordiska relationer framför mer långväga. Detta går stick i stäv med forskarvärldens rådande incitamentsstrukturer. Och jag råder ingen annan att göra som jag. Men jag vet vilken typ av liv jag vill leva, vilka förändringar jag vill skapa och jag har en idé om hur det ska gå till. Om fem–tio år får vi se hur det spelade ut!
Därtill är en annan ambition för 2024 att låta mitt miljöhistoriska engagemang slutligen gå helt i träda. Jag har under året som gått känt mig alltmer klar här och vill helt enkelt bereda plats för annat. Någon enstaka gång kanske jag dammar av mina slides, men tanken är att vara restriktiv. Man kan göra många saker i en forskarkarriär, men inte allt samtidigt.
Så med detta sagt tackar jag och bloggen för oss för det här året. Det har varit lika roligt och givande som alltid! Jag hoppas ni alla får en fin jul- och nyårshelg så hörs vi här igen nån gång i januari. Och vill ni vara säkra på att inte missa några blogginlägg, skicka gärna ett mejl till mig och gå med i bloggens mejllista. Då får ni också e-boken ”Konsten att spela forskarspelet” som samlar en del av bloggens mer tidlösa inlägg.
God jul!
*
En tidig julklapp i år är förresten att Tidskriften Respons återuppstått i en ny digital version med fritt tillgängliga texter. Jag ser mycket fram emot att se vad den nya redaktionen – Urban Lundberg, Jenni Sandström, Alexandra Borg och Johannes Heuman – hittar på och håller tummarna för att vi är många som kommer ingå i läsekretsen. Fackbokens framtid i Sverige ser med ens lite ljusare ut!
På tal om fackböcker så är också alla som befinner sig i Stockholmsområdet varmt välkomna på bokrelease för "Marknadens tid: Mellan folkhemskapitalism och nyliberalism" den 17 januari kl. 17.30-19.30 på Centrum för Näringslivshistoria. Mer information och anmälan på länken här!
