Fem läs- och lyssningstips (februari 2024)

#1 

Forskare befinner sig ständigt i bedömningssituationer. Och för unga forskare är situationen existentiell. Men hur hanterar de egentligen detta osäkra tillstånd? 

Om detta har min kusin Jonatan Nästesjö forskat genom att intervjua unga statsvetare och historiker. Imorgon lägger han fram sin avhandling: "Uncertainty, Worth, Identity: How Early Career Academics Navigate Evaluative Landscapes". Läs den!

#2

Loleen Berdahl har en av nätets bästa bloggar om akademiskt arbete: "Academia Made Easier". Jag har följt den sedan start och rekommenderar alla er som gillar den här bloggen att göra detsamma. Hennes senaste inlägg: "How to allow less than enough to be enough" är särskilt bra.

#3

Få världar är mer framtidsorienterade än techvärlden. Men just därför gör den som är intresserad av den klokt i att då och då återvända till det förflutna för att få perspektiv på samtidens förändringar (och förändringsprat). Michael Lewis bok "The New New Thing: A Silicon Valley Story" kom 1999 men är den bästa bok jag läst i år. 

#4

När det kommer till att hantera skrivprocessens olika faser och motstridiga känslor har forskare mycket att lära av professionella författare. Lisa Bjerre och Malin Haawinds podd "Skrivkamp!" är inspirerande, insiktsfull och rolig. Mitt personliga favoritavsnitt är #47 Tvivel. 

#5

Våren mest efterlängtade bok i min värld är Cal Newports "Slow Productivity" som utkommer i mars. Är du det minsta nyfiken på den så rekommenderar jag starkt senaste avsnittet av Tim Ferriss podcast. Långt, matigt och underhållande! Länk här: 

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Konsten att sekvensera

 

Varje gång när jag kommer tillbaka från en längre ledighet så slår samma insikt emot mig. Det jag ägnar mina arbetsdagar åt är svårt. Det är utmattande att sitta framför en dator, läsa och skriva, undervisa och föreläsa, mejla och ha möten. Framåt eftermiddagen – om inte tidigare – är krafterna slut.

Några veckor efter en ledighet känner jag annorlunda. Då har jag fått upp min kondition för kunskapsarbete. Dagarna på kontoret ger mer energi än de tar. Jag har ork och lust att göra saker när barnen somnat.

Men är det verkligen bara kondition det handlar om? Eller finns det andra hemligheter till att utföra kunskapsarbete?

För de av er som följt bloggen länge och läst ”Ta din tid” så vet ni att djuparbete är en sådan nyckel. Det vill säga korta, fokuserade arbetspass där man ägnar sig åt en enda sak och stänger ute alla distraktioner. Så här mitt i terminen är mina pass 40 minuter och 8 sekunder långa. Men i januari och augusti klarar jag absolut inte så länge. Då är jag glad om min koncentration håller i 25 minuter.

Men nästan lika viktigt som djuparbete är att kunna sekvensera och periodisera arbete. Det vill säga att göra saker på rätt tid och i rätt ordning. Grundprincipen här är att så kallad ”context switching” ska minimeras. Det vill säga man ska vara försiktig med att hoppa mellan alltför många olikartade arbetsuppgifter. Detta gäller såväl under arbetspass och arbetsdagar som arbetsveckor.

En radikal teknik, som jag skrev om för något år sedan, är att göra en enda sak per dag. Vissa dagar forskar man, andra undervisar man och ytterligare andra sitter man i möten eller läser. De dagar man gör X har man inte dåligt samvete för att man inte gör Y och Z. De aktiviteterna har sina dagar längre fram.

Ett annat sätt att strukturera tiden är att försöka sammanfoga tematiskt besläktade aktiviteter. Själv spelade jag för några veckor sedan in en podd om aktiesparandets historia samma vecka som jag skrev på en vetenskaplig artikel om Aktiefrämjandet och utarbetade ett synopsis med Orsi Husz för vårt bokprojekt ”Allemanskapitalismen: Vardagliggörande och politik, c. 1950–2000”. Den veckan läste jag också ett par artiklar i ämnet som jag hade på min att-läsa-lista. En sådan vecka hade det varit enkelt att hålla en offentlig föreläsning i ämnet eller planera ett undervisningspass.

Det hade dock varit betydligt svårare att spela in en podd om miljöfrågornas genombrott eller göra en intervju om ”Ta din tid”. För detta hade inneburit en större ”context switch” eller ”sammanhangsförskjutning”. Det hade säkert gått. Men det hade varit betydligt mer utmattande. Kan man samla lika med lika så är mycket kognitiv energi vunnen!

För att lyckas med den här typen av sekvensering krävs framförhållning och frihet att lägga upp sitt arbete. Periodvis är det omöjligt. Och har man vissa uppdrag eller anställningsformer så går det inte. Men för den som har möjlighet så är detta en teknik som – tillsammans med djuparbete – kan få mycket stora positiva konsekvenser. Både för vad du får gjort på jobbet och hur du mår utanför det. Win-win.

* 

Bor du i Göteborg eller Lund? Då finns det möjlighet att lyssna till mig prata om "Ta din tid" den här veckan. Båda evenemangen är gratis, bara att titta förbi!

27/2 Föreläsning på Folkuniversitetet i Göteborg, 18–19.30  

28/2 Samtalar jag med Martin Degrell i Läsesalen på LUX, 12.15–12.45

Och vill ni hellre läsa en intervju så finns det en ny i Fastighetstidningen. Fritt tillgänglig här!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Återkoppling & skrivprocess

I förra veckan blev jag färdig med en vetenskaplig artikel. Eller färdig och färdig. Jag fick ihop ett komplett manus med ofullständiga fotnoter. En text jag kunde läsa igenom själv utan att skämmas. En text jag kunde skicka ut på remiss till ett par kollegor som förvarnats om att texten var på gång.

Inom några dagar fick jag återkoppling. Ärlig, rak och konstruktiv sådan.

När jag tog helg visste jag att jag inte hade någon färdig vetenskaplig artikel i min dator. Jag hade ett utkast som måste arbetas om. 

Men innan jag kan börja göra det behöver jag läsa in mig på några nya texter. Ta mig tid att tänka. Ventilera mina tankar med andra. Och göra upp en ny plan för hur arbetet ska se ut fram till inskick.

Som synes befinner jag mig någonstans mitt i skriv- och forskningsprocessen. På ett sätt är jag klar. Jag har karvat ut ett stenblock och fått fram en figur. Den är inte speciellt vacker än. Men jag tror den har potential.

Och jag vet efter mina år i akademin att det är så här processen ser ut. Forskning är en kollektiv verksamhet. Slutprodukten blir till i kritisk dialog med andra. Det gäller att lägga undan egot och underordna sig processen.

Men detta är förstås lättare sagt än gjort. För det finns alltid delar i en som bara vill vara klar. Som nöjer sig med att texten blir publicerad. Som önskar sig uppmuntran och applåder i stället för utmanande läsningar.

Likväl. Ärlig, rak och konstruktiv kritik är en generös gåva. Det är genom den som man kan skapa något som slår an hos andra, som förflyttar ett forskningsläge, som tål att läsas om decennier. Och det är ju detta som räknas. Hellre ett fåtal texter av hög kvalitet än en uppsjö av mediokra.

Eller? Vad som möjligen komplicerar det hela är var man lägger ribban för olika texter. Själv ser jag många av mina vetenskapliga alster som arbetstexter. De är rapporter från ett pågående arbete, något som behövs för att föra processen framåt och avrapportera till finansiärer. Sådana texter har instrumentella drag. Det finns inga ambitioner alls där om att skriva för evigheten.

Och helt ärligt, sådana texter måste man kunna få ur sig för att livet och karriären ska gå ihop. ”Bra nog” är ett nödvändigt verktyg att ha tillgång till som forskare.

Samtidigt. Vad jag verkligen uppskattar i akademin är sammanhang när kunskapssökandet är på riktigt. När alla inblandade tar det som görs på djupaste allvar. Köksbordsmagic i all ära. Jag gillar att spela Pro Tours. Eller i alla fall spela med andra som både är skickliga och gör sitt yttersta. En allvarsam och uppslukande lek.

Om det är viktigt att vinna? Nja, jag skulle faktiskt inte säga det. Det viktiga för mig är att få vara med, spela väl och kunna bidra med något betydelsefullt. Men andra får gärna vara bättre. Jag är glad att få arbeta nära människor som spelar i en högre liga än jag gör. Det är kul, lärorikt, svårt och utvecklande. Jag hoppas det kommer fortsätta vara så!

Och efter sportlovet ska jag ge mig på den där texten igen. Det är dags att göra den färdig. För inskick...

*

Vidare bloggläsning:

"Att lämna ifrån sig text"

"Om värdet av att skriva om"

"Skrivande och akademiskt självförtroende"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Ubåtar, stress och svårigheten att tänka klart

 

En lurig sak med att verka i akademin är att den innehåller många ubåtar. Det vill säga projekt, åtaganden och förflugna löften som man vet kommer dyka upp någon gång, men som är omöjliga att tidsbestämma och lätta att glömma bort. Det kan röra sig om redaktionella kommentarer, handledning, korrektur, granskningsuppdrag – you name it.

Du som läst ”Ta din tid” och bloggen ett tag kan möjligen förledas att tro att sådant där sällan överraskar mig. Jag har väl buffertar, system och planer? Well, det har jag. Men jag är också rätt bra på att sortera bort allt det som inte kräver min uppmärksamhet just nu. 

I alla fall när jag är i form. Då är det ”out of sight out of mind” som gäller.

Men ibland händer något som rubbar balansen. Det kan vara att jag gjort bort mig i något sammanhang. Kanske sagt något klumpigt eller ogenomtänkt.  

Kommer det en ubåt eller två då så kan tillvaron snabbt kännas övermäktig.

Då vaknar jag mitt i natten. Känner stressen och oron krypa. Målar upp skräckscenarier och våndas. Jag vet ofta medan vargtimmen pågår att reaktionerna är något överdrivna och att det finns konstruktiva saker att göra när dagen väl kommer. 

Men där och då är obehaget likväl där. 

I investeringsvärlden talar man ibland om ”the sleeping point”. Det vill säga den punkt då finansmarknadernas fluktuationer rörande börskurser och räntor gör att du inte kan sova. Tumregeln då är att man ska sänka risken. För det är svårt – för att inte säga omöjligt – att fatta bra beslut när man är rädd och stressad.

Detta är en av livets många orättvisor. För människor – inom som utom forskarvärlden – befinner sig i extremt olika livssituationer. Vissa kan ta det lugnt, bida sin tid, ta kalkylerade risker när oddsen är goda, avstå när de inte är det. 

Andra måste agera här och nu. Oavsett hur de mår. 

Enligt Shane Parrish, som i höstas kom ut med boken ”Clear Thinking”, rymmer detta enkla förhållande hemligheten till att fatta bra beslut. Dåliga beslut beror i regel på att man är i en dålig position. Man är stressad, ledsen, arg och rädd. I ett sådant läge hjälper det inte att få mer kunskap eller några goda råd om hur man ska göra när himlen är blå. Man behöver först och främst förbättra sin position. Få hjälp av andra. Bli lugn och samlad och tänka klart.

Vad kan man då göra för att ta sig till en sådan position? Ligger det inom individens makt? Ptja, delvis gör det ju det. Parrish menar att man varje dag bör försöka göra någonting som kommer göra ens framtida liv enklare. Det behöver inte vara något stort, men det behöver vara något. Ge det år och decennier så kommer ett sådant disciplinerat agerande ge resultat. Du kommer kunna tänka klarare och fatta bättre beslut.

Låter det trist? Livlöst? Kanske det.

Parrishs poäng är dock att det på sikt ger möjlighet till mer roliga saker, mer mening och mer liv. Ni får läsa honom och se vad ni tycker! För kan man följa honom blir ubåtarna lite lättare att hantera. 

Kanske lyckas man till och med hindra sig själv från att släppa ner dem i vattnet från första början…

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Fem år i bloggosfären!

I dag är det exakt fem år sedan den här bloggen gick live. Då hette den ”Ett år av akademiskt skrivande” och tanken var att det skulle bli just det. I ett års tid skulle jag skriva ett inlägg i veckan och dokumentera hur det gick till att skriva en andrabok. Parallellt ville jag dela med mig av sådant som jag lärt mig under mina år som doktorand och postdoc.

Jag kom att följa planen ganska väl på alla punkter utom en. Bloggen fick leva vidare. Och även om dess inriktning växlat lite genom åren och ett namnbyte har skett så är mycket sig likt. De flesta tisdagar under terminstid publicerar jag ett inlägg om vad jag gör, tänker, läser eller funderar på.

Under åren som gått har ni som tar del av bloggen långsamt blivit fler och fler. Ett vanligt inlägg läses numera av ett par hundra. Ett populärt av några hundra till. När jag figurerar i media hittar många andra hit. Totalt har bloggen haft omkring 95 000 sidvisningar.

Detta är nu inte speciellt stora siffror. I alla fall inte om man jämför med när jag skriver i tidningar eller medverkar i en populär podd. Likväl. Jag tycker ni är många! Och jag är glad att ni inte har tröttnat. För jag tycker fortfarande det är kul och givande att blogga. I mitt forskarliv är detta verkligen ett socialt medium!

Bloggen gör att jag lär känna nya människor och håller kontakt med andra. Den gör mig upptäckbar i sökmotorer. Och den ger mig också möjlighet att uppmärksamma sådant som andra gör.

Häri ligger dock en paradox. För många av de allra bästa forskarna är faktiskt svåra att upptäcka. De finns inte på sociala medier och berättar inte för världen om sina nya publikationer. I stället koncentrerar de sig på annat: forskning, undervisning, handledning och relationsbyggande. I den mån de blir uppmärksammade i bredare sammanhang är det andra som gör det. Personer som jag som lagt ned tid och energi på att skapa sig en plattform.

Det tar lång tid att bygga en sådan. Och det går snabbt att rasera den. Men ni som följt med de senaste månaderna har också kunnat se kraften i att ha en. För hade jag inte bloggat, skrivit i tidningar och kontinuerligt lärt känna människor så hade ”Ta din tid” inte funnits. Den har fötts ur detta. Och dess stora genomslag beror på att den har haft förutsättningar att bli upptäckt och omtalad.

Men vad innebär detta för min forskning då? Blir det någonsin en tredjebok? Ptja, tanken är faktiskt att det ska bli det. Till hösten kommer Orsi Husz och jag att börja skriva på ett bokprojekt med arbetstiteln ”Allemanskapitalismen: Vardagliggörande och politik, 1950–2000”. Mycket av förarbetet är gjort, men för att genomföra projektet behöver tid, energi och fokus värnas. Målet är att ett manus ska föreligga framåt midsommar 2025. Det känns görbart! Särskilt om jag kan smyga igång redan i vår... 

Så med detta besked kan ni också känna er trygga i att bloggen kommer puttra på. Det finns mycket kvar att blogga om! Tack för de första fem åren!  

*

De kommande månaderna blir det ett par öppna föreläsningar kring "Ta din tid": en i Göteborg och en i Lund. Kom gärna förbi!

27/2 Göteborg. Tid: 18-19.30. Var? Folkuniversitetet, Norra Allégatan 6 (länk till eventet). 

23/3 Lund. Tid: 19.30-21.30 Var? Filosoficirkeln Palaestra hörsal, Paradisgatan 4.  

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!