tisdag 4 maj 2021

Vad forskare kan lära sig av Arnold Schwarzenegger

 


Ett par år efter andra världskrigets slut föddes Arnold Schwarzenegger i den lilla österrikiska byn Thal utanför Graz. Familjens bostad hade varken toalett eller rinnande vatten. Det sistnämnda fick de gå och hämta i en brunn och därefter vara sparsamma med. Sannolikheten för att yngste sonen skulle bli världens främsta bodybuilder, en lysande Hollywodstjärna och guvernör i Kalifornien var obeskrivligt liten. Men i en värld med så många människor som vår sker det osannolika saker med viss regelbundenhet. Något annat hade faktiskt varit konstigt.

Min egen populärkulturella relation till Arnold Schwarzenegger har aldrig varit speciellt stark. Trots att jag var pojke under tidigt 1990-tal har jag inte sett många av hans filmer. Den enda jag har minnen från är komedin Twins (1988). Likväl var han närvarande under min uppväxt genom andras berättelser och fascination. På skolgården lärde jag mig säga ”Hasta la vista, baby” och ”I’ll be back”. De senaste veckorna har jag plöjt hans memoarer, Total Recall (2012), och lärt mig ett och annat.

Genom Schwarzeneggers osannolika framgångssaga löper det nämligen röda trådar. Han agerar på ungefär samma sätt för att ta sig till toppen av bodybuildingvärlden som han gör för att bli stjärna i Hollywood. Hela tiden sätter han höga konkreta mål och arbetar disciplinerat för att uppnå dem. Men än viktigare är att han ständigt bygger relationer, söker lära sig saker av de han ser upp till och aldrig anser sig vara för fin för marknadsföring. Han är uppenbarligen bra på att få saker gjorda, men det han excellerar i är att ”follow through”.

När hans filmer är färdiginspelade står han bakom dem till 100 %. Detta även när han vet med sig att de inte är speciellt bra. Säger filmbolaget att den europeiska promotionturnén ska gå till Frankrike och Italien griper Schwarzenegger in och lägger till endagsbesök i Stockholm, Köpenhamn och Helsingfors. Han är fullt på det klara med att hans egen karriär är beroende av filmernas framgång. Därför gör han allt vad han kan för att bygga intresse kring dem och öka filmbolagens intäkter.

På samma sätt agerar han under 1960- och 1970-talet för att avstigmatisera bodybuilding och popularisera styrketräning. För han är klarsynt nog att inse att värdet på hans Mr. Universe-titlar direkt korrelerar med gymkulturens status. Om han kan få människor att få upp ögonen för träningsformen så kommer han – och alla andra bodybuilders – att ha glädje av det. Därav nöjer han sig inte med att tävla mot sina peers. Han verkar aktivt för att stärka och expandera den marknad som de alla befinner sig på.

Så vad kan då forskare lära sig av detta? Kan samma tankesätt och strategiska agerande ge resultat också i vår värld? Ja, kanske det. Personligen tilltalas jag i alla fall betydligt mer av att försöka öka historieämnets resursbas än att gnabbas över hur en krympande kaka ska fördelas. Utgångsläget är också, såvitt jag kan bedöma, ganska bra. Det finns ett stort och varierat historieintresse i samhället. Inom forskarvärlden finns mängder av skickliga och trevliga historiker. Och vilka organisationer och individer är inte betjänta av att veta mer om hur historisk förändring egentligen går till?

Blickar vi mot Norge så är så kallad ”opdragsforskning” en stor sak. Där har historiker med master- eller doktorsexamen goda möjligheter att få årslånga projektanställningar för att skriva stads-, kommun- eller företagshistoria. Den fria forskarens röst skattas högt. Så kom exempelvis min kollega Hallvard Notaker tidigare i år ut med den uppmärksammade boken Arbeiderpartiet och 22. juli. På hans meritlista finns sedan tidigare fjärde bandet i Høyres historie. Dessa samtidspolitiska böcker skriver han inte i egenskap av politisk insider utan just som utomstående fackhistoriker. Dessutom mot skälig betalning. Samma sak borde kunna ske i Sverige. Nog vore det ett gemensamt mål värt att sträva mot under 2020-talet?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar