CV:n av misslyckanden

Akademiska framgångar är synliga och efterfrågade. Varje gång vi söker en tjänst eller ett anslag bifogar vi våra meriter och publikationslistor. Motgångar däremot är ofta osynliga. Det är ingen som frågar efter dem. Inte heller ger de några likes eller gratulationer. Men alla forskare vet att motgångar är vanligare än framgångar. Alla har vi långa CV:n av misslyckanden.

De senaste åren har dessa alternativa CV:n fått alltmer uppmärksamhet. I den anglosaxiska forskarbloggosfären har de under 2010-talet blivit något av en paradgren. Många internationella toppnamn har valt att offentligt visa upp sina illustra misslyckanden: utbildningar de inte kom in på, tjänster de inte fick, ansökningar som avslog och manus som refuserades. Vissa av dessa CV:n har blivit virala.

Själv har jag under den här första bloggvåren försökt att ge en del inblickar i mina misslyckanden och professionella motgångar. Ett syfte har varit att visa upp forskartillvaron som den är och som den känns. I detta ingår det att misslyckas. Jag räknar med att fortsätta göra så. Fail forward.

Det finns nämligen bara ett sätt att aldrig misslyckas. Det är att inte delta. Den som inte söker tjänster kan aldrig skrivas ned. Den som inte söker forskningsmedel kan aldrig få avslag. Den som aldrig skickar in ett artikelmanus för granskning kan aldrig bli nedgjord och refuserad. Men för de flesta av oss är detta inte ett alternativ. Vår framtid som forskare hänger helt och hållet på att vi är med i matchen.

Ska vi må bra under tiden måste vi därför lära oss att hantera misslyckanden. De kan inte alltid komma som en chock och utlösa bitterhet, depressioner och självtvivel. Inte varje gång. Då är det inte värt det. Känns forskning på det viset år ut och år in. Då måste det finnas bättre saker att göra med livet.

Min erfarenhet från spelvärlden är dock att det går att lära sig att bli en bättre, eller rättare sagt mer konstruktiv, förlorare. I stunden går det förstås inte att göra så mycket åt känslorna. De är vad de är. Men valet att fokusera på besluts- och arbetsprocessen, snarare än på utfallet. Det kan vi göra. Både i med- och motgång.

Konsten att förlora är en lärprocess. Men den bör som jag ser det inte enbart föregå på en individuell nivå. Jag är övertygad om att det går att utveckla arbetsplatskulturer och kollegiala sammanhang där misslyckanden hanteras på ett bra sätt. Där de är värdesatta och synliga. Ja rentav efterfrågade.

Några av mina starkaste erfarenheter från detta fält kommer från undervisning. Där har jag varit med om tillfällen då någon av studentgruppens starkaste individer visat sig ofullkomlig. De har sagt rakt ut att en text varit svår och jobbig att läsa eller att de inte hänger med i ett resonemang. Det kan vara otroligt förlösande för en grupp när så sker. Dessa studenters agerande visar nämligen att det inte är farligt att misslyckas. Det är en ofrånkomlig del av alla lärprocesser värda namnet. Samtalen i sådana grupper kan nå långt.

Huruvida alla forskare borde upprätta ett CV över sina misslyckanden låter jag vara osagt. Men nog hade det varit en spännande seminarieövning att gripa sig an tillsammans? ”Bifoga dina största misslyckanden och de hårdaste kommentarer du fått. Max 2 sidor”. Jag tror det hade gjort många institutioner gott.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!