De flesta historiker skriver och publicerar inte speciellt många böcker under sin akademiska karriär. Ger man ut en monografi vart femte eller sjunde år är man knappast att betrakta som improduktiv. Snarare tvärtom. Utifrån sett kanske detta låter lite. Hur lång tid kan det egentligen ta att skriva 150–250 sidor? Men forskning är en långsam verksamhet som involverar betydligt mer än bara skrivande. Dessutom är det inte så att etablerade forskare bara – eller ens i huvudsak – ägnar sig åt sin egen forskning. För den som inte har forskningsanslag är det lätt att uppslukas av undervisning och administration. Och även de som drar in anslag på anslag kan lätt drunkna i ansvar och åtaganden.
Om denna forskartillvarons beskaffenhet kan mycket sägas. Men en aspekt som jag tycker vi talar för lite om är vad man kan göra för att få de böcker som vi väl skriver att bli lästa och använda. Jag tänker inte här på stilistiska aspekter, det vill säga hur vi skriver. Detta har diskuterats flitigt så länge jag befunnit mig i akademin. Själv skulle jag rentav vilja sträcka mig till att hävda att vår svårtillgänglighet tenderar att överdrivas. Många forskare skriver minst lika rakt och medryckande som andra fackboksförfattare.
Vad forskare dock i regel är betydligt sämre på är att synas och ta plats. Det är rentav något som många av oss aktivt väljer bort. Bara tanken på att ta ord som ”marknadsföringsplan”, ”sociala medier-närvaro” och ”författarplattform” i sin mun kan väcka vämjelse. Det understår inte en forskare att ägna sig åt ”shameless self-promotion”. Man har väl inte sökt sig till akademin för att bli en säljare? Eller?
Å andra sidan. Har man ägnat 5–6 år av sitt forskarliv åt att skriva en bok som man tycker innehåller några nya viktiga insikter. Visst vill man att den ska få så många och så engagerade läsare som möjligt? Visst vill man att den ska recenseras, användas som kurslitteratur och köpas in av bibliotek? Visst vill man att forskare och studenter ska plocka upp ens resonemang och bygga vidare på dem? Åtminstone vill man väl att de människor som man faktiskt vet är intresserade av ämnet ska känna till att boken finns? Eller?
Svarar man ja på någon av frågorna ovan så är man intresserad av ett ens bok ska cirkulera. Om inte i samhället i stort så åtminstone i delar av forskarsamhället. Jag vill mena att det är mer än lovligt naivt att tro att detta sker av sig självt bara boken håller en tillräckligt hög kvalitet. Så funkar inte världen och så har den aldrig funkat. Uppmärksamhet har alltid varit en bristvara. För att något ska cirkulera krävs det därför att någon eller några – dock inte nödvändigtvis forskaren själv – anstränger sig och agerar strategiskt för att så ska ske. Helst ska man ha tillgång till centrala kunskapsarenor, ha ett stort nätverk, känna personer på nyckelpositioner, samt ha institutionella och organisatoriska resurser till sitt förfogande. Träffar man helt rätt kan lyckosamma kedjereaktioner och "word of mouth"-synergier få saker att spridas snabbt, långt och länge.
Men om dessa saker talar vi forskare sällan. I min erfarenhet är denna ”efterarbetsfas” den del av forskningsprocessen som vi på ett kollektivt plan ägnar allra minst tankeverksamhet. Nya idéer och ansökningar diskuterar vi numera ganska mycket. Seminarier om artikel- och bokskrivande är inte ovanliga. Själva forskningsarbetet stöts och blöts regelbundet. Men jag har då aldrig hört talas om något seminarium eller workshop som handlat om hur man kan skapa så goda förutsättningar som möjligt för att ens forskning faktiskt ska bli läst och använd i forskarsamhället. Tystare kunskap – eller kanske rättare sagt okunskap – får man leta efter.
Vidare läsning:
"Forskare och sociala medier"
----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar