Om värdet av att skriva om samma sak för olika publiker

Ett stycke forskning kan bli till många olika texter. Kring detta sakernas tillstånd finns det många som ondgör sig. Särskilt inom discipliner där kvantitativa mått, som antalet publiceringar och citeringar, spelar stor roll för hur resurser fördelas. Inom sådana fält kan det löna sig att ”salamipublicera” och vara skicklig på att identifiera ”least publishable unit”. Som historiker upplever jag dock inte detta som något överhängande problem. Omkok, avkok och smakprov värderas mig veterligen inte speciellt högt.

För egen del vinklar jag heller inte om texter för att kunna maximera mitt uttag av resurser. Nej, det som lockar mig är att min forskning ska cirkulera och göra avtryck, såväl inom- som utomvetenskapligt. Och för detta ändamål är det, vill jag mena, viktigt att se till så att ett stycke forskning blir till många texter anpassade för olika publiker. 

Men hur gör man då för att lyckas med detta? Och när i forskningsprocessen ska det ske? Ja, som jag skrivit om tidigare så tror jag – i likhet med Björn Lundberg – att forskare inte ska underskatta värdet av att öppna upp forskningsprocessen tidigt. Genom att skriva en populärhistorisk artikel eller en essä i dagspressen tvingas man – som i allt skrivande – att skärpa sina tankar. Man ökar också chansen för att bli upptäckt av andra forskare som delar ens intressen. Dessutom kan man som samtidshistoriker komma i kontakt med människor med egna erfarenheter av, och kunskaper om, det man studerar. 

Själv har jag exempelvis de senaste åren haft många givande samtal med Göran Bäckstrand, som började arbeta på UD i slutet på 1960-talet och var med om att organisera FN:s första miljökonferens i Stockholm 1972. Vår kontakt upprättades genom att han ringde upp mig efter att jag skrivit min första understreckare: ”Boken som fick oss att sluta strunta i miljön” (SvD 2017-10-23), vilken handlade om Hans Palmstierna och miljöfrågornas genombrott i Sverige hösten 1967. Streckaren byggde på en vetenskaplig artikel jag då hade fått antagen i Environment and History. En text som under åren som gått hjälpt mig få kontakt med internationella forskare och som också utgör stommen till kapitel 2 i ”Den gröna vändningen”.

Själva forskningen som låg till grund för allt det här genomfördes 2016. Det var då jag samlade in materialet, ringade in min frågeställning, skrev ihop ett första utkast och också genomförde en radiointervju om det hela. Lyssnar man på den nu i dag så upptäcker man att många av mina resultat varit offentliggjorda långt innan någon bok publicerades. Likväl är det först det senaste året som det hela på allvar börjat cirkulera. Och alltjämt rör det sig om en ganska liten skala. De allra flesta människor i Sverige har ingen aning om vad jag kommit fram till om hösten 1967. Och för yngre generationer – inklusive starkt miljöengagerade personer – så är namnet Hans Palmstierna i regel helt främmande.

Insikten om detta sakernas tillstånd har vuxit fram långsamt hos mig. Men det har varit en frigörande insikt. För numera är jag inte rädd för att upprepa mig eller återanvända formuleringar och exempel. Jag har ingen ambition om att någon ska läsa, lyssna eller titta på allt jag gör. Varför skulle de göra det? Så intressant är jag verkligen inte. Men genom att formatera min forskning på olika sätt kan jag nå fler människor där de är. Och detta att försöka hitta en riktigt bra vinkel för en speciell publik – som Historiskans, Ikaros eller Under streckets – är intellektuellt stimulerande. Ja, det är en kreativ utmaning som jag numera faktiskt finner lika lustfylld som att grundforska. 

Vidare bloggläsning:

"Learn as you go"

"Döda vinklar och levande historia"

"Hur blir man läst?"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!