Kan historiker experimentera?

 

Historia är ingen experimentell vetenskap. Vi har inga laboratorier där vi kan isolera variabler, testa hypoteser eller göra a/b-tester. I stället använder vi oss av spår från det förgångna för att rekonstruera förlopp och tankesätt. Vi tolkar och ger perspektiv. Men förklaringar, förutsägelser och generaliseringar är vi som regel försiktiga med.

Samtidigt finns det ingenting som hindrar historiker från att experimentera. Vi är precis som alla andra människor historiska aktörer. Det vi gör får konsekvenser. Det står oss fritt att smida planer och arbeta strategiskt i akt och mening att förändra världen. Eller åtminstone prova oss fram för att se hur historisk förändring egentligen går till.

Själv har jag under det senaste decenniet ägnat mig åt ett antal sådana experiment. Det första och största rör det fält som på svenska kallas kunskapshistoria, på tyska Wissensgeschichte och på engelska history of knowledge. Tillsammans med kollegor har jag försökt bygga miljö, utveckla kurser, ge ut böcker, lansera perspektiv och stimulera till forskning. Det har varit otroligt lärorikt. Framför allt vad gäller värdet av att ha en ”bias for action”. Det vill säga att om man på allvar funderar över att göra något – sluta fundera! Bara gör det och se vad som händer. 

Detta förhållningssätt leder till en del avslag, misslyckanden och kritik. Men det leder också till att saker händer och att möjligheter skapas. Inte minst för andra. 

Parallellt med att vi arbetat på detta sätt i Lund har också många saker hänt ute i världen. I november 2023 hölls den första stora internationella konferensen inom fältet i Porto. Själv hade jag inte möjlighet att delta, men många goda kollegor var där. Och de tog med sig stafettpinnen hem. Nu i höst, den 8–10 oktober 2025, så anordnas därför den andra stora internationella konferensen här i Lund!

Keynotes för konferensen blir Robert Darnton och Susanne Schmidt. Därutöver planerar vi för ett plenarsamtal om publiceringspraktiker inom fältet samt – förstås – mängder av intressanta sessioner och presentationer. Det ska bli väldigt spännande att se vilka förslag som skickas in!

Är du intresserad av att delta? Eller känner du någon som borde ta chansen att komma till Lund? Då finns mer information här. Sprid och dela gärna!

Och stay tuned. Det kunskapshistoriska äventyret fortsätter. För även om historia är en tillbakablickande empirisk vetenskap så har historiker alla möjligheter i världen att experimentera! 

Vidare bloggläsning:

"Lärdomar från att vara med och bygga upp en forskningsmiljö"

"Vad forskare kan lära sig av Arnold Schwarzenegger"

"Från jag till vi"

Historikermöte vid horisonten

De senaste två åren är det många vetenskapliga sammankomster som skjutits upp. Däribland det Nordiska historikermötet i Göteborg. Men nu i sommar, den 8–11 augusti, ska det äntligen gå av stapeln. Själv har jag precis anmält mig och bokat hotellrum. På schemat står ett rundabordssamtal om kunskapshistoria i de nordiska länderna samt en forskningspresentation tillsammans med Charlotte Nilsson om Aktiespararnas ungdomssatsningar 1985–1994.

Dessa två programpunkter är dock inte det viktigaste med konferensen. Nej, högst upp på min lista står chansen att träffa och umgås med historikervänner från när och fjärran. Såna har jag samlat på mig en hel del sen jag började som doktorand 2008 och tyngdpunkten i mitt professionella nätverk ligger i Sverige och Norden. Bättre tillfälle att träffa så här många bekanta historiker ges inte (även om svenska historikermöten och norska historiedagar inte ska underskattas!).

Men hur ska man få ut så mycket av möjligt av en vetenskaplig konferens? Vad ska man presentera? Och hur ska man göra det? Ja, dessa frågor har på grund av pandemin inte fått speciellt mycket utrymme här på bloggen. Med undantag för inlägget ”Dags för historikermöte” så är det tunnsått i arkivet. Men i takt med att världen öppnat upp igen har önskemål börjat inkomma.

Ett sådant är från Johanna Sjöstedt som undrar hur jag tänker kring att presentera pågående eller avslutad forskning på konferenser. Själv lutar jag starkt åt det senare. Stora vetenskapliga konferenser är, i min erfarenhet, inte speciellt väl lämpade för att få detaljerad och konstruktiv feedback på work-in-progress. Sånt sker bättre i seminarie- eller workshopformat. Däremot är de ett utmärkt sätt att göra sin forskning upptäckbar och komma i kontakt med engagerade läsare som man inte visste fanns.

Min tumregel är alltså att presentera aktuell forskning. Antingen något jag nyligen publicerat eller något som ligger i pipelinen. Alternativt något som befinner sig på ett tidigt idéstadium och vars bärkraft jag vill prova (och tvinga mig själv att tänka ett extra varv kring). Så skedde exempelvis under utarbetandet av mitt nuvarande aktiesparprojekt. Men texter jag är mitt i arbetet med sparar jag som regel till andra sammanhang.

En viktig anledning till detta hör samman med Maria Simonsens fråga om hur jag arbetar med muntliga presentationer. Svaret är att jag tar sådana på uppstuds – alltså utan manus. För att kunna göra detta sätter jag samman en PowerPoint med lite bilder och rubriker (men inga textsjok). Dessa ska jag känna mig bekväm med att prata fritt över. Exakt vad jag kommer säga vet jag alltså inte. Resultatet varierar. Ofta kommer jag i efterhand på något jag borde ha sagt (eller inte sagt!). Men på det stora hela fungerar det här sättet bra för mig. Det hjälper mig att hålla levande presentationer och vara i stunden snarare än i ett manus.

Därtill är det arbetsekonomiskt mycket effektivt. Den tid jag lägger ner är tiden det tar att sätta samman mina slides. När det väl är gjort skriver jag ut presentationen och lägger den åt sidan. Kvällen innan kikar jag igenom den och gör några mental notes. Är det skarpt läge – säg att jag ska vara opponent på en disputation – så går jag igenom det hela i huvudet vid några olika tillfällen. Men i grund och botten litar jag på min egen förmåga att spela på volley.

Därtill vill jag med bestämdhet hävda att själva presentationen inte är en så viktig del av huruvida en konferens blir lyckad eller inte. Det är kring fikaborden, i pauserna, på spontana promenader, över en öl (eller i mitt fall en cola) som det viktigaste händer. Det är där vänskaper knyts och fördjupas. Det är där de mest initierade och ärliga forskningsdiskussionerna förs. Den egna programpunkten avgör kanske 5–10 % av konferensutfallet. Med det synsättet är det lättare att ta det på volley!

Vidare bloggläsning:

"'Man har aldrig så mycket tid som när man är doktorand' (Curieblogg #4)"

"Dags för historikermöte!"

"Vägen till ett nytt forskningsprojekt. Del 2"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Vägen till ett nytt forskningsprojekt. Del 2

I april 2018 höll jag mitt första föredrag om aktiesparande. Det var på HT-dagarna i Lund inför ett tjugotal åhörare. Mina egna kunskaper i ämnet var begränsade, men sammanhanget var low-stakes. Jag befann mig inte på en vetenskaplig konferens eller vid ett ekonomiskt-historiskt seminariebord. I föredraget var jag också öppen med att jag befann mig mycket tidigt i min egen forskningsprocess. Jag var i ”nyfikenhetsfasen” och ville prova mina idéer. Var det här med anonyma aktiebloggares strävan efter finansiell frihet intressant för fler än mig?

Måhända var det så att min egen entusiasm inför ämnet smittade av sig på de som samlats i lokalen. För de lyssnade uppmärksamt och ställde bra frågor efteråt. En av dem var vår ekonom på Historiska institutionen, Christine Malm, som jag alltsedan dess återkommande har diskuterat ämnet med. Anspänningen inför föredraget gjorde också att jag skyndade på min egen inläsning. Forskningsprocessen var helt klart igång. 

Ett par veckor efter föredraget gästade Orsi Husz det kunskapshistoriska seminariet. Hennes forskning om vardagslivets finansialisering – däribland den briljanta artikeln Golden Everyday: Housewifely Consumerism and the Domestication of Banks in 1960s Sweden ­– var centrala inspirationskällor för mig när jag så smått började nosa på det nya ämnet 2017. På historikermötet i Sundsvall den våren hade jag introducerat mig. Därefter var steget inte långt till att bjuda ner henne till Lund och att försöka få med henne på det antologiprojekt som jag och Johan Östling planerade tillsammans med Niklas Olsen.

Detta att så tidigt i en forskningsprocess ta kontakt med etablerade forskare var dock – det ska villigt erkännas – något ganska nytt för mig. Som doktorand och tidig postdoc var jag betydligt mer skygg. Särskilt på områden jag inte kände att jag behärskade. Helst ville jag ha läst några hyllmetrar och skrivit egna texter innan jag tog kontakt med någon som jag såg upp till. På de få konferenser jag åkte på höll jag mig i trygga sällskap.

Men vårterminen 2018 agerade jag annorlunda. I början på juni reste jag till Kristiansand för att delta i det norska historikermötet. Jag skulle vara med i två sessioner: ”Nordiske perspektiver på det økologiske gjennombruddet rundt 1970” och ”Den kunnskapshistoriske vendningen”. Båda var en sorts fortsättning på min gästforskarvisit i Oslo våren 2017 och på förhand var tanken att jag skulle prata om miljöfrågornas genombrott gånger två. Men efter framträdandet på HT-dagarna och Orsis besök i Lund hade allt kommit i ett annat läge. Varför inte testa de anonyma aktiebloggarna på en norsk vetenskaplig publik? Vad hade jag att förlora?

Sagt och gjort så dammade jag av min PowerPoint och kopplade på entusiasmen. Det fungerade även på Sørlandet. Erling Sandmo var förundrad och publiken var med på noterna. Särskilt minns jag en man som kom fram till mig efteråt och sa: ”Inför denna sessionen tänkte jag att det där sista föredraget om privatekonomi, det blir nog trist, men det var ju det allra mest intressanta!”. Styrkt av detta började jag på allvar fundera på nästa steg. Det vill säga börja skriva ansökningar till mindre stiftelser för att få möjlighet att göra pilotstudier och utveckla ett större projekt. Mer om detta i nästa del i serien!

Detta är andra delen i inläggsserien "Vägen till ett nytt forskningsprojekt". Läs del 1 här, del 3 här och del 4 här. 

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Dags för historikermöte!

Imorgon åker jag, tillsammans med omkring 400 andra forskare, till Växjö för att delta i det Svenska historikermötet. Denna nationella konferens hålls var tredje år och är en viktig mötesplats för historiker av olika slag. Har man varit med ett tag, som jag har nu, är det ett tillfälle att umgås med vänner från här och där och se vad som är på gång inom ämnet. Så har det inte alltid varit.

Mitt första historikermöte var i Lund 2008. Jag hade precis blivit antagen som doktorand, men hade ännu inte börjat. Den enda jag kände var Isak Hammar som var i samma sits som jag. Vi höll oss mest till varandra, bytte några ord med de som varit våra lärare och handledare, och gick på lite sessioner för att se och lära. Jag tog inte själv initiativ till att prata med någon.

Ändå kände jag mig speciell och utvald. Jag hade blivit doktorand! Något som jag under min grundutbildning hade fått höra var i princip omöjligt. En dröm hade gått i uppfyllelse. Jag skulle få betalt för att hålla på med historia i fyra år. Jag skulle få chansen att skriva en avhandling. En bok! För mig var allt detta ofattbart stort. Socialt hade jag också fått en ny identitet. När någon frågade mig vad jag gjorde kunde jag nu svara doktorand i historia. Det fick helt andra reaktioner från omgivningen än ”jag läser historia”.

Mitt andra historikermöte var i Göteborg 2011. Då var jag varm i doktorandkläderna. Jag var trygg i min hemmiljö. Den var stor och hade många doktorander. Under konferensen umgicks jag med de jag kände. Jag och Isak hade också anmält en session där vi skulle presentera våra avhandlingsprojekt. Den förlades till klockan 8 dagen efter den stora konferensmiddagen. I publiken fanns fyra doktorandvänner från Lund, en pensionerad journalist och en som hade gått fel (denne gick ut så fort vi började prata). Jag kände mig inte direkt som en i gänget.

Nästa historikermöte gick av stapeln i Stockholm 2014. Då hade jag disputerat, lektorsvikarierat, fått lite uppmärksamhet och – som trogna bloggläsare kanske kommer ihåg – kommit ned på jorden. Denna vår var jag också föräldraledig och socialt avskuren från akademin. Intellektuellt kände jag mig som en grönsak. Jag skulle vara med på tre sessioner och var ganska orolig inför detta. Resultatet blev dock rätt bra och jag kände – kanske för första gången i konferenssammanhang – att jag verkligen platsade. På mina barnvagnspromenader hade jag funderat mycket på vilka karriäralternativ som jag hade. Kanske kunde jag utbilda mig till lärare? Men i Stockholm blev det tydligt att det jag ville göra var att försöka bli historiker. Jag måste i alla fall ge det en chans.

Någon månad efter historikermötet blev jag uppringd av Johan Östling. Han berättade om att han skulle försöka starta upp något som hette ”kunskapshistoria” och frågade om jag ville vara med och utarbeta en större ansökan. Jag hade aldrig hört ordet kunskapshistoria och tyckte det lät lite vagt. Men jag tvekade inte att tacka ja. Det har jag inte fått anledning att ångra.

Mitt fjärde historikermöte var i Sundsvall 2017. Det var en hektisk konferens. Jag höll i två sessioner, talade på en tredje och var dessutom med i ett famöst rundabordssamtal. Vid den här tiden hade jag också börjat se på konferenser på ett nytt sätt. Tidigare hade jag främst deltagit för att få intellektuella intryck och lära mig nya saker. Nu såg jag det mer som ett tillfälle att lära känna människor. Jag hade en lista på namn som jag hoppades få tillfälle att tala med. Forskare vars texter jag läst och gärna ville lära känna bättre. Detta lyckades jag med och jag är glad för att jag vågade ta mod till mig.

En annan grej jag ville prova i Sundsvall var att sammanföra människor som jag kände, men som inte kände varandra. De två sessioner jag anordnade, en om efterkrigstidens framtidshistoria och en om den ekologiska vändningen omkring 1970, blev därmed lyckade redan genom att panelen samlades. Den publik som kom och den interaktion som skedde var en ren bonus. På detta område är jag verkligen inte fullärd, men jag har i alla fall blivit bättre på att introducera människor för varandra.

Möjligen kan man sammanfatta Sundsvalls-erfarenheterna som att jag för första gången ”använde” konferensmediet. Det jag lärde mig på detta har jag de senaste åren haft stor glädje av i en rad andra sammanhang, inte minst internationella. Konferenser är vad man som deltagare gör dem till. De där 10–15 minuterna som man presenterar är en bisak. De är till för att underlätta kontakt och samtal. Det tog mig lång tid att fatta det. Nästan ett decennium.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!