Ett år utan akademiskt resande

 

I somras läste jag om datorforskaren Radhika Nagpals klassiska artikel ”The Awesomest 7-year Postdoc or: How I learned to Stop Worrying and Love the Tenure Track Faculty Line” (Scientific American, 2013). Det är en personlig och inspirerande – men i första hand praktisk – text om hur man konkret kan göra för att kombinera ett krävande småbarnsliv med en akademisk karriär vid amerikanska elituniversitet. Nagpal var när texten skrevs verksam vid Harvard och är i dag professor på Princeton. Hon har varken samma hudfärg eller kön som merparten av sina kollegor. Så vad är hemligheten?

Ja, ska man sammanfatta det i tre ord så skulle jag säga ”integritet och gränser”. Nagpal berättar i texten om hur hon räknade ut vad som i krassa timmar krävdes av henne, på jobbet och hemma. Och det stod snabbt klart att hennes akademiska arbete behövde hägnas in och kontrolleras. Om detta betydde att hon inte fick en fast tjänst vid regnbågens slut? Ptja, då fick det vara så. Men hur gick hon till väga?

Ja, en del i hennes lösningspaket var att på förhand sätta upp gränser för hur ofta hon fick göra vissa saker. Till exempel bestämde hon hur många kommittéer hon max fick sitta i på ett år, hur många granskningsuppdrag hon kunde åta sig, samt hur många gånger hon fick resa i jobbet. När hon nådde upp till någon av sina olika kvoter fick hon inte tacka ja till mer arbete oavsett hur lockande det var.

Med detta system på plats lyckades hon bli extremt restriktiv med vad hon tog sig för. Har man fem jobbresor på ett år, ja då kan man inte tacka ja till varje extern inbjudan som kommer ens väg. De flesta workshops och konferenser är out-of-bounds. Man får helt enkelt omfamna ”the joy of missing out” (JOMO).

För egen del slog just det där med reskvoten an. För själv hade jag – vid tidpunkten som jag återvände till Nagpals text – fem resor inbokade bara i augusti-september. Det vill säga samma period som min fru ska påbörja sitt sista år på domarutbildningen och vår mellankille Jacob börjar anpassad skola. Två saker som jag visste att vi som familj behövde ta höjd för. Hur hade jag tänkt egentligen? Magkänslan var inte bra. 

Fyra veckor in på semestern var magkänslan ännu sämre. Vi var då inne i en väldigt tung period med Jacob. Det var nya problembeteenden i kombination med att vi föräldrar – efter en månad utan barnomsorg eller avlastning – var slitna och stressade. Särskilt jag. Det var inte längre något snack om att jag behövde stryka och kapa. Kanske rentav bara bestämma mig för att läsåret 2022–2023 skulle bli ett år helt fritt från jobbresor och kvällsevenemang? Efter ett långt telefonsamtal med Johan Östling började jag skriva mejl. Ställa in, hoppa av, fråga om saker kunde göras via Zoom istället.

När jag väl fattat beslutet kändes det självklart. Några negativa reaktioner från kollegorna kom inte heller. Tvärtom. Så här några veckor in på terminen känns det också i ärlighetens namn lite befriande. Jag kan inte göra x, y och z på ett tag så då får jag fokusera på a, b och c istället. Tids nog kommer saker förstås se annorlunda ut. Men även då har jag för avsikt att applicera Radhika Nagpals kvotsystem. Har ni provat detta eller något liknande?

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!