tisdag 29 oktober 2019

Digital minimalism









Akademiskt arbete, i synnerhet skrivande, kräver fokus och uthållighet. Det är två förmågor som, enligt Cal Newport – författare till Deep Work (2017) och Digital Minimalism (2019) – blivit allt mer sällsynta under 2010-talet. Smartphones och sociala medier har på ett decennium i grunden förändrat människors beteenden. De allra flesta spenderar många timmar varje dag med sina telefoner. Därför är det, menar Newport, en stor konkurrensfördel att vara en av dem som inte gör det. Värdet av fokus och uthållighet har aldrig varit större.

De beteenden som han vänder sig emot är inte speciellt svåra att förklara. Flera av världens högst värderade företag verkar i dag inom ”uppmärksamhetsekonomin”. Deras affärsmodell är att så många som möjligt ska spendera så mycket tid som möjligt på just deras plattform. Ju mer skärmtid, ju mer intäkter. Därför är produkterna designade för att uppmuntra och vidmakthålla specifika beteenden. Det är ingen slump att flöden följer samma princip som en enarmad bandit. Gör en spin, kanske har det kommit en uppdatering? Eller en like som visar att någon ser dig.

Själv har jag under året upplevt detta varje tisdag när jag puffat för veckans blogginlägg. Det är väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, att inte kolla till hur det går för veckans inlägg. Blir det några likes? Kommer det några kommentarer? Hur många läsare har jag den här veckan jämfört med förra? Det är inget bra recept för att behålla fokus och vara uthållig. Godiset finns alltid ett klick bort. Oförutsägbarheten gör det bara mer lockande. E-post kan fylla precis samma funktion. För vem vet vad som döljer sig där?

Newports två böcker ger praktiska strategier för att hantera det distraktionsfyllda tillstånd som vi befinner oss i. Kärnan i böckerna är ”intentionalism”. Det vill säga att vi själva måste komma fram till hur vi vill använda oss av olika digitala tekniker och utveckla en ”digital filosofi” som vi bottnar i. Utifrån denna kan vi sedan upprätta personliga regler för vad, när, hur mycket och på vilka sätt som vi vill använda olika plattformar. Gör vi inte detta så kommer vi, med allra största sannolikhet, att spendera mer tid än vi egentligen vill på dem. En snabb titt blir lätt en kvarts slösurfande. Några chips blir lätt en hel påse.

Men hur gör man då för att komma fram till hur man egentligen vill ha det? Newport förordar som ett första steg avinstallation och 30 dagar offline. Därefter kan man göra väl avvägda beslut om vad, när, hur mycket och på vilket sätt. Vilka plattformar och funktioner ger värde och livskvalitet? Vilka gör det inte? Går det att få ut allt jag vill av Facebook genom att använda det trettio minuter varje onsdagkväll? Behöver jag Instagram? Räcker det om jag kollar min inbox först efter lunch?

Svaren på de här frågorna är inte givna. De skiljer sig åt från person till person. Själv upplever jag dock inte svårigheterna som störst på jobbet. Där är jag ganska bra på att ställa mobilen på 40 minuter och göra min unit för att sen ta en paus. I lunchrummet känner jag sällan ett starkt behov av att kolla mobilen eller skicka ett sms. Hemma tycker jag dock det kan vara svårare. Där är det betydligt vanligare att jag gör det som jag inte vill (epost efter arbetstid, scrolla Facebook och Twitter). Kanske börjar det bli dags att gömma undan mobilen och ta några dagar offline?


----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 



tisdag 22 oktober 2019

Samskrivande. Del 3


Den tredje person som jag samskrev med våren 2016 var Johan Östling. Vi kände varandra väl, om än inte i närheten av så väl som vi gör i dag. Vid den här tidpunkten hade vi arbetat ihop ett par år för att introducera och utveckla kunskapshistoria i Norden. Johan var forskningsledare. Jag var postdoc och finansierad genom hans projekt. Därmed skiljde sig detta skrivprojekt från de jag hade med Isak Hammar (del 1) och Anna Kaijser (del 2). Insatsen var högre. Jag ville verkligen inte göra bort mig. Samtidigt kände jag en stor trygghet. Om det var någon artikel som jag var säker på skulle hålla en hög vetenskaplig kvalitet och smidigt ta sig igenom peer-reviewprocessen så var det den här.

Den artikel vi skrev handlade om ”cirkulation”. Det var en teoretisk, historiografisk och begreppsutvecklande text. Därmed skiljde den sig från allt det som jag dittills hade skrivit. Det fanns ingen hård empirisk kärna. Vårt skrivarbete började därför med en bred inläsning av sekundärlitteratur, framförallt vetenskapshistorisk sådan. Portaltexten var James Secords ”Knowledge in Transit” (2004), men vi rörde oss över vida fält: tidigmodern global vetenskapshistoria, populärvetenskapshistoria och schweizisk kunskapshistoria. Mycket av detta var nytt för mig och jag kände att det skulle ta lång tid för mig att bli redo att skriva.

Johan tyckte dock ganska snart att det var hög tid att sätta igång. Jag litade på hans omdöme, så vi satte oss ner, pratade igenom våra idéer och utarbetade ett synopsis. Därefter delade vi upp delarna och satte igång att skriva. Det gick förvånansvärt smidigt. En sammanhängande text tog form och jag upplevde det som jag att lärde mig massor under skrivandets gång. Så var jag inte van vid att arbeta. Mina startsträckor brukade vara betydligt längre.

Hur som blev vårt manus klart. Vi lät ett par kollegor läsa, gjorde vissa omarbetningar och sen skickade vi in det till Historisk tidskrift. Mot slutet av terminen föreslog Johan att vi skulle översätta den till engelska och skicka in till Journal of Modern History. Sagt och gjort. Jag kände att min forskartillvaro hade växlat upp i en ny hastighet. Kunde man arbeta så här fort?

Månaderna gick och en dag kom utlåtandena från HT. Det var ett positivt och ett mycket negativt. Jag minns inte de exakta orden, men på ett ungefär inleddes det så här. ”Detta är en ambitiös artikel som siktar högt. Sådana kan vara väldigt bra eller väldigt dåliga. Denna är det sistnämnda”. Redaktören beklagade utlåtandet och sade att artikeln inte kunde antas, men erbjöd oss att korta ned den med hälften och publicera den som essä. Spontant kändes det helt uteslutet. Vi hade ju skrivit en riktigt bra och välskriven artikel med betydande allmänhistoriskt intresse! (tyckte vi!) Inte kunde vi kapa hälften och göra om den till en lättviktig essä…

Men efter att ha sovit på saken och läst igenom vårt manus igen var det just vad vi gjorde. Stolthet är till för att sväljas och den hårda reviewern hade onekligen vissa poänger. Dessutom var vi angelägna om att få ut våra idéer snabbt och inte vänta ytterligare ett halvår på att – kanske – få publicera texten i en annan tidskrift. Våren 2017 utkom därför essän ”Cirkulation – ett kunskapshistoriskt nyckelbegrepp”.

Även i Journal of Modern History stötte vi på patrull. Men inte alls av samma anledningar. Vi fick ”revise and resubmit”, men omarbetningen sågades (särskilt de delar jag varit ansvarig för). Detta var dock inte slutet. För parallellt med allt detta hade vi dragit igång ett nordiskt antologiprojekt: Circulation of Knowledge. Detta behövde en inledning och där fanns det både ett och annat att ta från vårt havererade artikelprojekt. Detta hade vi inte kunnat göra om vår text var ”under publication” i Journal of Modern History. Sågningen där visade sig alltså bli ett lyckokast. Det viktigaste i texten fick vi ut i en bok som var Open Access och som – skulle det visa sig – kom att få mängder av läsare över hela världen. Vår text kom att sätta den kunskapshistoriska miljön i Lund på kartan och Johan blev inbjuden till Washington, Cambridge, Sydney, Paris…

Parallellt med detta var vi, återigen, i full färd med att skriva ansökningar. Här kom också texten vi skrivit till användning. Hos många finansiärer blev det blankt nej, men hos Ridderstads stiftelse fick vi träff. Dessutom gick Johan vidare med en ERC-ansökan som, i stor utsträckning, byggde på vår engelska cirkulationstext. Till slut föll han på målsnöret, men samma text kom till användning när han lite senare fick möjlighet att ansöka om att bli Wallenberg Academy Fellow. Och där blev det fullträff.

Vad jag vill illustrera med allt detta är att vissa texter som vi skriver cirkulerar på många olika sätt. De blir publikationer, ansökningar, framgångar och misslyckanden. I backspegeln kan saker te sig självklara, men mitt i processen är det omöjligt att veta vad som är vad. Därför är det viktigt att hålla sig i rörelse, försöka se möjligheter och inte bli alltför nedslagen när det går emot. För det kommer det att göra. Även när man samarbetar med Johan Östling. Dock är det, som jag varit inne på i tidigare inlägg i denna serie, betydligt enklare att hantera allt detta när man är två som skriver. Motgångarna blir inte lika personliga. Och framgångarna blir bättre när de delas.


----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

fredag 18 oktober 2019

Win some, lose some


Vid tretiden igår publicerade Riksbankens Jubileumsfond årets beslut om vilka projekt och program som beviljats. De flesta ansökningarna gallrades bort redan i våras. Av de som var kvar skulle omkring hälften ges stöd. Själv hade jag två chanser på samma forskningsidé. Dels i form av ett individuellt projekt och dels inom ramarna för ett stort program. På pappret var chanserna goda. Men sannolikheter och utfall är som bekant två olika saker.

Någon timme efter lunch kom det första beskedet. Mitt individuella projekt fick avslag. De sakkunniga framförde liknande kritik i sina omdömen, men lutade åt olika håll. Den ena rekommenderade projektet, den andra hade ”mixed feelings” men argumenterade för avslag . Under läsningen av utlåtandena sköljde känslor av tomhet över mig. Följt av ett gnagande tvivel. På mig själv och på projektet.

Parallellt med ett frekvent uppdaterande av RJ:s hemsida försökte jag få lite jobb gjort. Det gick sådär. Och för varje uppdatering kändes det som att chanserna minskade. Av morgonens tillförsikt fanns inte mycket kvar. Framför mig såg jag en lång rad framtida avslag. Efter ett tag mailade jag över utlåtandena till min fru och började processa dem över telefon. Mitt i en diskussion av hur jag kunde förbättra ansökan till våren kom Johan Östling ned och gratulerade mig. Jenny Anderssons program Nyliberalism i Norden. Ett nytt historiskt fält hade beviljats! 33,1 miljoner! Sex år!

Innebörden av detta har ännu inte sjunkit in. Det kommer förmodligen ta ett tag. På ett personligt plan är det förstås helt fantastiskt att flera års forskningstid har säkrats. Men ett forskningsprogram av denna storlek innebär så mycket mer. Det ger en närmast unik möjlighet för forskare att arbeta tillsammans med stora och svåra frågor. Sådana som man i avgränsade individuella projekt ofta får nöja sig med att ”belysa” eller ”ge perspektiv på”. Dessutom är forskargruppen som Jenny samlat ihop imponerande stark. Det känns oerhört inspirerande att få chansen att ingå i detta sammanhang. Jag kommer lära mig massor.

Så vad ska det då forskas om? Jo om något helt annat än det jag nu skriver bok om. Det nya projektet handlar om den genomgripande förändring som den svenska spar- och investeringskulturen genomgått under de senaste fyra decennierna. Vad jag framförallt kommer undersöka är populariserandet av aktiesparande och cirkulation av finansiell kunskap. Min primära empiriska ingång är Aktiespararnas riksförbund vars arkiv nyligen deponerats vid Centrum för Näringslivshistoria i Stockholm. I projektet kommer jag också analysera framväxten av fenomenet FIRE (Financial Independence Retire Early). Dvs att leva extremt sparsamt och investera i aktier för att i 30-40-årsåldern kunna säga upp sig från jobbet och leva resten av livet på kapitalinkomster.

Detta att ta sikte på ett nytt forskningsområde är alltid speciellt och inte så litet skrämmande. I det sena 1960-talets miljödebatt är jag trygg. I 1980-talets finansiella kultur är jag nybörjare. Men däri ligger förstås en lockelse. Som forskare är det nämligen – tycker jag – roligast att inte veta. För då kommer ju upptäckterna och insikterna oftare!

Fast det är förstås inte så dumt att känna sig hemmastadd heller. Och Hans Palmstiernas korrespondens är ju ruskigt intressant. Tur att det är lite tid kvar på bokskrivandet ändå...



----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

tisdag 15 oktober 2019

Vad kan man göra när det kör ihop sig?


Hur väl man än planerar kommer det perioder när det kör ihop sig. Mitten av oktober är en typisk sådan tid. Jag vet förstås inte hur era kalendrar ser ut, men min är tjock. Det är konferenser, workshops, diverse deadlines och åtaganden. Dessutom är det några stora och viktiga besked på ingång. Dessa går det förstås inte att göra någonting åt. Men likväl. Det är svårt att inte tänka på dem.

När kalendern tjocknar finns det två saker som brukar ligga illa till: planeringstid och träning. Genom att hoppa över dem frigörs snabbt några extra timmar. Tid som kan användas för att storma framåt. Min erfarenhet är att detta beteende är kontraproduktivt. Om det är någon gång jag behöver rensa huvudet med en löprunda så är det när jag är stressad. Om det är någon gång jag behöver avsätta en eftermiddag för planering så är det när jag känner att min arbetstid inte räcker till.

Den teknik jag brukar falla tillbaka på i sådana här situationer är hämtad ur David Allens moderna klassiker Getting Things Done (2001). Den går ut på att sätta sig med ett tomt papper och skriva ned allt man har i huvudet. Jobbsaker, privata saker, oro – allt som kommer upp. En braindump helt enkelt. Syftet är att få en total överblick över alla ”projekt” som är igång. Projekt i detta sammanhang är allt som kräver en eller flera handlingar av dig. Allen benämner dem ”open loops”.

Steg två är att fundera på vad som behöver göras för att ta varje enskilt projekt framåt och – i bästa fall – stänga ned. Nyckelfrågan är: vilken är nästa handling jag behöver göra? Det kan här röra sig om mycket små saker: skriva ut en artikel, skicka ett påminnelsemail eller boka en tågbiljett. Poängen är att även om man inte kan göra allting på en gång så är det bra att veta exakt vad man behöver göra härnäst (på alla pågående projekt!). Det gör situationen konkret. Det gör att man kan göra någonting åt den.

Det tredje steget är att fundera på när de olika handlingarna ska göras. En grundregel, som Allen är känd för, är tvåminutersregeln. Det vill säga tar det mindre än två minuter – do it! Tar det längre tid än så – bestäm när det ska göras. Detta är extra viktigt när kalendern är tjock. Vad kan skjutas upp? Vad måste göras inom den närmaste veckan? Vad kan avslutas om man råkar få en kvart över innan ett lunchmöte?

En central princip är att man ska sträva efter att ha så få ”open loops” som möjligt. Dessa drar nämligen energi och pockar på uppmärksamhet. Man blir som en seg gammal dator där massa program är öppna. För att datorn ska kunna fungera krävs det att några program stängs ner. Så är det, enligt Allen, också med människor. Genom att göra klart saker: skicka in korrekturet på ett bokkapitel, göra en powerpoint, boka ett hotellrum eller rätta tentor och föra in betyg – så stängs en loop. Projektet är borta. Out of sight out of mind. Detta frigör, för att fortsätta analogin ovan, ramminne på den gamla datorn. Plötsligt funkar Word igen!

För riktiga GTD-fans är detta tanke- och arbetssätt närmast att betrakta som en livsstil. Själv är jag inte fullt så hardcore. Men i mitten på oktober, när kalendern tjocknar och känslan av kontroll minskar. Då är det den här tekniken jag tar till. Det skedde så sent som förra onsdagen. Egentligen hade jag avsatt tid för att skriva, men huvudet var inte med. Allt möjligt snurrade runt. Då fick det bli ett tomt papper, en braindump och en ventileringslunch. Sen hackade datorskrället igång igen…



----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

tisdag 8 oktober 2019

Forska från scratch

Den bok som jag skriver på har vuxit fram under fem års tid. Utöver inlednings- och avslutningskapitlet kommer den att bestå av sex empiriska kapitel. Merparten av dessa bygger på undersökningar som är genomförda och publicerade. Vad boken framförallt ska göra är att samla de olika studierna och ge mig utrymme att göra 4–5 större poänger. Dessutom vill jag genom bokformatet göra min forskning tillgänglig för fler.

Detta arbetssätt, från artiklar till bok, har vissa fördelar. Inte minst gör det att jag kan skriva själva boken förhållandevis fort. Vissa kapitel kräver endast en lätt omarbetning av tidigare alster. Det fjärde kapitlet, som jag skrev innan sommarsemestern, var ett sådant. Kapitlet heter ”Två kvinnliga pionjärer” och handlar om hur journalisten Barbro Soller och historikern Birgitta Odén vid samma tid – men på olika sätt – utvecklade ett starkt miljöengagemang. Det gjorde att deras liv och karriärer tog nya vägar. Mitt skrivarbete handlade här främst om att översätta mig själv från engelska (Soller) samt korta ned en artikel (Odén).

Det kapitel som jag arbetar med nu, det femte, har dock en helt annan karaktär. Det är, för att tala med Martin Ericsson, ”forskning från scratch”. Kapitlet utgår från Hans Palmstiernas personarkiv och bygger i huvudsak på brev. Palmstierna blev senhösten 1967 Sveriges förste riktigt store och inflytelserike miljödebattör – något som verkligen märks i det bevarade brevmaterialet. Från denna tidpunkt och fram till hans död 1975 skrev mängder av människor till honom. Därmed kan jag använda mig av breven för att ge inblickar i den kedjereaktion av aktivitet som miljöfrågornas genombrott satte igång i det svenska samhället. Det är oerhört fascinerande att arbeta med.

I brevmaterialet återfinns studenter, bankdirektörer, gymnasielärare och präster. Där finns kommunister och högermän, center- och folkpartister. Men politiskt domineras det förstås av socialdemokrater. Palmstierna var aktiv partimedlem och fick under 1967–1968 allt fler och större uppdrag. Bland annat satt han med i gruppen som skrev socialdemokraternas första miljöpolitiska program. I mars 1968 bytte han från Karolinska institutet till Naturvårdsverket och ett halvår senare hamnade han i miljövårdsberedningen.

Men än intressantare är att se hur dörrarna öppnades till tv-huset och till arbetarrörelsens olika grenar. Viktigast i sammanhanget var det kooperativa försäkringsbolaget Folksam (Sveriges då största försäkringsbolag) som i december 1967 beslöt sig att starta den första riksomfattande miljökampanjen: Front mot miljöförstöringen. Hans Palmstierna utarbetade studiematerialet, spelade in filmer och planerade kampanjens upplägg. Grundidén var att få ungdomar att engagera sig i miljön och att de sedan skulle utöva påtryckningar på makthavare. Kulmen på kampanjen nåddes våren 1969 då skolungdomar anordnade offentliga hearings med kommunalpolitiker och företagsledare.

Vid denna tidpunkt fanns det ingen ”miljörörelse” i modern mening. Det fanns inget Greenpeace, inget Jordens vänner och ingen hade myntat begreppet ”Gröna vågen”. Men miljöengagemanget var i rörelse och det kanaliserades – som Folksamkampanjen visar – genom etablerade samhällsorganisationer. Av brevmaterialet framkommer också att studentföreningar intog en framträdande roll. På Chalmers gjorde en grupp arkitektstudenter utställningen ”Än sen då”. Den invigdes våren 1968 och kom därefter att turnera genom landet. Andra studenter anmälde sig som frivilliga i den nya folkrörelse som de tyckte sig se konturerna av. Våren 1967 fanns inget av detta.

Exakt hur jag ska få till det här kapitlet återstår att se. Jag har gett mig själv cirka 25 sidor och utarbetat en grov struktur som i allt väsentligt är kronologisk. Det sistnämnda är viktigt för mig eftersom en av mina poänger med kapitlet är att synliggöra kedjereaktioner. Det vill säga att visa hur någons agerande fick andra att göra något som sedan fick ytterligare konsekvenser etc. Dessutom vill jag i någon mån visa hur ”reaktionstiden” skiljde sig åt för olika organisationer och grupper.

Hur som råder det ingen tvekan om att det här är en rolig och kreativ del i forsknings- och skrivprocessen. Det finns en produktiv osäkerhet som inte finns i kapitel där jag långt tidigare gjort grovarbetet. Dessutom hittar jag förstås massor av nya trådar som jag blir nyfiken på att följa upp. Vad döljer sig t.ex. i Folksams arkiv? Hur svårt skulle det vara att få tag på människor som var involverade i hearings våren 1969? Vad finns bevarat i skolkällare? T.ex. Porthälla i Partille som i april 1968 anordnade en miljövecka som avslutades med att Hans Palmstierna kom och talade. Och vad kan vi få reda på om de hundratals studiecirklar som ABF, Vuxenskolan m. fl. anordnade?

Ja, det saknas inte uppslag. Men ska det bli en bok får ytterligare efterforskningar vänta. ”Get a plan and stick to it”, som det heter. Men nog lockar det att vända på en sten till…



----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 


tisdag 1 oktober 2019

Mobilitet





Tidigare i år skrev Universitetsläraren om svenska akademikers relativa orörlighet. En siffra som nämndes i sammanhanget var att omkring 65 % av Sveriges historiker var anställda vid samma lärosäte som de disputerade vid. En anonym forskare intervjuades och berättade om svårigheterna att, efter en utlandskarriär, komma in i det svenska systemet. Heiko Droste, professor i historia vid Stockholms universitet, berättade att han cyniskt brukade säga till sina doktorander: ”Om du vill ha en tjänst, rör aldrig någonsin på dig”. Ändå uppmuntrade han dem att flytta på sig. ”Det är bra för dig som forskare”.

Artiklarna delades snabbt på sociala medier. Men i mitt flöde uppstod ingen direkt debatt. Det beror självklart inte på att folk inte har några åsikter i frågorna om mobilitet. Det beror på att ämnet är extremt känsligt. Det handlar om livsval. Det handlar om vem som får vara med och vem som inte får det. Det handlar om vad som värderas högt och vad som inte gör det.

Dessutom handlar det om att olika system överlappar och krockar med varandra. Inom exempelvis det amerikanska systemet är mobilitet en institutionaliserad praktik. Alternativet stanna kvar finns inte. Så ser det även ut i Sverige inom naturvetenskap, medicin etc. Ger man sig in i forskarleken där så vet man – redan som doktorand – att det snart är dags att packa väskorna och ge sig av. Utan en internationell postdoc är man inte anställningsbar. Orörlighet stigmatiserar.

Borde det vara likadant inom svensk humaniora? Skapas starkare forskningsmiljöer av att fler forskare flyttar runt? Vilka är det då som ska röra på sig? När i livet ska det ske? Hur länge ska man vara borta? Vad får det för konsekvenser för vilka som får chansen att göra en forskarkarriär? Gynnas kvinnor eller män? Finns det klassaspekter på fenomenet? Går mobilitetsidealen att kombinera med familjebildning och en partner som gör karriär?

Frågorna har inga enkla eller givna svar. Varken på system- eller på individnivå. Framförallt inte eftersom de som framförallt berörs – unga forskare utan fast anställning – av förklarliga skäl sällan yttrar sig i debatten. Det här är ingen fråga som folk vill göra sig ett namn inom. Vilken åsikt man än intar så kommer man att trampa på ömma tår. Det säkra alternativet är tystnad.

Men undantag finns. Förra året bloggade Karolina Enquist Källgren om sitt ensamma internationella år i Barcelona. För ett par veckor sedan inledde My Hellsing en serie blogginlägg om sin tid som internationell postdoc. Båda tar ett brett grepp på tiden utomlands. Deras erfarenheter rör inte bara forskning och arbete. Inläggen handlar om livet, om välbefinnandet och om samvaron med andra. Aspekter som ibland glöms bort när seniora akademiker diskuterar yngre kollegors karriärer och livsval.

Själv har jag begränsade erfarenheter av att leva och forska utomlands. Med undantag för en kortare gästforskarvistelse i Oslo våren 2017 (som var mycket lyckad och givande) har jag varit verksam vid Historiska institutionen i Lund. Jag har i tur och ordning varit student, doktorand, vikarierande lektor och forskare på externa medel på samma plats. Har detta hämmat mig som forskare? Har det varit karriärstrategiskt smart? Jag vet inte. Det är knappast upp till mig att bedöma.

Kanske kan inte heller karriäreffekterna av att göra – eller inte göra – en internationell postdoc utvärderas så tidigt som fem–sex år efter disputation. Fasta tjänster får historiker i regel inte så fort. Därför är det svårt att veta vad som kommer värderas och vad som inte kommer göra det. Vad gäller min generation så vet vi ännu inte vem som får vara med och vem som inte får det (eller på vilka villkor). Inte heller vet vi vilka konsekvenser olika nätverk och kontakter kommer att få. Det gäller såväl lokala som nationella och internationella. Men vad som står klart är att livseffekterna av olika karriärval är omedelbara. Därför är jag glad att de med praktiska erfarenheter väljer att skriva om dem.



----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!