Vad ska boken göra? (synopsis del 1)

Med anledning av veckans inlägg fick jag en fråga av Linde Lindkvist om hur jag gjorde mitt synopsis. Det är en fråga som visade sig kräva ett ganska långt svar. Ja, rentav ett tvådelat. Mitt synopsis har nämligen växt fram under flera års tid. Det finns embryon från 2016 och framåt. Andra åtaganden har dock gång på gång kommit emellan. Det är jag i dag glad för. Min tanke- och skrivprocess har mått bra av att få ta tid.

Själva forskningsprocessen har dock inte stått stilla. Jag har från hösten 2014 i olika projekt forskat om miljöfrågornas genombrott. Jag började med framtidsdebatten våren 1972, men har därefter främst ägnat mig åt 1960-talets andra hälft. Särskilt hösten 1967. Då skedde, vill jag mena, det avgörande genombrottet. Detta är också en av de centrala poängerna som jag vill göra i min bok. 

Merparten av mina resultat finns publicerade i vetenskapliga artiklar. Det finns en hel del människor som läst en eller två av dem. Men jag är ganska säker på att det endast är en handfull personer som har läst allihop. Förmodligen känner jag alla dessa läsare personligen. Detta är förstås inte optimalt. Vill jag att mina viktigaste resultat ska nå fler så räcker inte artikelformatet till. Det behövs en bok.

Under forskningsprocessens gång har jag funderat mycket kring om jag skulle skriva på svenska eller engelska. Meriteringsmässigt är valet enkelt. En bok på internationellt förlag ökar chanserna för fasta tjänster och framtida forskningsanslag rejält. Med anledning av detta läste jag våren 2017 boken Thinking Like Your Editor (2003) och förberedde mig på att skriva ett book proposal. Vad denna bok aktualiserade för mig var, bland annat, ett tydligare publiktänk. Vilka vill jag ska läsa mig och varför? Och vad vill jag att boken ska göra med mig? Vem vill jag bli?

Det här är inga enkla frågor att svara på. Men de är, som jag ser det, viktiga att tänka igenom ordentligt innan man börjar skriva på ett synopsis. För en bok skrivs för att läsas av andra. Dessutom gör den saker – och inte enbart med sina läsare. Böcker gör att forskare kan uppfattas, och behandlas, som experter. Men vilka områden vill man vara expert på? Vad vill man göra i en sådan roll? Och vad vill man att den färdiga boken ska leda vidare till? Vill man fortsätta forska och skriva inom samma område? Eller vill man byta spår?

Ja svaren på dessa frågor har stor betydelse för hur ett synopsis utarbetas. Dessutom behöver förstås hänsyn tas till vad man faktiskt kan säga någonting substantiellt, och någorlunda originellt, om. Boken måste ju bottna i forskningen, de egna kunskaperna och den egna förmågan. Annars kommer den aldrig att bli skriven.

Vad vill jag då att min bok ska göra? Vem vill jag ska läsa den? Ja för det första vill jag att boken ska sätta punkt för min forskning om miljöfrågornas genombrott. Jag har ägnat drygt fem år åt denna tematik och är redo att gå vidare till nya fält och frågor. Det finns en fem-sex större poänger som jag vill göra. De vill jag ge som ett samlat bidrag till det miljöhistoriska forskningsfältet. Min förhoppning är att andra forskare ska förhålla sig till, och bygga vidare på, dessa. Själv är jag – åtminstone för överskådlig tid – färdig. Jag kommer  ha sagt vad jag kan säga.

För det andra vill jag att boken ska visa på vilken potential som det kunskapshistoriska forskningsfältet har. Parallellt med min forskning om miljöfrågornas genombrott har jag sökt att utveckla detta fält tillsammans med en växande grupp nära kollegor. Med min andrabok vill jag ge ett konkret exempel på att just ett kunskapshistoriskt angreppssätt – med fokus på samhällelig cirkulation av kunskap – gör saker med hur vi skriver historia. Kunskapshistoria är inte enbart ett nytt namn på sådant som historiker har gjort under lång tid. Här vill jag att min andrabok ska vara ett argument i sak.

För det tredje anser jag att bokens ämne har en aktualitet och samhällsrelevans som förpliktigar mig till att skriva för fler än forskarkollegorna. Miljö- och klimatfrågor är inte mindre centrala i dag än de var 1970. De medellånga samtidshistoriska perspektiven är dock ovanliga i samhällsdebatten. Jag tycker det är problematiskt. För det är i dessa skalor som liv levs, beslut fattas, system byggs upp, politik görs och förändringar sker. Kan vi rentav dra lärdom av de historiska erfarenheter som gjorts under de senaste femtio åren? Inte omöjligt.

Det är dessa tre saker som jag vill att min bok ska göra. De läsare jag vänder mig till är alltså dels forskarsamhället – särskilt miljö-, kunskaps- och efterkrigstidshistoriker, men även forskare inom miljöhumaniora. Dessutom skriver jag för en samhällsintresserad och miljöengagerad allmänhet, vissa med personliga minnen från åren jag skriver om. 

Av dessa anledningar skriver jag också på svenska. Jag tror det ger mig bäst förutsättningar att bli läst och förstådd av dessa grupper. I förlängningen finns dock fortfarande förhoppningar kvar om att i ett senare skede översätta boken så att den kan läsas av det internationella forskarsamfundet.

Detta inlägg har redan blivit långt, varför jag sätter punkt här. I nästa del av denna serie kommer jag gå in på hur jag gick från dessa övergripande mål och ambitioner till att sammanställa ett konkret synopsis.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Inledningskapitlet och andraboken som genre

Jag tillhör den skara forskare som skriver texter från start till mål. Därefter arbetar jag vanligen om inledningen, så att den passar bättre ihop med helheten. Likväl klarar jag inte av att börja någon annanstans än från början. Jag behöver skriva en provisorisk inledning för att staka ut riktningen och hitta rätt ton. Arbetet med inledningen är en viktig del av min skrivprocess – även om själva texten inte alltid överlever.  

För några veckor sedan skrev jag klart första versionen av min andraboks inledningskapitel. Det blev en kort text, endast nio sidor lång. Säkerligen kommer den behöva ändras. Möjligen behöver den byggas ut. Men inget av detta går att göra nu. Jag vet ju ännu inte exakt vad inledningskapitlet är en inledning på.

Strukturen för min bok är förvisso i grova drag given. Jag har utarbetat ett synopsis bestående av åtta kapitel. Vad dessa ska handla om och vilka poänger jag vill göra i dem vet jag. Därtill vet jag vilka större poänger som jag vill göra med boken som helhet. Men exakt hur jag ska kommunicera och underbygga det hela återstår att se. Till stor del är detta också en fråga om vilken genre som jag väljer att skriva i och vilka läsare som jag vänder mig till. Här behöver jag bestämma mig.

Andraböcker i historia kan, men behöver inte, vara skrivna ungefär som en avhandling. De kan ha långa teori- och metodavsnitt, ingående källdiskussioner och utförliga forskningslägen. De kan, likt en tysk habilitationsskrift, vara 500 sidor långa och sprängfyllda med fotnoter. Empirin kan vara fullödig, ja närmast total.

Men andraböcker kan också vara mer flyhänt skrivna. De kan ställa författaren och några centrala argument i fokus. Relationen till tidigare forskning och vetenskapliga vägval kan vara implicita. Inom anglosaxisk historievetenskap är detta skrivsätt idealet. Svenska historiker som väljer detta spår strävar ofta efter att nå en bredare publik. De vill tala till fler än kollegorna och forskarsamhället. Ibland lyckas det.

Själv hade jag den typen av ambitioner redan med min avhandling. Jag var fostrad i ett ideal av att den goda vetenskapen på samma gång kunde tala både till forskarsamhället och till offentligheten. Det är ett ideal jag fortfarande – åtminstone intuitivt och känslomässigt – ställer mig bakom. För vad ska samhället annars med historievetenskap till?

Men mina erfarenheter från avhandlingens efterliv är att det inte är helt enkelt att tala till olika publiker på samma gång. Risken för missförstånd, både inom och utom akademin, är stor. Därför har jag också under postdocåren varit försiktigare med vad, och för vem, jag skrivit. Framförallt har jag varit noggrann med att först och främst skriva in mig i de vetenskapliga sammanhang som jag vill tillhöra. Genom essäer, populärhistoriska artiklar och föredrag har jag ibland sökt nå bredare. Det har dock inte varit ett överordnat mål.

Men när jag nu återigen börjat skriva på en monografi är det de gamla idealen som än en gång lyser starkast och ger mest motivation. Jag tror mig – återigen – ha något viktigt och intressant att säga. Något som fler än historiker kan ha glädje av att höra. För den som vill läsa mig i full vetenskaplig mundering så finns det nu många artiklar, på svenska och engelska. Det känns inte rimligt att bara sätta ihop dem till en publicerbar – men svårgenomtränglig och oinspirerad – helhet. Nej, det får bli ett nytt försök att tala till flera publiker på samma gång.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Färdiga texter och förskrivande

Akademiskt skrivande är inte vad det ser ut att vara. Det beror på att vi vanligen möter det i form av färdig text. Vi läser böcker och artiklar som det tagit år för forskare att skriva. Texterna har i olika omgångar kommenterats av kollegor. De har kritiserats av granskare och stramats upp av redaktörer. Inte sällan har texterna på ett sent stadium strukturerats om. Ibland har den smarta huvudpoängen tillkommit allra sist. På inrådan av en klok läsare.

I våra färdiga texter är denna långsamma och kollektiva tillkomstprocess i princip osynlig. Visst tackar vi varandra, i förord och under asterisker. Men dessa korta meningar gör knappast själva skrivprocessen rättvisa. Den krokiga vägen från forskningsidé till färdig text känner ofta bara författaren själv till. Om denne nu kommer ihåg. Ibland vill man ju helst bara glömma och gå vidare.

Men det faktum att vi känner akademiskt skrivande genom färdiga texter är riskabelt för vårt skrivande. Det är en grogrund för destruktiva jämförelser, inte minst med oss själva. Våra ofullkomliga worddokument ställs mot våra tryckta alster. Vår första projektansökan på ett nytt fält ställs mot slutprodukter från ett nyss avslutat. Den här typen av jämförelser är ett effektivt sätt att förlama en skrivprocess. De ger oss goda argument att inte ens försöka. Eller skjuta upp skrivandet till en annan dag, vecka, termin eller år.

Men motmedel finns. Många finns samlade i Joli Jensens Write No Matter What (2017) som jag skrev om förra veckan. En teknik som fungerat bra för mig är så kallad ”prewriting” eller ”förskrivande”. För mig är detta ett sätt att dela in skrivande i två faser: planering och utförande. Det förstnämnda handlar om att hitta struktur och innehåll, det andra om att hitta ord och effektiva sätt att kommunicera.

Den första sidan av inledningskapitlet i min andrabok kan tjäna som exempel. Syftet med denna sida är att ringa in det problem som boken ska handla om, det vill säga hur det gick till när miljöfrågorna fick sitt stora genombrott i Sverige. I bästa fall ska sidan väcka intresse och tydligt visa varför min forskning är angelägen. Hur ska jag då göra det? Ja, det är en svår fråga med många tänkbara svar. Ett bra sätt att göra den fullkomligt omöjlig att svara på är att samtidigt kräva av mig själv att jag ska skriva eleganta och tryckfärdiga meningar. Det förmår jag inte.

Vad jag dock klarar av är att lägga några 40-minuterspass på att förskriva och prova olika strukturer. Det jag då till slut fastnade för var följande fyra stycken: 

1) Börja med Stockholmskonferensen 1972. Fotografiet på jorden från rymden. Den hotade planeten och mänskligheten. 

2) Lyft fram att detta var självklart för många människor 1972. Naturvårdsåret 1970, Gröna vågen myntas i Land 1971. Kunskap om en global miljökris cirkulerade i samhället 

3) Fem år tidigare såg det helt annorlunda ut. Sommaren 1967 tänkte de allra flesta inte i dessa banor. Inte heller politiker och vetenskapsmän. Kunskap fanns hos individer och små grupper, men cirkulerade inte.

4) Frågebatteri: Hur gick förändringen till? När hände det? Vad gjorde att det hände? Vem eller vilka verkade för att det skulle hända? Denna bok kretsar kring dessa frågor. Jag kommer...

Dessa fyra förskrivna stycken är långtifrån någon färdig text. Men jag vill mena att merparten, eller i alla fall den svåraste delen, av skrivandet är gjort. Det här är en struktur som kan omvandlas till en logiskt sammanhängande text på ungefär en sida. Dessutom finns det en naturlig brygga vidare till nästa. 

Är det världens bästa inledning? Nej. Är det säkert att den står sig hela vägen till tryck? Nej. Men är den bra nog för att jag ska kunna gå vidare i skrivprocessen. Ja.

Och det är allt man kan begära av sig själv i det här stadiet.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Ventileringsdokument

Jag läser gärna, och ofta, böcker om akademiskt skrivande och arbete. Därför kommer jag då och då ägna bloggposter åt att tipsa om böcker i denna genre som jag funnit särskilt intressanta. För mig blir detta en anledning god som någon att återvända till klassiker som Robert Boices Professors as Writers (1990) och Howard Beckers Writing for Social Scientists (1986). Men jag vill börja med att tipsa om en betydligt nyare bok: Joli Jensens Write No Matter What (2017).

Jensen förordar, likt de allra flesta inom genren, att akademiskt skrivande bör göras till en daglig vana. Det är en myt, menar hon, att akademiker behöver tomma skrivbord och stora sjok av tid för att skrivprojekt ska röra sig framåt. Vare sig det gäller författandet av ansökningar, artiklar, eller böcker så är det korta, dagliga och stressfria skrivpass som är nyckeln. Men hur får man till det?

Jensen lyfter fram tre tekniker. Den första är att varje projekt ska ha en egen projektlåda. Där samlas planer, mål, utkast och färdig text. Lådan kan vara digital, men hennes är fysisk. Den andra är att lova sig själv att skriva 15 minuter på projektet varje dag. Även en mycket upptagen akademiker kan frigöra det. Den tredje är att varje projektlåda ska innehålla en ”ventilation file”. Detta dokument används för de dagar då man varken vill, eller kan förmå sig själv, att skriva på projektet. Istället ska man då ägna sina femton minuter åt att skriva ner varför man inte vill, eller kan, skriva just i dag. Efter en kvarts ventilering är man fri. Då är skrivbetinget avklarat.

Ett ventileringsdokument fyller olika funktioner. Dels kan det avdramatisera den dagliga kontakten med projektet. För hur eländig man än känner sig – ja kanske speciellt då – så är det fullt möjligt att ägna femton minuter av dagen åt att klaga av sig i skrift. Dels möjliggör dokumentet introspektion och analys. Detta gäller särskilt för projekt som sträcker sig över längre tid och där de svåra skrivperioderna visar sig återkommande. Genom att gå igenom sitt ventileringsdokument kan man upptäcka mönster i vilka känslor, tankar och idéer det är som skapar motvilja mot att skriva. Lever inte projektet upp till de förväntningar som man har på sig själv, språkligt och intellektuellt? Är man rädd för att förlora sina kollegors respekt? Känns det som att projektet inte innehåller en enda ny tanke utan bara bekräftar det som alla redan vet?

Min egen erfarenhet är att så gott som alla skriv- och forskningsprojekt omgärdas av rädslor. Det gäller även korta texter som blogginlägg och recensioner. Vad jag har i dag – som jag inte hade för några år sedan – är tekniker för att hantera den olusten. Jag kan inte ta bort den jobbiga känslan i magen, men jag kan välja att skriva och forska ändå. Men när det gäller stora projekt – som att skriva en andrabok – då är jag mer osäker. Jag vet ärligt talat inte om, och i sådana fall hur, jag ska göra för att hantera de negativa känslorna som förr eller senare lär dyka upp.

Vad jag dock ska prova det här året. Det är att ha ett ventileringsdokument.

----------------------------------------------

Vill du läsa fortsättningen på "Ett år av akademiskt skrivande"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över en pdf där jag samlat bloggtexter och essäer jag skrivit under 2021 och 2022  (totalt 94 sidor). Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över pdf:en asap!

Finish on Time

För en dryg vecka sedan var jag inbjuden att tala på Nationella forskarskolan i historiska studiers årliga PM-internat i Höör. Jag ingick i blocket ”Perspektiv på livet som doktorand” och min uppgift var att tala om hur kursen Finish on Time har påverkat mitt eget sätt att arbeta. Jag gick denna kurs vintern 2011/2012, ungefär ett år innan jag disputerade. Det är den kurs som har haft störst praktiskt betydelse för mig. Därför var det väldigt roligt att få prata om den för, och med, en ny doktorandgeneration.

Bakom Finish on Time står filosofen Åsa Burman. Hon gjorde under sin egen doktorandtid en längre utlandsvistelse vid Berkeley. Där var det en självklarhet att gå på kurser och workshops där praktiskt akademiskt arbete stod i fokus. Genom detta kom hon i kontakt med produktivitetstekniker, tidshanterings- och planeringsverktyg. Det var en värld som var totalt främmande för en svensk doktorand i praktisk filosofi. David Allens Getting Things Done och Stephen Coveys 7 Habits of Highly Effective People må vara skåpmat för företagsledare och entreprenörer. Men de är ingen typisk kvällslektyr för forskare. Särskilt inte inom humaniora. 

För Åsa kom mötet med det okända dock att bli fruktbart. Hon prövade teknikerna och upplevde att många av dem gav goda resultat. Inte minst kände hon att kontrollen över avhandlingsarbetet ökade och att hon därmed mådde bättre. Hon undrade varför ingen hade lärt henne något av det här? Därur föddes idén om att själv starta upp något. Efter sin disputation, och ett par år som konsult på McKinsey i Köpenhamn, gjorde hon slag i saken och grundade företaget Finish on Time. Jag och mina doktorandkollegor var en av de första grupperna som fick möjlighet att gå kursen.

För mig var Finish on Time en ögonöppnare. Jag hade även tidigare analyserat hur jag arbetade. Men i mötet med Åsa blev det uppenbart för mig att jag hade saknat ett språk för att tänka och tala om detta. Dessutom var min verktygslåda liten. På kursen uppmuntrades vi att prova nya sätt att arbeta. En del av dem använder jag fortfarande. Det var om dessa jag berättade på internatet i Höör.

Grunden för mitt arbete är att jag särskiljer planering från utförande. Jag kommer aldrig till kontoret på morgonen och funderar på vad jag ska göra. Nej, det är bestämt långt tidigare. Därmed kan dagen användas till att göra det jag föresatt mig. Det kan låta stelt, men jag upplever att det ger mig frihet och kontroll. Jag känner inte att någon annan hindrar mig från att göra det jag ska. Nyckeln är att veta vad som är dagens viktigaste uppgift. För mig är det nästan alltid någon form av skrivande. Det är där jag börjar. Övriga saker får anpassa sig efter detta. 

Rent praktiskt använder jag sedan unit-metoden, vilket innebär att jag arbetar i koncentrerade 40-minuterspass. Jag ställer mobilen, lägger den utom synhåll och när den ringer tar jag paus och lämnar kontoret. Detta oavsett om jag just då har flyt eller inte. Jag dricker därefter lite vatten eller går ut och tar luft. Får jag till fyra sådana skrivpass så är det en riktigt bra arbetsdag. Men även dagar fyllda av möten, seminarier och mailande brukar det gå att få till en eller två units.

Detta arbetssätt tar tid att vänja sig vid och kräver dessutom fortlöpande planering, på såväl kort som lång sikt. På internatet i Höör talade jag om – och visade upp – min årsplanering, terminsplanering, fyrveckorsplanering, veckoplanering och dagsplanering. Därtill finns såklart en femårsplan (som jag inte visade upp). Men allt detta kräver ett eget inlägg, eller kanske flera. Fortsättning följer.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Andraboken

De senaste åren har jag delat rum med Cecilia Riving. Hon är psykiatrihistoriker och – liksom jag själv – småbarnsförälder. Hösten 2016 var vi båda föräldralediga och passade då på att ta en barnvagnspromenad i Dalby. Samtalet kom att kretsa kring ”andraboken”, den som kommer efter avhandlingen. Cecilia skrev på sin andrabok. Själv skrev jag på en vetenskaplig artikel i taget. Jag uppskattade, och argumenterade för, det kortare formatet. Framförallt tryckte jag på att det var skönt att bli klar med saker och att inte behöva hålla stora och komplicerade tankar i huvudet under lång tid. Samtidigt förstod jag Cecilias val. Böcker tillåter utforskandet av stora ämnen och ger utrymme för kreativa grepp. Böcker kan bli lästa av en bredare publik. Och vill det sig  väl kan de dessutom bli lästa under riktigt lång tid.


En spaning som kom upp under vårt samtal var hur ovanligt det var med kvinnliga historiker som skriver – eller rättare sagt publicerar – andraböcker. Särskilt gäller detta kvinnor med barn under 10. Under vår promenad hade vi svårt att komma på någon. Det slog oss också att många av de mest framstående yngre kvinnliga historikerna ännu inte hade skrivit någon andrabok. Med män förhöll det sig annorlunda. För dem tycktes bokskrivande och småbarnsliv vara möjligt att kombinera. Promenaden mynnade ut i att vi kom fram till att vi – efter våra föräldraledigheter – skulle anordna ett seminarium om andraboken, dess status och villkor. Frågor vi ville diskutera var när en andrabok egentligen skrivs. Hur går det praktiskt till? Vem är det som skriver den? Och under vilka finansieringsformer?

Seminariet kom att gå av stapeln tidig vår 2017. Vi bjöd in en panel av andraboksförfattare: Peter K. Andersson, Ulrika Holgersson och Johan Östling. Det var ett välbesökt seminarium med kloka inlägg och goda diskussioner. En aspekt som togs upp var de systematiska förändringar som skett inom forskningsfinansieringen. Fram till 2010 ungefär utlystes regelbundet fyraåriga forskarassistenttjänster. Under dessa skrevs ofta docentmeriterande andraböcker. Tjänsteformen har ersatts av tvååriga postdoctjänster och biträdande lektorat (vilka dock inom historieämnet har utlysts sparsamt). Det vanligaste är dock att unga forskare finansierar sin forskning på externa medel och då i bästa fall på treåriga projekt från Riksbankens Jubileumsfond, Vetenskapsrådet eller motsvarande. Dessa projekt resulterar sällan i monografier, men ofta i ett antal artiklar och bokkapitel. Lägger vi till genus- och småbarnsdimensionerna är utfallet än tydligare.

För mig väckte seminariet tankar om att starta den här bloggen. Min idé var att en forskarblogg skulle kunna bli ett intressant sätt att föra diskussionen vidare på. Därefter har jag – det ska erkännas – haft betydande tvivel. Hur ska jag kunna skriva en andrabok om jag samtidigt skriver en blogg? Vad händer med skrivtiden och prioriteringarna? Jag har dock landat i att även dessa frågor skulle vara spännande att lyfta i bloggform. För detta med att balansera olika skrivprojekt – ansökningar, artiklar, recensioner, böcker, redaktörskap och essäer – är en helt ofrånkomlig del av ett aktivt forskarliv. Men hur gör man det då? Och hur lär man sig det? Vad finns det för vägar, goda som dåliga? Det är frågor som jag tänker återkomma till framöver.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!