För tio år sedan lanserades recensionstidskriften Respons. Ambitionerna var höga. Respons skulle bli en svensk motsvarighet till New York Review of Books där de mest kvalificerade skribenterna skrev om de viktigaste nya fackböckerna. I fokus stod svenskspråkig utgivning inom humaniora och samhällsvetenskap, samt en del nyöversatt litteratur. För en historiker med breda intressen som yours truly var det självklart att teckna en prenumeration. Alltsedan dess har jag förnyat den en gång om året.
Men intäkterna från såna som jag har aldrig varit tillräckliga. Respons har fortlevt genom att stiftelser, akademier och forskningsråd har skjutit till medel. Därigenom har man kunnat arvodera skribenter, bekosta en liten redaktion, trycka tidskriften och ha en webbnärvaro. Men det stora läsarlyftet har aldrig kommit. Så när finansiärerna nu inte längre vill backa upp så betyder det slutet. En tidskrift av Respons snitt klarar sig inte av egen kraft på marknaden.
För svensk humaniora och samhällsvetenskap innebär det att vi blir ett habitat fattigare. Vår kommunikativa infrastruktur blir sämre och banden mellan ämnen och fält svagare. Respons har fyllt en orienterande och integrerande funktion. Tidskriften var en plats där statsvetare, historiker, företagsekonomer och litteraturvetare skrev sida vid sida. I varje nummer trillade jag över någon bok eller skribent som jag inte visste att jag var intresserad av (ofta flera!). Det känns trist och tomt att det nu är slut på det.
Jag tycker också det känns märkligt att Respons – liksom de vetenskapliga tidskrifterna – värderas så lågt av vårt gemensamma finansieringssystem. Detta trots alla stora ord om samverkan och forskningskommunikation. Jämför man med de resurser som läggs på forskning, digitalisering och internationalisering så ter det sig smått absurt. Vad tänker man sig egentligen ska hända med allt det där vi forskar fram och skriver om? Var ska det cirkulera?
Å andra sidan tänker jag ibland att dessa återkommande debatter alltid börjar och slutar i fel ände. De är reaktiva och defensiva. Ängsliga och nostalgiska snarare än framåtblickande och samtidsbejakande. Vad skulle hända om vi började i en annan ände? Säg, vilken offentlighet vill vi ha i Sverige 2030? Vilken roll ska humanistiska och samhällsvetenskapliga forskare spela i den? Vad krävs för detta? Vilken kommunikativ infrastruktur behöver vi? Hur får vi den tekniska utvecklingen att arbeta för oss snarare än mot oss?
Fördelen med att börja med ett sådant frågebatteri är att det möjliggör proaktiv agens. Både för individer och organisationer. Och om det är något jag har lärt mig de senaste åren så är det att man kan få mycket att hända om man går ihop, agerar långsiktigt, delar med sig av erfarenheter och prestigelöst provar sig fram. Debatt i all ära. Ska det bli nån förändring så är det bättre att göra än att prata.
I denna anda satt vi ett gäng på Grand i våras och smidde planer för ett samarrangemang i höst mellan Respons, Humtank och Centrum för kunskapshistoria. Tanken var att tillsammans stärka vårt gemensamma ekosystem. Bygga relationer, synliggöra sånt som görs och skapa ett större intresse. En win-win-win för alla inblandade. Av detta blir det nu inget i denna vända. Men än är kanske inte sista ordet sagt. Det skulle inte krävas några enorma summor för att rädda den väl fungerande verksamheten som Respons är.
Och om så skulle ske? Om Respons 2.0 reser sig ur askan. Vad önskar vi skribenter och läsare oss då av tidskriften? Ja, för egen del så står fritt tillgängliga digitala artiklar högt upp på önskelistan. Ty för att Respons ska bli riktigt värdefull för forskarsamhället så måste den bli läst av fler, såväl innanför som utanför akademins väggar. Varför inte satsa på att 2027 ha tio gånger fler läsare än idag? Antalet prenumeranter är i mitt tycke inte ett speciellt intressant nyckeltal. Kan man växa publiken och dess engagemang så ska det nog gå att hitta en affärsmodell. Om inte annat så lär det bli lättare att få finansiärerna att ställa upp när tillväxtkurvan pekar brant uppåt.
Avgörande här är också att texterna diskuteras vidare på de sociala medier där läsekretsen är (det vill säga i första hand Twitter och Facebook). För vad är Respons utan respons? Utöver detta tror jag återkommande releaseevents på landets olika universitet skulle kunna ge stor utväxling. Kanske några panelsamtal med utgångspunkt i det aktuella numret? Här kunde man utöver forskare bjuda in kulturjournalister och ledarskribenter, förlagsfolk och författare, politiker och studenter. Självklart skulle samtalen spelas in och sändas i poddform samt gå att följa live via Youtube. Kanske kunde Responspodden också styra upp djuplodande intervjuer och boksamtal kring ny facklitteratur?
Ja, möjligheterna att stärka det sociala och kommunikativa ekosystemet kring svensk humaniora och samhällsvetenskap är stora. Det finns så mycket untapped potential. Tänk vad en redaktion med långsiktigt tryggad finansiering skulle kunna åstadkomma! Så samtidigt som Respons räddas kanske några finansiärer kan gå ihop och göra en strategisk riktad utlysning? Vad sägs om att utlysa några samverkanslektorat, postdoctjänster och tredje uppgiften-sabbaticals? Kanske inrätta sommarjobb för studenter eller prestigefulla nationella samverkansvistelser för doktorander? Det hade kunnat ge bang-for-the-buck det!
Så ni som sitter på kontakter och resurser. Det är hög tid att lyfta på luren, skriva några mejl och boka in lite luncher. För framtidens infrastruktur byggs nu. Och det vore bra synd om Respons inte är en del av den!
Vidare läsning:
"Detta blir Respons sista krönika" av Kay Glans, Jenni Sandström & Urban Lundberg
På bloggen:
"Vad forskare kan lära sig av Arnold Schwarzenegger" & "Forskningskommunikation och kampen om kunskap"
----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar