Läsa snabbt och långsamt

Någon gång under min doktorandtid fick jag höra att ”en avhandling får ta en förmiddag”. Orden kom från en professor som jag hade – och har – stor respekt för. Vad orden krasst betydde var att läsningen av en avhandling inte fick ta mer än en halv arbetsdag i anspråk.

Detta gjorde mig konfunderad. Jag hade lärt mig att läsa avhandlingar som student och fortsatt med det som doktorand. Och om det var någonting jag visste så var det att en avhandling inte gick att läsa på en förmiddag. Hann jag med hundra sidor på den tiden var jag nöjd. Femtio var mer realistiskt.

Men vad jag avsåg med läsning var något annat än det som professorn syftade på. För mig innebar ”läsa” att läsa varenda ord, helst även fotnoter, och med en penna i hand för att göra understrykningar och marginalanteckningar. Det är en långsam läsart som man har stor glädje av att kunna utföra.

En aktiv forskare måste dock kunna läsa också på andra sätt: ”på diagonalen”, ”på tvären”, ”instrumentellt, ”kursivt”. (Och detta gäller för övrigt inte bara forskare utan läsande människor i massor av andra världar).

Dock. Det finns faror med tidseffektiva läsarter. För utan långsam och noggrann läsning så stannar man i regel på ytan. Man ser det man vill se eller tror sig se. Och det är svårt att dra konsekvenserna av vad man läser. Dessutom är den här typen av läsning ersättningsbar. Det är inte bara människor som kan vaska fram bullet points.

Men djupläsning? Läsning som tar emot och som tar tid? Som internaliseras, lagras, bearbetas, relateras till andra mödosamt förvärvade kunskaper och livserfarenheter – det är betydligt svårare att ersätta. 

Läsning ger också intellektuell näring – liksom hantverksmässig. För under läsningen av en avhandling eller monografi kan man, utöver att ta till sig innehållet, också studera och analysera hur författaren gått till väga. Detta kan vara särskilt givande när man läser en liten bit bort från sina egna specialområden.

Själv läste jag nyligen ut Susanne Schmidts "Midlife Crisis: The Feminist Origins of a Chauvinist Cliché”. Den ligger vid sidan av både mina pågående och kommande forskningsprojekt. Men jag var nyfiken på ämnet och ju längre jag läste desto mer intressant blev det. Tidsperioden i fokus var 1970- och 1980-talet (med utblickar framåt och bakåt) och det är ju en tid jag som forskare känner väl. Men tematiskt var det mängder av nya saker jag fick syn på inom områden som feminism, psykologi, vetenskaps- och mediehistoria. Sådant som tidigare befunnit sig i min döda vinkel.

Jag är glad att boken tog mig några veckor att läsa.

Med detta sagt. Min första ”läsning” av Schmitts bok skedde under en förmiddag då jag bläddrade runt och provläste i ett biblioteksexemplar. Denna läsning hade varit tillräcklig för att sätta ut en not i en artikel. Men den var också tillräcklig för att jag skulle inse att jag faktiskt ville läsa hela boken på riktigt (och följaktligen köpte ett exemplar jag kunde läsa med bläckpennan i hand). 

Så visst behöver man som forskare kunna läsa en avhandling på en förmiddag. Men läsning måste också få ta tid. Kanske är det ännu viktigare för forskare att kunna läsa en avhandling på några veckor än att kunna läsa densamma på en förmiddag?

*

I förra veckan släppte Svenska Dagbladet en podd-dokumentär som baserar sig på de texter jag skrivit om att vara pappa till en pojke med autism och intellektuell funktionsnedsättning. Lyssna gärna! (båda delarna finns i SvD:s app och hos Podme, del ett finns även i andra tjänster). 

I lördags gästade jag också TV4:s Nyhetsmorgon för en ganska lång intervju om poddarna och ämnet. Finns att kika på i efterhand här!

I dag har också Johanna Aggestams intervju med mig och Jacob publicerats i SvD (digitalt). Kan ni flaggan på bilden? 

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!