Saker som bärs ner i en källare tenderar att bli kvar där. Så var det med min skivsamling som hamnade under jord 2015. Tanken på att skiljas från den permanent var jobbig. Skivorna var ju en del av den jag var. Men vetskapen om att de bara stod och samlade damm blev med tiden också jobbig. Långsamt, långsamt växte en insikt fram om att jag nog aldrig skulle plocka upp samlingen igen. Var det då rimligt att flytta med den till en ny källare? Svaret blev nekande. För ett par veckor sen skänkte jag bort den.
I källaren fanns det dock en sak som lyckades ta sig tillbaka till
dagsljuset. Det rör sig om en inramad pinne som jag fick av mina närmaste doktorandkollegor i disputationspresent. Under pinnen står några för de oinvigda kryptiska ord: ”En logiskt konsistent pinne”. Vad menas med det?
Ja, denna artefakt från tidigt 2010-tal är en påminnelse om
de diskussioner om historievetenskap som vi i den så kallade lektstugan hade fört med varandra. Vad är historia? Vad kan vi veta om det förgångna? Och vad är värt att forska om? Själv intog jag nog lite olika positioner, men överlag lutade jag åt att vetenskapliga frågor skulle vara stora och
svåra. Helst skulle de också på något sätt tala till samtiden och samhället
bortom akademin. En antikvariskt orienterad historievetenskap lockade inte mig.
Den logiskt konsistenta pinnen föddes i de här diskussionerna. Med detta uttryck menade jag en vetenskaplig studie som förvisso med
säkerhet kom fram till någonting. Men detta någonting var futilt. Det var som
att räkna hur många löv det fanns på ett träd. Fullt möjligt att göra – men meningslöst.
Bättre då, hävdade jag, att ta sikte på att säga något intressant om hela skogen,
eller åtminstone om en skogsdunge. Även om det man då kom fram till var mindre
logiskt konsistent än den solida pinnstudien.
Well, ni som känner min vetenskapliga produktion kan förstås
se att jag ägnade mig åt en sorts metaforiskt självförsvar. I min avhandling rörde jag mig
över hundratals år. Jag sökte tala till specialister på tidigmodern tid och
samtida klimatdebattörer (på samma gång!). Vad jag än skulle åstadkomma med
detta avhandlingsprojekt, någon logiskt konsistent pinne skulle det inte bli. Säga vad man vill om
utfallet, men ambitionerna och självförtroendet var det inget fel på…
Under åren som gått efter disputation har jag inte med samma intensitet deltagit i diskussioner om vad som är bra historievetenskap. Nog har
jag haft idéer och tankar. Men med små barn där hemma och en forskarkarriär att
få styrfart på har utrymmet för existentiella grubblerier minskat. Med tiden har jag också lärt mig se värdet av logiskt konsistenta pinnar. Det finns fördelar med
att gå på djupet i svensk miljödebatt hösten 1967 eller närstudera Aktie-SM 1979. Möjligheten att
säga något nytt, originellt och gediget ökar när ambitionerna hålls på en
rimlig nivå. Och för man samman några logiskt konsistenta pinnar – som man
själv eller andra samlat ihop och ramat in – ja då kan man ibland lyckas säga något
ganska stort.
Ändå vill jag inte helt kasta den jag en gång var under
bussen. För historiker lever inte i en värld av obegränsade resurser och oändligt
med tid. För att verkligen sätta avtryck på ett fält krävs i runda slängar 5–10 års
grundforskning (och en hel del cirkulationsarbete). Det innebär att en enskild forskare inte har så otroligt många
chanser under en karriär att göra detta. Och forskningsråd kan inte satsa på
alla. Så vad är värt vår tid och våra forskarmödor? Och vad är det inte? De
frågorna går inte att komma ifrån.
Och för egen del måste jag erkänna att det – alltjämt – måste
kittla lite när jag forskar. Logiskt konsistenta pinnar i all ära. För mig behöver forskning
innehålla vissa osäkerhetsmoment för att jag ska hålla uppe motivationen över tid. Därför finns nu
den inramade pinnen på kontoret och inte i någon källare.
Vidare bloggläsning:
"Meriteringsmakulatur och snöglobstexter"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar