Hur hanterar unga forskare osäkerhet?

 

I december 2020 kom Jonatan Nästesjö, doktorand i utbildningsvetenskap vid Lunds universitet, med en studie om hur unga forskare i historia och statsvetenskap hanterar osäkerheten kring framtida värderingar av deras vetenskapliga gärning. Studien bygger på 35 intervjuer med forskare verksamma vid större svenska lärosäten och publicerades i den internationella tidskriften Minerva. Den har redan rönt viss uppmärksamhet, inte minst bland unga svenska historiker.

Nästesjös viktigaste teoretiska begrepp är ”appraisal devices”, vilket kan översättas med de tekniker som unga forskare använder sig av för att säkerställa att de agerar på ett sätt som möjliggör en fortsatt akademisk karriär. Här råder det förstås en fundamental osäkerhet. För det finns inga objektiva kriterier för vad som är god forskning eller vilka meriter som krävs för att få en fast tjänst. Så hur gör då de unga forskarna för att navigera i tillvaron?

Nästesjö lyfter fram betydelsen av ”assessors”, det vill säga andra akademiker som de unga forskarna  konsulterar. Genom att diskutera karriärval, strategier och framtida bedömningar med dessa kan osäkerheten temporärt reduceras. Om personer du litar på säger att det viktigaste är att skriva en andrabok och du gör det så kan du i någon mån vila tryggt i ditt val. Men vilka litar unga forskare på?

Ja, här finns Nästesjös kanske allra mest intressanta resultat. På denna punkt föreligger det nämligen stora skillnader mellan de två ämnena. För de unga statsvetarna är det självklart att vända sig uppåt till seniora stjärnforskare och professorer. Deras recept på framgång anses giltigt även för de unga. Bland historikerna ser det helt annorlunda ut. Där finns det en utbredd skepsis mot de seniora forskarnas tillförlitlighet. De anses inte veta hur den akademiska arbetsmarknaden fungerar these days. Deras eventuella kunskaper inom området betraktas som obsolet.

Så vilka vänder sig de unga historikerna till i stället? Svaret är andra unga forskare, antingen postdocs eller personer som nyligen fått en anställning. ”I never, and I mean never, consult senior scholars about these kinds of things”, som en av informanterna uttrycker det. Själv har jag snuddat vid liknande tankegångar i inlägget ”Bedömningar och värderingar”, även om jag inte vill sträcka mig så långt som informanten. Men någon form av närhetsprincip applicerar alltså även jag. Det behövs i ett snabbt föränderligt karriärlandskap. Samtidigt vet alla som läst sakkunnigutlåtanden att den enes vin kan vara den andres vatten. Varför är det så?

Nästesjös studie pekar på att det svenska historieämnet befinner sig i en fas utan klar värderingsregim. Publikationshierarkierna är in flux. Statsvetenskap har här tagit en annan väg. Där är det med självklarhet artiklar i högt rankade internationella tidskrifter som smäller högst. Värdet av en svenskspråkig monografi utgiven på Tiden eller Natur & Kultur har devalverats. Kristina Boréus Högervåg eller Stig-Björn Ljunggrens Folkhemskapitalismen är artefakter från en svunnen tid. Intressanta för samtidshistoriker som mig, men inte en väg att rekommendera för en ambitiös ung statsvetare. 

Kommer historia då att gå samma väg som statsvetenskap under 2020-talet? Ptja, vem vet. Det tycks alltjämt vara en öppen fråga och vetenskapshistoriska pendlar kan svänga. Mina bekanta inom sociologi vittnar exempelvis om att sammanläggningsavhandlingarnas popularitet är i dalande och att monografin gör comeback på bred front. Inom min egen generation historiker råder det för närvarande en stor publikationspluralism. Själv känner jag mig alltför nära för att se tydliga mönster i bruset. Därför är jag tacksam för att forskare med mer distans ger sig i kast med tematiken. Jag ser fram emot att läsa Jonatan Nästesjös kommande studier på området!

Full disclosure: Jonatan Nästesjö är min kusin och jag medverkar inte själv i studien.

Läs ”Navigating Uncertainty: Early Career Academics and Practices of Appraisal Devices”, Minerva (2020).

Läs en intervjun med Jonatan Nästesjö i Universitetsläraren "Svårt för unga forskare att veta vad som räknas"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Ångrar man aldrig ett nej tackar man ja för ofta

En kärnkompetens för forskare är att kunna prioritera bland överflödet av arbetsuppgifter. Misslyckas vi med detta – och det gör de flesta av oss titt som tätt – så svämmar våra kalendrar och arbetsdagar över av åtaganden. Då är det lätt hänt att de långsiktigt viktigaste delarna av vår verksamhet trängs undan av det omedelbart akuta. Istället för att skriva forskningsansökningar svarar vi på mejl. Istället för att utveckla en ny kurs så rättar vi tentor.

Problematiken är kännbar i alla skeden av karriären. Från nybakade doktoranders utmaningar med att balansera kurstagning, seminarier och avhandlingsarbete till ärrade professorers svårigheter att få tid till sin egen forskning. Särskilt vanskligt är det med akademiska framgångar. För om det är något som generar förfrågningar och möjligheter så är det synlighet.

En annan svår period är den tidiga postdoktorfasen. Vissa får då rådet att ”tacka ja till allt”. Det är, vill jag mena, ett fruktansvärt dåligt råd. För det innebär att en forskare uppmanas att förhålla sig helt reaktivt till sin omvärld. Var hamnar man då? Ja säg det. Knappast där forskaren själv har tänkt sig.

Självklart kan det vara värt att hoppa på saker och testa sig fram. Men forskare behöver också ha integritet och en stark inre kompass. Särskilt när osäkerheten är stor eller möjligheterna många. Själv försöker jag sedan något år tillbaka att leva efter en ny devis. Den är, i all sin skenbara enkelhet, som följer: ”Ångrar man aldrig ett nej tackar man ja för ofta”. Jag har provat sentensen på lite olika kolleger och de flesta har nickat gillande. För alla forskare som jag känner har nämligen erfarenheten av motsatsen. Det vill säga att de i efterhand har ångrat ett och annat ja.

Av detta kan vi lära oss att ja och nej har helt olika tids- och känslodimensioner. I stunden känns det bra att tacka ja. Det går snabbt att skriva och man gör någon annan glad. På längre sikt måste man utföra det som man har tackat ja till. Då behöver något annat – som man kanske hellre vill göra då – plockas bort eller skjutas på framtiden.

Att tacka nej känns betydligt jobbigare i stunden. Dels är det trist att göra någon annan besviken. Dels kräver det ofta fler ord. För när vi tackar nej känner vi ofta ett behov av att förklara oss och linda in beskedet. Ibland säger vi av bara farten att vi gärna gör det vid ett senare tillfälle (trots att vi faktiskt inte vill det!). På lite längre sikt är dock ett nej ganska behagligt. Själv har jag i alla fall aldrig blivit besviken när jag tittat på en förmiddag i kalendern och sett att den är helt öppen.

Vad kan man då göra för att omsätta dessa insikter i praktiken? Ja här finns det förstås olika skolor. Vissa förordar att man, inför varje ny förfrågan, ska ställa sig själv frågan hur mycket man hade betalat för att få den här chansen. Om svaret inte är en krona så är svaret garanterat nej. En annan tumregel är att aldrig tacka ja till något som man inte är beredd att skriva in i kalendern. Och där måste man vara ärlig. En föreläsning eller podcast kräver som regel vissa förberedelser – inte minst mentalt. Vissa saker kan man förstås göra på uppstuds, men knappast allt som man blir tillfrågad om.

Slutligen ett tips från Loleen Berdahl som nyligen startat det förträffliga nyhetsbrevet Academia Made Easier. Hon föreslår där att alla forskare ska skriva ihop ett enkelt och generellt hållet ”standardnej” som kan användas oavsett förfrågan. Genom att vänligt tacka för erbjudandet och skriva att man för närvarande inte tar på sig nya åtaganden kan hela nejsägandet komprimeras till ctrl-c/ctrl-v och alltså bli lika enkelt att svara som ett kort och entusiastiskt ja. Gissa om det sparat Berdahl tid genom åren…

Detta blogginlägg publicerades först som krönika i Curie (20/4 2021)

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Forskare och sociala medier

 

Du som läser detta inlägg är med största sannolikhet en forskare som är aktiv på sociala medier. Merparten av den här bloggens trafik kommer från Facebook och Twitter. Varje vecka lägger jag upp en post där och sen är det techjättarnas algoritmer som styr hur många läsare det blir. Vad dessa särskilt tycker om är poster som resulterar i aktivitet: klickar, likes, kommentarer och delningar.

Systemet är, milt uttryckt, självförstärkande. Det vill säga ett inlägg som väcker känslor – säg ”Vem skulle sakna Scandia?” – gör att fler än vanligt får upp posten i sina flöden och potentiellt interagerar vilket ger ytterligare synlighet och interaktion. Ett inlägg med en lite trist rubrik upplagt på en fredag – säg ”Om vikten av ett socialt och intellektuellt sammanhang” – kan dö algoritmdöden på en timme eller två. Som bloggare kan man tycka det är oförtjänt åt båda hållen, men det är nu så världen fungerar.

För forskare som inte bryr sig om huruvida någon läser det de skriver spelar det här förstås ingen roll. Kanske har dessa inga sociala mediekonton eller så använder de dem strikt för privat bruk. Men för de av oss som är angelägna om att det vi skriver ska nå fler än de närmast sörjande är det inte mycket att be för. Någon behöver göra ”cirkulationsarbete” och denne någon är i regel forskaren själv. Självklart finns det mer prestige- och kraftfulla kanaler än ett privat Facebook- eller Twitterkonto; säg ett uppslag i en dagstidning, medverkan i en morgonsoffa eller att stå som keynote på en vetenskaplig konferens.

Men vägen till en framskjuten position på dessa plattformar är ganska lång. För en junior forskare – eller för en okänd professor utan goda kontakter i forskar- och medievärlden – är det mer eller mindre omöjligt att nå dit. Därför är den sociala medievägen något som många medvetet väljer att omfamna. För svenska humanister och samhällsvetare fungerar Facebook och Twitter som ett utmärkt sätt för att interagera med andra forskare. De utgör också en brygga till andra grupper: journalister, politiker, lärare, aktivister etc. För kollegor som Niklas Altermark, Sara Backman Prytz och Ida Östenberg är Twitter alldeles uppenbart ett sätt att röra sig långt utanför den akademiska bubblan.

I 2020-talets forskarvärld fyller dock sociala medier betydligt fler funktioner än bara kommunikation och samverkan. Själv använder jag dem i hög grad för att hålla mig ajour med olika forskningsfält som intresserar mig. Ett väl kurerat flöde är ett utmärkt sätt att få koll på nya böcker, artiklar, konferenser och forskningsprojekt. I detta ersätts inte traditionella kanaler – som vetenskapliga tidskrifter, SvD:s under strecket eller Inside Higher Ed – utan de kompletteras. För egen del upplever jag t.ex. att min internationella utblick vuxit enormt sen jag på allvar började använda Twitter och följa vissa bloggar. Inte minst har jag fått insikter i hur olika forskningssystem fungerar världen över och vad det får för konsekvenser för de människor som befinner sig i dem.

Med detta sagt finns det förstås mängder av saker att vara kritisk mot i och kring sociala medier. Men min princip är här – som på så många andra plan – att det är nyttigt att prova sig fram. Dessutom ingår det, tycker jag, i en historikers uppgift att intressera sig för och ta del av sin samtid. Har man år 2021 aldrig haft ett socialt mediekonto så är det mycket här i världen som man inte vet någonting om. Därmed inte sagt att man behöver omfamna samtiden och hoppa på allt. Men att doppa tårna här och var, eller åtminstone ta del av andras erfarenheter på området, skulle jag säga är viktigt för aktiva forskare.

Samtidigt är sociala medier, i synnerhet i kombination med smartphones, starkt beroendeframkallande. De är verkligen inte lätta att kombinera med Cal Newports digitala minimalism-filosofi. Vad forskare som ger sig ut i sociala medier behöver är därför någon form av strategi och helst en ganska klar idé om var gränserna går. För den som vill sortera sina tankar kring detta kan jag rekommendera Mark Carrigans bok Social Media for Academics som på ett initierat sätt guidar till olika plattformar och diskuterar dess för- och nackdelar för olika syften. Detta är ytterligare en av alla dessa böcker som jag någon dag skulle vilja anordna ett seminarium kring. Men i detta Zoom-överflödets tidevarv får det anstå. Diskussioner kring frågorna kan ju föras på min FB-vägg, ett Twitterflöde eller i kommentatorsfältet här istället.

Vidare läsning: "Vad jag lärt mig av att skriva 99 blogginlägg"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Tankar kring att söka ett lektorat

För några veckor sedan utlystes ett lektorat i historia här i Lund. Det är en tjänst som jag – och många med mig – kommer att söka. Detta trots att utsikterna för att faktiskt få tjänsten är ganska små. Än vet vi förstås inte hur startfältet kommer se ut, men det är ingen djärv gissning att en rad framgångsrika projektforskare kommer få tävla med lektorer från annan ort och kanske rentav en och annan professor. Konkurrensen för fasta tjänster i historia är stenhård.

Själv börjar jag närma mig en punkt i karriären där jag – med lite flyt – skulle kunna bli aktuell för en fast tjänst någonstans. Jag är docent, har en andrabok, en rätt stark publikationslista, hyggligt med undervisningserfarenhet, forskningsledar- och handledningsmeriter, samt en del annat som de sakkunniga, om de så behagar, skulle kunna välja att skriva upp. I vissa startfält kommer jag förstås att vara chanslös, men i andra skulle det kunna gå vägen. Tror jag. Någon närmare kunskap om mitt akademiska marknadsvärde har jag i dagsläget inte.

För att få reda på detta skulle jag behöva skjuta med hagel. Det vill säga söka alla tjänster som kommer ut i Skandinavien under ett par års tid. Genom att gå igenom något tiotal sakkunniggranskningar skulle jag svart på vitt få reda på ungefär var jag står i relation till andra jobbsökare. För mig är detta dock i nuläget inte något alternativ. Jag och min familj är rotade i Lund och värdesätter vårt liv här högt. Min karriär är förstås inte oviktig, men det är knappast så att det är den som familjelivet kretsar kring. Nej, i mitt fall är det historikerkarriären som får anpassa sig till livet – inte tvärtom. Långpendling och distansarbete kan kanske bli ett alternativ när barnen är större, men inte här och nu.

Till saken hör också att jag trivs utmärkt som projektforskare, timlärare, frilansskribent och medarbetare inom Finish on Time. Jag har goda förhoppningar om att kunna fortsätta verka i dessa roller även framöver. Ett lektorat hade såklart gett mig en starkare professionell plattform och en annan form av trygghet. Men det skulle också innebära mer ansvar och mindre frihet. Och blickar vi längre fram, mot en eventuell professur eller en lite större roll utanför akademin, så är det inte alls säkert att ett lektorat skulle vara snabbaste eller bästa vägen dit för mig. Kanske är det rentav en fördel att jag med gott samvete kan gå mina egna vägar och odla min egen professionella nisch?

Vidare har jag redan nu möjlighet att verka som forskningsledare för två postdocs och vara biträdande handledare för tre doktorander. Min meritering för tyngre akademiska uppdrag tuffar alltså på. Institutionen ser också välvilligt på att jag söker externa anslag åt mig själv och andra. Så ser det inte ut för unga forskare i alla ämnen. På sina håll krävs det en fast tjänst för att kunna agera som en självständig forskare och forskningsledare. Jag är tacksam för att det inte är så vid Historiska institutionen i Lund.

Men de praktiska omständigheterna kan förstås förändras framöver. Vem vet vilka möjligheter det finns att vara projektforskare 2025? Kanske klappar börsen ihop och stryper stiftelsernas utdelningar? Kanske kommer det en ny institutionsledning som driver en annan linje gentemot personer som mig? Kanske faller jag och min forskning out of fashion hos kollegor och finansiärer? Tja, vem vet. Det finns mycket här i världen som man kan oroa sig för om man är lagd åt det hållet.

Själv försöker jag dock efter bästa förmåga lägga min energi på annat. Särskilt på sådant som jag faktiskt kan styra över, som hur jag använder mina arbetsdagar och vilka människor som jag samarbetar med. Det där lektoratet ska förstås sökas och jag kommer göra vad som står i min makt för att min ansökan ska bli bra. Men utfallet av processen ligger inte i mina händer. Det är bara att söka, blunda, glömma och gå vidare till nästa arbetsuppgift. Back to the grind.

Nästa del i serien: 

"Tankar kring att vara i en tätgrupp"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Vad krävs för att lyckas med något? En sedelärande magichistoria

 

Ett säkert sätt att inte åstadkomma något är att tro att det är omöjligt. Då kommer man inte försöka och garanterat inte att lyckas. Men hur får man för sig att något är möjligt? Ja, var föds ambitioner?

För att belysa dessa frågor tänkte jag gå tillbaka ett par decennier i tiden till starten av min magickarriär. Den tog sin början med att jag sommarjobbade på Swebus Express callcenter i Jönköping. Arbetet var inte överdrivet stimulerande men gjorde att jag fick lite pengar på fickan och möjlighet att surfa på arbetstid. Jag hittade sidan SvenskaMagic.com och insåg att det där strategikortspelet som jag hade älskat på mellanstadiet, och spelat sporadiskt med min bror ever since, fortfarande fanns kvar.

Via SvenskaMagic upptäckte jag att det fanns turneringar, från lokal till global nivå. Några gånger om året verkade det hållas tävlingar som hette Pro Tours med 30 000 dollar i förstapris. Vägen dit gick via mindre kvalturneringar, så kallade Pro Tour Qualifiers (PTQ:er) och sådana anordnades det titt som tätt i Sverige. Hur det gick till på dessa kunde man få en föraning om via turneringsrapporter på SvenskaMagic.

Parallellt med detta upptäckte jag också att Magic gick att spela online. För att göra detta var man tvungen att köpa kort digitalt vilket – back in 2002 – kändes märkligt. Men systemet var upplagt så att om man var duktig och vann merparten av sina matcher så gick det att gå runt. Nu var jag förstås ganska grön på seriös magi, men jag hade tävlat på en rätt så hög nivå i andra spel (som realtidsstrategispelen Age of Empires och Age of Kings) och lärde mig hyggligt fort att bli en vinnande spelare. Med nyvunnet onlinesjälvförtroende i bakfickan började jag åka och spela PTQ:er.

Till en början gick detta inget vidare. Jag vann ungefär lika mycket som jag förlorade och brukade hamna någonstans i mitten. Samtidigt blev jag allt vassare online och undan för undan började jag lära känna andra spelare. Däribland personer som placerat sig högt på Magic-SM, spelat Pro Tours och representerat Sverige i Magic-VM. Några av dessa var från Jönköpingstrakten och sommaren 2004 blev jag medbjuden till en sommarstuga.

I en veckas tid spelade vi Magic från morgon till kväll. Jag lärde känna de andra och fick höra deras turneringsberättelser. Dessutom vann jag en hel del. De hundratals timmarna på Magic Online hade gett resultat. Vad jag insåg under denna vecka var att om mina nya vänner kunde tävla mot de bästa i världen så kunde jag också göra det.

Ett par månader senare flyttade jag till Lund för att börja läsa historia. Däromkring bodde också merparten av personerna i mitt nya magicgäng och aldrig har jag väl spelat mer än läsåret 2004–2005. Mitt sikte var nu tydligt inställt på att kvala till en Pro Tour och efter många near-misses lyckades jag till slut. I juli 2005 reste jag tillsammans med min vän och vapendragare JonteB till London. Efter två inledande förluster kom jag in i zonen och förlorade inte förrän i kvartsfinalen. Först långt senare insåg jag vad som hade hänt. Så bra som det gick i London skulle det – trots närmare tjugo försök världen över – aldrig gå igen.

Vad jag lärde mig under mina år som "magicproffs" var att jag kunde mäta mig med de allra bästa inom ett nischat fält, åtminstone när jag presterade på topp. Jag fick interagera och tävla med alla möjliga stjärnspelare. Från första parkett fick jag också se hur spelare jag en gång varit överlägsen växte förbi mig och började lyfta pokaler.

Den stora magicvärlden hade tett sig helt ouppnåelig när jag satt på Jönköpings centralstation. Men i själva verket var den inte det. Och det helt avgörande steget var att jag blev vän med andra som var mer erfarna och framgångsrika än mig. Visst, jag insåg såklart att många av dem var skickligare eller mer talangfulla än jag själv var. Men på nära håll förstod jag också att avståndet inte var enormt stort. Det var inom räckhåll för mig.

Mina erfarenheter från magicvärlden har jag haft med mig in i forskarvärlden. Även här har mina breakthroughs kommit av att jag lärt känna människor som gjort och tänkt större än jag själv. Sådana som blivit doktorander, disputerat, skrivit böcker, internationella artiklar, keynote-pratat på konferenser, knåpat ihop understreckare, vunnit anslag, varit med på tv etc. Genom att vara omgiven av människor som spelar i en annan liga än jag själv så har jag upprepade gånger insett att saker och ting inte alltid är så värst märkvärdiga. För att kunna åstadkomma något så måste man först tro att det går och få en inblick i hur det går till. Då kan man göra ett seriöst försök och se vad som händer. 

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!