I december 2020 kom Jonatan Nästesjö, doktorand i
utbildningsvetenskap vid Lunds universitet, med en studie om hur unga forskare
i historia och statsvetenskap hanterar osäkerheten kring framtida värderingar av
deras vetenskapliga gärning. Studien bygger på 35 intervjuer med forskare
verksamma vid större svenska lärosäten och publicerades i den internationella
tidskriften Minerva. Den har redan rönt viss uppmärksamhet, inte minst
bland unga svenska historiker.
Nästesjös viktigaste teoretiska begrepp är ”appraisal devices”,
vilket kan översättas med de tekniker som unga forskare använder sig av för att
säkerställa att de agerar på ett sätt som möjliggör en fortsatt akademisk karriär.
Här råder det förstås en fundamental osäkerhet. För det finns inga objektiva
kriterier för vad som är god forskning eller vilka meriter som krävs för att få
en fast tjänst. Så hur gör då de unga forskarna för att navigera i tillvaron?
Nästesjö lyfter fram betydelsen av ”assessors”, det vill säga andra
akademiker som de unga forskarna konsulterar. Genom att diskutera karriärval,
strategier och framtida bedömningar med dessa kan osäkerheten temporärt reduceras.
Om personer du litar på säger att det viktigaste är att skriva en andrabok och
du gör det så kan du i någon mån vila tryggt i ditt val. Men vilka litar unga
forskare på?
Ja, här finns Nästesjös kanske allra mest intressanta resultat. På
denna punkt föreligger det nämligen stora skillnader mellan de två ämnena. För de
unga statsvetarna är det självklart att vända sig uppåt till seniora
stjärnforskare och professorer. Deras recept på framgång anses giltigt även för
de unga. Bland historikerna ser det helt annorlunda ut. Där finns det en
utbredd skepsis mot de seniora forskarnas tillförlitlighet. De anses inte veta hur
den akademiska arbetsmarknaden fungerar these days. Deras eventuella kunskaper inom
området betraktas som obsolet.
Så vilka vänder sig de unga historikerna till i stället? Svaret är andra unga forskare, antingen postdocs eller personer som nyligen
fått en anställning. ”I never, and I mean never, consult senior scholars about
these kinds of things”, som en av informanterna uttrycker det. Själv har jag snuddat
vid liknande tankegångar i inlägget ”Bedömningar och värderingar”, även om jag
inte vill sträcka mig så långt som informanten. Men någon form av närhetsprincip
applicerar alltså även jag. Det behövs i ett snabbt föränderligt karriärlandskap. Samtidigt
vet alla som läst sakkunnigutlåtanden att den enes vin kan vara den andres
vatten. Varför är det så?
Nästesjös studie pekar på att det svenska historieämnet befinner
sig i en fas utan klar värderingsregim. Publikationshierarkierna är in flux. Statsvetenskap
har här tagit en annan väg. Där är det med självklarhet artiklar i högt rankade internationella tidskrifter som smäller högst. Värdet av en svenskspråkig
monografi utgiven på Tiden eller Natur & Kultur har devalverats. Kristina
Boréus Högervåg eller Stig-Björn Ljunggrens Folkhemskapitalismen är
artefakter från en svunnen tid. Intressanta för samtidshistoriker som mig, men
inte en väg att rekommendera för en ambitiös ung statsvetare.
Kommer historia då att gå samma väg som statsvetenskap under 2020-talet?
Ptja, vem vet. Det tycks alltjämt vara en öppen fråga och vetenskapshistoriska
pendlar kan svänga. Mina bekanta inom sociologi vittnar exempelvis om att sammanläggningsavhandlingarnas
popularitet är i dalande och att monografin gör comeback på bred front. Inom min egen generation
historiker råder det för närvarande en stor publikationspluralism. Själv känner
jag mig alltför nära för att se tydliga mönster i bruset. Därför är jag tacksam för
att forskare med mer distans ger sig i kast med tematiken. Jag ser fram emot att läsa Jonatan Nästesjös kommande studier på området!
Full disclosure: Jonatan Nästesjö är min kusin och jag medverkar inte själv i studien.
----------------------------------------------