Måndagsklubben

De flesta blogginlägg jag skrivit har gått fort att få ihop. Jag har haft en idé om något jag velat säga, hittat en ingång och därefter har själva skrivandet flutit på och varit roligt. Självklart har jag i efterhand redigerat och skrivit om mina texter. I vissa inlägg har jag vägt ord och formuleringar noga. Men den där första arbetstexten, bloggmanuset, har för det mesta tagit form i en koncentrerad sittning.

Det finns dock en tematik som gäckat mig. Ett tiotal gånger har jag satt mig ned och försökt att göra något av den. Men det har aldrig blivit bra och levande. Kanske har jag spänt mig. För just det här inlägget tycker jag själv är lite extra viktigt. Därför provar jag nu att skriva det på omvägar…

Titeln för inlägget har varit klar sedan länge: Måndagsklubben. Det är nämligen namnet på min, Malin Arvidssons, Erik Bodenstens och Martin Ericssons kollegiala grupp. Vi har i snart tre års tid haft en stående lunchtid varje vecka då de av oss som har haft möjlighet träffats bakom stängda dörrar för att tala om vårt arbete och de olika situationer vi befinner oss i. Luncherna bruka hålla på ungefär en timme och det som sägs där stannar där. Sammanhanget präglas av ärlighet, förtroende och att vi alla vill varandras väl.

När vi startade upp gruppen var det tänkt att fungera som en skrivgrupp. Planen var att vi skulle berätta om pågående skrivprojekt och få hjälp av de andra att sätta upp delmål och hållas ”accountable”. Inspirationen kom från Paul J. Silvias Write it Up (2014). Men ganska snabbt utvecklades det hela till att handla om allt det där andra: undervisning, ansökningar, förfrågningar och känslor. Inte minst har det kommit att handla om val, prioriteringar och att våga lyfta blicken. För egen del har gruppen hjälpt mig att säga nej, hoppa av saker och skruva ned ambitionerna. Men också att spänna bågen, lita på mig själv och bita ihop.

Akademiskt arbete kräver allt det ovanstående. Det är en motstridig verksamhet och den är verkligen inte enkel att navigera i. Särskilt inte för ensamseglare. Genom att ingå i en kollegial grupp får man kontinuerligt möjlighet att sätta ord på sin situation och på sina känslor. Man får ta del av andras erfarenheter, svårigheter, framgångar och strategier. Med tiden lär man också känna varandras drivkrafter. Det gör det enklare att både ge och ta emot råd och stöd.

För mig är gruppen starkt bidragande till att jag trivs, mår bra och utvecklas på jobbet. I de perioder då vi av olika anledningar har haft svårt att ses kontinuerligt har jag känt av det. Arbetet har inte varit lika roligt. Privat har jag haft svårare att koppla bort jobbet och slappna av. De beslut jag gör helt på egen hand är också tveklöst av sämre kvalitet än de jag gör i samråd med gruppen. Själv tenderar jag att ta på mig för mycket och skapa måsten ur tomma intet. Gruppen är experter på att desarmera detta. De känner också min skriv- och arbetsprocess väl. De vet att mina veckor ofta inleds med oro och motstånd, men att det en vecka senare ofta har löst sig (och ersatts av något nytt ”problem”…)

Nu vet jag inte om detta inlägg har gjort Måndagsklubben rättvisa. Men jag vill verkligen varmt rekommendera de som är nyfikna på detta arbetssätt att samla några kollegor och prova på. För den som vill ha mer inspiration vill jag också tipsa om Ellen Daniells Every Other Thursday: Stories and Strategies from Successful Women Scientists (2006). Det är en otroligt häftig berättelse om vänskap och vetenskap som sträcker sig över en 25-årsperiod. Riktigt så länge kommer förmodligen inte Måndagsklubben att hålla på. Men osvuret är bäst!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Vilka fördelar har forskare som är föräldrar?

Svårigheterna i att kombinera en akademisk karriär med ett jämställt familjeliv är välkända. Historiskt sett har framgångsrika forskare varit rika män som inte behövt bekymra sig nämnvärt om att ta hand om barn, laga mat, tvätta och städa. I rollen ingick med självklarhet att, efter eget behag, delta i sociala och intellektuella kvällsaktiviteter. Resor, konferenser och behov av isolering stämdes i regel inte av mot en annan yrkesarbetandes kalender.

Vår tids forskarroll är modellerad på denna privilegierade position. För kvinnor i vissa oss närliggande länder är det alltjämt närmast otänkbart att både satsa på en akademisk karriär och att bilda familj. Ett barn kan möjligen gå. Men bortom detta handlar det om att göra ett val. Den som försöker att både ha kakan och äta den gör så på egen risk och mot bättre vetande.

I Skandinavien ser det lyckligtvis inte ut så. Här finns det mängder av forskare – kvinnor och män – som är föräldralediga, lämnar, hämtar, jobbar och pusslar ihop kalendrar. Hur de står sig i konkurrensen med andra kan diskuteras. Men de är i alla fall inte diskvalificerade på förhand. Kan det rentav vara så att de har vissa fördelar? Har de möjligen något som andra inte har?

För att inte göra mig skyldig till alltför grova generaliseringar så tänkte jag utgå från mig själv. På vilka sätt har småbarnsåren hjälpt mig som forskare? Ja för det första har de gett mig välbehövlig distans till mitt arbete. De har fått mig att inse att det – trots allt – bara är ett jobb. Hur roligt och stimulerande det än är så finns det många saker som är viktigare. Denna insikt gör det lättare att sätta gränser och säga nej.

För det andra så har de tidsmässiga begränsningarna varit en indirekt blessing. En vanlig arbetsvecka har jag, i bästa fall, fem dagar 8–16. På kvällarna är jag i regel för trött för att jobba. På helger och längre ledigheter är det fullt upp. Detta har tvingat mig att bli bättre på att prioritera bland mina arbetsuppgifter och planera min tid. Jag har blivit bättre på att göra klart och bättre på att inte övergöra. Det sistnämnda känns ibland nästan som en superpower.

För det tredje så har föräldraskapet gjort mig mer orädd. Jag är trygg i att mitt värde som människa har väldigt lite med mitt arbete att göra. Mina barn bryr sig inte om jag får applåder, anslag eller citeringar. De struntar fullständigt i vad jag skriver och publicerar. Dem kvittar det lika om jag har en bra period på jobbet eller inte (så länge det inte går ut över mitt allmänna humör). Detta har gjort att jag blivit bättre på att misslyckas och ta motgångar. Det jag gör på jobbet är, trots allt, inte så viktigt. Det ska blandas välling och lagas mat imorgon alldeles oavsett.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Vad forskare kan lära sig av pokerspelare

Mina studentår sammanföll med den stora nätpokerboomen. I de magickretsar jag rörde mig i var det självklart att hoppa på tåget. Genom att prata med vänner och läsa lite böcker lärde jag mig ganska snabbt att bli en vinnande spelare. På den tiden, omkring 2005, var det inte speciellt svårt. Den genomsnittliga nätpokerspelarens skicklighetsnivå var låg. Kunde man disciplinerat slänga starthänder och räkna pottodds var man långt över medel.

Men för att bli en vinnande pokerspelare räckte det inte med att vara duktig på själva spelet. Minst lika viktigt var att kunna hantera pengar, välja vilka du spelade mot och vara känslomässigt stabil (i med- och motgång). Detta var mina styrkor. Jag var inte den skickligaste pokerspelaren i magicgänget. Jag var definitivt inte så talangfull som min lillebror. Men jag hade ett robust system som jag var bra på att applicera. Det gjorde att jag var ganska bra på att vinna pengar. Men än viktigare var att jag var bra på att inte förlora pengar.

Ett nyckelkoncept i sammanhanget är ”bankrulle”, det vill säga det kapital som en pokerspelare förfogar över. Detta bör vara avskilt från privatekonomin och i någon mån betraktas som ”monopolpengar”. En viktig princip är att bankrullen ska vara betydligt större än de belopp som du spelar för. Har du 100 000 i bankrulle är det inte så farligt om du en kväll förlorar 3000. Men om bankrullen är 3000 så är samma förlust katastrofal. Då har du ”gulat”. Till saken hör att de allra flesta professionella pokerspelare någon gång gular. Själv gjorde jag aldrig det. Jag var stenhård med min ”money management”.

Bankrullekonceptet är användbart inom forskarvärlden. I synnerhet för projektforskare. Där är ens forskningspengar och forskningstid att jämställa med en pokerspelares bankrulle. Det är det spelkapital du har och det är det som ska generera forskningsresultat och publikationer. Tar spelkapitalet slut innan nya medel har kommit in har du ”gulat”. Beroende på din privatekonomiska situation så kan det innebära att du behöver ta vad som erbjuds, t.ex. stora tunga undervisningsvikariat på annan ort. Då är det svårt att publicera forskning och skriva ansökningar. Det är lätt att hamna i en negativ spiral.

Men ponera att du har något års forskningstid säkrat. Vad kan du göra då? Ja givet att du vill fortsätta forska under rimligt goda arbetsvillkor (helst bättre!) så måste du ge hög prioritet åt att säkra nya medel. En pokerspelare hade kallat det att ”bygga bankrulle”. En stor sådan gör det möjligt att vara långsiktig och ta kalkylerade risker. En liten tvingar fram kortsiktighet och chanstagande.

Den stora fördelen med att ha en ordentlig bankrulle är att man har råd att förlora. För den som har två–tre års forskningstid säkrat är det inte hela världen om en VR-ansökan inte går igenom. Det kommer en ny chans nästa år. Och nästa. Det gör att man kan närma sig ansökningsprocessen på ett avslappnat sätt och se den som en del av en större lärprocess. Det värsta som kan hända är att man lagt några veckor på att fördjupa sig i något och utveckla sina idéer. Det bästa som kan hända är att bankrullen fördubblas.

För den som inte har så mycket tid kan samma devis appliceras på ansökningar till mindre stiftelser. Sådana texter kan ofta skrivas ihop på en vecka eller två för att därefter skickas in till 5–6 stiftelser. Det man satsar är alltså ett par veckors arbetstid. I bästa fall vinner man 6–9 månaders forskningstid. För en pokerspelare är detta ett attraktivt spel. ”Heads I win, tails I don't lose much”. Likväl kan spelet inte tas om man har kniven mot strupen (50 tentor att rätta, ett föredrag på stadsbiblioteket och kapiteldeadline om en vecka).

Konsekvensen blir att de som redan har forskningsmedel har ett stort försteg mot de som inte har det. De kan, för att tala pokerspråk, ”skydda sin bankrulle” genom att avsätta 10–20 % av sin forskningstid för att lågintensivt utarbeta nya projekt och fortlöpande söka nya medel. Därmed behöver de aldrig forcera fram något som egentligen inte finns (eller åtminstone inte vara beroende av att bluffen går igenom). Många andra har inte den lyxen. Så för de som vill ha den, eller ha kvar den, skadar det inte att tänka som en pokerspelare.

Vidare bloggläsning: "Hur många bord spelar du?" och "Vilka bord väljer du att spela?"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!