Bestående relevans

 
Den bok som sålde allra bäst under 2023 på Amazon var James Clears bok ”Atomic Habits”. Den handlar om hur man praktiskt förändrar sitt liv genom att etablera goda vanor och bryta dåliga. Sedan den släpptes hösten 2018 har den sålt i över 20 miljoner exemplar världen över. Det är svindlande siffror. Och förmodligen är detta bara början.

”Atomic Habits” har blivit ett kulturellt fenomen som rekommenderas vidare från läsare till läsare. Det är en perfekt julklapp, nyårs- eller födelsedagspresent. Dess bäst-före datum är långt. Det kommer alltid att finnas människor som vill förändra sitt liv. Och det är en riktigt bra bok.

Likväl har det tagit tid för boken att nå dessa höjder. Dess årliga rankingen på Amazons topplista ser ut så här:

2018 #orankad

2019 #58

2020 #25

2021 #1

2022 #5

2023 #1

Det tog alltså drygt tre år för ”Atomic Habits” att nå förstaplatsen. För oss som är verksamma i forskarvärlden låter detta kanske inte som en lång tid. Men de flesta andra världar – däribland bokbranschen – rör sig betydligt fortare än så. 

Så här års är det högtryck. Förlagen har släppt sina tyngsta titlar nu innan Bokmässan startar på torsdag. Helst ska försäljningen och samtalen ta fart direkt. Julhandeln är viktig. Och redan framåt februari kommer höstens stora böcker att börja reas ut. De som fortfarande har kommersiell potential släpps därefter i pocket. Och så snurrar hjulet vidare (och om fem år är så gott som alla titlar bortglömda).

Det är ett snabbt spel, betydligt snabbare än de spel som vi spelar i forskarvärlden. Våra böcker och artiklar får sällan en flygande start. Det tar tid att bli läst och använd.

Detta gör James Clears resa intressant. För även om det han gjort onekligen befinner sig på en mycket speciell nivå så är tidsramarna tilltalande. Det gäller även ”förarbetet” som för hans del inleddes med en anspråkslös blogg 2012. Han var då helt okänd och utan institutionella resurser. (Jag har skrivit lite mer om detta i SvD här).

Vad han lyckats med genom ”Atomic Habits” är att uppnå ”bestående relevans”. Och nog är väl det vad historisk forskning också bör syfta till? Med tanke på den möda vi lägger ner, nog vill vi att det vi forskar och skriver ihop ska vara läs- och användbart för andra om 5, 10, 15 eller 20 år? Vår sociala skala är förstås långt mindre än James Clears. Men likväl. Vi varken kan eller behöver tävla med dem som försöker få nuets uppmärksamhet. Det är ett spel vi aldrig kan vinna. Så vi kan glatt koncentrera oss på de långa spelen.

Däri ligger vår stora möjlighet. Långsammare men bättre. 

Vidare bloggläsning:

"Vad spelar roll på tio års sikt?"

"Förtroendeekonomin och dess tidsskalor"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!  

Lätt och svårt skrivande

De allra flesta forskare tycker det är enkelt att skriva mejl. Ibland kan det förstås kräva lite extra omsorg, fingertoppskänsla och mod. Men för det allra mesta är det en motståndslös form av skrivande. Det är bara att göra, läsa igenom och skicka.

Andra former av skrivande – så som artiklar, essäer, bokkapitel och böcker är i regel betydligt svårare. Ena dagen flyter det kanske på. Nästa dag står det still. Tankarna har svårt att samla sig och meningarna vill inte dit du vill.

Varför är det så? Varför är mejl enkla att skriva när så många andra texter är svåra?

Längden spelar förstås in. Men jag tror det beror på mer än detta.

För en avgörande skillnad på mejl och många vetenskapliga texter är att mejl skrivs för någon. När man sitter och skriver vet man exakt vem eller vilka som ska läsa. Ofta är det människor som man känner och har en historia med. Och man vet i regel vad ens mejl har för syfte.

Med andra texter är det svårare. För vem skriver du din vetenskapliga artikel? Vilka vill du ska läsa den?

Många forskare ställer sig aldrig dessa frågor. Andra ställer dem först sent i skrivprocessen, kanske när texten redan är publicerad.

Och nota bene, jag tycker inte det är något fel med detta. Många vetenskapliga texter går ut på att forskaren själv ska komma fram till vad denna vill säga. Man vill lösa en gåta, ringa in ett problem, klargöra sina tankar.

Vem som sen ska läsa det förutom redaktören och granskarna? Det kan i sammanhanget vara sekundärt.

Samtidigt tror jag att den här oklara kommunikationssituationen bidrar till att göra akademiskt skrivande svårt. För om man inte vet vem eller vilka som kommer läsa – hur ska man då kunna veta vad som ska med i texten?

Många forskare, kanske särskilt ambitiösa personer tidigt i karriären, vill skriva för så många som möjligt. Kanske rentav alla. Det är dock svårt, för att inte säga omöjligt. Åtminstone om man vill behålla sina vetenskapliga läsares intresse. För dessa vill inte att du ska förklara allt som de redan vet. De vill veta vad det nya är.

”Don´t bore us, get to the chorus” för att tala med Roxette.

För egen del finner jag akademiskt skrivande enklare och mer meningsfullt om jag vet vem eller vilka som jag skriver för. Ofta vet jag att det inte är speciellt många. Och det är befriande. För jag behöver inte övertyga all världens människor om varför de ska bry sig om Aktie-SM, införandet av Allemansfonder eller lanseringen av Sydsvenska affärer.

I stället väljer jag att utgå ifrån att mina läsare är intresserade av marknadsvändningen i 1980-talets Sverige. Och jag har en handfull konkreta personer som jag verkligen vill ska läsa. Detta är förstås en enormt mycket mindre målgrupp än ”alla”. Men det gör den också möjlig att nå.

Samma princip gäller texter jag skriver i tidningar. När jag vet vilka jag skriver för och vad jag vill säga till dem – ja då går skrivandet i regel enkelt. Då är det som att blogga!

Sen är detta förstås inte fullt så enkelt som att skriva ett mejl. Men det finns likheter.

Klarhet underlättar kommunikation.

*

Nu på torsdag den 18/4, 12–12.40 ska jag och Tobias Nielsén ha ett digitalt boksamtal med frågestund kring "Ta din tid". Det är gratis och öppet för alla intresserade. Klicka här och anmäl dig för att få zoom-länken.

Vi har redan fått in en del frågor som ni vill vi ska ta upp, men vill gärna få in fler! Så mejla gärna frågor till mig på david.larsson_heidenblad@hist.lu.se. Ses på torsdag!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Om värdet av att skriva om samma sak för olika publiker

Ett stycke forskning kan bli till många olika texter. Kring detta sakernas tillstånd finns det många som ondgör sig. Särskilt inom discipliner där kvantitativa mått, som antalet publiceringar och citeringar, spelar stor roll för hur resurser fördelas. Inom sådana fält kan det löna sig att ”salamipublicera” och vara skicklig på att identifiera ”least publishable unit”. Som historiker upplever jag dock inte detta som något överhängande problem. Omkok, avkok och smakprov värderas mig veterligen inte speciellt högt.

För egen del vinklar jag heller inte om texter för att kunna maximera mitt uttag av resurser. Nej, det som lockar mig är att min forskning ska cirkulera och göra avtryck, såväl inom- som utomvetenskapligt. Och för detta ändamål är det, vill jag mena, viktigt att se till så att ett stycke forskning blir till många texter anpassade för olika publiker. 

Men hur gör man då för att lyckas med detta? Och när i forskningsprocessen ska det ske? Ja, som jag skrivit om tidigare så tror jag – i likhet med Björn Lundberg – att forskare inte ska underskatta värdet av att öppna upp forskningsprocessen tidigt. Genom att skriva en populärhistorisk artikel eller en essä i dagspressen tvingas man – som i allt skrivande – att skärpa sina tankar. Man ökar också chansen för att bli upptäckt av andra forskare som delar ens intressen. Dessutom kan man som samtidshistoriker komma i kontakt med människor med egna erfarenheter av, och kunskaper om, det man studerar. 

Själv har jag exempelvis de senaste åren haft många givande samtal med Göran Bäckstrand, som började arbeta på UD i slutet på 1960-talet och var med om att organisera FN:s första miljökonferens i Stockholm 1972. Vår kontakt upprättades genom att han ringde upp mig efter att jag skrivit min första understreckare: ”Boken som fick oss att sluta strunta i miljön” (SvD 2017-10-23), vilken handlade om Hans Palmstierna och miljöfrågornas genombrott i Sverige hösten 1967. Streckaren byggde på en vetenskaplig artikel jag då hade fått antagen i Environment and History. En text som under åren som gått hjälpt mig få kontakt med internationella forskare och som också utgör stommen till kapitel 2 i ”Den gröna vändningen”.

Själva forskningen som låg till grund för allt det här genomfördes 2016. Det var då jag samlade in materialet, ringade in min frågeställning, skrev ihop ett första utkast och också genomförde en radiointervju om det hela. Lyssnar man på den nu i dag så upptäcker man att många av mina resultat varit offentliggjorda långt innan någon bok publicerades. Likväl är det först det senaste året som det hela på allvar börjat cirkulera. Och alltjämt rör det sig om en ganska liten skala. De allra flesta människor i Sverige har ingen aning om vad jag kommit fram till om hösten 1967. Och för yngre generationer – inklusive starkt miljöengagerade personer – så är namnet Hans Palmstierna i regel helt främmande.

Insikten om detta sakernas tillstånd har vuxit fram långsamt hos mig. Men det har varit en frigörande insikt. För numera är jag inte rädd för att upprepa mig eller återanvända formuleringar och exempel. Jag har ingen ambition om att någon ska läsa, lyssna eller titta på allt jag gör. Varför skulle de göra det? Så intressant är jag verkligen inte. Men genom att formatera min forskning på olika sätt kan jag nå fler människor där de är. Och detta att försöka hitta en riktigt bra vinkel för en speciell publik – som Historiskans, Ikaros eller Under streckets – är intellektuellt stimulerande. Ja, det är en kreativ utmaning som jag numera faktiskt finner lika lustfylld som att grundforska. 

Vidare bloggläsning:

"Learn as you go"

"Döda vinklar och levande historia"

"Hur blir man läst?"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Hur hanterar unga forskare osäkerhet?

 

I december 2020 kom Jonatan Nästesjö, doktorand i utbildningsvetenskap vid Lunds universitet, med en studie om hur unga forskare i historia och statsvetenskap hanterar osäkerheten kring framtida värderingar av deras vetenskapliga gärning. Studien bygger på 35 intervjuer med forskare verksamma vid större svenska lärosäten och publicerades i den internationella tidskriften Minerva. Den har redan rönt viss uppmärksamhet, inte minst bland unga svenska historiker.

Nästesjös viktigaste teoretiska begrepp är ”appraisal devices”, vilket kan översättas med de tekniker som unga forskare använder sig av för att säkerställa att de agerar på ett sätt som möjliggör en fortsatt akademisk karriär. Här råder det förstås en fundamental osäkerhet. För det finns inga objektiva kriterier för vad som är god forskning eller vilka meriter som krävs för att få en fast tjänst. Så hur gör då de unga forskarna för att navigera i tillvaron?

Nästesjö lyfter fram betydelsen av ”assessors”, det vill säga andra akademiker som de unga forskarna  konsulterar. Genom att diskutera karriärval, strategier och framtida bedömningar med dessa kan osäkerheten temporärt reduceras. Om personer du litar på säger att det viktigaste är att skriva en andrabok och du gör det så kan du i någon mån vila tryggt i ditt val. Men vilka litar unga forskare på?

Ja, här finns Nästesjös kanske allra mest intressanta resultat. På denna punkt föreligger det nämligen stora skillnader mellan de två ämnena. För de unga statsvetarna är det självklart att vända sig uppåt till seniora stjärnforskare och professorer. Deras recept på framgång anses giltigt även för de unga. Bland historikerna ser det helt annorlunda ut. Där finns det en utbredd skepsis mot de seniora forskarnas tillförlitlighet. De anses inte veta hur den akademiska arbetsmarknaden fungerar these days. Deras eventuella kunskaper inom området betraktas som obsolet.

Så vilka vänder sig de unga historikerna till i stället? Svaret är andra unga forskare, antingen postdocs eller personer som nyligen fått en anställning. ”I never, and I mean never, consult senior scholars about these kinds of things”, som en av informanterna uttrycker det. Själv har jag snuddat vid liknande tankegångar i inlägget ”Bedömningar och värderingar”, även om jag inte vill sträcka mig så långt som informanten. Men någon form av närhetsprincip applicerar alltså även jag. Det behövs i ett snabbt föränderligt karriärlandskap. Samtidigt vet alla som läst sakkunnigutlåtanden att den enes vin kan vara den andres vatten. Varför är det så?

Nästesjös studie pekar på att det svenska historieämnet befinner sig i en fas utan klar värderingsregim. Publikationshierarkierna är in flux. Statsvetenskap har här tagit en annan väg. Där är det med självklarhet artiklar i högt rankade internationella tidskrifter som smäller högst. Värdet av en svenskspråkig monografi utgiven på Tiden eller Natur & Kultur har devalverats. Kristina Boréus Högervåg eller Stig-Björn Ljunggrens Folkhemskapitalismen är artefakter från en svunnen tid. Intressanta för samtidshistoriker som mig, men inte en väg att rekommendera för en ambitiös ung statsvetare. 

Kommer historia då att gå samma väg som statsvetenskap under 2020-talet? Ptja, vem vet. Det tycks alltjämt vara en öppen fråga och vetenskapshistoriska pendlar kan svänga. Mina bekanta inom sociologi vittnar exempelvis om att sammanläggningsavhandlingarnas popularitet är i dalande och att monografin gör comeback på bred front. Inom min egen generation historiker råder det för närvarande en stor publikationspluralism. Själv känner jag mig alltför nära för att se tydliga mönster i bruset. Därför är jag tacksam för att forskare med mer distans ger sig i kast med tematiken. Jag ser fram emot att läsa Jonatan Nästesjös kommande studier på området!

Full disclosure: Jonatan Nästesjö är min kusin och jag medverkar inte själv i studien.

Läs ”Navigating Uncertainty: Early Career Academics and Practices of Appraisal Devices”, Minerva (2020).

Läs en intervjun med Jonatan Nästesjö i Universitetsläraren "Svårt för unga forskare att veta vad som räknas"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Om att skriva på engelska respektive svenska

De senaste åren har jag blivit bekväm med att använda engelska som arbetsspråk. Jag läser snabbt och obehindrat. Skriver kortare texter utan att det tar emot. Känner ingen stress inför att hålla föredrag, leda workshops eller yttra mig på seminarier. Av detta ska ni inte förledas till att tro att min engelska är top-notch. Det är den verkligen inte. Men den är fullt duglig och jag är inte rädd för att använda den. 

Vad gäller skrivandet kan min bristande språkförmåga ibland rentav vara en fördel. För mig avdramatiserar nämligen engelskan uppgiften. Jag vet att jag inte kan nå min intellektuella eller stilistiska högstanivå. Därför nöjer jag mig med att försöka kommunicera så att jag blir förstådd. Jag slår inte knut på mig själv. Leker inte med ord och rytm. Håller det så enkelt som möjligt och skeppar iväg. 

Med mina svenska texter är det annorlunda. Där har jag högre stilideal och betydligt mer prestige. Jag vet att jag skriver rätt bra. Ibland får jag till det precis så där snärtigt och tight som jag vill. Men just eftersom jag vet detta så kan jag också bli mer besviken på mina svenska texter. Är de livlösa och knackiga så finns det inga ursäkter. Då är de bara misslyckade.

Skillnaden på vad jag förmår skriva på svenska och engelska har inskärpts för mig de senaste månaderna. Parallellt med att mitt svenska bokmanus om miljöfrågornas genombrott slutbearbetats och gått i tryck har samma manus – i lätt redigerad form – översatts för att ges ut på internationellt förlag. Detta möjliggörs genom ett unikt samarbete mellan Lund University Press och Manchester University Press. Ett fantastiskt initiativ som om jag hade fått bestämma skulle stå modell för hela landet. 

För det är faktiskt först när jag läser mig själv i professionell översättning som jag inser hur fattig min egen akademiska engelska är. Texterna jag får skickade till mig, ett kapitel i taget, har flyt, driv och elegans. Språket är varierat och precist. Meningsbyggnaden oklanderlig. På egen hand hade jag aldrig – hur länge jag än hade försökt och hur bra språkgranskare jag än hade haft – kommit upp i samma nivå. Inte en chans. 

Så en stilla önskan så här i juletid är att fler svenska humanister och samhällsvetare ska få uppleva det som jag nu upplever. Hur ens bästa genom andras försorg blir tillgängligt för fler. Det finns oerhört mycket högkvalitativ forskning på svenska som förtjänar att få en internationell publik. Delvis måste detta förstås ske genom att vi alla lär oss att hjälpligt skriva kortare texter på engelska. Men för stora och komplicerade bokprojekt tycker jag det är väl mycket begärt av oss att vi ska skriva dem på ett annat språk än vårt modersmål. Kungsvägen till excellens kan inte vara halvbra engelska.

Dessutom riskerar våra internationaliseringssträvanden att döda den svenskspråkiga monografin. En genre som under lång tid varit viktig både för forskarsamhället och för en bredare offentlighet. Säga vad man vill om vetenskapliga monografier på internationellt förlag. De är förstås blytunga i karriär- och meriteringssynpunkt. Men de är också ett effektivt sätt att avskärma sin forskning från det svenska samhälle vi lever och verkar i. Jag tror det kan få många skadliga effekter på sikt. Både för forskningen och för samhället. 

Så hum-sam-tomten vad säger du? Finns det några översättningspotter under granen? Kunde inte det vara värt en stor strategisk satsning de närmaste åren? Och varför inte kombinera detta med en ny giv för de vetenskapliga tidskrifterna? Kanske kunde man kalla satsningen för "av forskarsamhället efterfrågad infrastruktur"? Det hade varit nåt det!

Med detta inlägg går bloggen på julledighet. Tack alla läsare för att ni hängt med även denna höst! Själv har jag haft lika roligt som vanligt så den 12 januari drar bloggandet igång igen. Stay safe så syns vi då!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Vem skulle sakna Scandia?

 

I förra veckan meddelade Vetenskapsrådet att den anrika historievetenskapliga tidskriften Scandia inte beviljats ekonomiskt stöd för den kommande treårsperioden. Det innebär, allt annat lika, att tidskriften inom kort går i graven. Något eget kapital eller några kostnader att skära i finns inte. Det redaktionella arbetet sker redan i dag i princip ideellt. Hoppet står till att en ny finansiär – säg en forskningsstiftelse, en fakultet eller en sammanslutning av landets historiska institutioner – träder in och garanterar långsiktigt ekonomiskt understöd. Någon frivillig?

Själv arbetade jag under åren 2012–2015 i Scandias redaktion. Därefter har jag under 2017–2020 varit lokalredaktör för Historisk tidskrift. Från dessa positioner har jag sett hur viktiga dessa två allmänhistoriska tidskrifter är för det svenska historikersamhället. Det är där forskningsresultat på svenska i artikelformat publiceras. Det är där böckerna vi skriver har störst chans att recenseras. Det är där man som forskare kan få en överblick över vad som sker utanför ens egen omedelbara intressesfär. Det är där många doktorander första gången ser sitt namn i tryck. 

Samtidigt är det knappast så att alla svenska historiker prenumererar på tidskrifterna, än mindre läser dem ingående. Det senaste numret vållar sällan, om någonsin, passionerade diskussioner runt fikabord eller på sociala medier. Många bläddrar förstås igenom numren och läser lite här och där. Men antalet personer som tar sig igenom tidskrifterna från pärm till pärm – utöver korrekturläsarna och redaktörerna – är en lätträknad skara. För den historiker som helt struntar i att orientera sig i tidskrifterna väntar heller inte någon intellektuell isolering. Det går alldeles utmärkt att verka som historiker i Sverige ändå.  

Så vem kommer sakna Scandia om den går i graven? Vem kommer sakna Historisk tidskrift om den en dag går samma öde till mötes? Behöver vi verkligen tryckta tidskrifter på svenska på 2020-talet? Det är väl internationell vetenskaplig excellens vi strävar mot – och sådan kräver specialisering, eller? Är det kanske snarare kring bloggar som den här och Den arga historikern vi numera samlas? Är de svenskspråkiga vetenskapliga tidskrifterna blott kvarlevor från en fördigital era? Vad krävs för att de ska bli lästa, diskuterade och använda även i framtiden?

Den ambition jag själv arbetade utifrån under min tid i de två redaktionerna var att tidskrifterna skulle fylla en professionellt integrerande funktion. Jag ville att tidskrifterna skulle föra samman historiker kring frågor som berör fler än de specialintresserades skara. Det vill säga vara något mer än bara meriteringskanaler. Det tydligaste uttrycket för detta är temanumret "Därför är vi historiker" (Scandia 2013:2) som jag gjorde tillsammans med Cecilia Riving och Malin Gregersen, men också texten ”Avtäckningsmodellen” (Scandia 2017:2) där jag försökte få till stånd ett större kollegialt samtal kring undervisningsfrågor. I båda fallen gick det väl sådär. Gensvaret var inte enormt.

Så handen på hjärtat är det faktiskt den här bloggen som visat sig allra bäst på att föra samman svenska historiker (och andra!). Bloggmediet ger en frihet, snabbhet, tillgänglighet och interaktivitet som de tryckta tidskrifterna inte kan mäta sig med. Samtidigt står dessa två medieformer förstås inte på något sätt emot varandra. Jag tror att våra kollegiala samtal mår bäst av att föras i olika tidsrytmer och via olika kanaler. Tidskrifternas publiceringstakt möjliggör eftertanke, fördjupning och kvalitetssäkring. De är, som jag ser det, en nödvändig infrastruktur för kvalificerade vetenskapliga samtal inom vårt ämne. Jag tycker det vore mycket olyckligt om denna nu började monteras ned.

För historieämnet behöver knappast fler och snävare specialiseringar. Tvärtom. Vi behöver sträva efter att göra vår forskning till mer av ett, eller rättare sagt flera sammanlänkade, kollektiva kunskapsprojekt. Inom dessa krävs det att vi fortlöpande tar del av – och bygger vidare på – varandras forskningsresultat. För detta krävs gemensamma kunskapsarenor där vi samtalar på det språk som vi behärskar bäst. Förstklassig historievetenskap kräver nämligen språklig precision. Svenskan är också en förutsättning för att vi ska vara betydelsefulla i och för det samhälle som – det ska vi inte glömma bort – bekostar vår verksamhet.

De senaste decenniernas internationalisering av vårt ämne har givetvis på många sätt varit till godo. Det är bra att historiker i min egen generation är bekväma att delta i internationella vetenskapliga samtal på engelska. Men Environment and History, International Journal of the Classical Tradition och Journal for the History of Knowledge kan aldrig bli en gemensam infrastruktur för historiker verksamma i Sverige. För ett ämne som vårt är den nationella samtalsnivån – liksom den nordiska – oerhört viktig: socialt, intellektuellt, professionellt. Det måste gå att hålla flera bollar i luften samtidigt. Det måste gå att öppna upp sig mot nya världar – internationella tidskrifter, sociala medier – samtidigt som vi värnar om det som under lång tid bundit oss samman.

Kommer du sakna Scandia om den försvinner? Det kommer jag.

EDIT: Läs gärna Martin Almbjärs inlägg i frågan "So long Scandia" på Den arga historikern.

----------------------------------------------

Vill du läsa fortsättningen på "Ett år av akademiskt skrivande"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över en pdf där jag samlat bloggtexter och essäer jag skrivit under 2021 och 2022  (totalt 94 sidor). Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!

Blogg + bok = sant

I förra veckan anlände Ett år av akademiskt skrivande från tryckeriet. Samma dag skyndade jag mig till förlaget för att hämta upp mitt eget första exemplar. Jag ville hålla, känna och bläddra i boken. Stolt och glad få visa upp den för andra. Min sjuåriga dotter var dock måttligt imponerad. ”Den är inte speciellt tjock va?” var hennes spontana reaktion. Hon hade föreställt sig ”pappas bok” på ett helt annat sätt.

Men hennes iakttagelse var i och för sig riktig. Ett år av akademiskt skrivande är inte en speciellt tjock bok. Den kan läsas från pärm till pärm på ett par timmar. I jämförelse med det mesta som produceras inom akademin är den en nätt sak. Kanske kommer det göra att den blir läst av många. Eller att den blir läst flera gånger. Vem vet? Böckers liv är svåra att sia om.

Vad som dock är säkert är att något händer när texter samlas och ges ut i bokform. Även tunna böcker har en materialitet och tyngd som blogginlägg saknar. Böcker kan köpas, lånas, ges bort och recenseras. De kan ställas in i bokhyllor och läggas på skrivbord. Under läsningen kan läsaren stryka under, skriva i marginalen, sätta in post-it-lappar och göra hundöron. Allt detta gör saker med texterna och dess innehåll.

Blogginlägg har helt andra egenskaper. De kan länkas, delas, likeas och kommenteras. På kort tid kan de få förvånansvärt många läsare. Långt senare kan de genom olika sökmotorer upptäckas av andra. Möjligheten finns förstås alltid för bloggläsare att återvända till gamla inlägg som de funnit särskilt intressanta. Men min erfarenhet är att de flesta blogginlägg hör nuet till. Böcker har i regel en betydligt längre temporal räckvidd.

Bloggar och böcker når också olika sorters läsare. Det finns många forskare som skyr sociala medier och som aldrig skulle komma på tanken att följa en forskarblogg. Men får de en bok i handen ger de sig gärna i kast med den. Andra läsare fungerar tvärtom. Då och då läser de gärna ett kort inlägg om ett ämne som intresserar dem. Men en hel bok om akademiskt skrivande? Nej tack. Inte min tekopp.

Som bloggare – och nu författare – är det förstås omöjligt att veta exakt hur mina texter cirkulerar och blir lästa. Processen går varken att överblicka eller kontrollera. Åtminstone går det inte att detaljstyra den. Just detta är också det verkligt häftiga med att publicera texter. För genom att göra dem tillgängliga för andra skapas möjligheter för det oväntade. Mina tankar, idéer, kunskaper och erfarenheter är inte längre enbart mina. De kan plockas upp, användas och omvandlas. Kanske rentav gripa in i och påverka någon annans liv.

För mig är detta en av de stora drivkrafterna som forskare och skribent. Jag tycker det är fantastiskt att få delta i de olika lärprocesser som – genom akademin – sker över tid och rum. Texterna vi skriver når ytterst sällan riktigt många läsare. Forskning är trots allt en ganska specialiserad verksamhet. Men å andra sidan spelar en del av texterna som vi skriver roll väldigt länge. Detta gäller särskilt våra böcker. De tar lång tid att skriva och det kan ta ännu längre tid innan de hittar sin läsekrets.

Just därför passar också bokskrivande och bloggande så väl ihop. Formatens olika egenskaper och villkor kompletterar varandra. Kring detta tema skrev jag förra våren ett inlägg på Humtankbloggen och jag är inte mindre övertygad om slutsatserna där i dag. Det känns därför helt rätt att Ett år av akademiskt skrivande nu både är en digital blogg och en fysisk bok. Den förstnämnda alltjämt fritt tillgänglig. Den sistnämnda nu möjlig att beställa – till dig själv, ditt bibliotek eller någon annan – direkt från förlaget till kampanjpris. Jag hoppas boken kommer få lika många och engagerade läsare som bloggen!

------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Varför antologier?

Alla publikationsformer är inte lika mycket värda. Vissa ger hög status, väger tungt vid tjänstetillsättningar och gör det enklare att få forskningsanslag. Andra spelar mindre roll. Följer vi Karen Kelsky, författare till The Professor Is In, är kunskap om publikationshierarkier en av de avgörande skillnaderna på etablerade forskare och forskarstuderande. De förstnämnda vet vad som räknas och agerar därefter. De sistnämna famlar i blindo.

Kelsky varnar särskilt för att publicera sig genom bokkapitel i antologier. För den som vill ha ett jobb är detta, liksom recensioner, slöseri med tid och energi. Fokus bör ligga på peer-reviewade tidskriftsartiklar (”the gold standard”) och i bokämnen, som historia, på att ge ut en monografi på ett välrenommerat förlag. Artiklarna gör dig konkurrenskraftig för en tenure-track anställning, boken ger dig tenure. Bokkapitel är att begrava sin forskning och obstruera sin karriär.

Om Kelsky har rätt så gör de flesta svenska historiker fel. Här publiceras mycket forskning i antologiform. Vissa fält och forskningsmiljöer är rentav uppbyggda kring dem. Vad hade mediehistoria varit utan antologier? Hur hade det historiekulturella forskningsfältet sett ut? Självklart har de enskilda forskarna på dessa fält också publicerat tidskriftsartiklar och böcker. Men antologierna har varit avgörande för att bygga upp större samtal och nätverk. Kollektiva bokprojekt svetsar samman och skapar gemensamma referenspunkter. Värdet av detta är, särskilt på lite längre sikt, svårt att överskatta.

Själv har jag de senaste åren fått många goda erfarenheter av att arbeta med, och i, olika antologiprojekt. Ett särskilt lyckat exempel är den nyutkomna Efterkrigstidens samhällskontakter redigerad av Fredrik Norén och Emil Stjernholm. För redaktörerna var detta ett sidoprojekt som de drev parallellt med att de skrev klart sina respektive avhandlingar. Många handledare skulle avråda från detta, men jag skulle säga att det är ett utmärkt sätt att förbereda sig för postdoctillvaron. Redaktörsarbete ger erfarenheter, kontakter och synlighet – tre saker som är viktiga för att övergången från doktorand till postdoc ska bli någorlunda smidig. Dessutom ger det projektjongleringsfärdigheter. Och de är helt nödvändiga efter disputation.

Efterkrigstidens samhällskontakter är, i mina ögon, en utmärkt bok. Jag hoppas den får många engagerade läsare. Men även om den inte skulle bli speciellt läst, omdiskuterad och använd så kommer den ha spelat en viktig roll enbart genom sin tillkomst. Vägen till antologin har nämligen varit exemplariskt upplagd. Det började med ett symposium hösten 2017, fortsatte med två workshops 2018 och parallellt med slutarbetet 2019 har boken presenterats på ett antal konferenser. Vissa personer har varit med på alla dessa steg. Andra bara på vissa. Men utan tvekan har alla dessa seminarier, luncher, fikor och middagar gjort att en grupp människor lärt känna varandra ganska väl. Denna sociala funktion är, vill jag mena, antologigenrens viktigaste. Här gör antologin nämligen något som varken tidskriftsartiklar eller monografier gör. Den hjälper till att bygga de sociala nätverk som vetenskapliga samtal är uppbyggda av.

Visst går det att anordna workshops, symposier och seminarieserier även utan att de ska resultera i antologier. Men min erfarenhet är att samarbeten stärks av att man arbetar mot någon form av gemensam produkt. Det är mycket arbete – särskilt för redaktörerna – men för forskarsamhället som helhet är det en djupt meningsfull sysselsättning.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!