Långsiktig planering

Få saker är så kognitivt krävande som att fatta beslut. Detta är en av anledningarna till att jag så här års ägnar mig åt att göra långsiktiga planeringar. Om jag vet i vilken riktning jag vill röra mig på några års sikt – då har jag också verktyg att använda för att göra prioriteringar längs vägen.

Ett kännetecken för en bra plan är att den på sikt sparar dig både tid och energi. Det vill säga att man gör ett fåtal svåra val som därefter kan göra hundratals andra val enkla. För antingen är de i linje med den stora planen eller så är de det inte.

Men hur gör man då en två-, tre- eller femårsplan? Var börjar man?

Ett första steg är att avsätta tid för reflektion och utvärdering. Under sådana dagar gäller det att få ned på papper vad man ägnat sig åt under den senaste terminen eller året. Vad har varit roligt och meningsfullt? Vad har känts tungt och motigt? Med vilka människor trivs och fungerar man bäst?

Genom att få sådana här saker på pränt skaffar man sig en grund för att planera framtiden. Vad vill man göra mer av? Vad vill man undvika och minimera? Vilken livs- och arbetsrytm vill man egentligen ha?

Ett andra steg är att skriva ned allt det praktiska som gäller framöver. Vad har man för finansiering och arbetsuppgifter de kommande åren? Hur gamla kommer barnen vara vid olika tidpunkter? Finns det några stora saker i livet som man vet kommer att ske, som en flytt eller en partners karriärbyte? Hur mycket pengar behöver man få in i månaden? Vilka osäkerhetsmoment finns? Vilka åtaganden har man redan gjort?

Med detta på plats kan man börja fylla i saker som man vill eller behöver få gjort. Själv brukar jag här börja med akademiska skrivprojekt: artiklar, bokkapitel, böcker. Jag petar in eventuell undervisning, saker jag anordnar och projekt jag avser söka medel för. Här är det också bra att notera löpande arbete, som doktorandhandledning eller ledandet av en seminarieserie.

Något år framåt brukar min bild här vara ganska klar. Men därefter blir den suddigare eftersom många saker då är avhängiga hur det går med forskningsansökningar, tjänstetillsättningar eller skrivprojekts faktiska tidsåtgång (den är inte alltid så lätt att beräkna!). För att hantera detta brukar jag skissa på olika scenarier. Om x händer gäller y. Om x inte händer gäller z.

Jag brukar göra en plan som är ”blue skies”, det vill säga att allt går min väg. Men den viktigaste är dess motsats, alltså planen för vad man ska göra om allt går emot en. Säg att inte en enda ansökan träffar – vad gör jag då? Mina svar har genom åren pendlat mellan ”starta eget företag”, ”skriv bok om autism och annorlunda föräldraskap”, ”utbilda mig till lärare”, ”sök allt som rör sig under ett års tid” och ”kontakta x, y och z och se om de är intresserade av att anställa mig”.

Ibland när jag gjort dessa alternativa planer har de framstått som minst lika attraktiva som en fortsatt akademisk bana. Om ett år eller två kan någon av dem också ha börjat att realiseras. Men det kan också vara så att nästa års ansökningar träffar och då är en fortsatt hybridkarriär – med forskning, bok- och tidningsskrivande, externa föreläsningar och workshops – något som jag gärna fortsätter med. Tyngdvikten mellan de olika delarna lär fluktuera.

Möjligen kräver en hybridkarriär mer planerings-, tanke- och känslokraft än en rakare karriär. Men jag är inte så säker. Akademiska karriärer är till sin natur rörlig och rörig materia. Även lektorer och professorer behöver blicka framåt och planera, såväl för sin egen som för andras skull.

Kan man avsätta några dagar innan julledigheten för att höja blicken finns det mycket framtida kognitiv energi att spara!

*

Den 9 januari klockan 13-15 går den digitala workshopen #Tadintid2025 av stapeln. Där träffar du mig och andra "Ta din tid"-läsare. Tillsammans hjälps vi åt att göra det kommande året bättre! Mer info och möjlighet att anmäla sig finns här (dela gärna med intresserade!). 

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!  

Ett år av mindre men bättre?

 

Gör mindre men bättre. Så lyder valspråket för ”Ta din tid”. Det senaste året har jag pratat om detta så ofta jag har fått chansen. 

Boken har tagit mig till morgonsoffor och poddstudior. Den har resulterat i inbjudningar att föreläsa och hålla workshops, såväl på olika lärosäten och fakulteter som utanför akademin. Jag har mejlat, lunchat, zoomat och fikat med läsare på alla möjliga olika levnadsbanor. Det har varit en häftig resa! 

Men hur väl har jag lyckats med min föresats? Gör jag verkligen mindre men bättre? Eller har boken gjort att jag halkat in i en spiral som präglas av mer? (Och därmed sämre?) Har "Ta din tid" för sin författare varit direkt kontraproduktiv?

Frågorna är kluriga att besvara. Å ena sidan har variationen i min tillvaro ökat markant. Förfrågningarna, uppdragen och de sociala kontakterna har mångfaldigats. Å andra sidan har jag forskningsmässigt haft ett tydligare fokus än på länge. Jag har tagit mig tid att läsa källmaterial på djupet, följa upp spår och komma fram till nya insikter och resultat.

Allt detta arbete är i nuläget osynligt. Det tar tid att skriva ihop och publicera historiska studier. Forskning rör sig i en rytm som är väsensskild från mediernas strålkastarljus och de publika framträdandenas värld. Vad som görs och vad som syns harmonierar helt enkelt inte. Så är det att vara historiker.

Och detta sakernas tillstånd gör det svårt att bena ut erfarenheterna från året som gått. Det beror på var jag tittar. Å ena sidan har jag skördat. Å andra sidan har jag sått. Jag har uppskattat båda sakerna. Kanske just därför att de haft så olika rytm och grad av synlighet?

Långsamt håller också idéer på en, ja kanske flera, uppföljare att ta form. För jag tror mig genom "Ta din tid" ha hittat ett format och en ton som det är värt att utforska vidare. Någonting har boken slagit an. Allt som har hänt kring den har känts meningsfullt och roligt. Och då är det ju dumt att sluta! 

Två arbetstitlar som skvalpar runt är ”Så sker förändring” och ”Spel & strategi”. Utmaningen framöver är att skapa kreativ bandbredd och ta mig tid att skriva. Det är inte bråttom. Tankar mår bra av att mogna. Men jag ser fram emot när det blir dags att sätta igång! 

Och lika mycket ser jag fram emot att få fortsätta höra från, prata med och träffa er läsare. Det är bland det bästa med att skriva. Både böcker och blogginlägg!

*

Som en liten bonus kommer här några bilder från året som gått!

Jag, Bodil Jönsson & Simon Elvnäs med våra böcker på Stora Nygatan 7 den 15 oktober 2024. En av årets många höjdpunkter!

De här två grymma skyltarna har Karolina Östbring laminerat åt mig! (och sig!) "Please distract me at coffee break or lunch" står det under "Deep Work Ongoing" :) 

Under förra årets lanseringsvecka pratade jag och Lisa Irenius om "Ta din tid", som då var en nysläppt bok i ett hav av andra. Ett knappt år senare har den gjort att vi nog faktiskt är lite närmare ett samhällelligt kunskapsgenombrott i Sverige. Tippningspunkten närmar sig, tidvattnet har börjat stiga. Ge det tio år sen är djuparbete lika självklart som att borsta tänderna! Bättre är möjligt!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!  

Fem läs- och lyssningstips (mars 2024)

 

#1

I stora som små organisationer är det vanligt att nya saker införs. Det är betydligt ovanligare att saker plockas bort. Men i Helsingborgs stad pågår experiment med att temporärt sluta göra saker och sedan utvärdera resultatet. Susanne Nyström skrev klokt om detta i DN. Inspirerande!

#2

Vad är stofilt skrivande? Och hur undviker man det? Träffsäker krönika i Curie av Tryggve Nevéus.

#3 

Via alltid intressanta Förlagspodden fick jag tips om den här bladvändaren, skriven från toppen av den amerikanska förlagsindustrin. Välskriven, witty och vilka anekdoter!

#4

Sedan ett tid tillbaka gör Tim Ferriss ibland "walk and talk"-podcasts. Jag är ett fan av detta lite kortare format, särskilt när Seth Godin är med (episod #728). Lyssna till exempel här.

#5

Jag hade höga förväntningar på Cal Newports senaste bok och tyvärr levde den inte riktigt upp till dem. Men ändå. Det är en bok väl värd att läsa!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Vilka är dina stora stenar?

 

Föreställ dig att du har en stor glasburk framför dig. Jämte den har du tre skålar. En med sand, en med småsten och en med lite större stenar.

Hur ska du göra för att få ned allt i glasburken? 

Svaret är att du måste börja med de stora stenarna. För småstenen och sanden fixar det sig ändå. De kan lirka sig in och fylla tomrummen. Men om sand och småsten fyller botten av burken – ja då räcker inte utrymmet till för de stora stenarna. De får helt enkelt inte plats.

Sensmoralen i analogin är att man måste se till att prioritera stora, viktiga och krävande saker. Småsakerna och allt det där halvviktiga fixar sig ändå.

Får man en kvart över kan man alltid svara på epost, boka tågbiljetter eller fixa med en utskrift. Men samma kvart kan inte alltid användas till fokuserat djuparbete, säg till att skriva på en artikel eller fila på en ansökan.

Innan du börjar planera så gäller det alltså att veta vilka som är dina stora stenar. Därefter gäller det att avsätta tid för dem och sedan skydda den tiden från annat. Det låter lätt och självklart i teorin. I praktiken är det svårt. Men det är kraftfullt om man klarar av det. 

Det är så avhandlingar färdigställs och forskarkarriärer tar fart.

”Big rocks first”-analogin kommer från Stephen Coveys bok ”First Things First” från 1994. Där återfinns också den klassiska fyrfältsmatrisen med de två axlarna brådskande och viktigt. Enligt denna kan arbetsuppgifter delas in i fyra kategorier: ” viktigt och brådskande”; ”viktigt, men inte brådskande”; ”brådskande, men inte viktigt” samt ”vare sig viktigt eller brådskande”.

Sensmoralen här är att det viktigaste på lång sikt är att säkerställa att man ägnar ordentligt med tid åt sådant som är viktigt, men inte brådskande, till exempel att skriva en bok eller utarbeta ett nytt forskningsprojekt. Det sistnämnda kan ta många år och risken finns att det aldrig kommer resultera i någonting. Men vill man åstadkomma stora saker måste man ge sig själv chansen.

Samtidigt är det på kort sikt enkelt att strunta i detta. Det får inga konsekvenser imorgon, nästa vecka eller kanske ens nästa år. Men om fem eller tio år är det de sakerna som spelar roll.

Den som vill skörda då behöver plantera nu.

Så med dessa bilder färskt i arbetsminnet, hur ser ditt 2024 ut? Vilka är de stora stenarna? Vad kan du göra för att säkerställa att de verkligen hamnar i glasburken och inte trängs ut av småsten och sand?

Och hur mycket kommer du ägna dig åt sådant som är viktigt, men inte brådskande? Har du avsatt ordentligt med tid för det? 

*

Har du läst "Ta din tid" än? Det har gänget bakom podden "Våra bästa liv" som ägnar dagens avsnitt åt att prata om den! Lyssna överallt där poddar finns - t.ex. här. 

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

 

Att kunna vara sämst i klassen är en kärnkompetens (Curiekrönika)

 

I forskarvärlden finns det gott om människor som varit bäst i klassen. Om inte i alla ämnen så i några. Detta gäller särskilt om vi blickar ut över STEM-fälten. Doktorander i medicin har presterat på mycket hög nivå i många år för att ta sig till sin nuvarande position. För en del är ”högsta betyg” och ”alla rätt” en djupt rotad del av den egna identiteten. Ja, genom skol-, gymnasieår och studenttid har man lärt sig prestera på topp oavsett vilken uppgift man ställs inför. Det är ingen liten bedrift.

Väl inne på forskarutbildningen är det dock med nödvändighet så att alla inte kan vara bäst i klassen längre. Åtminstone inte på allt. Den som försöker vara den bästa forskaren, läraren, samverkaren, nätverkaren, handledaren och skribenten kommer att misslyckas. Det spelar ingen roll hur smart, strategisk och disciplinerad du är. Dygnet har inte fler timmar än det har. Även om du tar till kvällar och helger och struntar i semestern så kommer du – förr eller senare – slå i taket för din ambitionsnivå.

Så vad göra? Ja, för det första gäller det att inse att spelet har förändrats. Det handlar inte längre om att utföra allt du ställs inför efter bästa förmåga. Nej, snarare handlar det om att lära sig värdera hur viktiga olika arbetsuppgifter är och välja vad du ska fokusera på. Ett fåtal saker förtjänar ditt bästa. Men det mesta av det du potentiellt kan ägna dig åt gör faktiskt inte det. En hel del kan du bara strunta i. Annat måste göras ”good enough” eller med vänsterhanden. Det är en prioriteringssport. Deal with it.

Problemet här är dock att forskare har selekterats på andra grunder. De som tidigt i livet började runda hörn har fallit bort längs vägen. Inom vissa fält kan man förstås nå långt på talang och rå intellektuell förmåga. Men inom ett ämne som historia så spelar det ingen roll hur smart du är om du inte också skyfflar in timmarna. Böcker behöver läsas. Källmaterial behöver gås igenom. Avhandlingen behöver skrivas. Det tar tid att nå toppen. 

Därmed inte sagt att allt är lika viktigt att excellera i för det är det inte. Plöjer du ner dina timmar på fel saker så har du inget för det (något vi alla gång på gång får lära oss den hårda vägen). Och det är en kontinuerlig lärprocess att göra goda prioriteringar. Det går inte att lyckas som doktorand, postdoc, forskare, lektor och professor genom att värdera arbetsuppgifter på exakt samma sätt år ut och år in. Nej, spelets dynamik och din position i det är i ständig förändring. Därför måste man också – särskilt i vissa skeden av karriären och livet – vara beredd att lära sig en ny spelstil och prova en ny strategi. 

Men kanske är ändå det svåraste för forskare att lära sig av med att prestera och utföra saker samvetsgrant. Ja, helt enkelt sluta upp med att vara en duktig pojke eller flicka. Ibland måste man kunna runda hörn, skolka från onödiga möten och göra saker halvdant. Ja det är faktiskt en kärnkompetens att kunna vara sämst i klassen. 

Vidare bloggläsning: "Less but better" och "Att tävla eller inte, det är frågan"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Att mäta eller inte, det är frågan

 

Forskare kan mäta sig på alla möjliga sätt. Vi kan räkna publikationer, citeringar, anslag och priser. Eller varför inte antalet följare, förfrågningar eller läsningar av blogginlägg? Oavsett vad så kommer vi – genom en hastig blick åt sidan – notera andra som överglänser oss. Ty forskarvärlden är full av synliga framgångar. Och nyckeltalen på Twitter eller Google Scholar är knappast hemligheter.

Men bara för att någonting går att mäta betyder det inte att det har någon betydelse. Varken i nuet eller i det långa loppet. Inom tech-världen talar man om så kallade ”vanity metrics”. Det vill säga statistik som på ytan är imponerande, men som i praktiken inte spelar någon roll. Bara för att du har många följare på sociala medier innebär det inte att någon vill köpa din produkt. Och bara för att du har många citeringar är det inte säkert att din forskning blir läst och använd.

Så hur ska man då förhålla sig till statistik? Ska man bara strunta i den? Eller går det att ta reda på vad som spelar roll och hur? Ja, i datadrivna företag görs mycket för att komma fram till det sistnämnda. Det rör sig om en konstform. För det finns ingen formel som säger vad som är mest avgörande och därtill befinner sig världen i konstant förändring. Det som var utslagsgivande 2017 kan vara brus i dag.

Men framgångsrika företag brukar likväl vara duktiga på att identifiera sådant som är viktigare än annat, så kallade ”key performance indicators” (KPI). Vissa affärskedjor kommer till exempel fram till att det viktigaste är antalet kunder som handlar i butiken. ICA och Coop vet att om de kan locka in människor i affären så kommer dessa att köpa mer än vad de tänkt sig. Andra företag fokuserar i stället på hur mycket som ett visst segment av kunderna handlar för. Nyckeln till framgång för dem kan vara att tjäna färre kunder bättre snarare än att försöka öka kundbasen.

Så vad spelar då roll i forskarvärlden? Vad av allt vi kan mäta ska vi lägga vikt vid? Ptja, det beror först och främst på vad vi vill uppnå. Är målet största möjliga vetenskapliga prestige? Eller strävar du efter att skapa politisk eller kulturell förändring långt bortom akademin? Står ett fast jobb vid en viss typ av lärosäte högst upp på önskelistan? Eller värderar du makten över din kalender högre?

Ja, innan vi börjar mäta och utvärdera måste vi ha klart för oss vilken riktning som vi vill röra oss i. Statistik och siffror är inget självändamål. De är medel och verktyg för att uppnå och förändra saker. Vad detta något är kan data inte bestämma åt oss.

Mot bakgrund av detta lägger jag för egen del betydligt mer tid på att staka ut riktningen jag rör mig i än att mäta mina framsteg. I mitt kontinuerliga utvärderings- och planeringsarbete spelar siffror ingen större roll. Fokus ligger på hur arbetet känns över tid, hur det ser ut i min kalender och huruvida jag arbetar med meningsfulla saker, inspirerande människor och utvecklande projekt. När allt detta lyser grönt så litar jag på processen. Jag har ännu inte känt något behov av att sätta siffror på min tillvaro.

Men kanske gör jag bort mig? Borde det inte gå att ta reda på vilka som är mina viktigaste KPI och sedan använda detta instrument för att sålla och prioritera? Och om inte för egen del så kanske för Centrum för kunskapshistoria eller Nyliberalism i Norden? Ptja, kanske det. Jag är inte av princip någon ovän av siffror och statistik. Kan jag få goda argument och exempel så lovar jag att lyssna!

Så hur gör ni? Mäter ni eller inte? Och vilka goda erfarenheter har ni, på individuell eller kollektiv forskarnivå, av att sätta siffror på saker?

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Om vikten att förenkla

 

Bloggvåren 2022 går mot sitt slut och trogna bloggläsare vet att jag så här års ägnar mig åt att utvärdera terminen och läsåret som gått. Grundregeln är att avsätta den sista arbetsveckan till detta. I lugn och ro sätter jag mig med vita pappersark för att samla tankarna, känna efter, blicka framåt och göra en plan.

Vid en hastig anblick kan detta kanske tyckas vara slöseri med tid. Har jag inga manus att färdigställa? Inga böcker att läsa? Inga arkiv att besöka? Jo visst har jag det, men det är inget som inte kan vänta. Och efter en lång termin är i alla fall mitt huvud ganska mosigt. Jag gör inga kreativa storverk sista veckan i juni.

Däremot har jag ett behov av att fundera. För i många månader nu har jag varit i "execution-mode". Det är ett bra sätt att få saker gjorda. Men risken är att hjulen snurrar så fort att man trampar vatten eller rör sig i en riktning där det inte känns bra. Vid närmare eftertanke kan man också bli varse att utväxlingen på vissa saker man gör, trots att man jobbar hårt och fokuserat, inte är speciellt hög. Kanske går det att ändra på genom att skifta fokus mot andra aktiviteter?

Tankarna ovan är hämtade från en för mig ny inspirationskälla: Richard Rumelts Good Strategy/Bad Strategy: The Difference and Why it Matters (2011). Boken är lite som en Essentialism för företag och organisationer. Som en röd tråd genom boken löper vikten av att förenkla och bryta ned. Ja, idealet för en ledare är att denne ska ”absorbera komplexitet”. Därigenom möjliggörs koordinerat handlande på ett begränsat antal strategiska områden.  

Forskare inom humaniora kanske studsar till av detta synsätt. För är inte ett av våra mest omhuldade ideal att vi vill visa på att saker är mer komplexa än människor i allmänhet tror? Jag vet i alla fall själv med mig att jag har yttrat de orden, både en och två gånger. I regel nickas det då runt seminarieborden: "Ja, det är komplext". Men är allt alltid så komplext då? Är inte poängen med att analysera ett problem att komma fram till vad som är viktigast? Eller åtminstone kunna sortera bort vissa faktorer och förklaringar och argumentera för andra? Hur ska man annars skrida från kunskap till handling? 

Ja så där har mina tankar snurrat det sista. Och som vanligt när något ligger top-of-mind så stöter man på detta något överallt. Exempelvis läste jag för ett tag sen i forskningssyfte Gustaf Olivecronas bok ”De nya miljonärerna” från 1970. Där intervjuar han åtta svenskar som utan något startkapital byggt stora företag under efterkrigstiden. Hur tänker en Ingvar Kamprad eller Erling Persson om världen? Hur förklarar de sin framgång? Och vad tycker de om det svenska samhällsbygget? Boken är fascinerande på en rad olika sätt, men i det här sammanhanget vill jag lyfta fram ett citat från Carl-Bertel Nathorst som en gång i tiden vände trenden för Scania-Vabis.

Han förklarar sin framgång med att han är praktiskt lagd. ”När jag attackerar ett problem, så försöker jag förenkla det till förbannelse. Jag tror bara på det som är enkelt. En konstruktion ska vara enkel, den får inte vara komplicerad. En produkt som en bil ska vara idiotsäker. Man ska inte kunna göra något fel. Sådana saker tror jag att jag har sinne för. Jag tror också, att det har en väldig betydelse att man kan hålla en fast kurs.”

Citatet är ryckt ur sitt sammanhang här, men hos mig slog det an något när jag läste. För jag tror också på det som är enkelt. Jag tror att om man vill åstadkomma något här i världen så gäller det att begränsa sig, fokusera sin energi och follow through. Ju färre saker desto bättre, för att tala med Greg McKeown. Richard Rumelt lyfter fram tekniker som att man ska tänka att om man under det kommande året bara får göra en enda sak: vad skulle det vara?  

På samma tema har min vän Hanna Wennerström, som arbetar som chef inom tech-delen av IKEA,  berättat om en övning där man först listar sina femton viktigaste arbetsuppgifter. Därefter ombeds man att stryka tio av dessa. Vägen framåt består sen i att efter bästa förmåga göra de fem och undvika de tio. För ska man arbeta med det som är viktigast gäller det att prioritera sin tid och energi. Det går inte att göra om man har femton top priorities. Och när höstterminen sätter fart är det mycket värt att redan på förhand ha lokaliserat diken och fallgropar så man kan styra undan från dem.

Så, med dessa ingångsvärden sätter jag mig snart ned med papper och penna. Om en vecka är jag förhoppningsvis klokare. Men därefter är det dags att släppa taget och göra annat.  

Tack för i vår och trevlig sommar! Jag hoppas vi ses på Nordiska historikermötet i Göteborg i augusti! Och om någon av er vill ha vårens blogginlägg som en samlad pdf är det bara att höra av er för att gå med i bloggens mejllista. So long!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

   

Kanske är det dags att testa en dubbelvolt? (Curiekrönika)

 

Matematikern Richard Hamming (1915–1998) är känd som en av datavetenskapens pionjärer. Tidigt i sin långa karriär arbetade han på Manhattanprojektet, där den första atombomben utvecklades, och på nära håll interagerade han med sin tids främsta forskare och ingenjörer: Claude Shannon, Richard Feynman med flera. Själv har han bland annat gett namn åt ”Hamming code”, ”Hamming numbers” och ”the Hamming window”. I våra dagar är det dock inte hans vetenskapliga landvinningar som gör honom ryktbar. Nej, det som framförallt förknippas med Hamming är en till synes simpel fråga: ”Vad är det viktigaste problemet inom ditt fält?” 

Denna fråga hade Hamming för vana att ställa när han slog sig ner vid ett lunchbord med andra forskare på Bell Labs, där han arbetade från 1946 till 1976. Han lyssnade intresserat och ställde följdfrågor. Ett par veckor senare slog han sig ner vid samma bord och frågade forskarna vad de själva arbetade med. Svaren varierade, men för det mesta var det någonting helt annat än det som de själva identifierade som fältets viktigaste problem. Följdfrågan som Hamming då ställde, och som inte brukade landa så väl, var: ”Varför jobbar du inte med det viktigaste då?”.

I våra dagars tech- och startupvärld är ”the Hamming Question” ett begrepp som lever sitt eget liv. Detsamma gäller hans tal ”You and your research” med tillhörande frågestund som hölls i mars 1986. Själv har jag läst det i sin helhet vid några olika tillfällen. Och jag rekommenderar det starkt. För på ett lika underhållande som klokt sätt lyckas han där ställa mycket av det vi forskare gör – som individer och kollektiv – på sin spets.

Efter min senaste omläsning berättade jag om ”The Hamming question” för Svante Norrhem. Han lyssnade intresserat och vårt samtal kom att glida in på frågan om omgivningens betydelse för en forskares ambitionsnivå. Bland annat berättade han om ett sakkunnigutlåtande han hade fått när han ansökte om att befordras till professor. Den sakkunnige förordade detta, men avslutade sitt omdöme med en metafor. Han liknade Svante vid en simhoppare som gång på gång gjorde samma hopp och landade perfekt. "Skulle du inte någon gång kunna prova att göra en dubbelvolt? Kanske landar du då någon gång på magen, som oss andra." Svantes första reaktion var irritation. Men orden fick effekt. Nästa forskningsprojekt såg han medvetet till att höja svårighetsgraden på.

Hur tänker jag då själv kring allt det här? Hur står det till med min ambitionsnivå? Och arbetar jag med några av de viktigaste problemen inom mitt fält? Ptja, det där är ju inte några enkla frågor att svara på. Särskilt inte i skrift för allmän beskådan. Kanske måste det också få gå en liten tid innan man som forskare utvärderar sådana här val. När man är mitt uppe i ett projekt är det, i min erfarenhet, viktigt att inte hela tiden ifrågasätta sig själv och sina val. Det krävs utförandekraft. Och efterklok kan man vara sedan.

Vad jag just nu använder ”the Hamming question” till är att guida mitt långsiktiga planeringsarbete som så smått börjat puttra igång. Alltså, vad vill jag forska om framöver. Vad finns bortom aktiesparandets popularisering? Och är det förresten självklart att egen forskning ska vara min huvudsakliga sysselsättning 2027? Är det verkligen i denna roll som jag ger mest värde och gör störst skillnad för mitt fält (och vilket är detta fält förresten?)? Eller börjar det bli dags att prova något annat? Kanske söka sig mot en ny roll eller position?

Ptja, sånt där tycker jag tål att tänkas på även om det inte leder fram till några svar som kan huggas i sten. För när förfrågningar kommer och möjligheter öppnas upp – ja då gäller det att veta i vilken riktning man vill röra sig i. Kanske är det dags att testa en dubbelvolt?

Vidare läsning:

"You and your research" av Richard Hamming

"Researchers and founders" av Sam Altman

Relaterade blogginlägg:

"Less but better" 

"Vad krävs för att lyckas med något: En sedelärande magichistoria"

"En logiskt konsistent pinne"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Multipliers

En av mina favoritböcker alla kategorier är Greg McKeowns "Essentialism: The Disciplined Pursuit of Less" från 2014. Och som den historiker jag är har jag förstås grävt bakåt. Vad gjorde han innan den kom ut? Har han publicerat något annat? Ja, McKeowns första alster var ett samarbete med Liz Wiseman kring boken "Multipliers" från 2010. Det är en bok om ledarskap som är några hundra sidor för lång och väldigt amerikansk. Men den är inte utan goda poänger. Och i det här blogginlägget tänkte jag dröja vid två.

Den första rör bokens huvudargument: det vill säga att vissa ledare och medarbetare fungerar som ”multipliers”. De ger värde inte främst genom sin egen arbetsinsats utan genom att de plockar fram det bästa ur sin omgivning. De får helt enkelt andra medarbetare att prestera flera gånger bättre än utan dem.

Hur vet man då att någon har denna effekt på sina kollegor? Ptja, Wiseman och McKeown har ett lackmustest för detta. Det är att noga observera vad som händer när en person får framgång. Deras exempel är hämtade från näringslivet, men i forskarvärlden kanske man kan tänka sig att någon vinner ett stort anslag, skriver en bästsäljande bok eller får en professur. Om denna någon är en ”multiplier” så kommer framgången att smitta av sig och kaskada på människor runtomkring. Om denne någon inte är det så kommer ingenting att förändras.

Det vetenskapliga underlaget för att människor kan delas in i dessa två grova kategorier (multipliers - icke-multipliers) är ganska tunt. Men som tankemodell tycker jag den har sina poänger. För om det är något jag lärt mig under mina år i forskarvärlden så är det att nästan alla forskningsmiljöer är små och därav extremt personberoende. Man behöver inte vara speciellt många för att göra skillnad. Ibland kan det räcka med att en enda person tar goda initiativ för att en serie kedjereaktioner ska starta. Ett exempel som ligger nära till hands för mig är när Johan Östling kom tillbaka till Lund 2014. Det Pro Futura-anslaget fick RJ och historikersverige ganska bra valuta på…  

Den andra saken som jag burit med mig från ”Multipliers” är en fråga som Wiseman och McKeown menar bör guida vår interaktion med andra människor. Denna fråga handlar inte alls om att söka urskilja exceptionella individer. Tvärtom. Det handlar om att nyfiket närma sig varje människa och söka identifiera dennas speciella kvaliteter. Eller med författarnas ord ställa sig frågan: ”In which way is this person smart?”

Jag tycker det är en fantastisk fråga. Den är inkluderande, öppen och utforskande. Och tar du den på allvar tvingas du observera och tänka efter. Kanske till och med ompröva en och annan ståndpunkt. Ja, för egen del tycker jag frågan är särskilt bra att ställa mig när jag interagerar med någon som inte alls gör och tänker som jag. Eller när jag ser någon lyckas med saker utan att jag riktigt förstår hur det kan gå till. 

Wiseman och McKeown länkar frågan ovan till multiplierkonceptet och menar att ett kännetecken för goda ledare är att de ser den specifika potentialen i människorna runtomkring sig. För om man vet vad som gör en människa smart, ja då kan man också försöka se till så att personen arbetar med uppgifter där detta spelar roll. Huruvida dessa tankesätt går att applicera inom akademiskt ledarskap låter jag vara osagt. Men jag kan rekommendera er att fundera lite över frågan: "In which way is this person smart?". I många sammanhang kan den vara en ögonöppnare!

Vidare läsning: 

"Lärdomar från att vara med och bygga upp en forskarmiljö"

"Från jag till vi"

"Less but better" 

---------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Förändringens vindar

 

Historiker kan inte undgå att tänka på tid. ”It sticks to their thinking, like soil to a gardener’s spade”, för att tala med Fernand Braudel. Men frågan är om inte tid är ännu mer påtagligt för småbarnsföräldrar. Själv har jag befunnit mig i detta tillstånd i snart nio år, alltså i princip lika länge som jag varit disputerad. Till det yttre har jag inte förändrats speciellt mycket under dessa år. På andra plan har det skett betydligt mer. Men min förändringstakt är likväl tämligen beskedlig jämfört med de små människorna runtomkring mig. Varje år tar de enorma kliv. Och genom dem får jag årtal och händelser att haka upp tillvaron på. 

Detsamma kan sägas om den här bloggen. Ja, faktum är att den idag fyller tre år! Det är nu inte några oceaner av tid, men det gör bloggen nästan dubbelt så gammal som vår yngsta dotter Clara. När jag började blogga fanns hon inte. När ”Ett år av akademiskt skrivande” kom ut i bokform låg hon i magen. När ”Den gröna vändningen” kom var hon en bebis med begränsad repertoar. Men därefter har mycket hänt. Hon har lärt sig sitta och gå, peka och forma ord. För ett par veckor sedan började hon på förskolan. I hennes närhet är tidens gång påtaglig. 

Min känsla av att förändringens vindar blåser hör också samman med att vi är på väg att flytta. Förvisso bara några hundra meter söderut, men ändå. Om några veckor får vi nycklarna till nya lägenheten och ett banklån att betala ränta på. Därefter lämnar vi det hus som vi har bott i sedan mitten av 00-talet. Nu är 16–17 år ingen enormt lång tid för en historiker. Men det är en lång tid i mitt liv. Det är åren som ung vuxen och åren som småbarnsförälder. Det var här de utspelade sig. 

Tiden på Bankgatan 26 innesluter också min historikerbana. I dessa rum har jag varit student, doktorand, vikarierande lektor och projektforskare. För min framtida karriärs skull hade det varit bättre om jag hade flyttat runt lite. Nu ser mitt CV – i synnerhet för en internationell bedömare – ganska provinsiellt ut. Vidden av detta förstod jag inte som student och doktorand. Men jag har nu varit medveten om mobilitetens värderingsregim ganska länge och har – inom mina livsramar – gjort en del för att balansera upp det. Likväl har jag fortsatt att göra val som ur karriärsynpunkt inte är optimala. För livet handlar ju, som bekant, om bra mycket fler saker än akademiska lagrar och fasta tjänster. Och jag är trygg i de val som jag har gjort.

Men vilka val vill jag göra framöver? Vilka förändringar vill jag åstadkomma? Vilka texter vill jag skriva? Ja, frågor som dessa har virvlat runt det senaste året. Dels i och med att ”Den gröna vändningen” kom ut och satte punkt för mitt mångåriga postdocprojekt. Dels i och med att jag sökte, och var hyggligt nära att få, ett lektorat i historia här i Lund. För om det hade gått vägen. Vad hade jag gjort då? Hur hade min vardag och mina prioriteringar förändrats? Vad skulle jag gjort med min nyvunna plattform?

Ja, nu tjänar det förstås ingenting till att fundera kring dessa kontrafaktiska frågor längre. Den chans som fanns är borta. Ändå tänker jag att några av de lite större och mer generella frågorna ovan kan vara värda att borra lite djupare i. För de är viktiga att ställa oavsett vilka tjänste- och livsförhållanden vi har. Tid är en begränsad resurs. Det mesta som skulle kunna göras hinns inte med. Så vad ska nästa kapitel handla om? Vad är essentiellt och vad är det inte? Och hur gör man för att komma fram till svar som man kan stå trygg i oavsett vad som sker? Ja, till dessa frågor ska jag återkomma under bloggvåren. Vem vet, kanske slutar det framåt sommaren med en ny femårsplan? 

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

8 goda skäl att tacka ja till något

Hur mycket jag har att säga om ett ämne vet jag sällan innan jag börjar blogga. Självklart kan jag ha mina aningar, men det är i regel först när jag sätter mig ner och skriver som jag får det hela klart för mig. Ibland tar tankarna slut efter ett stycke (och då blir det inget blogginlägg av den idén). Andra gånger flödar orden och jag får svårt att sätta punkt. Därigenom skapas inläggsserier som den här om att tacka ja.

I föregående inlägg lyfte jag fram hur man kan använda konkreta terminsmålsättningar för att förenkla sin beslutsprocess. Det är en variant av att utarbeta ett ”personal mission statement”, något som rekommenderas i exempelvis Stephen Coveys 7 Habits of Highly Effective People. Vad en sådan avsiktsförklaring ger är en kompass att navigera i tillvaron med. Själv har jag de senaste åren haft följande: ”Lär dig nya saker och hjälp andra att lyckas”. Med stöd i denna har jag sökt mig bort från sådant som jag redan gjort och aktivt valt att dela med mig av vad jag kan till andra.

Men det hela kan förstås kvalificeras vidare. Bland annat genom att sätta upp kriterier och karva fram mer generella principer som kan appliceras till en rad olika situationer. För mig är allt detta ”work in progress”, men förhoppningsvis kan dessa provisoriska idéer ändå ha värde för andra. Om inte annat för att visa upp hur jag arbetar med att förfina – eller rättare sagt förenkla – mina egna beslutsprocesser. Så, without further ado. Här kommer åtta goda skäl att tacka ja till något.

1) Du vill göra det. Hela din kropp vill det. Tanken kittlar.

2) Det hela ligger i linje med din långsiktiga karriärplan. Det är något som för dig i den riktning som du stakat ut, t.ex. för dig närmare ett forskningsfält som du vill börja arbeta inom.

3) Uppgiften är tydligt avgränsad och du har klart för dig hur mycket tid och energi som den kommer ta. Kanske vet du rentav att du kan ta det hela på uppstuds?

4) Du får chansen att lära känna nya intressanta människor eller möjlighet att fördjupa samarbeten med några som du tycker om att arbeta med, t.ex. genom att delta i en workshop eller ett bokprojekt

5) Det är något som du aldrig gjort förut och som befinner sig utanför din comfort zone. Du tvivlar på om du klarar av det och om du verkligen är rätt person. Det känns läskigt. Du tänker: ”vem är jag att…”

6) Du kan hjälpa andra på ett unikt sätt. Om inte du gör det så kommer ingen annan att göra det.

7) Du får så bra betalt att du kan köpa dig fri från andra åtaganden under en längre tid och därmed skapa utrymme för det verkligt viktiga. 

8) Du har tid och energi och luft i kalendern.

Alla dessa åtta skäl väger inte lika tungt och alla behöver inte vara uppfyllda för att jag ska tacka ja till en förfrågan. Exempelvis tackar jag ofta ja till saker som jag kan göra på uppstuds. Däremot är jag betydligt mer restriktiv när det gäller saker som är lösa i kanterna och kan växa sig bortom all kontroll. Jag sätter också mycket stort värde vid punkt 4 och principen: ”Follow the people”. Det vill säga jag kan mycket väl tänka mig att göra sådant som jag inte egentligen är så intresserad av om det sociala sammanhanget är det rätta. Däremot aktar jag mig noga för att göra motsatsen. 

Vad gäller hur jag förändrats över tid så sticker punkt 5 ut. För mig kommer detta att lämna min comfort zone verkligen inte naturligt. Men jag har med tiden lärt mig att vissa obehagskänslor är en bra indikator på att jag faktiskt bör göra något. När rädsla är det tyngst vägande argumentet mot något brukar det vara bäst att strunta i den. En konkret teknik jag använder för att hantera obehaget är att föreställa mig vad mitt framtida jag, säg den jag är om ett år, kommer säga. Svaret är då nästan alltid detsamma. Go.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Vad ska man då tacka ja till?

 

För några veckor sedan skrev jag en krönika i Curie om konsten att, och behovet av, att tacka nej till saker. Den blev – med mina mått mätt – något av en succé. Ovanligt många personer läste, kände igen sig, delade och diskuterade vidare. Via Twitter fick jag lära mig den briljanta tekniken att inför varje nytt år upprätta en lista där man fortlöpande skriver in alla större saker som man tackar nej till. Därigenom får man svart på vitt hur mycket tid som ens disciplinerade ”nej tack” skapar. Tack @AllAllerial och copy på den!

Men utöver bra tips och goda råd restes också följdfrågor, som Ainur Elmgrens ”Vad ska man då tacka ja till?”. Det är onekligen en relevant fråga i sammanhanget. För en forskare kan ju inte bara tacka nej till alla förfrågningar som kommer dennes väg. Eller? Nej, självklart finns det saker som man ska tacka ja till, trots att detta innebär mer arbete och att annat måste sättas på paus. Men hur vet man vilka tåg som är värda att hoppa på och vilka som man ska låta passera?

Själv har jag brottats med de här frågorna i många år. Trogna bloggläsare har återkommande kunnat bevittna hur mitt schema gång efter annan blivit pressat. Mest akut var detta hösten 2020 då jag skrev inläggen ”Uncommit eller buckle down” och ”Om vikten av att uppgradera sitt nej”. Dessa inlägg tog form under en tid då jag upplevde starka fysiska stressreaktioner, däribland ett tryck över bröstet som inte gav med sig. Det vill säga en riktigt allvarlig varningssignal. Detta fick mig att hoppa av en del saker, skjuta upp annat och vara ordentligt försiktig med att skriva in nya saker i kalendern. Jag formulerade också en ny helt överordnad målsättning för vårterminen 2021: att inte känna mig så här (no matter what).

Glädjande nog har jag, så här långt i alla fall, lyckats med detta. För även om jag haft mycket att stå i så har det inte kört ihop sig. Nyckeln till detta har varit det grundliga planeringsarbete jag gjorde i höstas. Där avsatte jag nämligen ordentligt med tid för att fundera på vad jag ville åstadkomma innan jag framåt sommaren 2021 gick på föräldraledighet. Vad var egentligen viktigast under vårterminen? På vad skulle jag fokusera min energi?

Det första jag kom fram till var att jag ville göra vad jag kunde för att mina två böcker, Den gröna vändningen och Ett år av akademiskt skrivande skulle cirkulera och bli lästa. Förfrågningar som haft med detta att göra har jag alltså tackat ja till, exempelvis möjligheten att få prata om någon av böckerna, hålla en workshop, eller skriva en gästkrönika. Mot bakgrund av detta har jag också sett det som självklart att hålla i gång den här bloggen.

Det andra jag kom fram till rörde ett antal artiklar och bokkapitel som jag åtagit mig att skriva tillsammans med andra. Min motivation att verkligen få klart de här sakerna under vårterminen var extra stark eftersom jag föresatt mig att gå på föräldraledighet utan att ha saker hängande över mig. Det är något jag misslyckats med två gånger tidigare i livet och därför lovat mig själv att inte göra om. Här är jag inte riktigt i mål ännu, men det ser lovande ut.

Uttryckt i en sentens har mitt motto för terminen alltså varit: ”Få klart det du ska och se till så att böckerna du skrivit blir lästa”. Därigenom har jag kunnat stämma av saker som dykt upp mot min egen avsiktsförklaring. Främjar förfrågan min agenda eller inte? Om ja, då har jag goda skäl att tacka ja. Om inte? Då krävs det synnerligen goda skäl för att jag ska överväga det. Och sådana finns förstås. Mer om detta i nästa blogginlägg som kommer redan på torsdag!

 

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Ångrar man aldrig ett nej tackar man ja för ofta

En kärnkompetens för forskare är att kunna prioritera bland överflödet av arbetsuppgifter. Misslyckas vi med detta – och det gör de flesta av oss titt som tätt – så svämmar våra kalendrar och arbetsdagar över av åtaganden. Då är det lätt hänt att de långsiktigt viktigaste delarna av vår verksamhet trängs undan av det omedelbart akuta. Istället för att skriva forskningsansökningar svarar vi på mejl. Istället för att utveckla en ny kurs så rättar vi tentor.

Problematiken är kännbar i alla skeden av karriären. Från nybakade doktoranders utmaningar med att balansera kurstagning, seminarier och avhandlingsarbete till ärrade professorers svårigheter att få tid till sin egen forskning. Särskilt vanskligt är det med akademiska framgångar. För om det är något som generar förfrågningar och möjligheter så är det synlighet.

En annan svår period är den tidiga postdoktorfasen. Vissa får då rådet att ”tacka ja till allt”. Det är, vill jag mena, ett fruktansvärt dåligt råd. För det innebär att en forskare uppmanas att förhålla sig helt reaktivt till sin omvärld. Var hamnar man då? Ja säg det. Knappast där forskaren själv har tänkt sig.

Självklart kan det vara värt att hoppa på saker och testa sig fram. Men forskare behöver också ha integritet och en stark inre kompass. Särskilt när osäkerheten är stor eller möjligheterna många. Själv försöker jag sedan något år tillbaka att leva efter en ny devis. Den är, i all sin skenbara enkelhet, som följer: ”Ångrar man aldrig ett nej tackar man ja för ofta”. Jag har provat sentensen på lite olika kolleger och de flesta har nickat gillande. För alla forskare som jag känner har nämligen erfarenheten av motsatsen. Det vill säga att de i efterhand har ångrat ett och annat ja.

Av detta kan vi lära oss att ja och nej har helt olika tids- och känslodimensioner. I stunden känns det bra att tacka ja. Det går snabbt att skriva och man gör någon annan glad. På längre sikt måste man utföra det som man har tackat ja till. Då behöver något annat – som man kanske hellre vill göra då – plockas bort eller skjutas på framtiden.

Att tacka nej känns betydligt jobbigare i stunden. Dels är det trist att göra någon annan besviken. Dels kräver det ofta fler ord. För när vi tackar nej känner vi ofta ett behov av att förklara oss och linda in beskedet. Ibland säger vi av bara farten att vi gärna gör det vid ett senare tillfälle (trots att vi faktiskt inte vill det!). På lite längre sikt är dock ett nej ganska behagligt. Själv har jag i alla fall aldrig blivit besviken när jag tittat på en förmiddag i kalendern och sett att den är helt öppen.

Vad kan man då göra för att omsätta dessa insikter i praktiken? Ja här finns det förstås olika skolor. Vissa förordar att man, inför varje ny förfrågan, ska ställa sig själv frågan hur mycket man hade betalat för att få den här chansen. Om svaret inte är en krona så är svaret garanterat nej. En annan tumregel är att aldrig tacka ja till något som man inte är beredd att skriva in i kalendern. Och där måste man vara ärlig. En föreläsning eller podcast kräver som regel vissa förberedelser – inte minst mentalt. Vissa saker kan man förstås göra på uppstuds, men knappast allt som man blir tillfrågad om.

Slutligen ett tips från Loleen Berdahl som nyligen startat det förträffliga nyhetsbrevet Academia Made Easier. Hon föreslår där att alla forskare ska skriva ihop ett enkelt och generellt hållet ”standardnej” som kan användas oavsett förfrågan. Genom att vänligt tacka för erbjudandet och skriva att man för närvarande inte tar på sig nya åtaganden kan hela nejsägandet komprimeras till ctrl-c/ctrl-v och alltså bli lika enkelt att svara som ett kort och entusiastiskt ja. Gissa om det sparat Berdahl tid genom åren…

Detta blogginlägg publicerades först som krönika i Curie (20/4 2021)

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Om vikten av att uppgradera sitt nej

 

Hösten 2020 har jag tackat nej till många saker som jag egentligen hade velat göra. Det är en konsekvens av att jag, någon månad in på terminen, insåg att det fanns alldeles för lite luft i systemet. Arbetstimmarna räckte helt enkelt inte till för mer än det som jag redan åtagit mig. Och några extra timmar på kvällar och helger fanns inte att tillgå. Sånt är livet med tre barn, varav en bebis.

Samtidigt tror jag inte att vår växande familj är den enda anledningen till att jag just denna höst tvingats uppgradera mitt nej. Lika viktigt är att jag det senaste året gått in i en ny karriärfas. För även om jag inte är faculty så är jag heller inte riktigt en postdoc. Jag är mer etablerad än så. Sedan ett par månader tillbaka är jag biträdande handledare för tre doktorander. Min andrabok är på väg i tryck. Genom den här bloggen – och gästbloggen i Curie – är jag också betydligt mer synlig i forskarsamhället än jag var för några år sedan. Allt detta gör att jag i större utsträckning blir påtänkt för saker. Det är förstås hedrande. Men också svårt. För om jag använder samma kriterier för att tacka ja som för två år sedan så svämmar min kalender över.

Så hur gör man då för att uppgradera sitt nej? Vilka processer kan man använda för att göra besluten enklare? Ett sätt är att göra klart för sig själv vad det är som man verkligen vill uppnå på något eller några års sikt. Är det att söka meritera sig för en fast tjänst? Är det att bygga upp och vårda en forskningsmiljö? Är det att utvecklas som lärare och driva pedagogiskt utvecklingsarbete? Är det att göra sig ett namn i offentligheten? Är det att söka forskningsmedel för ett nytt projekt? Är det att vidga sitt professionella nätverk i nya riktningar? Är det att ta sin internationalisering till en ny nivå? 

Allt det ovanstående är rimliga målsättningar i en situation som min. Men att försöka göra allt på samma gång är inte möjligt. Det säger sig självt att det inte går att ha tio top priorities. Det går kanske max att ha två–tre stycken. Och även då bör man veta rangordningen på dem. För när goda saker ställs mot varandra – säg ett erbjudande om att sitta i VR:s bedömargrupp, vara sakkunnig för en postdoc, hålla i kandidatuppsatsseminariet, vara opponent på en intressant avhandling och bli handledare för en doktorand – ja då kommer det krävas att man gör val. Visst kan man upp till en viss nivå ta av sin forskningstid. Men även där finns det gränser. Och på lite sikt kommer det att få konsekvenser om publiceringstakten sjunker och du slutar upp med att utarbeta nya projekt och skriva ansökningar.

Själv har jag upplevt tiden efter att mitt bokmanus blev färdigt som extra svår att navigera i. Fram till dess hade jag en tydlig top priority: andraboken. Med detta klart för mig blev andra val enkla. Jag kunde till mig själv och andra säga ”nej tack, jag måste få klart min bok”. När granskningskommentarerna på mitt manus kom tillbaka i maj så släppte jag med lätthet allt annat och gav mig hän åt att omarbeta det. Men nu i höst har jag inte haft någon lika stor och självklar top priority. Det har snarare varit många lite mindre saker och det har gjort varje enskild valsituation svårare att hantera.

Kanske är det alltså så enkelt som att jag – efter det att boken blev klar – hamnade i ett prioriteringsvakuum. Vad jag då borde gjort var nog att stanna upp, ta lite ledigt och tänka igenom nästa steg. Nu körde jag på och det var först fram mot oktober som jag kunde börja lyfta blicken. Då hade jag stor glädje av att läsa om Kerry Ann Rockquemores gamla kolumner i Inside Higher Ed. Men också produktivitetsgurun James Clears förträffliga inlägg om att säga nej. Med dessa i bakhuvudet har jag så smått börja hitta tillbaka till min mojo. Och den här veckan har jag med gott samvete tagit höstlov och åkt ut på landet med familjen. Peace out!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Uncommit eller buckle down?

För ett par veckor sedan stod det klart för mig att jag hade för mycket på mitt bord. Det hela kom inte som en chock. Jag visste mycket väl när jag gick på sommarsemester att inledningen på höstterminen var tjock. Det var inte så jag ville ha det, men det var så det var. Förhoppningsvis skulle det lätta sen.

Så blev nu inte riktigt fallet. När jag den 11 september satte mig ner för att göra min sedvanliga fyraveckorsplanering insåg jag att även de kommande veckorna hade tjocknat. För under den intensiva terminsstarten hände det som så ofta händer i akademin. Nya saker bubblar upp. Roliga förfrågningar kommer ens väg. Saker tar lite längre tid än man tror.

Hastigt och lustigt fylls kalendern upp. De vita dagarna försvinner och med ens känns en del av det roliga inte lika roligt längre. Stressen smyger sig på och känslan av kontroll minskar. Det ironiska mitt i allt – särskilt om ni frågar min fru – är att jag driver en blogg om hur man praktiskt kan hantera forskartillvaron. Jag ger workshops om planering och prioriteringar. Ja, just denna höst skriver jag rentav i Curie om det. Folk skulle bara veta...

Situationen jag försatt mig i är på intet sätt obekant för mig. Jag har varit i den förr och också skrivit om den här och här. Trogna bloggläsare vet att jag har en del verktyg för att hantera det uppkomna. Men jag skulle ljuga om jag säger att det är enkelt. Och jag skulle också ljuga om jag säger att det här är sista gången som jag kommer hamna här. Livet fungerar inte så. Man kan ha hur mycket kunskap, principer, gränser, erfarenheter och energi som helst. Diket är ändå aldrig långt borta. Är man människa kommer man då och då att köra ner i det.

Men väl i diket finns det förstås ändå val att göra. För på ett eller annat sätt måste man kravla sig upp och köra vidare. Vad det hela tenderar att koka ned till är ett val mellan två olika strategier: uncommit eller buckle down. Det vill säga börja hoppa av saker eller bita ihop och kämpa på. I min erfarenhet är det förstnämnda svårare men mer effektivt. Följer man essentialism-filosofin så är det den linjen som gäller.

Men den smala vägen är som bekant inte enkel att gå. Själv är jag, likt många andra forskare, en pliktmänniska. Vad jag sagt att jag ska göra gör jag i regel. Min självkontroll är det heller inget fel på. Jag kan tvinga mig själv till både det ena och det andra. Detta kan förstås oavsiktligt – men icke desto mindre – leda till ett direkt självdestruktivt agerande.

Så finns det då inte en tredje vägens strategi? Ptja. Om man inte kört för långt ner i diket så gör det kanske det. Detta skulle i sådana fall vara att buckle down under en bestämd tid. Säg en månad eller max två. Parallellt med detta kan man rensa längre fram i kalendern. Avstyra saker, vänligt tacka nej till nya förfrågningar, delegera och minimera åtaganden. Lyckas man med detta kan man ta sig igenom puckeln i trygg förvissning om att det faktiskt blir lugnare längre fram. Greg McKeown skulle förstås skaka på huvudet, men själv har jag den här gången landat i en sådan hybridstrategi. Förhoppningsvis faller den väl ut!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Från jag till vi

I början på höstterminen 2019 åkte jag, Johan Östling och Anna Nilsson Hammar ut till spa- och konferensanläggningen The Lodge. Den är belägen på Romeleåsen, mitt mellan Malmö och Lund. Maten är bra och utsikten helt fantastisk. Kanske inte riktigt lika fin som Vätterutsikten vid Vista Kulle. Men bra nära för att vara Skåne!

Det vi gjorde på The Lodge var att ägna en dag åt att gemensamt lyfta blicken. Vad ville vi göra tillsammans framöver? Hur kunde vi bygga vidare på det som vi hade åstadkommit? Vilka utmaningar och möjligheter stod den kunskapshistoriska miljön i Lund inför? Vilka satsningar var viktigast och när skulle de ske?

Vid tillfället fanns många osäkra variabler. Varken jag eller Anna visste med säkerhet hur vår forskningsframtid skulle se ut. Det låg i finansiärers och sakkunnigas händer. Men ändå ville vi planera. För den forskarmiljö som vi byggt upp tillsammans var viktig för oss alla tre. Den var något vi ville satsa på oavsett våra exakta arbetsvillkor. Vi ville göra den större, bättre, viktigare.

Dagen började med att vi blickade tillbaka. Vad hade vi egentligen gjort under de senaste fem åren? Hur hade vi gjort det? Vad hade vi lärt oss av det? Varför värderade vi det vi hade så högt? Detta var ett oerhört roligt samtal att ha. Johan beskrev det med orden ”från jag till vi”. Han framhöll att avhandlingsskrivandet på många sätt hade varit ”ett enda stort egoprojekt”. Jag och Anna kände igen oss i det. För även om vi ingått i starka och kollegiala doktorandgemenskaper så gick trots allt doktorandåren i mångt och mycket ut på att förverkliga en individuell dröm.

Det kunskapshistoriska projektet hade redan från början en annan karaktär. Det var ett försök att introducera och vidareutveckla ett internationellt forskningsfält som ingen i Lund hade hört talas om. Till en början var det svårt att imponera på omgivningen. Intellektuellt fanns det – då som nu – många invändningar. Men forskning är, har jag lärt mig, inte enbart – eller kanske ens i första hand – en intellektuell verksamhet. Det är en social och kollektiv process. 

Vi började 2014 med att bygga underifrån. Vi läste och diskuterade texter och umgicks med varandra. Tidigt började vi också försöka skriva ihop. Jag minns att jag och Anna efter ett av de första mötena slogs av en insikt. Vi var med där det hände! Vi var inte dömda att vara nya kulturhistoriker tre decennier efter den nya kulturhistoriens genombrott. Vi kunde vara de första kunskapshistorikerna istället. Den aktuella internationella forskningsfronten var fortfarande fjärran – men den började gå att skönja.

Exakt vad det var vi gjorde 2014–2019 förstod jag inte under tiden som vi gjorde det. Men i dag skulle jag säga att det vi gemensamt skapade förutsättningar för var att ett fält skulle växa fram och breda ut sig. Fältet består av ett antal sammanlänkade vetenskapliga samtal, men har också utvecklats till en lokal kultur vid Historiska institutionen i Lund. I den har många av våra kollegor, nya som gamla, integrerats. Sett utifrån inser jag att vi ägnat oss åt en form av akademiskt entreprenörskap. Det hade jag aldrig trott om mig själv.

När det nu blivit dags att sätta punkt för bloggen och boken inser jag att detta faktiskt också gäller för detta projekt. Mitt syfte har varit, eller åtminstone blivit, att försöka verka för en kulturförändring inom akademin. Jag vill att vi ska tala mer om det som är svårt och känsligt. Jag vill att vi ska hjälpa varandra med att hantera vår gemensamma forskartillvaro på ett bättre sätt. Och jag vill att forskningens mänskliga sidor ska synas och tas hänsyn till. Min förhoppning är att den akademiska kulturen ska bli mer generös och mindre bitter. Detta går förstås inte genom ett trollslag att åstadkomma med en blogg eller en bok. Det kräver konkreta handlingar. Men jag tror – möjligen naivt – på exemplets makt och på de individuella livsvalens betydelse. The essentialist way.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!