Likväl. Allt annat lika så är forskartillvaron betydligt enklare för de som bemästrar nätverkandets konst. Tittar vi upp mot toppen – mot de framgångsrika forskarledarnas värld – så är deras soft and strategic people skills i regel minst lika excellenta som deras forskning. De här personerna har inte bara läst böcker och artiklar på sina fält. De har lärt känna personerna som skrivit dem. De har vänner här och där och överallt.
Men hur blir man en sådan person? Var lär sig forskare att nätverka? Och finns det förresten inte något obehagligt beräknande över strategiska nätverkare? Vill man vara en sådan? Ska verkligen forskarvärlden fungera på det sättet? Nej, det ska väl inte spela någon roll vilka man känner om forskningen man gör håller högsta kvalitet?! Är inte akademin en meritokrati?
Well, så där kan man fundera. Och jag tror nog de flesta av oss gör eller har gjort det. Akademin rymmer trots allt sin beskärda del av idealister. Själv har jag dock med åren blivit allt mindre intresserad av att prata om hur världen borde vara. Jag är mer nyfiken på hur den fungerar och hur man konkret kan gå till väga för att förändra den. Hellre kulturbyggare än kulturkritiker. Och vill man vara en sådan kraft, ja då behöver man kunna nätverka.
På detta område finns det – såklart – mängder av litteratur. Allt från Dale Carnegies självhjälpsklassiker ”How to Win Friends and Influence People” (1936) till moderna nätverksbiblar som Keith Ferrazzis “Never Eat Alone” (2005), Reid Hoffmans "The Startup of You" (2012) eller Porter Gales ”Your Network is Your Net Worth” (2013). För de flesta forskare, särskilt inom humaniora, är den här typen av böcker främmande materia. Men för den som läser dem finns mycket att lära. Och så värst obehagliga är böckernas råd inte heller.
En grundläggande princip som återkommer så gott som överallt är att framgångsrika nätverkare i första hand är personer som ger och hjälper andra. Detta utan några bakomliggande tankar om vad de själva kan få tillbaka. Genom att observera sin omgivning, lyssna och se vilka problem som andra står inför kan de skapa värden. Exempelvis genom att sätta personer i kontakt med andra delar av sina nätverk eller dela med sig av erfarenheter och resurser. Grundformlerna lyder ”don’t keep score” och ”give, give, get”.
En annan återkommande princip är ”build it before you need it”. Det vill säga, goda relationer byggs bäst organiskt, långsamt och på lång sikt. De ska varken vara eller kännas ”transactional”. Motsatsen är personer som – med mycket ojämna mellanrum – hör av sig när de behöver något specifikt från dig. Dessa är i längden inte så kul att hjälpa. I synnerhet inte jämfört med personer som man umgås kontinuerligt med och där relationen handlar om så mycket mer än det strikt professionella.
En tredje central princip är att skickligt nätverkande inte handlar speciellt mycket om att etablera nya kontakter. Det är betydligt viktigare att fördjupa, stärka och vidareutveckla de relationer du redan har än att utbyta visitkort. Själv fick jag på ett möte 2014 en lektion i hur detta kan gå till inom akademin. Det var vår då nya kollega Svante Norrhem, som tidigare varit professor i Umeå, som berättade om hur de hade gått till väga där för att bygga internationella nätverk.
Svante ställde sig framme vid tavlan och ritade upp hur de först anordnade en workshop och bjöd in personer de var intresserade av att lära känna. Det hela var lyckat så nästa år gjorde de gemensam sak igen samt vidgade kretsen. Och på den vägen var det. Vad Svante särskilt underströk var vikten av att återknyta och hålla kontakten. Igen och igen och igen. För det är så man blir goda vänner som hjälper varandra. Och det är av sådana relationer som de bästa nätverkarnas nätverk består.
----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!
