De senaste två åren är det många vetenskapliga sammankomster som skjutits upp. Däribland det Nordiska historikermötet i Göteborg. Men nu i sommar, den 8–11 augusti, ska det äntligen gå av stapeln. Själv har jag precis anmält mig och bokat hotellrum. På schemat står ett rundabordssamtal om kunskapshistoria i de nordiska länderna samt en forskningspresentation tillsammans med Charlotte Nilsson om Aktiespararnas ungdomssatsningar 1985–1994.
Dessa två programpunkter är dock inte det viktigaste med konferensen. Nej, högst upp på min lista står chansen att träffa och umgås med historikervänner från när och fjärran. Såna har jag samlat på mig en hel del sen jag började som doktorand 2008 och tyngdpunkten i mitt professionella nätverk ligger i Sverige och Norden. Bättre tillfälle att träffa så här många bekanta historiker ges inte (även om svenska historikermöten och norska historiedagar inte ska underskattas!).
Men hur ska man få ut så mycket av möjligt av en vetenskaplig konferens? Vad ska man presentera? Och hur ska man göra det? Ja, dessa frågor har på grund av pandemin inte fått speciellt mycket utrymme här på bloggen. Med undantag för inlägget ”Dags för historikermöte” så är det tunnsått i arkivet. Men i takt med att världen öppnat upp igen har önskemål börjat inkomma.
Ett sådant är från Johanna Sjöstedt som undrar hur jag tänker kring att presentera pågående eller avslutad forskning på konferenser. Själv lutar jag starkt åt det senare. Stora vetenskapliga konferenser är, i min erfarenhet, inte speciellt väl lämpade för att få detaljerad och konstruktiv feedback på work-in-progress. Sånt sker bättre i seminarie- eller workshopformat. Däremot är de ett utmärkt sätt att göra sin forskning upptäckbar och komma i kontakt med engagerade läsare som man inte visste fanns.
Min tumregel är alltså att presentera aktuell forskning. Antingen något jag nyligen publicerat eller något som ligger i pipelinen. Alternativt något som befinner sig på ett tidigt idéstadium och vars bärkraft jag vill prova (och tvinga mig själv att tänka ett extra varv kring). Så skedde exempelvis under utarbetandet av mitt nuvarande aktiesparprojekt. Men texter jag är mitt i arbetet med sparar jag som regel till andra sammanhang.
En viktig anledning till detta hör samman med Maria Simonsens fråga om hur jag arbetar med muntliga presentationer. Svaret är att jag tar sådana på uppstuds – alltså utan manus. För att kunna göra detta sätter jag samman en PowerPoint med lite bilder och rubriker (men inga textsjok). Dessa ska jag känna mig bekväm med att prata fritt över. Exakt vad jag kommer säga vet jag alltså inte. Resultatet varierar. Ofta kommer jag i efterhand på något jag borde ha sagt (eller inte sagt!). Men på det stora hela fungerar det här sättet bra för mig. Det hjälper mig att hålla levande presentationer och vara i stunden snarare än i ett manus.
Därtill är det arbetsekonomiskt mycket effektivt. Den tid jag lägger ner är tiden det tar att sätta samman mina slides. När det väl är gjort skriver jag ut presentationen och lägger den åt sidan. Kvällen innan kikar jag igenom den och gör några mental notes. Är det skarpt läge – säg att jag ska vara opponent på en disputation – så går jag igenom det hela i huvudet vid några olika tillfällen. Men i grund och botten litar jag på min egen förmåga att spela på volley.
Därtill vill jag med bestämdhet hävda att själva presentationen inte är en så viktig del av huruvida en konferens blir lyckad eller inte. Det är kring fikaborden, i pauserna, på spontana promenader, över en öl (eller i mitt fall en cola) som det viktigaste händer. Det är där vänskaper knyts och fördjupas. Det är där de mest initierade och ärliga forskningsdiskussionerna förs. Den egna programpunkten avgör kanske 5–10 % av konferensutfallet. Med det synsättet är det lättare att ta det på volley!
Dessa två programpunkter är dock inte det viktigaste med konferensen. Nej, högst upp på min lista står chansen att träffa och umgås med historikervänner från när och fjärran. Såna har jag samlat på mig en hel del sen jag började som doktorand 2008 och tyngdpunkten i mitt professionella nätverk ligger i Sverige och Norden. Bättre tillfälle att träffa så här många bekanta historiker ges inte (även om svenska historikermöten och norska historiedagar inte ska underskattas!).
Men hur ska man få ut så mycket av möjligt av en vetenskaplig konferens? Vad ska man presentera? Och hur ska man göra det? Ja, dessa frågor har på grund av pandemin inte fått speciellt mycket utrymme här på bloggen. Med undantag för inlägget ”Dags för historikermöte” så är det tunnsått i arkivet. Men i takt med att världen öppnat upp igen har önskemål börjat inkomma.
Ett sådant är från Johanna Sjöstedt som undrar hur jag tänker kring att presentera pågående eller avslutad forskning på konferenser. Själv lutar jag starkt åt det senare. Stora vetenskapliga konferenser är, i min erfarenhet, inte speciellt väl lämpade för att få detaljerad och konstruktiv feedback på work-in-progress. Sånt sker bättre i seminarie- eller workshopformat. Däremot är de ett utmärkt sätt att göra sin forskning upptäckbar och komma i kontakt med engagerade läsare som man inte visste fanns.
Min tumregel är alltså att presentera aktuell forskning. Antingen något jag nyligen publicerat eller något som ligger i pipelinen. Alternativt något som befinner sig på ett tidigt idéstadium och vars bärkraft jag vill prova (och tvinga mig själv att tänka ett extra varv kring). Så skedde exempelvis under utarbetandet av mitt nuvarande aktiesparprojekt. Men texter jag är mitt i arbetet med sparar jag som regel till andra sammanhang.
En viktig anledning till detta hör samman med Maria Simonsens fråga om hur jag arbetar med muntliga presentationer. Svaret är att jag tar sådana på uppstuds – alltså utan manus. För att kunna göra detta sätter jag samman en PowerPoint med lite bilder och rubriker (men inga textsjok). Dessa ska jag känna mig bekväm med att prata fritt över. Exakt vad jag kommer säga vet jag alltså inte. Resultatet varierar. Ofta kommer jag i efterhand på något jag borde ha sagt (eller inte sagt!). Men på det stora hela fungerar det här sättet bra för mig. Det hjälper mig att hålla levande presentationer och vara i stunden snarare än i ett manus.
Därtill är det arbetsekonomiskt mycket effektivt. Den tid jag lägger ner är tiden det tar att sätta samman mina slides. När det väl är gjort skriver jag ut presentationen och lägger den åt sidan. Kvällen innan kikar jag igenom den och gör några mental notes. Är det skarpt läge – säg att jag ska vara opponent på en disputation – så går jag igenom det hela i huvudet vid några olika tillfällen. Men i grund och botten litar jag på min egen förmåga att spela på volley.
Därtill vill jag med bestämdhet hävda att själva presentationen inte är en så viktig del av huruvida en konferens blir lyckad eller inte. Det är kring fikaborden, i pauserna, på spontana promenader, över en öl (eller i mitt fall en cola) som det viktigaste händer. Det är där vänskaper knyts och fördjupas. Det är där de mest initierade och ärliga forskningsdiskussionerna förs. Den egna programpunkten avgör kanske 5–10 % av konferensutfallet. Med det synsättet är det lättare att ta det på volley!
Vidare bloggläsning:
"'Man har aldrig så mycket tid som när man är doktorand' (Curieblogg #4)"
"Vägen till ett nytt forskningsprojekt. Del 2"
----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar