onsdag 27 mars 2024

Fem läs- och lyssningstips (mars 2024)

 


#1

I stora som små organisationer är det vanligt att nya saker införs. Det är betydligt ovanligare att saker plockas bort. Men i Helsingborgs stad pågår experiment med att temporärt sluta göra saker och sedan utvärdera resultatet. Susanne Nyström skrev klokt om detta i DN. Inspirerande!



#2

Vad är stofilt skrivande? Och hur undviker man det? Träffsäker krönika i Curie av Tryggve Nevéus.




#3 

Via alltid intressanta Förlagspodden fick jag tips om den här bladvändaren, skriven från toppen av den amerikanska förlagsindustrin. Välskriven, witty och vilka anekdoter!



#4

Sedan ett tid tillbaka gör Tim Ferriss ibland "walk and talk"-podcasts. Jag är ett fan av detta lite kortare format, särskilt när Seth Godin är med (episod #728). Lyssna till exempel här.




#5

Jag hade höga förväntningar på Cal Newports senaste bok och tyvärr levde den inte riktigt upp till dem. Men ändå. Det är en bok väl värd att läsa!


----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 


tisdag 26 mars 2024

Om glädjen i att vara historiker

 



Den plats där jag insåg att jag ville bli historiker var specialläsesalen på Universitetsbiblioteket i Lund. Jag kom dit första gången hösten 2005 när jag skulle skriva kandidatuppsats. Det material som jag hade beställt fram var tryckta likpredikningar från 1600-talet. I dessa fanns så kallade ”personalier”, en litterär genre som kan liknas vid vår tids nekrologer. Genom att analysera livsberättelserna och de karaktärsdrag som lyftes fram gick det att säga mycket om tidens ideal.

Texterna var tryckta på frakturstil. Till en början kunde jag inte tyda dem. Det var bara tecken och trycksvärta. Min handledare hade sagt att stilen var ganska enkel att läsa, men så kändes det inte. Det gick långsamt, långsamt och mycket gick mig förbi. Men så en dag lossnade det. Plötsligt kunde jag läsa obehindrat!

Läsningen var också någonting högst fysiskt. Jag bläddrade i tunna häften, tryckta för bortåt 400 år sedan. Där fanns spår av människor som en gång levt, tänkt och känt – precis som jag. Deras omständigheter var såklart enormt annorlunda, men där fanns också saker att känna igen sig i, saker som var sig likt.

När jag ett par år senare skrev min magisteruppsats återvände jag till specialläsesalen. Då hade jag förstått att doktorand var någonting man kunde bli och att en riktigt bra uppsats var biljetten in. Jag tog sats och gjorde ett försök som bar.

För ett par veckor sedan var jag än en gång tillbaka i specialläsesalen. Den här gången läste jag affärstidningar från 1980-talet, mer bestämt den regionala uppstickaren ”Sydsvenska affärer”. Det är inte lika svindlande tidsavstånd som när jag var student. Men å andra sidan har jag större kunskaper, mer erfarenhet och fler insikter om vad som kan göras med materialet. Och det är inget snack om att 1980-talet är historia!

Samtidigt är det – till skillnad från 1600-talets likpredikningar – en historia som uppenbart står i kontakt med vår samtid och mitt eget liv. Det som hände då har format den värld jag levt och lever i, på samma sätt som vissa initativ som tas i dag kommer påverka 2060-talet på djupet. Självklart kan man dra sådana längre linjer också från 1600-talet, men det rör sig på en annan nivå.

Och personligen tycker jag det finns starkare argument till varför historiker ska ägna sig åt att studera mer avlägsna tidsperioder än att söka förklara samtiden. Exempelvis värdet av att lära känna någonting genuint annorlunda eller de existentiella dimensionerna som det öppnar upp kring hur det varit att vara människa. 

Därtill har nyfikenhetsdrivet kunskapssökande också ett egenvärde. Det är samhällsnyttigt att komma ihåg det. 

Likväl. Som enskild forskare kan man inte göra allt. I synnerhet inte samtidigt. Och att som historiker rota runt i 1980-talets värld innebär – faktiskt – också en känsla av att ”vara först”. För jag är så pass välsocialiserad i forskarsamhället att jag vet att en del av det material som jag tittar på, det har ingen annan tittat på sedan det deponerades. Och kanske kommer aldrig någon titta på det igen. Vem bryr sig om ett halvlyckat försök att skapa en sydsvensk affärstidning? Är inte livet för kort?

Ptja, det kan man fundera över. Men har man förmånen att vara historiker är man i sin fulla rätt att lägga tvivlen åt sidan och gå upp i det förflutna. Det är en del av jobbet!




----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

tisdag 19 mars 2024

Därför borde du (och jag) ha en nedstängningsritual



De allra flesta vardagar lämnar jag kontoret vid 16. Jag sätter mig på cykeln och trampar i väg för att hämta ett barn eller två. Snart är det dags att laga mat, spela memory, lägga i en tvätt och skjutsa till en träning.

Egentligen borde det vara enkelt att släppa jobbet. Men så är det ju inte. Alltför ofta så är huvudet kvar i något oavslutat.

Ett obesvarat mejl, en ofärdig presentation, en text som söker sin form. Eller så kanske jag väntar på ett besked eller svar från någon. Då är det lätt att ”bara kolla mejlen snabbt”. Och gör jag det är det svårt att behålla fokus. För allt som oftast ligger det någonting annat där, en sak till som ”bara ska stökas undan”.

Så vad kan man göra för att inte hamna där? Hur gör man för att upprätta – och upprätthålla – robusta gränser mellan arbetstiden och resten av livet?

Vänder vi oss till Cal Newport, aktuell med boken ”Slow Productivity”, så finns det en teknik som är bättre än alla andra: att ha en nedstängningsritual. Det vill säga en serie steg som man utför i slutet på varje arbetsdag för att avsluta saker, reflektera över dagen som varit och planera dagen som kommer.

I tid talar vi om ungefär 15–30 minuter. Och dessa ska helst se likadana ut varje dag. Syftet är att – i sann David Allen/Getting Things Done-anda – få ut allt oavslutat ur huvudet och ned på ett papper (en så kallad ”hjärndumpning”). Därefter stänger man ned.

I den bästa av världar går man sedan och tränar och ställer om. En ny del av dagen kan börja.

Nedstängningsritualen innebär – nota bene – att man sen inte tillåter det att flöda in några nya saker. Arbetsdagen är avslutad. Så det spelar ingen roll om det fortsätter att trilla in grejer på mejlen. Det vet inte du om. Du är ledig. Vad som växer över kvällen och natten kan du ta dig an i imorgon.

Kanske först klockan 10 eller 11 efter att du gjort ett par djuparbetspass på det där skrivprojektet som du gett högsta prioritet? Kanske kan du rentav hålla dig till efter lunch?

Själv lyckades jag med just detta ett par dagar på raken för några veckor sedan. Hastigt och lustigt var den där artikelgenomskrivningen, som jag hade våndats en hel del över, gjord.

Och vad hade hänt i mejlkorgen under tiden? Inte speciellt mycket. För det är ju så att om man inte svarar och skickar mejl – ja då kommer det inte lika många mejl tillbaka. Kommunikationsflodens storlek och styrka är, åtminstone delvis, ett resultat av ens egna handlingar.

Med andra ord så vet jag en sak som jag vill förändra under 2024. Jag vill få en nedstängningsritual på plats. Och jag tror det vore bra om övergången från arbete till familjeliv bestod av lite ställtid. Så kanske är det dags att sluta cykla och börja gå hem.

Hur gör du förresten själv? Har du – eller har du i perioder haft – en nedstängningsritual? Vad har varit nyckeln till att få det att fungera över tid?


*




I senaste avsnittet av Strukturpodden intervjuas jag om "Ta din tid". Lyssna gärna! 


----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

tisdag 12 mars 2024

Vad tolererar du?





För ett par veckor sedan var jag inbjuden till min vän Martin Hassler Hallstedts bokklubb. De hade på hans initiativ läst ”Ta din tid” och jag fick därigenom chansen att direkt möta läsare som lever och verkar i helt andra världar än min egen. Kring bordet satt två läkare, en entreprenör/investerare, en psykolog och så jag.

Kvällens samtal var alltför vindlande för att återges här, men det var mycket som kom upp som jag har tänkt vidare på. Däribland vad man i olika yrkesliv tolererar.

Läsarna slogs av den långsamhet och frihet som präglar historikertillvaron. Men också hur en historiker själv, år ut och år in, behöver bestämma vad denne ska ägna sig åt. Detta utan att frukterna av valen blir synliga förrän många år senare.

Det gäller att tolerera osäkerhet, frihet och ansvar.

Kontrasten till en kliniskt verksam läkare – även en högt uppsatt sådan – är stor. Denna behöver kunna tolerera helt andra saker, som att bli styrd, vara reaktiv och kastas mellan olika kontexter. Yrkesvalet har också en annan typ av uppsidor: som att omedelbart kunna hjälpa andra och göra skillnad, ha en hög och säker lön, samt att få omgivningens respekt för det man bidrar med.

En annan sak vi diskuterade var värdet av att ”nischa ner sig”, det vill säga att medvetet välja at bli riktigt bra på någonting avgränsat och tjäna en specifik målgrupp – snarare än att söka vara en generalist som kan hjälpa många med mycket (men inte vara bäst på något). Det exempel jag lyfter fram i boken är Eleanor Beaton, grundare och vd för det kanadensiska företaget Safi Media, som hjälper kvinnodrivna företag att öka sin årliga vinst från hundratusentals dollar till miljontals.

Beaton väljer med gott samvete bort män, kvinnliga chefer i offentlig verksamhet och storföretagsledare som potentiella kunder. De kan anlita någon annan. Hennes ambition är att dominera ett väl utvalt segment av marknaden och växa tillsammans med sina ideala klienter. ”I’m no genius, but I’m smart in spots, and I stay around those spots”, för att tala med IBM:s legendariska vd Tom Watson.

”Jag köper principen”, sa en av läkarna runt bordet, ”men det kräver att man tolererar en högre grad av ensidighet”.

Och det är förstås sant. Även om jag själv inte tidigare tänkt på det. För här tror jag också forskare sticker ut. Jag känner mängder av människor som kan ägna fyra, fem och tio år av sina liv åt något som, trots allt, är ganska smalt. Hur mycket kan man egentligen säga om aktiesparandets popularisering eller miljöfrågornas genombrott? Hur länge kan man driva en forskarblogg utan att få slut i tanken?

Personligen ser jag – ironiskt nog – mig själv som varandes åt det rörliga och nyfikna hållet. Jag kan stanna inom ett fält under en hel del år utan att tröttna. Men det finns många andra som jag inte kan mäta mig med. Som förmår borra längre och djupare. Det är i jämförelse med dem som jag är rörlig.

För under kvällen med bokklubben började jag se på mig själv med lite andra ögon. Allt är ju relativt. Gissningsvis skulle de allra flesta tröttna rätt snabbt på att gå i mina skor. Den överväldigande majoriteten hade varken tolererat ensidigheten, osäkerheten eller det konstanta kravet på självledarskap.

De här tankarna snurrade sedan vidare hos mig under min kusin Jonatan Nästesjös disputation den 1/3. Samtalet mellan honom och opponenten kretsade kring hans forskning om hur unga forskare navigerar i en osäker tillvaro, vilka de litar på och hur de väljer att spela spelet (och ställa sig utanför det!). Jag har alltid gillat verbet ”navigera”, men frågan är hur mycket som handlar om att ”tolerera” samt hur detta förhåller sig till allt det som finns på pluskontot?

För alla arbeten har ju upp- och nedsidor. Frihet har en kostnad. Trygghet en annan. Och man behöver inte älska precis allt med sitt yrkesval. En del saker får man lära sig att tolerera.



----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

tisdag 5 mars 2024

Kontinenter & expeditioner

 



Många planerade forskningsprojekt och samarbeten blir det aldrig någonting med. Ibland ger man upp på ett tidigt stadium. Du själv eller dina kollegor inser efter ett tag att varken tiden eller energin räcker till för att knåda ihop pilotprojekt och ansökningar. Andra gånger gör man allt vad som krävs, men finansieringen uteblir år efter år. Till slut ger man upp.

Det kan vara både bittert och skönt.

Själv har jag en del döda och begravda projekt och samarbeten från året efter disputation. Jag sprang då på många bollar i många olika konstellationer. I fikarummet sa jag skämtsamt att jag inte visste vad jag skulle forska om som postdoc. ”Vi får se vad som träffar. Det kan bli lite vad som helst.”

Något år senare stod det klart att ingenting hade träffat. Av mina många idéer blev det nada zip. Det var tur, för mina idéer var inget vidare. Och anledningen var bland annat det faktum att jag spred min energi i en massa orelaterade riktningar. Det funkade inte att arbeta så. I alla fall inte för mig.

Vad jag med tiden landat i är att försöka vara långsiktig, proaktiv och söka synergieffekter mellan vad jag gör. Jag ser på min forskning som utforskandet av olika kontinenter. Till dessa skickar jag olika expeditioner, som kan ha olika finansiärer och tidsramar.

Till kontinenten ”miljöfrågornas genombrott” skickade jag en expedition med specialfokus på Skåne, en annan med presshistorisk inriktning och ett flertal som seglade under kunskapshistorisk flagg. Dessa olika projekt var relaterade till varandra och kunde med tiden utgöra stommen i ”Den gröna vändningen”. Men varje enskilt projekt var avgränsat och tidsbestämt.

Detta fokuserade arbetssätt gav en helt annan utdelning än mitt splittrade. Och det skänkte ett lugn till forskningsprocessens olika faser.

För det var aldrig hela världen om en ansökan inte gick igenom. Arbetet med den var en del av en större process där inläsning, insamling av material, problemformulering och nätverksbyggande hängde ihop. I perioder kunde jag också koppla min undervisning dit. Liksom min utåtriktade verksamhet. Det gjorde – tror jag! – att summan blev större än delarna.

Men när blir man då färdig med en kontinent? Hur lång tid tar det? Ptja, det är svåra frågor. Men säg mellan 5 och 10 år? För det tar lång tid att lära känna ett fält så väl att man kan ställa och besvara riktigt bra forskningsfrågor. Samtidigt avtar någon gång marginalnyttan och i regel också det personliga engagemanget. Och då är det kanske dags att röra sig vidare? Eller i alla falla hitta en annan del av kontinenten att belysa.

Dock finns det förstås många olika forskartyper. Vissa är outtröttliga, andra mer rastlösa. Vissa behöver växelbruka sina intressen, andra kan röra sig i samma cirklar år ut och år in. Vissa återvänder efter ett tag till en gammal kontinent med nya ögon och frågor, andra bränner skeppen och kastar bort kartan.

Hur gör och tänker du?


*


Den 12/3 klockan 13 har ni – var ni än bor – chans att lyssna på mig tala på temat "Popular capitalism and the digital age, c. 1980–2020" på det Digitalhistoriska seminariet som anordnas av Sune Bechmann Pedersen på Stockholms universitet. Mer information och anmälningslänk finns här (länk).  

Den 12/3 klockan 19.30–21.30 har ni som bor i Lund med omnejd möjlighet att höra mig föreläsa på Filosoficirkeln på temat "Arbete - nu och i framtiden". Det blir både kunskapssamhällets historia och "Ta din tid"! Platsen är LUX aula och inträdet är fritt. 







----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!