För ett par veckor sedan var jag inbjuden till min vän Martin Hassler Hallstedts bokklubb. De hade på hans initiativ läst
”Ta din tid” och jag fick därigenom chansen att direkt möta läsare som lever och verkar i helt andra världar än min egen. Kring bordet satt två läkare, en entreprenör/investerare, en psykolog och så jag.
Kvällens samtal var alltför vindlande för att återges här, men det var mycket som kom upp som jag har tänkt vidare på. Däribland vad man i olika yrkesliv tolererar.
Läsarna slogs av den långsamhet och frihet som präglar historikertillvaron. Men också hur en historiker själv, år ut och år in, behöver bestämma vad denne ska ägna sig åt. Detta utan att frukterna av valen blir synliga förrän många år senare.
Det gäller att tolerera osäkerhet, frihet och ansvar.
Kontrasten till en kliniskt verksam läkare – även en högt uppsatt sådan – är stor. Denna behöver kunna tolerera helt andra saker, som att bli styrd, vara reaktiv och kastas mellan olika kontexter. Yrkesvalet har också en annan typ av uppsidor: som att omedelbart kunna hjälpa andra och göra skillnad, ha en hög och säker lön, samt att få omgivningens respekt för det man bidrar med.
En annan sak vi diskuterade var värdet av att ”nischa ner sig”, det vill säga att medvetet välja at bli riktigt bra på någonting avgränsat och tjäna en specifik målgrupp – snarare än att söka vara en generalist som kan hjälpa många med mycket (men inte vara bäst på något). Det exempel jag lyfter fram i boken är
Eleanor Beaton, grundare och vd för det kanadensiska företaget Safi Media, som hjälper kvinnodrivna företag att öka sin årliga vinst från hundratusentals dollar till miljontals.
Beaton väljer med gott samvete bort män, kvinnliga chefer i offentlig verksamhet och storföretagsledare som potentiella kunder. De kan anlita någon annan. Hennes ambition är att dominera ett väl utvalt segment av marknaden och växa tillsammans med sina ideala klienter. ”I’m no genius, but I’m smart in spots, and I stay around those spots”, för att tala med IBM:s legendariska vd
Tom Watson.
”Jag köper principen”, sa en av läkarna runt bordet, ”men det kräver att man tolererar en högre grad av ensidighet”.
Och det är förstås sant. Även om jag själv inte tidigare tänkt på det. För här tror jag också forskare sticker ut. Jag känner mängder av människor som kan ägna fyra, fem och tio år av sina liv åt något som, trots allt, är ganska smalt. Hur mycket kan man egentligen säga om aktiesparandets popularisering eller miljöfrågornas genombrott? Hur länge kan man driva en forskarblogg utan att få slut i tanken?
Personligen ser jag – ironiskt nog – mig själv som varandes åt det rörliga och nyfikna hållet. Jag kan stanna inom ett fält under en hel del år utan att tröttna. Men det finns många andra som jag inte kan mäta mig med. Som förmår borra längre och djupare. Det är i jämförelse med dem som jag är rörlig.
För under kvällen med bokklubben började jag se på mig själv med lite andra ögon. Allt är ju relativt. Gissningsvis skulle de allra flesta tröttna rätt snabbt på att gå i mina skor. Den överväldigande majoriteten hade varken tolererat ensidigheten, osäkerheten eller det konstanta kravet på självledarskap.
De här tankarna snurrade sedan vidare hos mig under min kusin
Jonatan Nästesjös disputation den 1/3. Samtalet mellan honom och opponenten kretsade kring hans forskning om
hur unga forskare navigerar i en osäker tillvaro, vilka de litar på och hur de väljer att spela spelet (och ställa sig utanför det!). Jag har alltid gillat verbet ”navigera”, men frågan är hur mycket som handlar om att ”tolerera” samt hur detta förhåller sig till allt det som finns på pluskontot?
För alla arbeten har ju upp- och nedsidor. Frihet har en kostnad. Trygghet en annan. Och man behöver inte älska precis allt med sitt yrkesval. En del saker får man lära sig att tolerera.
----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!
