Forskaren i framtidens offentlighet

 

Den 28 augusti i år står Björn Lundberg, jag och Centrum för kunskapshistoria (LUCK) värdar för endagskonferensen ”Forskaren i framtidens offentlighet”. Det är gratis att delta, men antalet platser är begränsat till 89. När detta inlägg publiceras är det bara ett ensiffrigt antal kvar. Det tycker vi är kul! För det visar att fler än vi tycker att frågorna är viktiga. Och att programmet vi snickrat ihop är starkt! 

Ja, det är så bra att den här veckans blogginlägg består av det. Ta chansen och knip en av de sista platserna vetja! Tiden är 9-16 och platsen är LUX, C: 126. Anmälan sker här: HTTPS://TINYURL.COM/MRYAK2V5 

Det som kommer hända är följande:

9.15      Välkomsthälsning 

             Björn Lundberg (LU) & David Larsson Heidenblad (LU)

9.30     Framtidens texter 

            Louise Bringselius (Handelshögskolan)

            Julia Svensson (Sydsvenskan)

            Axel Vikström (LU)

            Moderator: Johan Östling (LU)

 
10.15      Paus


10.45      Att skapa nya arenor

               Eva Bonde (Historiskan)

               Björn Lundberg (LU)

 

11.20     Socialiseringsmönster och publiceringsmönster

              Lovisa Brännstedt (LU; Humtank)

              David Larsson Heidenblad (LU)

12.00     Lunch

13.00     Framtidens ljud

              Andreas Bergh (LU; Bergh & Wernberg)

              Rakel Chukri (Sydsvenskan: Gräv bort Skåne!)

              Ola Söderholm (Stormens utveckling)

              Moderator: Emma Severinsson (LU)

14.00     Paus

14.30     Hur forskare blir författare

              Lars Molin (Norstedts)

              Björn Lundberg (LU)

 

15.15    Avslutning med fika

Vidare bloggläsning

"Historikerna tar över"

"Ljud > text?"

"Är socialiseringsmönster viktigare än publiceringsmönster?"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Vilken plats ska svenska språket ha på svenska universitet?

 

Vilken plats ska svenskan ha på svenska universitet? Bör det vara ett språk för forskning, undervisning, administration och samtal i fikarummet? Kan vi förvänta oss att människor som flyttar hit för en doktorandtjänst, ett lektorat eller en professur lär sig svenska inom en viss tidsrymd? Eller ska engelska vara universitetens lingua franca?

De här frågorna är centrala för alla oss som verkar i universitetsvärlden. Och på ett par decennier har det skett mycket stora förändringar. Många humanistiska och samhällsvetenskapliga discipliner har internationaliserats och anglifierats totalt. Andra – som de historiska ämnena – är alltjämt hybrider. Även om det har varit tydligt vilken riktning vinden har blåst i under 2000-talet.

Utvecklingen framställs ofta som ofrånkomlig och som ett nödvändigt gott. För Sveriges konkurrenskraft som forskningsnation måste vi kunna rekrytera de allra bästa och då behöver vi ha hela världen som upptagningsområde. Men är det så på alla samhällsområden? Gäller det med självklarhet för rättsväsendet och skolan, för politiken och näringslivet? Och bäst för vad? Bäst för vilka?

De här frågorna är inte enkla. De är känsliga och personliga. De är politiska. Det handlar om olika intressen och värden som står mot varandra. Och jag tror inte att ni som läser den här bloggen tycker lika i frågan. Även om dess svenskspråkighet rimligen skapar en viss bias.

Med tanke på hur centrala frågorna är och hur genomgripande förändringen varit så är det förvånande hur lite de ändå har diskuterats. Kanske är det för att vi tycker så olika? Kanske är det för att frågan är så känslig? Kanske är det för att vi bryr oss så mycket om forskning och inte riktigt lika mycket om grundutbildningen?

I dessa banor snurrar mina tankar efter att ha läst Ola Håkanssons och Peter Svenssons nya bok ”På engelska förstår jag ungefär: Om anglifieringen av svensk högre utbildning” (2024). De sätter studenternas lärande i centrum. Och där är bilden som forskningen ger entydig. Människor lär sig bättre på sitt modersmål. Och för de allra flesta studenter vid svenska universitet innebär detta svenska.

De har också intervjuat verksamma universitetslärare som vittnar om att undervisning på engelska är något annat än på svenska. Tanken är inte lika skarp, snabb och spontan. Så när ett seminarium eller en kurs byter språk från svenska till engelska av hänsyn till att någon av deltagarna inte talar svenska. Då händer något med kvaliteten. Den blir inte lika hög. Tillsammans når man inte lika djupt.

Broken english i stället för sitt bästa.

Språkfrågan slår förstås också ojämnt. Den har klass-, ålders- och geografiska dimensioner. Det är värt att hålla i minnet. För en fråga som ligger och skvalpar under det hela är vilka människor som svenska universitet ytterst tjänar.

Även här tror jag ni som läser den här bloggen tycker lite olika. Kanske bär många av oss också olika motstridiga ståndpunkter inombords? Vad tycker och tänker ni?

Vidare bloggläsning

"Om att skriva på engelska respektive svenska"

"Mobilitet"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!