Vad är ett lyckat utfall för en akademisk text?

 

Går det att mäta hur lyckad en akademisk publikation är? Och i sådana fall hur? Ptja, på just det här området så tror jag faktiskt att det går. Åtminstone har jag själv under de senaste åren börjat bilda mig en allt starkare uppfattning i frågan om vilka metrics som spelar roll och vilka som inte gör det. Huruvida jag har rätt eller inte återstår att se. Ty det speciella med akademiska texter är att det tar många år – kanske bortåt ett decennium – innan deras vetenskapliga betydelse står klar.

Så vad är då ”key performance indicator” för akademiska texter? Jo, i linje med årets första blogginlägg (”Vad spelar roll på tio årssikt?”) så tror jag att akademiska texters genomslag bör bedömas utifrån vilka relationer som de skapar och utvecklar. De bästa texterna gör att du får nya vänner, kollegor och värdefulla kontakter. Ja, sett i detta perspektiv kan enskilda texter ge avkastning i decennier, kanske under hela ditt liv!

Viktigt här är att inte stirra sig blind på siffrornas storlek. För en text som leder till ett enskilt fruktbart samarbete inom ett område som du verkligen bryr dig om är såklart mer lyckad än en text som leder till tiotals eller hundratals kontakter på områden som du inte vill vara på. Tumregeln lyder: Överskatta inte stora siffror – underskatta inte små.

Detta leder vidare in på vad som, enligt min erfarenhet, tenderar att vara ”vanity metrics”. Här finns saker som klicks, likes, delningar, nedladdningar, citeringar och visningar. Ibland kan sådant såklart ha betydelse. Men oftast är det förrädiskt brus. Åtminstone om det inte i förlängningen leder till några nya eller fördjupade relationer.

Givet att jag har rätt i det ovanstående så framträder här också värdet av gemensamma skriv- eller bokprojekt tydligare. En antologi eller samförfattad artikel bör inte bedömas utifrån hur många läsare den får utan utifrån vilka relationer som den skapar. Och på detta område kan ett par workshops där forskare diskuterar varandras texter ha ett mycket högt långsiktigt värde. Detta alldeles oavsett om själva slutprodukten recenseras, refereras eller blir tungan på vågen i någon tjänstetillsättning. ”It´s about the relationships, stupid!”.

Men gäller detta då bara akademiska publikationer? Eller bör samma princip vara vägledande när vi bedömer andra texter som vi skriver? Ptja, jag gör för egen del ingen strikt åtskillnad. Det är såklart roligt i stunden om något av mina blogginlägg eller en artikel i dagspressen får många läsare. Men betydligt viktigare är om en text leder till en lunch, ett samtal och en vänskap. Eller ett stimulerande tankeutbyte med en god kollega.  

Mina erfarenheter på detta område är också att korrelationen mellan antalet läsningar och relationsbyggande är ganska oklar. Vissa texter – säg Den gröna vändningen eller ”Frågan om studsmattan gjorde ont i magen” – leder förvisso till både läsningar och relationer. Men många andra texter leder till det ena, men inte till det andra. Och när så är fallet gör man klokt i att värdesätta den lilla signalen och bortse från det stora bruset. Det är en princip värd att leva efter.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Ljud > text?

 

Varje vecka lyssnar jag på Cal Newports podcast ”Deep Questions”. Avsnitten släpps på måndagar och är ungefär en timme långa. Jag lyssnar på dubbel hastighet vilket gör att lyssningen tar mig en joggingrunda eller ett städpass i köket. Så gott som varje vecka plockar jag upp något intressant eller användbart. Varje månad köper jag minst en bok som han tipsar om. Det här är utan tvekan en av mina absolut viktigaste informationskanaler. Det är kurerat innehåll av högsta kvalitet. Är man intresserad av skärningspunkten kultur och teknologi samt hur kunskapsarbete bäst görs så är det Cal Newport man ska lyssna på.

Förra veckans avsnitt, episod 238, handlade om läsning. Det inleds med att Newport berättar om att han nyligen varit sjuk. När han låg utslagen orkade han inte läsa. Men han orkade lyssna på en podcast. Utifrån denna erfarenhet utvecklar han sina tankar om hur kognitivt krävande läsande är, även för en person som likt Newport ägnar ett par timmar varje dag åt kvalificerad läsning. Själv har jag de senaste åren gjort samma erfarenheter. Jag ägnar också ett par timmar varje dag åt att läsa böcker. Normalt sett känner jag inget motstånd. Bokläsning är bland det bästa jag vet. Det är så jag absolut helst tillägnar mig någonting. Men är jag sliten så orkar jag inte. Och jag kan omöjligen läsa samtidigt som jag tränar eller lagar mat.

Häri ligger det strömmade ljudets kraft. Det kan göras samtidigt som annat och det är inte speciellt kognitivt krävande. Kontentan av detta är att det finns fler lyssnare och mer lyssningstid i världen än det finns läsare och lästid. Vill man nå riktigt många 2020-talsmänniskor så kan man inte ignorera strömmat ljud. Detta är något som dagstidningar och andra medieföretag är mycket väl medvetna om. Men är vi det inom akademin?

Jag är osäker. Akademin är en utpräglad skriftkultur. Kanske den skriftligaste vi har. Vi som befinner oss här är tränade i att läsa även svårtillgängliga texter och sätter stort värde vid det skrivna ordet kondenserade kvaliteter. Det är vårt viktigaste tankeredskap och centralt för hur vi kommunicerar med varandra. Likväl. Även forskare tycker det är jobbigt att läsa och de flesta av mina kollegor tycker att de läser för lite. Jag vet också att en hel del av dem lyssnar betydligt mer än de läser. 

Så frågan är om vår kommunikativa strategi borde riktas om? Borde en större del av den vetenskapliga kommunikationen ske via inspelat ljud? Jag talar alltså här både om interna och externa meningsutbyten. Är det kanske rentav så att det vi önskar oss är en vetenskaplig audio-offentlighet? Där olika fält har sina prestigefulla podcasts likaväl som sina prestigefulla tidskrifter? Kan ett samtal peer-reviewas?

Det hela kan dras längre. På årets första dag skrev Victor Malm träffande om den ”märkliga ingenmansbukten mellan universitetens högre seminarier och tidningarnas kultursidor”. Det är ett tomrum som en del har försökt att fylla med text. Men kanske är det inte läsarna som är bryggan utan lyssnarna? Kanske är det där som de redaktionella satsningarna och resurserna borde sättas in? 

Om vi återvänder till Cal Newport så ser vi att det ena inte behöver utesluta det andra. Han har sin podcast och sin YouTubekanal. Men han skriver också regelbundet i The New Yorker, ger ut böcker, bloggar och publicerar forskningsartiklar. Det är uppenbart att han själv värdesätter det skrivna ordet högst. Men det är genom strömmat ljud som han interagerar med sin växande publik. 

Och jag kan inte se annat än att här finns enorm potential för svenska forskare som vill vara med och bygga en bättre offentlighet och akademi.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!