Hösten 2020 har jag tackat nej till många saker som jag egentligen hade velat göra. Det är en konsekvens av att jag, någon månad in på terminen, insåg att det fanns alldeles för lite luft i systemet. Arbetstimmarna räckte helt enkelt inte till för mer än det som jag redan åtagit mig. Och några extra timmar på kvällar och helger fanns inte att tillgå. Sånt är livet med tre barn, varav en bebis.
Samtidigt tror jag inte att vår växande familj är den enda anledningen till att jag just denna höst tvingats uppgradera mitt nej. Lika viktigt är att jag det senaste året gått in i en ny karriärfas. För även om jag inte är faculty så är jag heller inte riktigt en postdoc. Jag är mer etablerad än så. Sedan ett par månader tillbaka är jag biträdande handledare för tre doktorander. Min andrabok är på väg i tryck. Genom den här bloggen – och gästbloggen i Curie – är jag också betydligt mer synlig i forskarsamhället än jag var för några år sedan. Allt detta gör att jag i större utsträckning blir påtänkt för saker. Det är förstås hedrande. Men också svårt. För om jag använder samma kriterier för att tacka ja som för två år sedan så svämmar min kalender över.
Så hur gör man då för att uppgradera sitt nej? Vilka processer kan man använda för att göra besluten enklare? Ett sätt är att göra klart för sig själv vad det är som man verkligen vill uppnå på något eller några års sikt. Är det att söka meritera sig för en fast tjänst? Är det att bygga upp och vårda en forskningsmiljö? Är det att utvecklas som lärare och driva pedagogiskt utvecklingsarbete? Är det att göra sig ett namn i offentligheten? Är det att söka forskningsmedel för ett nytt projekt? Är det att vidga sitt professionella nätverk i nya riktningar? Är det att ta sin internationalisering till en ny nivå?
Allt det ovanstående är rimliga målsättningar i en situation som min. Men att försöka göra allt på samma gång är inte möjligt. Det säger sig självt att det inte går att ha tio top priorities. Det går kanske max att ha två–tre stycken. Och även då bör man veta rangordningen på dem. För när goda saker ställs mot varandra – säg ett erbjudande om att sitta i VR:s bedömargrupp, vara sakkunnig för en postdoc, hålla i kandidatuppsatsseminariet, vara opponent på en intressant avhandling och bli handledare för en doktorand – ja då kommer det krävas att man gör val. Visst kan man upp till en viss nivå ta av sin forskningstid. Men även där finns det gränser. Och på lite sikt kommer det att få konsekvenser om publiceringstakten sjunker och du slutar upp med att utarbeta nya projekt och skriva ansökningar.
Själv har jag upplevt tiden efter att mitt bokmanus blev färdigt som extra svår att navigera i. Fram till dess hade jag en tydlig top priority: andraboken. Med detta klart för mig blev andra val enkla. Jag kunde till mig själv och andra säga ”nej tack, jag måste få klart min bok”. När granskningskommentarerna på mitt manus kom tillbaka i maj så släppte jag med lätthet allt annat och gav mig hän åt att omarbeta det. Men nu i höst har jag inte haft någon lika stor och självklar top priority. Det har snarare varit många lite mindre saker och det har gjort varje enskild valsituation svårare att hantera.
Kanske är det alltså så enkelt som att jag – efter det att boken blev klar – hamnade i ett prioriteringsvakuum. Vad jag då borde gjort var nog att stanna upp, ta lite ledigt och tänka igenom nästa steg. Nu körde jag på och det var först fram mot oktober som jag kunde börja lyfta blicken. Då hade jag stor glädje av att läsa om Kerry Ann Rockquemores gamla kolumner i Inside Higher Ed. Men också produktivitetsgurun James Clears förträffliga inlägg om att säga nej. Med dessa i bakhuvudet har jag så smått börja hitta tillbaka till min mojo. Och den här veckan har jag med gott samvete tagit höstlov och åkt ut på landet med familjen. Peace out!
----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!