tisdag 27 oktober 2020

Om vikten av att uppgradera sitt nej

 


Hösten 2020 har jag tackat nej till många saker som jag egentligen hade velat göra. Det är en konsekvens av att jag, någon månad in på terminen, insåg att det fanns alldeles för lite luft i systemet. Arbetstimmarna räckte helt enkelt inte till för mer än det som jag redan åtagit mig. Och några extra timmar på kvällar och helger fanns inte att tillgå. Sånt är livet med tre barn, varav en bebis.

Samtidigt tror jag inte att vår växande familj är den enda anledningen till att jag just denna höst tvingats uppgradera mitt nej. Lika viktigt är att jag det senaste året gått in i en ny karriärfas. För även om jag inte är faculty så är jag heller inte riktigt en postdoc. Jag är mer etablerad än så. Sedan ett par månader tillbaka är jag biträdande handledare för tre doktorander. Min andrabok är på väg i tryck. Genom den här bloggen – och gästbloggen i Curie – är jag också betydligt mer synlig i forskarsamhället än jag var för några år sedan. Allt detta gör att jag i större utsträckning blir påtänkt för saker. Det är förstås hedrande. Men också svårt. För om jag använder samma kriterier för att tacka ja som för två år sedan så svämmar min kalender över.

Så hur gör man då för att uppgradera sitt nej? Vilka processer kan man använda för att göra besluten enklare? Ett sätt är att göra klart för sig själv vad det är som man verkligen vill uppnå på något eller några års sikt. Är det att söka meritera sig för en fast tjänst? Är det att bygga upp och vårda en forskningsmiljö? Är det att utvecklas som lärare och driva pedagogiskt utvecklingsarbete? Är det att göra sig ett namn i offentligheten? Är det att söka forskningsmedel för ett nytt projekt? Är det att vidga sitt professionella nätverk i nya riktningar? Är det att ta sin internationalisering till en ny nivå? 

Allt det ovanstående är rimliga målsättningar i en situation som min. Men att försöka göra allt på samma gång är inte möjligt. Det säger sig självt att det inte går att ha tio top priorities. Det går kanske max att ha två–tre stycken. Och även då bör man veta rangordningen på dem. För när goda saker ställs mot varandra – säg ett erbjudande om att sitta i VR:s bedömargrupp, vara sakkunnig för en postdoc, hålla i kandidatuppsatsseminariet, vara opponent på en intressant avhandling och bli handledare för en doktorand – ja då kommer det krävas att man gör val. Visst kan man upp till en viss nivå ta av sin forskningstid. Men även där finns det gränser. Och på lite sikt kommer det att få konsekvenser om publiceringstakten sjunker och du slutar upp med att utarbeta nya projekt och skriva ansökningar.

Själv har jag upplevt tiden efter att mitt bokmanus blev färdigt som extra svår att navigera i. Fram till dess hade jag en tydlig top priority: andraboken. Med detta klart för mig blev andra val enkla. Jag kunde till mig själv och andra säga ”nej tack, jag måste få klart min bok”. När granskningskommentarerna på mitt manus kom tillbaka i maj så släppte jag med lätthet allt annat och gav mig hän åt att omarbeta det. Men nu i höst har jag inte haft någon lika stor och självklar top priority. Det har snarare varit många lite mindre saker och det har gjort varje enskild valsituation svårare att hantera.

Kanske är det alltså så enkelt som att jag – efter det att boken blev klar – hamnade i ett prioriteringsvakuum. Vad jag då borde gjort var nog att stanna upp, ta lite ledigt och tänka igenom nästa steg. Nu körde jag på och det var först fram mot oktober som jag kunde börja lyfta blicken. Då hade jag stor glädje av att läsa om Kerry Ann Rockquemores gamla kolumner i Inside Higher Ed. Men också produktivitetsgurun James Clears förträffliga inlägg om att säga nej. Med dessa i bakhuvudet har jag så smått börja hitta tillbaka till min mojo. Och den här veckan har jag med gott samvete tagit höstlov och åkt ut på landet med familjen. Peace out!


----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

tisdag 20 oktober 2020

Börja skriva innan man är redo




Gränsen mellan att göra ett gediget förarbete och att prokrastinera kan vara hårfin. Ibland är det förstås så att man faktiskt måste läsa igenom källmaterialet en gång till, besöka ytterligare ett arkiv eller läsa några fler avhandlingar. Andra gånger är det inte så. Man har redan trålat fram tillräckligt med material för att kunna formulera en någorlunda intressant frågeställning som griper in i ett relevant forskningsläge. Det kanske inte är den bästa frågeställningen i världen. Men den är bra nog för att ge styrfart åt ett artikelmanus eller bokkapitel. Och den kan ju alltid omformuleras under vägen.

Likväl kan steget från att forska till att skriva kännas övermäktigt. Ofta beror det på att vi ställer höga krav på hur vårt eget skrivande ska se ut. Många forskare vill att texten ska vara närmast färdig och publicerbar direkt. Men skrivande kan också tillåtas att vara planlöst och ofärdigt. Inom den akademiska skrivrådslitteraturen talas det mycket om så kallad ”freewriting”. Denna teknik har utvecklats och populariserats av Peter Elbow och går ut på att avsätta en kort tid, 3–5 minuter, för att skriva helt fritt. Under denna tid får man inte läsa det man skriver, stryka något eller rätta stavfel. Syftet är att få ”the inner editor” att hålla tyst och skapa en sorts ”stream of consciousness”-text. I takt med att man övar sig kan skrivpassen utökas till 10–15 minuter.

Efter det att timern ringer är det fritt fram att läsa vad man skrivit. Syftet på detta stadium är att hitta guldkornen. Vad är lovande och värt att bygga vidare på? Finns det några meningar som går att använda eller idéer som kan utvecklas? En 5-minuters session är förstås inte alltid magisk. Men ibland visar det sig att man är betydligt mer redo än man trodde på förhand. Vissa forskare förälskar sig i tekniken och ser till att börja varje arbetsdag med ett kort freewritingpass. Innan man kollar mail och att göra-listor skriver man en kort stund obehindrat och prestigelöst rakt ur huvudet. Inte i första hand för att producera text utan för att kickstarta skriv- och tankearbetet.

Själv har jag med åren medvetet försökt att börja skriva allt tidigare i forskningsprocessen. Det är inte så att jag inte känner motstånd mot detta. Det gör jag verkligen. Men jag vet av erfarenhet hur kraftfullt det kan vara att skriva innan jag är redo. Inte minst hjälper det mig att få riktning för min inläsning av litteratur och källmaterial. Genom att skriva kan jag både upptäcka vad jag behöver läsa mer om och vad jag vet fullt tillräckligt om. Ibland låser det förstås sig. Då får man backa tillbaka och fortsätta med förarbetet. Någon vecka senare är det dags för ett nytt försök.

Den stora fördelen med att arbeta så här är att man kan hindra sig själv från att övergöra saker. Om du vet säkert att en bok inte kommer vara mer än en fotnot i den text du just nu skriver på. Ja, då är det inte rimligt att läsa den från start till mål. Åtminstone inte nu. Lars J. Lundgrens Försurningen på dagordningen: En bild av ett händelseförlopp 1966–1968 (1991) var inte central när jag skrev om den svenska framtidsdebatten 1971–1972 hösten 2014. Men två år senare när jag grep mig an miljödebattens intensifiering hösten 1967 var det ovärderlig läsning. Då strök jag under på varenda sida.

Det arbetssätt jag förespråkar här innebär alltså att skrivande och läsande är harmonierat, ja närmast synkroniserat. Självklart kan man arbeta på andra sätt. Själv läser jag också gärna saker som ligger långt bort från det jag för tillfället skriver på. Men denna breddläsning fyller andra funktioner än den mer instrumentella ”specialläsningen”. Den syftar till intellektuell utveckling, orientering och inspiration snarare än författande av egna texter. Som forskare klarar jag mig inte utan någon av de båda läsarterna.  


----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

tisdag 13 oktober 2020

Att tävla eller inte, det är frågan (Curieblogg #5)

 

I forskarvärlden finns det gott om drivna tävlingsmänniskor med väl utvecklade pannben. Det faktum att någonting är svårt, jobbigt, riskabelt eller tidsödande avskräcker inte dessa. Tvärtom kan utmaningen i sig själv utgöra den yttersta drivkraften. Det som verkligen lockar med akademin är att den erbjuder ”pure challenge”. Ribban kan ständigt flyttas högre upp och konkurrensen är aldrig långt borta. Perfekt!

Dessutom finns det i många länder och discipliner ingen bortre åldersgräns. Inom mitt eget ämne, historia, kan man vara ung och lovande upp i 50-årsåldern. Storverk skrivs inte sällan efter pension. Därmed kan tävlingsinriktade forskare ägna hela livet åt att mäta sig med andra och se hur långt de kan nå. I den ålder elitidrottare bjuds in till att varva ner i ”Mästarnas mästare” befinner sig forskare fortfarande i juniorligan.

En konsekvens av att gilla svåra utmaningar är att dess motsats – lågt hängande frukt – kan vara märkligt svår att hantera. När någonting går snabbt, enkelt eller ger oväntat stor utdelning kan en utmaningsdriven forskare bli misstänksam. Är det man gör verkligen viktigt och värdefullt om man inte stöter på motstånd? Kan ett lukrativt spel vara värt att spela om det inte finns några seriösa motståndare? Hur kul är det att ta godis från ett barn?

Inom andra världar än forskarvärlden – till exempel bland tech-entreprenörer i Silicon Valley – tänker många på andra sätt. Det gör bland annat Peter Thiel, en av Paypalgrundarna och författare till den moderna start up-klassikern From Zero to One (2014). Han menar att det är direkt skadligt att söka sig till hårt konkurrensutsatta områden. ”If you can recognize competition as a destructive force instead of a sign of value, you’re already more sane than most”, slår han fast. Målet för alla ambitiösa företag bör vara (även om det såklart inte ska sägas rakt ut till några myndigheter) att skapa monopol genom att lösa ett unikt problem. Vad man ska försöka göra är att uppfinna basket – inte bli den näste Michael Jordan.

Samma tankesätt återfinner vi hos Amazons vd Jeff Bezos. När det som idag är företagets stora kassako – Amazon Web Services – började ta fart presenterade de ansvariga en kalkyl för hur mycket man borde ta betalt för tjänsten för att gå jämt upp. Bezos ändrade den direkt genom att sänka priset kraftigt. Det sista han ville var att locka till sig konkurrens genom att visa på ”untapped potential”. Ju längre Amazon kunde undvika att tävla med andra desto bättre. Röda siffror var företagets bästa vän.

Dessa tankesätt är förstås allt annat än intuitiva för en tävlingsinriktad forskare. Idéerna kan rentav framstå som direkt frånstötande. Men just därför kan det vara intressant att ta på sig ett par andra glasögon och titta sig själv i spegeln. Vad ägnar man sig åt och varför? Vad skulle man göra annorlunda om man försökte undvika att tävla med andra genom att skapa sig en unik nisch? Vilka viktiga problemområden är det ingen annan som beforskar? Vilka bollar springer ingen på? Vad är det som är lätt för dig att göra, men svårt för andra?

(Detta inlägg publicerades ursprungligen i Curie den 12 oktober 2020)


----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

tisdag 6 oktober 2020

Pilotveckan



Förra veckan genomförde jag tre heldagspiloter av workshopen ”Finish On Time: Writing in Academia”. Närmare femtio doktorander och ett tiotal postdocs från all across Lunds universitet deltog. På förhand var jag – det ska villigt erkännas – duktigt spänd inför uppgiften. Visst hade jag provat workshopen via Zoom på de andra i Finish On Time-gänget, men det är förstås något helt annat att köra live med människor som man aldrig har träffat. 

Den överväldigande merparten av deltagarna var från andra fakulteter än min egen, företrädesvis medicinska och samhällsvetenskapliga. Bredden i forskningsämnen var enorm. Ändå visade det sig redan under de inledande presentationsrundorna att det fanns mycket som förenade deltagarna. På frågorna om varför de sökt sig till workshopen och vad de hoppades att lära sig under den gav de snarlika svar. Jag borde inte ha blivit förvånad, men det blev jag. 

Några dagar innan första workshopen hade jag fått deltagarlistorna. Efter ett par timmars googlande hade tvivlen börjat gnaga. Universitetsvärlden är – det går inte att komma ifrån – överväldigande stor. Forskare gör väldigt olika saker. Nu är förvisso inte historia det smalaste och mest specialiserade ämnet. Men ändå. Vad kan jag egentligen lära naturvetare, medicinare och ingenjörer om akademiskt arbete och skrivande? Vad har jag för kunskaper och erfarenheter som är värda att dela med dem? 

Efter ett år som utbildningsledare inom Finish On Time borde jag ha vetat bättre än att second-guessa mig själv på det sättet. För om det är något jag lärt mig under detta år så är det att forskare inom olika områden ställs inför liknande problem och utmaningar. Kanske inte alltid i själva forskningen. Men i väldigt mycket av allt det andra. Känslorna inför det egna arbetet, behovet av att planera och prioritera, relationen till handledare och kollegor, utmaningar med prokrastinering och perfektionism. På alla dessa områden är vi lika. 

Och forskare inom alla ämnen skriver. Kanske inte lika mycket och i samma genrer. Men forskning är en kommunikativ verksamhet och för all sådan är skrivande oundgängligt. Dessutom är forskning en så komplex intellektuell aktivitet att vi behöver kunna kommunicera med oss själva över tid. Ingen människa kan skriva en avhandling i en sittning. Ytterst få kan formulera en fullgod artikel i huvudet och sedan bara nedteckna den. Så gott som alltid händer det saker när vi skriver. I samspelet mellan text och tanke sker sådant som inte går att förutse.

Så hur gick då pilotveckan? Vad lärde sig deltagarna? Vad tyckte de om övningar, slides, exempel och utläggningar? Ja, detta återstår att se. Utvärderingarna görs och samlas in i detta nu. Själv hoppas jag förstås på att de faller väl ut och att pilotveckans workshop bara var de första av många. Men detta ligger inte i mina händer. Jag har gjort vad jag kunnat och det har, alldeles oavsett utfallet, varit både häftigt och lärorikt. När jag i våras – mitt under den värsta coronaförlamningen – bestämde mig för att avsätta några units för att skissa på hur en skrivworkshop i Finish On Times-regi skulle kunna se ut så trodde jag knappast att detta skulle bli verklighet så här fort. Men nu finns workshopkonceptet. Och jag har blodad tand.


--------------------------------------------
Vill du läsa fortsättningen på "Ett år av akademiskt skrivande"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över en pdf där jag samlat bloggtexter och essäer jag skrivit under 2021 och 2022  (totalt 94 sidor). Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!