Kan man få för mycket forskningsmedel?

 

För några år sedan hade en god vän till mig exceptionella framgångar med sina forskningsansökningar. Hen befann sig i den tidiga postdocfasen då höjden av anställningstrygghet stavas tre år på 75 %. Insikten om detta gjorde att personen i fråga knöt näven i fickan och sköt med hagel. Stora som små forskningsfinansiärer mottog ansökningar. Många av dem lät sig övertygas. Det här låter spännande! Det här satsar vi på!

Resultatet blev att min kollega från en termin till en annan gick från en tom kalender till ett fullspäckat forskningsschema som sträckte sig långt in på 2020-talet. Var detta höjden av lycka? Nej, det var det faktiskt inte. Det fanns nämligen ett problem. Forskningsprojekten handlade om olika saker. Vissa av dem hängde över huvud taget inte ihop med varandra. Och detta skapade en splittrad tillvaro. Pengaklumpen var förstås bättre än arbetslöshet. Men den var likväl en mixed blessing. 

Själv har jag aldrig haft fullt så stora och varierade framgångar som min kollega. De år det gått allra bäst för mig har jag fått träff på snarlika ansökningar hos olika finansiärer. Detta skapar inga problem – tvärtom. Men jag har ändå absolut försatt mig i situationer där jag varit alltför splittrad. Där synergieffekterna mellan de olika sakerna jag gjort varit så gott som obefintliga. I perioder som dessa gnager det dåliga samvetet. Ja, vad man än gör så känns det som att man inte gör tillräckligt av det man borde.

Men finns det då någon lösning på detta problem? Går det att finna en optimal balans mellan fokus och variation? Ja, svaret varierar förstås från person till person. Vad som ger en forskare huvudvärk gör en annan uttråkad. Själv har jag dock de senaste åren gradvis insett att det allvarligaste hotet mot mitt välbefinnande är att jag sprider mig för tunt. Därför har jag den senaste tiden haft koncentration och synergi som ledstjärnor. Utifrån denna princip räcker det inte att någonting är intressant i sig självt – det måste på något sätt haka i sådant jag redan gör eller vill göra i framtiden.

Ett konkret exempel på vad detta inneburit är att jag, efter en del vånda, tackat nej till att vara med på vissa ansökningar och tidigare i höst faktiskt tackade nej till finansiering jag beviljats för ett mindre forskningsprojekt. Vid tidpunkten behövde jag pengarna för att säkra goda forskningsvillkor under 2023, men samtidigt insåg jag att det skulle ta åtminstone 2–3 månader att genomföra projektet. Månader som jag – om jag fick bestämma helt själv – hellre ville lägga på andra saker. Och jag är projektforskare med en forskningsbuffert. Jag får bestämma sånt här själv! Pengar, schmengar.

En generell lärdom som kan dras av detta är att vara försiktig med vad man satsar på. Det är riskabelt att söka projekt och tjänster som man when push comes to shove inte vill ha. Här gäller det att känna sig själv och våga dra konsekvenserna av sin självkännedom. Och man ska heller inte glömma bort att det är tillåtet att tacka nej, hoppa av och ändra sig. Avsäger du dig rätten att fatta sådana beslut så kommer någon annan fatta dem åt dig. Och då kan du – hur osannolikt det än låter – faktiskt få för mycket forskningsmedel. Watch out!

Vidare bloggläsning: "Ansökningsskrivandets plats i forskningsprocessen" & "Hur många bord spelar du?"
 

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Vem behöver Respons?

 

För tio år sedan lanserades recensionstidskriften Respons. Ambitionerna var höga. Respons skulle bli en svensk motsvarighet till New York Review of Books där de mest kvalificerade skribenterna skrev om de viktigaste nya fackböckerna. I fokus stod svenskspråkig utgivning inom humaniora och samhällsvetenskap, samt en del nyöversatt litteratur. För en historiker med breda intressen som yours truly var det självklart att teckna en prenumeration. Alltsedan dess har jag förnyat den en gång om året.

Men intäkterna från såna som jag har aldrig varit tillräckliga. Respons har fortlevt genom att stiftelser, akademier och forskningsråd har skjutit till medel. Därigenom har man kunnat arvodera skribenter, bekosta en liten redaktion, trycka tidskriften och ha en webbnärvaro. Men det stora läsarlyftet har aldrig kommit. Så när finansiärerna nu inte längre vill backa upp så betyder det slutet. En tidskrift av Respons snitt klarar sig inte av egen kraft på marknaden.

För svensk humaniora och samhällsvetenskap innebär det att vi blir ett habitat fattigare. Vår kommunikativa infrastruktur blir sämre och banden mellan ämnen och fält svagare. Respons har fyllt en orienterande och integrerande funktion. Tidskriften var en plats där statsvetare, historiker, företagsekonomer och litteraturvetare skrev sida vid sida. I varje nummer trillade jag över någon bok eller skribent som jag inte visste att jag var intresserad av (ofta flera!). Det känns trist och tomt att det nu är slut på det.

Jag tycker också det känns märkligt att Respons – liksom de vetenskapliga tidskrifterna – värderas så lågt av vårt gemensamma finansieringssystem. Detta trots alla stora ord om samverkan och forskningskommunikation. Jämför man med de resurser som läggs på forskning, digitalisering och internationalisering så ter det sig smått absurt. Vad tänker man sig egentligen ska hända med allt det där vi forskar fram och skriver om? Var ska det cirkulera?

Å andra sidan tänker jag ibland att dessa återkommande debatter alltid börjar och slutar i fel ände. De är reaktiva och defensiva. Ängsliga och nostalgiska snarare än framåtblickande och samtidsbejakande. Vad skulle hända om vi började i en annan ände? Säg, vilken offentlighet vill vi ha i Sverige 2030? Vilken roll ska humanistiska och samhällsvetenskapliga forskare spela i den? Vad krävs för detta? Vilken kommunikativ infrastruktur behöver vi? Hur får vi den tekniska utvecklingen att arbeta för oss snarare än mot oss? 

Fördelen med att börja med ett sådant frågebatteri är att det möjliggör proaktiv agens. Både för individer och organisationer. Och om det är något jag har lärt mig de senaste åren så är det att man kan få mycket att hända om man går ihop, agerar långsiktigt, delar med sig av erfarenheter och prestigelöst provar sig fram. Debatt i all ära. Ska det bli nån förändring så är det bättre att göra än att prata.

I denna anda satt vi ett gäng på Grand i våras och smidde planer för ett samarrangemang i höst mellan Respons, Humtank och Centrum för kunskapshistoria. Tanken var att tillsammans stärka vårt gemensamma ekosystem. Bygga relationer, synliggöra sånt som görs och skapa ett större intresse. En win-win-win för alla inblandade. Av detta blir det nu inget i denna vända. Men än är kanske inte sista ordet sagt. Det skulle inte krävas några enorma summor för att rädda den väl fungerande verksamheten som Respons är. 

Och om så skulle ske? Om Respons 2.0 reser sig ur askan. Vad önskar vi skribenter och läsare oss då av tidskriften? Ja, för egen del så står fritt tillgängliga digitala artiklar högt upp på önskelistan. Ty för att Respons ska bli riktigt värdefull för forskarsamhället så måste den bli läst av fler, såväl innanför som utanför akademins väggar. Varför inte satsa på att 2027 ha tio gånger fler läsare än idag? Antalet prenumeranter är i mitt tycke inte ett speciellt intressant nyckeltal. Kan man växa publiken och dess engagemang så ska det nog gå att hitta en affärsmodell. Om inte annat så lär det bli lättare att få finansiärerna att ställa upp när tillväxtkurvan pekar brant uppåt. 

Avgörande här är också att texterna diskuteras vidare på de sociala medier där läsekretsen är (det vill säga i första hand Twitter och Facebook). För vad är Respons utan respons? Utöver detta tror jag återkommande releaseevents på landets olika universitet skulle kunna ge stor utväxling. Kanske några panelsamtal med utgångspunkt i det aktuella numret? Här kunde man utöver forskare bjuda in kulturjournalister och ledarskribenter, förlagsfolk och författare, politiker och studenter. Självklart skulle samtalen spelas in och sändas i poddform samt gå att följa live via Youtube. Kanske kunde Responspodden också styra upp djuplodande intervjuer och boksamtal kring ny facklitteratur?

Ja, möjligheterna att stärka det sociala och kommunikativa ekosystemet kring svensk humaniora och samhällsvetenskap är stora. Det finns så mycket untapped potential. Tänk vad en redaktion med långsiktigt tryggad finansiering skulle kunna åstadkomma! Så samtidigt som Respons räddas kanske några finansiärer kan gå ihop och göra en strategisk riktad utlysning? Vad sägs om att utlysa några samverkanslektorat, postdoctjänster och tredje uppgiften-sabbaticals? Kanske inrätta sommarjobb för studenter eller prestigefulla nationella samverkansvistelser för doktorander? Det hade kunnat ge bang-for-the-buck det! 

Så ni som sitter på kontakter och resurser. Det är hög tid att lyfta på luren, skriva några mejl och boka in lite luncher. För framtidens infrastruktur byggs nu. Och det vore bra synd om Respons inte är en del av den!

Vidare läsning: 

"Detta blir Respons sista krönika" av Kay Glans, Jenni Sandström & Urban Lundberg

På bloggen:

"Vad forskare kan lära sig av Arnold Schwarzenegger" & "Forskningskommunikation och kampen om kunskap"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Så du vill läsa mer och bättre?

Forskare är en mycket priviligierad grupp av läsare. Vi har lång träning i att göra det och stor frihet att ägna våra dagar åt det. Därtill är många av oss sedan barnsben drivna bokslukare. Det faktum att vi omges av läsande kollegor gör förutsättningarna ännu mer gynnsamma. Om inte vi läser – vilka ska då göra det?

Likväl. När jag pratar om läsning med forskare så skruvar de flesta på sig. Så gott som alla upplever att de läser för lite. Högarna av olästa artiklar, böcker och tidskrifter växer omkring dem. Skönlitteratur och annan nöjesläsning knuffas undan till lov och ledigheter. Och om läsflowet väl infinner sig så dimper i regel andras råmanus ned i inkorgen. I krävande och stressiga arbetsperioder är det många som slutar läsa allt som de inte måste.

På kort sikt får detta beteende inte så stora konsekvenser. Forskningssamtal rör sig långsamt och man kan leva länge på gamla läsefrukter. I artiklarna vi skriver kan noter återanvändas år ut och år in. Ibland skäms man förstås, men granskare, redaktörer och seminariedeltagare tenderar att ha överseende. De vet själva hur svårt det är att hålla sig ajour med ett fält och förstår de tomma pliktnoternas funktion. Men om vi nu ändå vill bli bättre läsare – hur ska vi göra då?

Ja innan jag går in på tre konkreta tekniker ska en sak slås fast: ”You do not rise to the level of your ambitions. You fall to the level of your systems”. Visdomsorden är hämtade från James Clear som nått världsberömmelse med boken Atomic Habits (2018). Själv har jag följt honom sen han var en simpel bloggare och gläds varje torsdag åt att hans nyhetsbrev 3-2-1 landar i inkorgen. Har ni inte gett honom en chans – gör det!

Så vad har denna detour med läsning att göra? Jo, vad jag vill understryka är att goda läsvanor inte är något man kan önska sig fram till. Det är något man behöver designa och öva upp. Det är varken lättare – eller svårare – än att utveckla en skriv- eller träningsrutin. I samtliga fall gör man klokt i att ta Clear på allvar. Det är systemet och lägstanivån det kommer an på. Uppsidorna löser sig ändå.

En första teknik för att läsa mer och bättre är att sätta i system att skriva om det man läser. För vissa fungerar det bäst att ha ett växande dokument på datorn eller som Erik Bengtsson en dold blogg. Själv gör jag det dock hellre publikt och för detta har jag lite olika kanaler. Den här bloggen, kultursidor, populärhistoriska eller vetenskapliga tidskrifter. Bestämmer jag mig för att skriva om det jag läser så är min läsning mer aktiv. Jag stryker under, processar informationen och funderar på vad som är viktigast. Har jag på förhand talat med en redaktör får jag dessutom social press.

En andra teknik är att sätta i system att läsa sådant som andra läser. Därigenom möjliggörs samtal och diskussioner som gör läsningen mer meningsfull. Själv har jag ett antal kollegor och skribenter som jag gärna tar rygg på. Jag litar på deras omdöme och vill kunna följa med i deras resonemang. Genom att göra läsningen social så får den ett betydande mervärde.

Den tredje tekniken är att sätta i system att skriva till författare som man läser och uppskattar. Därigenom kan läsningen bli ett sätt att inleda och fördjupa relationer. Exakt hur detta fungerar utanför forskarvärlden vet jag inte. Rimligtvis finns det många litterära storheter som blir översköljda av läsarbrev och inte hinner svara. Men inom forskarvärlden ser det inte riktigt ut så. Jag tror alla vi som någon gång har fått ett uppskattande mejl från en intresserad läsare kommer ihåg dessa. Det ger mermening. Både för den som skrivit något och för den som läst.

Vidare bloggläsning på temat: "Spelar läsning någon roll?" och "Den svåra konsten att ta sig tid att läsa"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Planer är värdelösa (men planering är omistligt)

 

Trogna bloggläsare känner mig som en planerande person. Vad jag ska ägna mig åt nästa vecka, månad, termin och år har jag – i grova drag – koll på. Anledningen är inte att jag gillar när mina dagar är fullklottrade med åtaganden. Tvärtom. Syftet med min planeringsverksamhet är att skapa frihet och luft i vardagen samtidigt som jag rör mig i en långsiktigt önskvärd riktning livs- och karriärmässigt. Ambitionen är att det ska vara kul och meningsfullt nu. Liksom 2027 och 2037.

Hur väl jag lyckas med allt detta planerande kan såklart diskuteras. Det går sällan speciellt många månader i mitt forskarliv innan någonting kör ihop sig och känslan av att vara överbelamrad svämmar över mig. Ofta beror det på att jag i övermod har tagit på mig för många saker. Andra gånger är det något helt bortom min kontroll som skakar om tillvaron. Men alldeles oavsett anledning så måste den förändrade spelplanen hanteras. Det finns inget värde i att sjunka till botten med en obsolet plan i händerna.

Så vad kan man göra? Ja, det möjligen kontraintuitiva svaret jag faller tillbaka på är att planera mer och bättre. Jag följer alltså Eisenhowers gamla doktrin: ”Plans are useless, but planning is indispensable”. Men vad innebär det i praktiken? Hur ofta är det klokt att planera? Ptja, här finns det olika skolor, men min egen regelbundna planeringsnivå är fyraveckorsplaneringen – något jag uppdaterar varje fredag efter lunch. Därutöver skulle jag säga att terminsplaneringen är viktigast. Lejonparten av den görs sista veckan innan jul- och sommarledigheterna Men på senare år har jag märkt att terminsplaneringen brukar kräva översyn varannan månad eller så. Ty saker händer och förutsättningar förändras. 

Ett konkret exempel från den här hösten rör mitt och Johan Östlings gemensamma bokprojekt: en lärobok i kunskapshistoria. Att vi skulle skriva detta hösten 2022 kom vi fram till i januari 2021. Då hade vårt book proposal gått igenom lektörsgranskning hos Cambridge University Press och vi var taggade på att komma igång. Förvisso hade vi båda två en massa annat som skulle göras klart först, men hösten 2022 såg då spegelblank och fin ut. Ännu när vi gick på sommarsemester tidigare i år kändes skrivplanen fullt rimlig.

Det skulle dock inte ta så många veckor av höstterminen innan vi började känna annorlunda. Såväl jag som Johan sa gång på precis som Alfons Åberg: ”Jag ska bara”. Problemet med detta var att i början av oktober fanns det endast en 5–10 sidor skrivna (av 80 planerade). Därtill hade våra kalendrar – särskilt Johans – fyllts på av stora och ganska brådskande åtaganden. Det som kändes roligt i januari 2021 kändes plötsligt mest som någonting pressande och stressande. Och jag är, vilket alla som känner mig väl vet, mycket dålig på att forcera saker. Jag kan nöta på i mitt eget tempo för evigt. Men jag hänger bara med i min frus maxtempo en dag eller två. 

Så en dag för några veckor sedan knackade Johan så på min dörr. Han var påfallande energifylld och bestämd. ”David, jag går rakt på sak. Ska vi skjuta upp boken?”. Och ja, det tog oss inte lång tid att landa i det beslutet. Visst hade vi kanske kunnat pressa ur oss någonting i höst. Klippa och klistra ihop gamla tankar i ett nytt format. Skeppa, blunda och skämmas lite grann. Men det upplägget lockade inte någon av oss.

Så i mitten på oktober kastade jag terminsplanen i papperskorgen och började göra en ny planering. Vi får se hur länge den håller den här gången!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!