Den viktigaste sortens tur

 

Forskare är inte främmande för att prata om tur. Särskilt inte när de är framgångsrika. För åtminstone inom den svenska akademiska världen så är ödmjukhet en dygd. Det är bara bakom väldigt stängda dörrar som någon skulle få för sig att säga att de med säkerhet kommer få vissa anslag, tjänster, priser eller utmärkelser.

Men vilken typ av tur är det som spelar störst roll i livet? Är det verkligen de där besluten om resursfördelning som påverkar oss mest? Eller finns det annan tur som vi borde tänka mer på?

Själv har jag den senaste tiden funderat mycket kring så kallad ”vem-tur”. Det vill säga vilka människor som råkar korsa vår väg vid speciella tillfällen i livet. De som satte i gång mig på det här spåret var Jim Collins (som jag bloggade om förra veckan) och David Heacock (som nyligen intervjuades i Shane Parrishs podcast ”The Knowledge Project”).

Båda lyfter fram turen att tidigt i livet träffa en person som man vill dela livet med (och som vill dela sitt liv med dig!). Kan man tillsammans fatta ett beslut och stå fast vid detta så är det, för att tala med Heacock, ”a cheat code in life”. Självklart kräver detta att man kontinuerligt vårdar, utvecklar och prioriterar relationen. Men likväl. Det är mycket tur inblandat också.

Men vem-tur finns också på det professionella planet. Vissa personer skapar möjligheter för dig som du aldrig hade kunnat föreställa dig. Andra personer kan få dig att höja din ambitionsnivå eller inse att du är värdefull och kompetent på sätt som du inte själv förmår att se. Ibland kan någon knuffa dig i en riktning som sätter igång fantastiska kedjereaktioner.

Självklart kan det motsatta ske. Vissa människor har vem-otur. Fel person vid fel tillfälle som gör fel saker gentemot dig kan få extremt negativa konsekvenser.

Frågan om tur i livet kan såklart också lyftas till högre nivåer. Det genetiska lotteriet är en sak. Men också det historiska (när föds du?), det geografiska (var?) och i vilken familj (bland vilka?).  

Med en spelmetafor kan man se det som att vi alla tilldelas en unik hand med kort i livet. Styrkan i våra händer varierar något enormt. Men genom livet drar vi många nya kort och det står också i vår makt att slänga bort en del av de dåliga. Därtill kan vi välja vilka spel som vi väljer att spela och öva upp vår spelskicklighet. Kanske kan vi också hitta – eller konstruera – spel som lämpar sig särskilt väl för just vår unika hand? Och vi kan därtill hjälpa andra och se till att det finns gemensamma spel som är gynnsamma för många (även de som startar med en svag hand).

Så vilken roll spelar vem-turen i allt det här? Hur betydelsefulla är enstaka relationer för hur våra liv artar sig? Om detta kan vi förstås inte ha någon säker kunskap. Men för egen del tror jag den är svår att överskatta. Ja, för varje år som går blir jag bara mer och mer övertygad om relationernas kraft och betydelse. Om det är något område i livet man ska önska sig tur på så är det detta.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!

Om att hantera avslag

 

De senaste månaderna har en hel del svenska forskare fått positiva besked. De har erhållit forskningsanslag, erbjudits tjänster och kunnat glädja sig åt fina vitsord från sakkunniga.

Men betydligt fler har fått avslag. I Vetenskapsrådets stora utlysning 2023 beviljades 11 % av ansökningarna medan 89 % fick avslag. Hos Riksbankens jubileumsfond har det – åtminstone historiskt sett – varit ännu tuffare.

Själv stod jag den här gången vid sidan av. Gratulerade och gladdes med de som det gick bra för och lyssnade på andra. Några kollegor var riktigt nära. De hade höga betyg och fick fina omdömen. Hade det funnits några tiotals miljoner till i potten hade de haft några års anställning säkrad. Nu blir det till att samla ihop sig och söka igen nästa år. Kanske går det vägen då?

Samtidigt är det såklart så att negativa besked sätter fart på tankar och tvivel: "Är forskarlivet verkligen någonting för mig? Orkar jag med det här? Vad ska det här leda till på sikt? Borde jag göra något annat med mitt liv?"

Såvitt jag vet kan man inte helt tysta den här typen av tankar. De är en del av paketet. En känslomässig kostnad som man betalar för att få ta del av den frihet och stimulans och de sammanhang som en akademisk karriär möjliggör. Är det värt det? Ja, jag tycker ju det. Men jag har full respekt för att andra svarar annorlunda på frågan.

Här på bloggen har jag genom åren lyft fram de tankesätt och strategier som fungerar för mig, men också gläntat på dörren till att det finns många andra värdefulla saker att göra med sitt liv. Och oavsett vad man väljer och hur det går så ska man vara medveten om att tur spelar stor roll. Det finns väldigt mycket som man inte kan påverka här i livet, men som ändå har en enorm betydelse.

Likväl. För en spelare är det de saker som står i ens makt att kontrollera som är det mest intressanta att fokusera på. Det är mot sådana beslut och vägval som ens begränsade tid, energi och resurser ska riktas. Vad det hela leder till på sikt kan man inte veta. För turen och tillfälligheterna är alltid en del av ekvationen. Men man kan förbättra oddsen och spela på sätt så att nedsidorna blir hanterbara.

Ett sådant sätt är att se sig runtomkring, lära känna och hjälpa andra. Den som har många vänner i akademin är inte lika sårbar för dess nycker. När någonting händer kan man be om råd, ventilera sina tvivel, få stöd och uppmuntran. När någonting händer andra kan man vara där för dem.

Särskilt värdefullt är att ha några – gärna många – som är ens allierade. Personer som man litar fullt ut på och som man kan dela såväl med- som motgångar med. För egen del hade jag inte klarat mig i akademin utan den här typen av relationer. Det är de som gör att jag – utan att blinka – tycker att det är värt det.

Samtidigt har jag de senaste åren, i takt med att jag börjat röra mig i fler sammanhang utanför akademin och lärt känna människor på helt andra livsbanor, funderat en del på vilka andra världar som finns att se. Hur skulle det vara att arbeta på en tidningsredaktion eller ett förlag? Kanske starta ett eget företag? Ptja, de där frågorna får nog fortsätta att skvalpa runt ett tag till. Än har jag några saker kvar som jag vill uträtta som historiker. Men detta att inte låsa in sig på ett enda spår är också ett sätt att skydda sig mot besvikelser och nyckfullheter.

Om en dörr stängs kan andra öppnas.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

 

Hur hjälper man bäst unga forskare?

 

De allra flesta forskare är generösa med sin tid och kunskap. Kan de hjälpa en student, doktorand eller postdoc med något så gör de i regel det. Ja, många har så stor lojalitet mot andra att de försummar sitt eget välbefinnande och sin egen karriär. Det som skuffas undan kan vara den egna forskningen eller återhämtningen, familjen eller fritiden. 

På sikt är detta förstås ingen vidare strategi. Den som själv drunknar kan inte rädda någon annan. För att i det långa loppet kunna se och lyfta andra måste man känna och respektera sina egna gränser.

Detta är förstås lättare sagt än gjort. Idealister kan pressa sig långt och i akademin finns det gott om sådana. Vilka skyddsmekanismer vi forskare har tillgång till skiljer sig också mycket åt. Vissa av oss har familj, vänner, chefer och kollegor som hjälper till att sätta gränser åt oss. Andra har det inte. Därtill ser skyddet mycket olika ut beroende på var vi befinner oss i karriären.

Men om man då är en av de seniora som inte håller på att drunkna. Vad kan man göra för att bäst hjälpa en ung forskare som vill fortsätta verka i akademin? Vad ska man fokusera på? Ska man söka pengar åt dem? Ge tips och råd? Läsa och kommentera på deras texter? Bjuda med dem på konferenser och workshops? Samskriva? Knuffa ut dem i världen? Avråda dem från att ge sig in på en så här osäker bana?

På dessa frågor finns det inga enkla svar. För det beror så otroligt mycket på vem den unga forskaren är och vad denna vill och kan tänka sig att göra. Därför är det viktigt – för den som verkligen vill hjälpa någon annan – att börja med att lyssna. Människor har två öron och en mun. Vi bör i alla sammanhang lyssna minst dubbelt så mycket som vi pratar.

Men detta är svårt. För som senior forskare vet man väldigt mycket. Man har genom åren gjort egna misstag och fått många goda – och dåliga – råd. När en yngre kollega vänder sig till dig är det lätt att kranar av personliga erfarenheter öppnas. Det är lätt att glömma att lyssna, känna av och ställa frågor. Trots att detta är något som de allra flesta av oss verkligen uppskattar hos andra. Människor som ger oss sin fulla uppmärksamhet, som lyssnar och känner in, som får oss att inse att vi själva ibland redan bär på svaret vi söker. Personer som låter oss upptäcka något själva, snarare än att tala om det för oss.

När jag för några år sedan gick en doktorandhandledningskurs intervjuade jag några av mina egna förebilder. En av dem berättade då om hur hen såg det som sin viktigaste uppgift att hjälpa doktoranden att bygga sina egna professionella relationer och nätverk. Målet var att doktoranden, när denne väl gått i mål, inte skulle behöva sina handledare. Doktoranden skulle vara del av ett stort och varierat akademiskt ekosystem. Vara en deltagare och medskapare.

Läsa och kommentera på texter? Ja, nog gjorde en handledare det. Men det var inte det viktigaste. Och att knyta doktoranden hårt till sig själv. Det var verkligen inte målet. Tvärtom. Idealet var att den nydisputerade var en självständig forskare som var socialiserad i ett större forskarsamhälle, som kunde ta sig fram och skapa värden – för sig själv och andra – i många olika sammanhang.

Vägen dit kan förstås se ut på olika sätt. Den handling som i ett visst skede kan hjälpa en person, kan i ett annat sammanhang stjälpa en annan. Och det som är bra på kort och medellång sikt är inte alltid vad som är bäst i det långa loppet. Samtidigt tycker jag doktoranden som inte behöver sin handledare och skapat sig sin egen värld är en bra målbild. 

Men vad tänker ni? Hur hjälper man i er erfarenhet bäst en ung forskare? Och ni som befinner er tidigare i karriären, vad önskar ni er av era seniora kollegor? Finns det någon som hjälpt dig på ett alldeles särskilt bra sätt? Hur då? Vad var det som gjorde det så bra?

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!