Vad forskare kan lära sig av Rick Rubin

 

I förra veckan läste jag ut musikproducenten Rick Rubins ”The Creative Act: A Way of Being” (2023). Boken är formgiven, skriven och marknadsförd för att bli en klassiker. Rubin griper sig an ett tidlöst problem på ett medvetet – ja nästan utstuderat – tidlöst sätt. Artister och band är anonymiserade. Konkreta referenser och årsangivelser saknas. Det är uppenbart att Rubin strävat efter att skapa något som kan åldras väl.

De korta, luftiga kapitlen handlar om avgränsade teman: plantera frön, experimentera, avsluta saker och samla på sig feedback. Genomgående framträder ett speciellt förhållningssätt till skapande. Ett där konstnären fungerar som ett kärl eller prisma för världen. För att leva ett skapande liv behöver man öppna sig mot tillvaron, ta emot intryck och låta saker växa. Ställa sig till förfogande för ”The Source” och vara trogen det verk man skapar, obekymrad om hur det kommer tas emot eller vilka högre syften det kan tjäna.

Genom hela läsningen har jag strukit under i texten och ofta känt mig manad att dela insikter och träffande formuleringar på Twitter. Samtidigt är det något med boken som gör mig obekväm. Kanske är det den aningen flummiga kosmiska tonen. Eller kanske är det den hårt drivna linjen att skriva utanför tiden.

Om detta stilgrepp kan man såklart tycka olika. Men för mig blir de abstraherade tankarna stundtals andefattiga och platta. Vad hade hänt om jag fått vara med i studion när Rubin arbetar med Beastie Boys, Slayer, Johnny Cash och Red Hot Chili Peppers? Vad hade hänt med läsningen om jag fått veta vad han lärde sig 1985, 1996 och 2014? Här inser jag att jag låter som den historiker jag är. Men kontextuell förståelse och förändring över tid – nog spelar sådant roll för kreativa processer?

Likväl så råder det ingen tvekan om att boken är bra. Jag lärde mig mycket och fick också ord för många av mina egna erfarenheter. Exempelvis kring hur kraftfullt det är att ha ett ”kommande projekt” som morot för att göra klart ett pågående. Eller hur förlösande det kan vara att växla mellan projekt som befinner sig i olika faser för att kunna få distans – och förnyad energi – för vart och ett av dem.

En särskilt träffande passage handlar om hur viktigt det är skaffa sig vanan att avsluta saker. Rubin understryker att detta bygger självförtroende, även när det vi skapat möts av axelryckningar. För att göra klart och släppa iväg innebär att man övervinner sin osäkerhet. Och ju fler gånger vi kan göra detta, ”the less weight insecurity has”. Nu vet jag förstås inte hur det är för er. Men för mig är det verkligen så. Jag tycker det är lättare att trycka på ”send” eller ”publish” om det inte går för lång tid mellan gångerna. 

Detta är också, inser jag, en av anledningarna till att den här bloggen tuffar på. Genom den håller jag mina skriv- och publiceringsmuskler varma. Det är low-stakes writing, för att tala med Howard Becker, och sånt är bra att ägna sig åt för att hålla demonerna borta.

Och särskilt nyttigt är det faktiskt att vissa texter inte alls flyger. Trots att man själv tycker att de är riktigt bra och borde tala till läsarna. Det är humbling att få en ljummen reaktion. Och det är bra att få borsta av sig dammet, svälja besvikelsen och gå vidare med nästa skrivprojekt. Medveten om att värdet på ens kreativa process inte styrs av omvärldens reaktioner. För lojaliteten hos en skapare ligger – som Rubin gång på gång understryker – mot verket. 

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!  

Förtroendeekonomin och dess tidsskalor

 

I forskarvärlden tar det lång tid att bli riktigt duktig på någonting. Och det tar ännu längre tid för andra att inse att du är det. För att bli erkänd på ett fält krävs i runda slängar fem års forskning och en hel del nätverkande. För att uppfattas som central och viktig krävs det dubbla, kanske mer.

Detta sakernas tillstånd är inte oproblematiskt. För visst kan nya ögon upptäcka saker och ställa frågor som mer erfarna inte förmår. Och nog förtjänar många forskare ett större och snabbare erkännande av sina kollegor.

Men samtidigt är långsamheten en av akademins styrkor. Ja, kanske dess största komparativa fördel i våra dagar. Forskare verkar nämligen i en trögrörlig förtroendeekonomi – inte i en flyktig uppmärksamhetsekonomi. Visst kan man försöka delta i båda. Men man ska då vara medveten om att kapital i den ena ekonomin inte så lätt kan växlas in mot kapital i den andra.

Och det finns risker förbundna med att spela två olika spel. Den forskare som främst skriver essäer, debattartiklar och populärvetenskapliga böcker riskerar att devalvera sin akademiska valuta. Det är en delikat balansgång. För den som enbart ackumulerar akademiskt kapital stänger också dörrar. Och forskarlivet kan kännas ensamt, instängt och orättvist även om man bär professors namn.

Svårigheterna att växla kapital på ett fält mot kapital på ett annat gäller för övrigt också inom akademin. Det spelar ingen roll hur etablerad du är inom din nisch. När du rör dig till en ny har du ett långt arbete framför dig. Häri ligger en förklaring till varför många forskare blir kvar i samma mylla i decennier, ibland hela karriärer. För de stora belöningarna: priser, programanslag, prestigefulla inbjudningar, en engagerad läsekrets, adepter – ja, de sakerna kommer inte till dig när du är ny på ett fält. Men har du väl nått en stark position, då kan belöningarna fortsätta komma trots att du inte längre är forskaraktiv.

Så vad göra om man upptäcker något jättespännande som ligger en bit bort? Om nyfikenheten bubblar och man känner leda inför allt det man så länge sysslat med? Ponera att känslan av att egentligen vilja göra något annat sitter i termin efter termin. Vad ska man göra då? Ja, för den som främst drivs av intellektuell upptäckarglädje så finns här starka incitament för att växla spår. Om inte imorgon, så gradvis över de kommande åren.

Samtidigt ska man vara medveten om att alltför snabba rörelser har konsekvenser. Några av de riktigt stora belöningarna – ekonomiskt, professionellt, intellektuellt – kommer endast dem till del som har tålamod att stanna kvar på ett fält. Exempelvis genom att skapa goda förutsättningar för nya generationer att ta vid. Man kan välja att använda sin akademiska prestige till att dra in anslag åt andra, vårda ett fälts ekosystem och efter bästa förmåga dela med sig av sina kunskaper och kontakter. Det är ett annat spel än det individuella forskarspelet. Men kanske ändå det spel som är mest värt att spela?

*

Vidare läsning: "Kastar mig över mejlet och berättar för min fru" (longread i SvD om de digitala nyhetsbrevens återkomst och förtroendeekonomin in action).

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Att kunna vara sämst i klassen är en kärnkompetens (Curiekrönika)

 

I forskarvärlden finns det gott om människor som varit bäst i klassen. Om inte i alla ämnen så i några. Detta gäller särskilt om vi blickar ut över STEM-fälten. Doktorander i medicin har presterat på mycket hög nivå i många år för att ta sig till sin nuvarande position. För en del är ”högsta betyg” och ”alla rätt” en djupt rotad del av den egna identiteten. Ja, genom skol-, gymnasieår och studenttid har man lärt sig prestera på topp oavsett vilken uppgift man ställs inför. Det är ingen liten bedrift.

Väl inne på forskarutbildningen är det dock med nödvändighet så att alla inte kan vara bäst i klassen längre. Åtminstone inte på allt. Den som försöker vara den bästa forskaren, läraren, samverkaren, nätverkaren, handledaren och skribenten kommer att misslyckas. Det spelar ingen roll hur smart, strategisk och disciplinerad du är. Dygnet har inte fler timmar än det har. Även om du tar till kvällar och helger och struntar i semestern så kommer du – förr eller senare – slå i taket för din ambitionsnivå.

Så vad göra? Ja, för det första gäller det att inse att spelet har förändrats. Det handlar inte längre om att utföra allt du ställs inför efter bästa förmåga. Nej, snarare handlar det om att lära sig värdera hur viktiga olika arbetsuppgifter är och välja vad du ska fokusera på. Ett fåtal saker förtjänar ditt bästa. Men det mesta av det du potentiellt kan ägna dig åt gör faktiskt inte det. En hel del kan du bara strunta i. Annat måste göras ”good enough” eller med vänsterhanden. Det är en prioriteringssport. Deal with it.

Problemet här är dock att forskare har selekterats på andra grunder. De som tidigt i livet började runda hörn har fallit bort längs vägen. Inom vissa fält kan man förstås nå långt på talang och rå intellektuell förmåga. Men inom ett ämne som historia så spelar det ingen roll hur smart du är om du inte också skyfflar in timmarna. Böcker behöver läsas. Källmaterial behöver gås igenom. Avhandlingen behöver skrivas. Det tar tid att nå toppen. 

Därmed inte sagt att allt är lika viktigt att excellera i för det är det inte. Plöjer du ner dina timmar på fel saker så har du inget för det (något vi alla gång på gång får lära oss den hårda vägen). Och det är en kontinuerlig lärprocess att göra goda prioriteringar. Det går inte att lyckas som doktorand, postdoc, forskare, lektor och professor genom att värdera arbetsuppgifter på exakt samma sätt år ut och år in. Nej, spelets dynamik och din position i det är i ständig förändring. Därför måste man också – särskilt i vissa skeden av karriären och livet – vara beredd att lära sig en ny spelstil och prova en ny strategi. 

Men kanske är ändå det svåraste för forskare att lära sig av med att prestera och utföra saker samvetsgrant. Ja, helt enkelt sluta upp med att vara en duktig pojke eller flicka. Ibland måste man kunna runda hörn, skolka från onödiga möten och göra saker halvdant. Ja det är faktiskt en kärnkompetens att kunna vara sämst i klassen. 

Vidare bloggläsning: "Less but better" och "Att tävla eller inte, det är frågan"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!