tisdag 21 juni 2022

Om vikten att förenkla

 


Bloggvåren 2022 går mot sitt slut och trogna bloggläsare vet att jag så här års ägnar mig åt att utvärdera terminen och läsåret som gått. Grundregeln är att avsätta den sista arbetsveckan till detta. I lugn och ro sätter jag mig med vita pappersark för att samla tankarna, känna efter, blicka framåt och göra en plan.

Vid en hastig anblick kan detta kanske tyckas vara slöseri med tid. Har jag inga manus att färdigställa? Inga böcker att läsa? Inga arkiv att besöka? Jo visst har jag det, men det är inget som inte kan vänta. Och efter en lång termin är i alla fall mitt huvud ganska mosigt. Jag gör inga kreativa storverk sista veckan i juni.

Däremot har jag ett behov av att fundera. För i många månader nu har jag varit i "execution-mode". Det är ett bra sätt att få saker gjorda. Men risken är att hjulen snurrar så fort att man trampar vatten eller rör sig i en riktning där det inte känns bra. Vid närmare eftertanke kan man också bli varse att utväxlingen på vissa saker man gör, trots att man jobbar hårt och fokuserat, inte är speciellt hög. Kanske går det att ändra på genom att skifta fokus mot andra aktiviteter?

Tankarna ovan är hämtade från en för mig ny inspirationskälla: Richard Rumelts Good Strategy/Bad Strategy: The Difference and Why it Matters (2011). Boken är lite som en Essentialism för företag och organisationer. Som en röd tråd genom boken löper vikten av att förenkla och bryta ned. Ja, idealet för en ledare är att denne ska ”absorbera komplexitet”. Därigenom möjliggörs koordinerat handlande på ett begränsat antal strategiska områden.  

Forskare inom humaniora kanske studsar till av detta synsätt. För är inte ett av våra mest omhuldade ideal att vi vill visa på att saker är mer komplexa än människor i allmänhet tror? Jag vet i alla fall själv med mig att jag har yttrat de orden, både en och två gånger. I regel nickas det då runt seminarieborden: "Ja, det är komplext". Men är allt alltid så komplext då? Är inte poängen med att analysera ett problem att komma fram till vad som är viktigast? Eller åtminstone kunna sortera bort vissa faktorer och förklaringar och argumentera för andra? Hur ska man annars skrida från kunskap till handling? 

Ja så där har mina tankar snurrat det sista. Och som vanligt när något ligger top-of-mind så stöter man på detta något överallt. Exempelvis läste jag för ett tag sen i forskningssyfte Gustaf Olivecronas bok ”De nya miljonärerna” från 1970. Där intervjuar han åtta svenskar som utan något startkapital byggt stora företag under efterkrigstiden. Hur tänker en Ingvar Kamprad eller Erling Persson om världen? Hur förklarar de sin framgång? Och vad tycker de om det svenska samhällsbygget? Boken är fascinerande på en rad olika sätt, men i det här sammanhanget vill jag lyfta fram ett citat från Carl-Bertel Nathorst som en gång i tiden vände trenden för Scania-Vabis.

Han förklarar sin framgång med att han är praktiskt lagd. ”När jag attackerar ett problem, så försöker jag förenkla det till förbannelse. Jag tror bara på det som är enkelt. En konstruktion ska vara enkel, den får inte vara komplicerad. En produkt som en bil ska vara idiotsäker. Man ska inte kunna göra något fel. Sådana saker tror jag att jag har sinne för. Jag tror också, att det har en väldig betydelse att man kan hålla en fast kurs.”

Citatet är ryckt ur sitt sammanhang här, men hos mig slog det an något när jag läste. För jag tror också på det som är enkelt. Jag tror att om man vill åstadkomma något här i världen så gäller det att begränsa sig, fokusera sin energi och follow through. Ju färre saker desto bättre, för att tala med Greg McKeown. Richard Rumelt lyfter fram tekniker som att man ska tänka att om man under det kommande året bara får göra en enda sak: vad skulle det vara?  

På samma tema har min vän Hanna Wennerström, som arbetar som chef inom tech-delen av IKEA,  berättat om en övning där man först listar sina femton viktigaste arbetsuppgifter. Därefter ombeds man att stryka tio av dessa. Vägen framåt består sen i att efter bästa förmåga göra de fem och undvika de tio. För ska man arbeta med det som är viktigast gäller det att prioritera sin tid och energi. Det går inte att göra om man har femton top priorities. Och när höstterminen sätter fart är det mycket värt att redan på förhand ha lokaliserat diken och fallgropar så man kan styra undan från dem.

Så, med dessa ingångsvärden sätter jag mig snart ned med papper och penna. Om en vecka är jag förhoppningsvis klokare. Men därefter är det dags att släppa taget och göra annat.  

Tack för i vår och trevlig sommar! Jag hoppas vi ses på Nordiska historikermötet i Göteborg i augusti! Och om någon av er vill ha vårens blogginlägg som en samlad pdf är det bara att höra av er för att gå med i bloggens mejllista. So long!


----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

   

torsdag 16 juni 2022

Forskningskommunikation och kampen om kunskap

 


För ett par veckor sedan anordnade Anna Jonsson och vicerektor Jimmie Kristensson en eftermiddag om forskningskommunikation och kampen om kunskap i Lund. Evenemanget gick av stapeln på Skissernas museum och blev snabbt fullbokat. Själv hade jag sett fram emot att få sitta i publiken och höra vad Victor Malm, Julia Ravanis, Ida Östenberg med flera hade att säga. Men med kort varsel fick Magnus Bremmer förhinder och jag blev tillfrågad om att hoppa in. Det kunde jag förstås inte tacka nej till!

Panelen jag hamnade i hette ”Vägar in och ut ur akademin: Om att kommunicera och verka för forskning på olika plattformar”. Den hade en humanistisk och samhällsvetenskaplig slagsida och kom att kretsa kring tredje uppgiften och dess villkor. Själv talade jag mig varm för bloggar, böcker, poddar och kultursidor. Både som sätt att få kunskap att cirkulera och som sätt att få näring till forskningsprocesser. Det är, i min erfarenhet, väl investerad tid att göra sig själv upptäckbar. Åtminstone om man är samtidshistoriker. De senaste åren har det gång på gång gett mig kontakter, uppslag, källmaterial och en förhöjd känsla av mening med mitt arbete.

Men vad har denna utåtriktade verksamhet skett på bekostnad av? Vad hade jag kunnat använda min tid till om jag inte skrivit streckare och blogginlägg? Hade jag med andra vägval kunnat ge mig själv bättre chanser att få anslag, tjänster och anseende? Ptja, det beror på vilket spel vi talar om. Något ERC-anslag är jag inte på väg mot. Och några nomineringar till WAF eller Pro Futura är knappast aktuella för en person med mitt cv. För att gå långt i Champions League finns bättre strategier än min.

Men vad säger att målet är att lyfta Champions League-bucklan? Vem bestämmer det? Well, det fina med att vara vuxen är att man själv har en hel del att säga till om vad gäller detta med mål och mening. Och för egen del så är min forsknings relevans i ett bredare nationellt sammanhang och samtal prioriterat. Det smäller högt i min värld att ”Den gröna vändningen” omskrivs i svensk dagspress, att jag bjuds in till Klotet och att läsare tar kontakt out of the blue. På ett personligt plan är detta viktigare för mig än att den engelska utgåvan av boken uppmärksammas i Environmental History eller American Historical Review eller att jag bjuds in till internationella workshops och konferenser.

Missförstå mig rätt. Jag skulle såklart bli jätteglad om jag med min forskning lyckas sätta avtryck i dessa sammanhang. Men jag är inte intresserad av att göra det på bekostnad av att vara relevant i det samhälle som jag själv lever och verkar i. Min första och starkaste lojalitet som forskare är mot detta. Därför har jag satt i system att vinkla min forskning åt olika publiker. Har jag lagt ned trefyra månader på att skriva en internationell artikel om ett ämne. Ja, då har jag tid att lägga en dag eller två på att skriva en understreckare som lyfter fram godbitarna. Det ger mervärde och mermening.

Samtidigt går det inte att komma ifrån att det, som Johan Östling underströk under panelsamtalet, föreligger en målkonflikt mellan strävan efter internationell vetenskaplig excellens och forskningskommunikation på svenska. Det förstnämnda följer en logik, det sistnämnda en annan. Idealet må vara att en forskare ska vara specialist och generalist, kunna skriva på engelska och svenska, och att man har kontaktnät inom den internationella forskarvärlden liksom med journalister, politiker och andra intressenter på hemmaplan. Men hur många svenska humanister lyckas med detta på högsta nivå? Sverker Sörlin och…?

En motfråga är förstås sen om det borde vara annorlunda. Borde sakkunniga och forskningsråd sätta ett större värde på att forskare sätter avtryck i det offentliga samtalet? Kanske rentav påverkar det allmänna medvetandet? Kan i sådana fall en inflytelserik essä vara viktigare än en välciterad artikel? Borde det månne krävas av en professor inom humaniora och samhällsvetenskap att denna någon gång gjort avtryck utanför det egna ämnet? Börjar det bli dags att skriva in tredje uppgiften i de fast anställdas timplaner? Kan man tänka sig karriärvägar som går ut på samverkan-forskning eller samverkan-undervisning och inte bara forskning-undervisning?

Ja, kring detta kan man fundera och diskutera (och agera!). Möjligen är det också så att vindarna har börjat blåsa i en ny riktning. Vi får se vad som händer under 2020-talet. Min känsla är att det bubblar på många håll och att det var längesen det såg så här ljust ut för humanistisk forskning i offentligheten. Ja, för de som vill skrida till handling är det hög tid att haka på tidvattnet!

Och medan det i Lund och annorstädes smids planer för läsåret 20222023 så rekommenderar jag er som inte hade möjlighet att vara med på Skissernas museum att gå in på Lunds universitets youtubekanal och ta del av panelsamtalen i efterhand. Direktlänken har ni här. Enjoy! https://www.youtube.com/watch?v=gcewDuEAhBA (samtalen kommer också att sändas på SVT Forum 1617/6).


Vidare läsning: "Hur blir man läst?""Forskare och sociala medier" och "Tur och tillfälligheter"

---------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

tisdag 14 juni 2022

Kanske är det dags att testa en dubbelvolt? (Curiekrönika)

 


Matematikern Richard Hamming (1915–1998) är känd som en av datavetenskapens pionjärer. Tidigt i sin långa karriär arbetade han på Manhattanprojektet, där den första atombomben utvecklades, och på nära håll interagerade han med sin tids främsta forskare och ingenjörer: Claude Shannon, Richard Feynman med flera. Själv har han bland annat gett namn åt ”Hamming code”, ”Hamming numbers” och ”the Hamming window”. I våra dagar är det dock inte hans vetenskapliga landvinningar som gör honom ryktbar. Nej, det som framförallt förknippas med Hamming är en till synes simpel fråga: ”Vad är det viktigaste problemet inom ditt fält?” 

Denna fråga hade Hamming för vana att ställa när han slog sig ner vid ett lunchbord med andra forskare på Bell Labs, där han arbetade från 1946 till 1976. Han lyssnade intresserat och ställde följdfrågor. Ett par veckor senare slog han sig ner vid samma bord och frågade forskarna vad de själva arbetade med. Svaren varierade, men för det mesta var det någonting helt annat än det som de själva identifierade som fältets viktigaste problem. Följdfrågan som Hamming då ställde, och som inte brukade landa så väl, var: ”Varför jobbar du inte med det viktigaste då?”.

I våra dagars tech- och startupvärld är ”the Hamming Question” ett begrepp som lever sitt eget liv. Detsamma gäller hans tal ”You and your research” med tillhörande frågestund som hölls i mars 1986. Själv har jag läst det i sin helhet vid några olika tillfällen. Och jag rekommenderar det starkt. För på ett lika underhållande som klokt sätt lyckas han där ställa mycket av det vi forskare gör – som individer och kollektiv – på sin spets.

Efter min senaste omläsning berättade jag om ”The Hamming question” för Svante Norrhem. Han lyssnade intresserat och vårt samtal kom att glida in på frågan om omgivningens betydelse för en forskares ambitionsnivå. Bland annat berättade han om ett sakkunnigutlåtande han hade fått när han ansökte om att befordras till professor. Den sakkunnige förordade detta, men avslutade sitt omdöme med en metafor. Han liknade Svante vid en simhoppare som gång på gång gjorde samma hopp och landade perfekt. "Skulle du inte någon gång kunna prova att göra en dubbelvolt? Kanske landar du då någon gång på magen, som oss andra." Svantes första reaktion var irritation. Men orden fick effekt. Nästa forskningsprojekt såg han medvetet till att höja svårighetsgraden på.

Hur tänker jag då själv kring allt det här? Hur står det till med min ambitionsnivå? Och arbetar jag med några av de viktigaste problemen inom mitt fält? Ptja, det där är ju inte några enkla frågor att svara på. Särskilt inte i skrift för allmän beskådan. Kanske måste det också få gå en liten tid innan man som forskare utvärderar sådana här val. När man är mitt uppe i ett projekt är det, i min erfarenhet, viktigt att inte hela tiden ifrågasätta sig själv och sina val. Det krävs utförandekraft. Och efterklok kan man vara sedan.

Vad jag just nu använder ”the Hamming question” till är att guida mitt långsiktiga planeringsarbete som så smått börjat puttra igång. Alltså, vad vill jag forska om framöver. Vad finns bortom aktiesparandets popularisering? Och är det förresten självklart att egen forskning ska vara min huvudsakliga sysselsättning 2027? Är det verkligen i denna roll som jag ger mest värde och gör störst skillnad för mitt fält (och vilket är detta fält förresten?)? Eller börjar det bli dags att prova något annat? Kanske söka sig mot en ny roll eller position?

Ptja, sånt där tycker jag tål att tänkas på även om det inte leder fram till några svar som kan huggas i sten. För när förfrågningar kommer och möjligheter öppnas upp – ja då gäller det att veta i vilken riktning man vill röra sig i. Kanske är det dags att testa en dubbelvolt?



Vidare läsning:



Relaterade blogginlägg:





----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 


tisdag 7 juni 2022

Tillbaka till ansökningsskrivandet

 


De senaste åren har jag skördat frukterna av 2019 års lyckosamma ansökningsskrivande. Där och då sköt jag med hagel och utdelningen blev fenomenal. Inte nog med att jag själv fick möjlighet att forska på heltid under några år. Jag kunde också engagera Charlotte Nilsson i mitt forskningsprojekt om aktiesparandets popularisering. Tillsammans har vi lyckats göra saker som jag aldrig hade kunnat åstadkomma på egen hand. Och framåt senhösten kommer ni få se konkreta resultat!

Men samtidigt som vår första gemensamma publikation ser dagens ljus kommer projektets finansiering att ta slut. I detta finns det inget konstigt. Så ser forskningscykler ut. Det är endast i stora program – som Nyliberalism i Norden (2020–2025) – som tidsramarna är så långa att resultaten hinner publiceras under vägs. I mer ordinära projekt gäller det att fortlöpande dra in medel för att kunna vidareutveckla sina idéer. Gränserna mellan olika projekt blir därmed ofta porösa.

För min del innebär detta att jag är på väg in i en ny ansökningsperiod. De 60 % som jag har 2023 och 2024 inom RJ-programmet räcker en bra bit, men de övriga procenten behöver täckas upp genom en kombination av undervisning, forskningsmedel och olika arvoden. Vad som ger störst handlingsfrihet är såklart forskningsmedel så att utarbeta projekt – små som stora – behöver prioriteras. Tid för detta är det första som ska skrivas in i det kommande läsårets kalender.

Så hur känns det då att än en gång behöva kavla upp ärmarna för att försöka säkra sin försörjning? Har jag tröttnat? Är det värt det? Ptja, jag ska inte sticka under stolen med att det hade varit skönt att ha en fast tjänst i botten. Nästa år fyller jag 40 och firar tio år på forskarbanan. Det är en ganska lång tid att hoppa från tuva till tuva, även om marken med tiden blivit lite fastare och mina hoppfärdigheter har utvecklats.

Samtidigt så vet jag spelets regler. Det jag förlorar i trygghet vinner jag i frihet. Och jag tycker inte det är tråkigt att tråla fram frågeställningar, lokalisera källmaterial och skriva ansökningar. Finns det bara tid avsatt i kalendern så är ansökningsskrivande en intellektuellt utmanande och kreativ sysselsättning. Därtill är det – åtminstone för mig – den fas i forskningsprocessen under vilken jag läser mest och bredast. Fokus här både kan och bör skifta på ett sätt som man inte riktigt har råd med när man ska trycka ur sig en vetenskaplig artikel eller bok.

Men inom vilket forskningsområde ska pengarna då sökas? Ja, här har jag grunnat en del under vårterminen. Trogna bloggläsare har kunnat se embryon till långsiktiga forskningsidéer blippa förbi på radarn. Vad jag dock har landat i är att jag faktiskt inte är i närheten av färdig med aktier och finansialisering. Inom detta fält har jag många konkreta uppslag. Både sånt jag själv vill göra och sånt jag vill göra tillsammans med andra.

Det optimala hade varit att under det kommande året säkra ett treårigt projekt där jag har ca 25% och ett par andra forskare 50–75%. På vägen dit hade det också suttit fint med ett eller två personliga stipendier som kan ge trygghet och buffert. Ja, som ni ser har en plan börjat materialiseras. Back to the grind.



----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!