En sak om dagen

 

De senaste åren har jag haft förmånen att arbeta nära några av de skickligaste och mest framgångsrika svenska modernhistorikerna i generationen över mig. På nära håll har jag fått se hur det är att vara Jenny Andersson eller Johan Östling. Vad innebär det för dem att verka i en roll som forskningsledare? Hur ser deras kalendrar och arbetsdagar ut? Vilken typ av förfrågningar kommer deras väg? Och vad gör de för att skydda sig själva och andra från att drunkna i arbete?

Ja, för att verkligen besvara den här typen av frågor på djupet hade jag behövt ett annat medium än en blogg. Kanske en podcast? Tanken har slagit mig efter mången långlunch och konferensmiddag. För den här typen av frågor intresserar mig mycket. Hamnar du jämte mig finns det en överhängande risk att samtalet glider in på ”hur gör du då?”. 

Samtidigt är jag en vän av det skrivna ordet och det korta formatet. För det tvingar fram hårda val. Vad är egentligen allra viktigast av det jag vill säga? Om mina läsare bara tar med sig en sak av det jag skriver – vad vill jag att det ska vara? Och givet att jag vet svaret – vad behöver texten då innehålla? Hur disponerar jag den bäst? Vad ska bort?

Ja, som ni ser av frågebatteriet ovan är det en konst att skriva kort. Det kräver tid och tankemöda, erfarenhet och experimentlusta. Men när man lyckas är det tillfredsställande. Särskilt för läsarna som har en massa viktigare saker i sina liv än att läsa just det som jag skriver.

Så, vilken lärdom från de upptagna och efterfrågade forskningsledarnas värld vill jag dela med mig av här i dag? Jo, det är en teknik som går ut på att inte dela upp sina dagar i olika roller och arbetsuppgifter. Första gången jag stötte på den var när Johan Östling berättade om att han då och då hade läsdagar. Ett par år senare berättade Jenny Andersson, nyss hemkommen från sina äventyr vid Sciences Po i Paris, om att hon – av ren och skär nödvändighet – hade börjat ägna sig åt en sak per dag. Måndag: handleda doktorander och läsa deras texter. Tisdag: skriva på forskningsartikel. Onsdag: undervisa och förbereda undervisning. Och så vidare.

För några veckor sedan stötte jag också på en variant av tekniken i Cal Newports podcast ”Deep Questions” där han varje vecka svarar på lyssnarfrågor. Podden är inte riktigt lika bra som Newports böcker och blogginlägg, men det finns guldkorn i nästan varje avsnitt (och tyvärr lite för mycket reklam). Oh well, där omtalas tekniken i alla fall som ”day-batching” och motiveringen till varför man ska ägna sig åt detta är att det minimerar ”context switching”. Grundtanken är att det är kognitivt mer krävande att vara studierektor på förmiddagen och forskare på eftermiddagen än det är att helhjärtat ägna varje roll var sin dag.

För egen del har jag den senaste tiden inte organiserat mitt arbete så här. Och kanske är det en anledning till att jag under vårterminen varit lite småmissnöjd med hur saker och ting har känts. Vid närmare eftertanke slår det mig att jag under en rätt lång tid nu klagat på att de flesta arbetsdagar består av massa småpill. Problemet är inte att det är för mycket att göra utan att det känns för splittrat. Kanske är det en oundviklig del av denna fas av min karriär. Men det behöver likväl hanteras. Så framöver ska jag prova att göra en sak om dagen.

Har ni provat detta eller något liknande?

Vidare läsning:

"Hur många bord spelar du?"

"Om vikten av att uppgradera sitt nej"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!