tisdag 14 januari 2020

Vad forskare kan lära sig av pokerspelare




Mina studentår sammanföll med den stora nätpokerboomen. I de magickretsar jag rörde mig i var det självklart att hoppa på tåget. Genom att prata med vänner och läsa lite böcker lärde jag mig ganska snabbt att bli en vinnande spelare. På den tiden, omkring 2005, var det inte speciellt svårt. Den genomsnittliga nätpokerspelarens skicklighetsnivå var låg. Kunde man disciplinerat slänga starthänder och räkna pottodds var man långt över medel.

Men för att bli en vinnande pokerspelare räckte det inte med att vara duktig på själva spelet. Minst lika viktigt var att kunna hantera pengar, välja vilka du spelade mot och vara känslomässigt stabil (i med- och motgång). Detta var mina styrkor. Jag var inte den skickligaste pokerspelaren i magicgänget. Jag var definitivt inte så talangfull som min lillebror. Men jag hade ett robust system som jag var bra på att applicera. Det gjorde att jag var ganska bra på att vinna pengar. Men än viktigare var att jag var bra på att inte förlora pengar.

Ett nyckelkoncept i sammanhanget är ”bankrulle”, det vill säga det kapital som en pokerspelare förfogar över. Detta bör vara avskilt från privatekonomin och i någon mån betraktas som ”monopolpengar”. En viktig princip är att bankrullen ska vara betydligt större än de belopp som du spelar för. Har du 100 000 i bankrulle är det inte så farligt om du en kväll förlorar 3000. Men om bankrullen är 3000 så är samma förlust katastrofal. Då har du ”gulat”. Till saken hör att de allra flesta professionella pokerspelare någon gång gular. Själv gjorde jag aldrig det. Jag var stenhård med min ”money management”.

Bankrullekonceptet är användbart inom forskarvärlden. I synnerhet för projektforskare. Där är ens forskningspengar och forskningstid att jämställa med en pokerspelares bankrulle. Det är det spelkapital du har och det är det som ska generera forskningsresultat och publikationer. Tar spelkapitalet slut innan nya medel har kommit in har du ”gulat”. Beroende på din privatekonomiska situation så kan det innebära att du behöver ta vad som erbjuds, t.ex. stora tunga undervisningsvikariat på annan ort. Då är det svårt att publicera forskning och skriva ansökningar. Det är lätt att hamna i en negativ spiral.

Men ponera att du har något års forskningstid säkrat. Vad kan du göra då? Ja givet att du vill fortsätta forska under rimligt goda arbetsvillkor (helst bättre!) så måste du ge hög prioritet åt att säkra nya medel. En pokerspelare hade kallat det att ”bygga bankrulle”. En stor sådan gör det möjligt att vara långsiktig och ta kalkylerade risker. En liten tvingar fram kortsiktighet och chanstagande.

Den stora fördelen med att ha en ordentlig bankrulle är att man har råd att förlora. För den som har två–tre års forskningstid säkrat är det inte hela världen om en VR-ansökan inte går igenom. Det kommer en ny chans nästa år. Och nästa. Det gör att man kan närma sig ansökningsprocessen på ett avslappnat sätt och se den som en del av en större lärprocess. Det värsta som kan hända är att man lagt några veckor på att fördjupa sig i något och utveckla sina idéer. Det bästa som kan hända är att bankrullen fördubblas.

För den som inte har så mycket tid kan samma devis appliceras på ansökningar till mindre stiftelser. Sådana texter kan ofta skrivas ihop på en vecka eller två för att därefter skickas in till 5–6 stiftelser. Det man satsar är alltså ett par veckors arbetstid. I bästa fall vinner man 6–9 månaders forskningstid. För en pokerspelare är detta ett attraktivt spel. ”Heads I win, tails I don't lose much”. Likväl kan spelet inte tas om man har kniven mot strupen (50 tentor att rätta, ett föredrag på stadsbiblioteket och kapiteldeadline om en vecka).

Konsekvensen blir att de som redan har forskningsmedel har ett stort försteg mot de som inte har det. De kan, för att tala pokerspråk, ”skydda sin bankrulle” genom att avsätta 10–20 % av sin forskningstid för att lågintensivt utarbeta nya projekt och fortlöpande söka nya medel. Därmed behöver de aldrig forcera fram något som egentligen inte finns (eller åtminstone inte vara beroende av att bluffen går igenom). Många andra har inte den lyxen. Så för de som vill ha den, eller ha kvar den, skadar det inte att tänka som en pokerspelare.

tisdag 17 december 2019

Reflektioner från ett knappt år av bloggande


Det har snart gått ett år sedan den här bloggen startades upp. Ett fyrtiotal inlägg har publicerats och några till ligger i pipelinen. Men om en dryg månad, den första februari 2020, så är det slut. Då är det här bloggprojektet i mål. Tyvärr kan jag inte säga riktigt detsamma om manuset till min andrabok. Där kommer det behövas ytterligare lite skrivarbete.

Anledningarna till att bokmanuset inte kommer vara klart är flera. För det första visste jag redan på förhand att ett års skrivtid för en bok var ett ganska ambitiöst satt mål. Jag är ingen långsam skribent. Men jag är ingen vessla heller. Det som gör att jag får ur mig text är att jag har bra rutiner, bra självdisciplin och en bra lägstanivå. Det innebär att jag konsekvent kan få ur mig en sida om dagen. Ibland två. Ytterst sällan mer än så.

För det andra har jag haft många andra bollar i luften. Under 2019 har det skrivits ansökningar, redigerats antologier, åkts på konferenser och arrangerats seminarier. Jag har också fått förfrågningar om ett par mindre skrivprojekt som jag inte velat tacka nej till. Boken har varit prioriterad under 2019. Men i perioder har projektet ändå stått på paus. Det är val jag har gjort och de kan jag stå för.

Ett projekt som dock inte har sinkat boken är den här bloggen. På förhand hade jag en farhåga om att den skulle sluka mycket tid. I någon mån är det förstås också så. Blogginlägg skrivs inte av sig själva. Men samtidigt har det, åtminstone för mig, varit så att skrivande fött skrivande. Genom att ständigt skriva för publicering har jag fått upp farten. Dessutom har jag blivit mer orädd för att uttrycka mig i skrift. Bloggandet ger också, till skillnad från nästan allt annat akademiskt skrivande, omedelbar feedback. Det har varit värdefullt.

En ytterligare fördel med att blogga om sin skriv- och arbetsprocess är att det skapar en form av ”accountability”. Mitt bokskrivande är offentligt och därigenom upprättas en form av socialt kontrakt. Visst, ingen av er bloggläsare kommer att hänga mig om det inte blir någon bok. Men för egen del så blir löftet till mig själv starkare genom att det har gjorts offentligt. Då och då måste jag rapportera hur det går med bokskrivandet. Därigenom sätter bloggandet en extra press på mig att faktiskt föra bokprojektet framåt. Denna press har också varit värdefull.

Men viktigare än allt detta är det faktum att bloggen under vägs har fått ett större syfte. När den nu går in på sluttampen så inser jag att den inte längre primärt handlar om akademiskt skrivande och författandet av en andrabok. Den handlar om hur det är att vara forskare i början av karriären med allt vad det innebär. Osäkra anställningsförhållanden. Projektjonglering. Höga, men inte alltid så tydliga krav. Frihet och ansvar. Motgångar och framgångar. Hopp och självtvivel.

Vi är många som lever i denna tillvaro. Men vi hörs sällan. Vi har inga självklara forum, inga självklara representanter, och inga självklara företrädare som förstår vår situation. Ändå är vi en viktig del av akademin. Utan oss hade institutioner stannat och forskningsinriktningar stelnat. Men för att vi ska ha det bra så behöver vi varandra. Vi behöver dela erfarenheter och hjälpas åt. Min förhoppning är att den här bloggen har fyllt en sådan funktion och att den ska fortsätta att göra det ett litet tag till.

Med detta tackar jag för mig för i år. God jul och gott nytt år! Bloggen drar igång igen den 14 januari.

tisdag 10 december 2019

Glastaket


Ju högre upp man kommer i den akademiska pyramiden desto färre blir kvinnorna. Mönstret är generellt. Det kan vara jämt på student- och doktorandnivån i olika ämnen. Kanske rentav en kvinnlig övervikt. Men bland docenter och professorer skiftar balansen. Kvinnorna faller ifrån och männen blir kvar. Temat för den här bloggen, författandet av en andrabok, är en klassisk vattendelare. Fler män än kvinnor får ur sig en sådan. Lägger vi till barnaspekten blir skillnaderna ännu större. Det är ytterst få kvinnliga historiker med barn under 10 som ger ut andraböcker. Men en och annan man.

Det generella mönstret är inte exklusivt för akademin. Det går igen i alla hierarkiska organisationer, som domstolsväsendet och näringslivet. Tittar jag på min egen kohort av historiedoktorander i Lund är utfallet det väntade. Så här sex–sju år efter disputation har några av männen skrivit andraböcker, blivit docenter och lektorer. Ingen av kvinnorna. Detta trots att kvinnorna varit minst lika framgångsrika hos de stora forskningsfinansiärerna. Till saken hör också att flera av kvinnorna fått fasta administrativa deltidsanställningar. Det har inte männen.

Vad beror detta på? Och vad kan göras åt det? Blickar vi mot den akademiska karriärrådgivningslitteraturen finns Rena Seltzer’s utmärkta The Coach’s Guide for Women Professors (2015). Det är en praktisk guide skriven av en person med decenniers erfarenhet av att coacha kvinnliga akademiker och ledare. Bland annat innehåller den ett fantastiskt kapitel om att lära sig att säga nej. Detta är förstås något som alla ambitiösa akademiker måste lära sig. Men det är extra viktigt för kvinnor. De kommer nämligen – på grund av rådande könsobalanser och jämställdhetskrav – få betydligt fler förfrågningar än män. Det gäller recensioner, betygsnämnder, handledningsuppdrag, kommittéarbeten etc. Män kan segla under radarn och meritera sig ostört. Kvinnor måste värna sin tid eller drunkna i sidouppdrag.

För den som kan tänka sig att läsa ännu lite bredare, och med ett öppet sinne, finns Sally Helgesens och Marshall Goldsmiths How Women Rise (2018). Det är en uppföljare till Goldsmiths moderna klassiker What Got You Here Won´t Get You There (2013) som handlar om de beteenden som hindrar framgångsrika människor från att nå nästa nivå. Böckerna är i första hand skrivna för företagsledare och bygger på de båda författarnas mångåriga erfarenheter av att coacha sådana. Men principerna har giltighet i många sammanhang. Däribland akademin.

De båda böckerna är skrivna utifrån insikten om att det på höga nivåer sällan är skicklighet, intelligens, talang eller driv som avgör vem som når längst. Alla som står på startlinjen har en hel del av detta. Därför är det andra saker som fäller avgörandet. Helgesen och Goldsmith är inte blinda för strukturella orsaker, men det de fokuserar på är sådant som individen själv kan göra någonting åt. Särskilt riktar de fokus på beteenden. Och till de farligaste av dessa hör de som gjort att vi tagit oss dit vi är idag. För det som var en dygd på en nivå – säg att alltid leverera till 100 % – kan vara direkt skadligt på en annan. En postdoc eller universitetslektor måste kunna släppa ifrån sig texter och hålla föreläsningar som är ”good enough”. Det finns inte tid att fundera över varje fotnot och kommatecken. Allt du gör kan inte vara ett mästerverk. Då blir arbetet dig övermäktigt. Dygnets timmar kommer inte räcka till.

Men vilka vanor är det då som tenderar att sätta käppar i hjulet för just kvinnor? Helgesen och Goldsmith listar tolv. Däribland ”reluctance to claim your achievements”, “expecting others to spontaneously notice and reward your contributions”, “the perfection trap”, “the disease to please” och “putting your job before your career”. Åtminstone min fru, som befinner sig på domarbanan, nickade igenkännande. Kanske några av bloggens kvinnliga läsare gör detsamma?

tisdag 3 december 2019

Femårsplanen från 2014 revisited



Sensommaren 2014 gjorde jag mitt livs första femårsplan. Det var inte min idé utan en uppgift i onlinekursen PostdocTraining. Arbetsinsatsen var stor. Innan jag grep mig an den gjorde jag ett antal övningar. De syftade till att klargöra vem jag var, vart jag ville och vad jag behövde göra för att ta mig dit. En av dem handlade om att skatta ett fyrtiotal akademiska arbetsuppgifter utifrån hur bra jag var på dem och hur gärna jag utförde dem. En annan gick ut på att i detalj visualisera min drömarbetsdag om tjugo år. Från det att jag vaknade till det att jag gick och la mig.

Det låter kanske inte som speciellt krävande övningar. Men jag blev mentalt utmattad. Jag var inte van vid att tänka mitt liv i dessa tidsskalor. Under doktorandtiden undvek jag så gott det gick att tänka på tiden efter disputation. Fyra år kändes som oceaner av tid. Och om jag bara gjorde mitt bästa så skulle nog saker och ting lösa sig...

Resultatet blev som bekant att jag hamnade i källaren på LUX. En humbling experience. Därför bestämde jag mig för att göra övningarna ordentligt och utan förutfattade meningar. Min devis var testa först, döm sen. Efter ett par veckor hade jag fått ihop en femårsplan. Självklart var den full av osäkra variabler. Men jag blev faktiskt ganska klar över vilken situation jag ville vara i 2019. Jag ville vara internationaliserad, ha säkrat finansiering för ett forskningsprojekt inom ett nytt ämnesområde och vara anställningsbar.

Internationalisering uppfattade jag som något helt nödvändigt om jag ville arbeta som historiker. Runt omkring mig märkte jag att de som skrev på engelska, åkte på konferenser och gjorde gästforskarvistelser belönades med anslag och tjänster. Jag hade ännu inte gjort något av detta. Det behövde jag ändra på och så har också skett. Idag har jag många engelskspråkiga publikationer, är van vid internationella konferenser och har ett inte obetydligt internationellt nätverk. Någon längre gästforskarvistelse har det inte varit läge för under småbarnsåren. Empiriskt har jag också i allt väsentligt fortsatt att ha ett svenskt fokus. Men på det stora hela är jag rätt så nöjd med hur jag arbetat med detta. Det har hänt mycket på fem år.

Den andra punkten har också den gått enligt plan. Ett par år in i postdoctiden upptäckte jag aktiebloggosfären. Till en början rörde det sig om planlös nyfikenhet och fascination för ett främmande kulturellt fenomen. Med tiden insåg jag att det här nog skulle gå att forska om historiskt. Nyckeln var när jag började läsa Orsi Husz artiklar om vardagslivets finansialisering. De var otroligt inspirerande och fungerade som portaltexter in i nya fält. På historikermötet i Sundsvall tog jag kontakt med Orsi. Året därpå bjöd vi ner henne till det kunskapshistoriska seminariet i Lund. Därefter involverades hon i ett antologiprojekt och nu nästa år ska vi börja jobba tillsammans inom en modul av det stora RJ-program som leds av Jenny Andersson. Den här punkten kunde verkligen inte ha gått bättre!

Det tredje målet var att bli anställningsbar. Där har jag inte riktigt nått fram. Någon tätgrupp för ett lektorat eller motsvarande har jag inte placerats i. Min förhoppning är att andraboken, när den väl blir klar, ska göra att jag kan hamna in contention. Men det beror förstås på vilka jag ställs emot och vad de sakkunniga värderar. Historia är en bedömningssport. Det är mycket som inte går att påverka.

Så vad hade då mitt 2014-åriga jag tyckt om åren som gått? Hade det varit tillfreds med utfallet? Ja det är jag helt övertygad om. Mina postdocår har varit min bästa tid på universitetet. För varje år som gått har arbetet blivit roligare och scenen större. Jag tror att den där femårsplanen som jag snickrade ihop sensommaren 2014 har en del med det att göra. Långsiktig planering gör drömmar och ambitioner konkreta. Det ger verktyg för att göra prioriteringar och att våga det som känns läskigt. Om ett par veckor ska jag därför göra mitt livs andra femårsplan. Wish me luck!

tisdag 26 november 2019

Kapitel 6 och 7

De senaste veckorna har jag så smått kommit igång med att skriva på det sjätte kapitlet i min andrabok. Det handlar om hur en organiserad svensk miljörörelse började växa fram åren kring 1970. Min ingång till tematiken är ungdomsorganisationen Fältbiologerna som jag tidigare skrivit om tillsammans med Anna Kaijser. Vår artikel tjänar som utgångspunkt för kapitlet, men kompletteras med pressmaterial och utblickar mot annan forskning.

Strukturen för kapitlet är tämligen klar. Jag inleder med att lyfta fram hur ett par hundra fältbiologer samlades på Sergels Torg i mars 1969 för att protestera mot vattenkraftutbyggnaden i Norrland. Demonstrationen väckte medialt uppseende i samtiden. Fältbiologerna var ”inga vanliga demonstranter”. Föreningen förknippades med fågelskådning och friluftsliv – inte politiska manifestationer. Men åren kring 1970 kom detta att förändras. Fältbiologerna blev en aktiv och mycket synlig del av den nya miljörörelsen.

För att visa vad omvandlingen innebar gör jag i kapitlet en kronologisk genomgång av Fältbiologernas historia, från sent 1950-tal till tidigt 1970-tal. Vid periodens början är föreningen fast förankrad i en äldre naturskyddstradition. Det som står i centrum för dem är att uppleva, studera och bevara vild natur. När en fältbiolog talar om ”naturförstörelse” år 1961 så betyder det att estetiska värden är hotade. Man oroar sig för att ett högproduktivt kulturlandskap med barrträd och åkrar ska breda ut sig på de orörda viddernas bekostnad.

Ett par år senare, i kölvattnet av Rachel Carsons Silent Spring (1962), börjar miljögifter och fågeldöd diskuteras. Men det är knappast tal om att en global miljökris hotar mänsklighetens överlevnad. Denna tematik blir dock viktig under sent 1960-tal. Det vill säga efter det att miljöfrågorna fått sitt stora genombrott i Sverige hösten 1967. Till en början rör det sig om en begynnande miljörörelse som söker sina former. I början på 1970-talet har en radikalisering skett. Fältbiologerna gör sig kända för demonstrationer och direktaktioner. Särskilt riktar man sig mot det miljöpolitiska etablissemanget i form av Naturvårdsverket.

Det ovan nämnda beräknar jag bli ungefär 15 sidors text. Det räcker inte riktigt för ett kapitel. Därför planerar jag att ägna ytterligare 5–7 sidor åt att, utifrån annan forskning, ta ett bredare grepp på den framväxande miljörörelsen. Här finns bland annat Carl Holmbergs studie av Centerns Ungdomsförbund, Jonas Anshelms analyser av Svenska Naturskyddsföreningen och Per Lundins opublicerade studie kring Björn Gillberg och etablerandet av Miljöcentrum. Jag har också en del insamlat pressmaterial som kan komplettera framställningen.

Avslutningen på kapitlet ska kretsa kring de mediala kontroverserna kring Björn Gillberg. Här finns nämligen en brygga över till det sjunde och sista empiriska kapitlet i min bok. Detta kommer handla om öppna konflikter och motstridiga kunskapsanspråk. Något som är kännetecknande för hur miljö- och framtidskunskap cirkulerar under tidigt 1970-tal. Under genombrottsfasen 1967–1968 fanns en stark konsensus kring miljöfrågornas allvar och Hans Palmstierna fungerade som en samlande gestalt. År 1971, när kunskapen hade börjat omsättas i politik och juridik, så var det inte alls lika självklart att alla höll med varandra. Hans Palmstierna kom exempelvis 1971 i öppen konflikt med industriföreträdare. Våren 1972 rasade en polariserad framtidsdebatt mellan två professorer, ”domedagsprofeten” Gösta Ehrensvärd och ”framtidsoptimisten” Tor Ragnar Gerholm.

Men det faktiska skrivandet av kapitel 7 blir en uppgift för 2020. Innan jag kan ta itu med det är det mycket annat som ska bli klart. Till en början kapitel 6 som visat sig vara mer trögskrivet än jag hade räknat med. Vad detta beror på vet jag inte riktigt. Det är inte så att det står helt stilla, men några två sidor om dagen kommer jag verkligen inte upp i. Kanske beror det på novembermörkret? Kanske är det för många andra bollar i luften? Eller kanske är det helt enkelt så att ett långt bokprojekt och en lång termin börjar ta ut sin rätt...

tisdag 19 november 2019

Vad forskare kan lära sig av Andre Agassi



En av de böcker som gjort starkast intryck på mig i år är Andre Agassis självbiografi ”Open” (2010). Boken handlar, bland mycket annat, om att Agassi hatar – och i princip alltid har hatat – att spela tennis. Valet att sikta mot världseliten var aldrig hans eget. Det var hans pappas. Från det att han kunde hålla i ett racket drillades han. Tennis var aldrig roligt. Det var aldrig ett intresse. Det var något som Agassi var bra på och därför blev det hans jobb.

I detta liknar Agassis liv många andras. Det finns massor av människor som jobbar med något för att de, av en eller annan anledning, måste göra det. Många ägnar sina dagar åt sådant som de är duktiga på för att någon annan betalar dem mycket pengar för att göra det. Det är knappast en mänsklig rättighet att kunna göra sitt intresse till sitt levebröd.

Likväl är ett av de vanligaste karriär- och livsråden: Gör det du älskar! Följ din passion! Det är bara om du tycker någonting är riktigt roligt som du kan bli riktigt bra på det. Det är bara den som älskar att spela tennis som kan bli bäst i världen. Men är det verkligen så? Måste man vara passionerat intresserad av något för att bli riktigt duktig? Hur går det egentligen till när människor hittar ett jobb de älskar?

Den sistnämnda frågan står i centrum för Cal Newports ”So Good They Can't Ignore You” (2016), en annan av 2019 års läshöjdpunkter. Boken är en uppgörelse med slentrianrådet ovan. Newport argumenterar för att människor sällan blir lyckliga av att bara följa sina drömmar. Många kraschar hårt på vägen. Vilja räcker inte speciellt långt när du står inför idoljuryn eller söker ett lektorat.

Newport råder därför sina läsare att hoppa över ”vad vill jag egentligen göra med mitt liv”-fasen. Han tycker det är bättre att sträva efter att bli riktigt bra på något som andra värdesätter. Blir man det får man goda förutsättningar att skapa den karriär och det liv man vill ha. Dessutom lär sig många som blir riktigt duktiga på något att uppskatta det. Hatet sitter sällan så djupt som hos Agassi.

Allt detta kan kännas främmande för människor verksamma inom forskarvärlden. Särskilt inom humaniora finns det rikligt med grundmurad idealism. Många av oss som hamnar här har, mot bättre vetande, följt sina intressen och tagit det därifrån. De som i 20-årsåldern tänkte på karriär, huslån och framtida Thailandssemestrar med familjen läste förstås helt andra saker.

Samtidigt tror jag det finns många studenter inom humaniora som fortsatte betydligt längre än de tänkte just för att de visade sig vara duktiga på det. De var bra på att läsa till tentor, analysera texter och skriva uppsatser. Några uppmuntrade ord från en lärare på en temakurs eller ett kandidatseminarium fick sen stora konsekvenser. Kanske var det rentav så att man visade fallenhet för ett forskningsämne som man inte alls var intresserad av? Följer vi Newport skulle detta inte vara speciellt förvånande – tvärtom. Det är, menar han, ofta så att skicklighet kommer först och att djupa intressen utvecklas senare.

Men vad kan vi då lära oss av Agassis historia? Ja, bland annat att det bevisligen går att bli väldigt bra på något som man tycker genuint illa om. Det kan vara nyttigt att ha med sig för den som känner motstånd mot att skriva ansökningar, tala inför en stor publik eller nätverka på en konferens. Tuff skit. Allt är inte roligt. Ibland gäller det bara att göra sitt jobb och se till att bli duktig på det. Kanske rentav så bra att de inte kan ignorera dig.

tisdag 12 november 2019

Skriva om undervisning och lärande


Hösten 2016 fick jag en förfrågan från Klas-Göran Karlsson om att vara med i ett antologiprojekt om historieundervisning på universitetsnivå. Han hade en idé om att jag kunde skriva något kring tematisk och kronologisk historieundervisning. Frågor som jag i någon mån hade brottats med under mitt avhandlingsskrivande. Det lät som en spännande och svår utmaning. Jag var inte sen att tacka ja.

Totalt var vi ett dussintal personer vid min institution som under ett drygt år träffades för att diskutera idéer, erfarenheter och kapitelutkast. Inom gruppen fanns en stor spännvidd. Där fanns nydisputerade med begränsade undervisningserfarenheter och professorer med decennier under bältet. Vissa grep sig an den pedagogiska tematiken från teoretiska och historiefilosofiska perspektiv. Andra tog sin utgångspunkt i konkreta undervisningssituationer och praktiska vägval.

Själv hade jag svårt att börja skriva. Det kändes inte som att mina egna erfarenheter och funderingar var nog. Därför avsatte jag tid för att läsa och följa trådar. På något sätt behövde jag hitta något som jag själv bottnade i. Så här några år senare kan jag inte längre rekonstruera exakt hur läsprocessen såg ut. Men jag minns mycket väl när jag hittade fram. Nyckeltexten var Lendol Calders “Uncoverage: Toward a New Signature Pedagogy for the History Survey” (2006). Jag fann den djupt inspirerande. Den var konkret utan att vara tråkig. Teoretiskt genomtänkt utan att vara abstrakt och tillkrånglad. Dessutom var den rappt och smart skriven.

För mig blev detta en portaltext. Jag läste allt jag kom över av Calder. Via fotnoterna följde jag trådarna bakåt. Via Google Scholar kollade jag upp de som citerat honom. Under några veckors tid följde de intellektuella upptäckterna slag i slag. Detta är, om jag måste välja en enda sak i mitt yrke, det jag tycker allra bäst om. När nya världar öppnas upp och läsningen så att säga kaskadar.

I samband med detta fick jag en förfrågan från Henrik Rosengren, Scandias dåvarande redaktör, om jag ville skriva en "Scandia introducerar". Jag hade något halvår tidigare föreslagit ett annat ämne, men nu kändes det historiepedagogiska spåret mer lockande. Därför pitchade jag idén om att skriva om Lendol Calders pedagogiska idéer. Resultatet blev texten ”Avtäckningsmodellen: En undervisningsform med framtiden för sig?” (2017). Den byggdes senare ut till det längre antologikapitlet "Kan vi göra på något annat sätt? Utblickar och tankar kring färdighetsorienterad historieundervisning" som finns i boken Att undervisa i historia på universitetet (2018).

En viktig konsekvens av arbetet var att Andrés Brink Pinto blev inspirerad av mina litteraturfynd. Vi började på var sitt håll att prova några nya grepp i vår egen undervisning. Dessa föll, tyckte vi, väl ut. Därigenom växte på ett lågintensivt och organiskt sätt ett fördjupat samarbete fram. De senaste åren har det blivit konferenspresentationer, ett par gemensamma texter och rentav ett litet forskningsprojekt om studenters lärande tillsammans med Emma Severinsson.

För ett par veckor sedan hade vi förmånen att få besöka Örebro där Henric Bagerius och de andra historikerna gjort om grundutbildningen med utgångspunkt i samma pedagogiska idéer som vi fastnat för. Det var oerhört fascinerande att få ta del av detta arbete och diskutera undervisningsfrågor med ett sammansvetsat lärarlag med reell makt över undervisningens utformning. Det ska bli mycket spännande att följa hur deras initiativ utvecklas!

Att allt detta skulle följa på Klas-Görans inbjudan hösten 2016 kunde jag knappast ha föreställt mig. Men så fungerar inte sällan antologiprojekt. De får sidoeffekter. Inte minst genom att nya samarbetsytor upprättas. Exakt vad som ska ske är dock svårt att kontrollera. Klas-Göran fick exempelvis själv gripa sig an frågorna om tematisk och kronologisk historieundervisning. Så är det ofta för forskningsledare. Rollen består i mångt och mycket att ge andra förutsättningar och utmaningar. Vad som sedan sker är upp till andra. Detta att styra forskare är, som ekonomhistorikern Kerstin Enflo uttryckte det på ett seminarium i våras, ”like herding cats”. Själv har jag en del kunskapshistoriska erfarenheter av att försöka "herda". Men just i detta sammanhang var jag en av katterna...