Ansökningsskrivandet plats i forskningsprocessen

För ett par veckor sedan skrev jag en ansökan till Vetenskapsrådet. Det var jag inte ensam om att göra. Den här tiden på året ägnar sig många disputerade åt att skriva just ansökningar. Omkring 10–15 % av dessa blir beviljade. Det innebär vanligen 3 års forskningstid på 75 %. För de som är tidigt i karriären utan fast tjänst – sådana som jag – är dessa medel ofta avgörande för om man har en anställning eller inte. Men även för fast anställda kan det vara skarpt läge. Universitetslektorer utan externa medel har nämligen sällan tid att forska så mycket som de skulle vilja.

Mot bakgrund av detta höjs det varje år röster om att systemet är ett stort slöseri med resurser. Varför ska alla forskare skriva ansökningar i januari, februari och mars? Hade det inte varit bättre om de ägnade denna tid åt att forska i stället? Tänk vad mycket forskning vi hade kunnat få!

Jag har förståelse för dessa tankar. Men jag håller inte riktigt med. Jag ser nämligen ansökningsskrivande som en viktig och givande del av forskningsprocessen. Ja, efter närmare eftertanke ser jag den som del tre av sex. Jag tänker på ett ungefär så här. 

Det första skedet av forskningsprocessen är nyfikenhetsfasen. I denna blir man av någon anledning intresserad av något och inser att man vill veta mer om det. Kanske rentav forska kring det. Nyfikenhet kan väckas av upplevelser, samtal, läsning, undervisning eller ja nästan vad som helst. Håller den i sig ett tag kan det vara värt att gå vidare. 

Den andra fasen är orienteringsfasen. I denna sonderar man vad andra har skrivit om fenomenet, lokaliserar och besöker arkiv, letar reda på tänkbara källmaterial och diskutera sina lösa idéer med andra. Nyfikenhets- och orienteringsfaserna kan pågå i år innan man går vidare. Själv väcktes mitt intresse för det jag nu ansöker om 2016. Forskning tar tid.

Det tredje skedet, ansökningsfasen, går ut på att omvandla nyfikenhet och orientering till ett, eller flera, projekt. Själv brukar jag inleda med att ansöka om mindre medel, för att göra pilotstudier och utarbeta större ansökningar. Historiker i Sverige har här en privilegierad situation. Här finns många stiftelser som man kan söka mindre och medelstora medel från. Så ser det inte alls ut i t.ex. Danmark och Norge.

I Sverige finns det dock grovt sett två fönster, ett i början på vårterminen och ett i början på höstterminen. Här kan man ansöka om belopp som kan säkra 3–4 månaders försörjning. Besked ges vanligen i slutet på samma termin som man ansökt. För mig har dessa mindre medel varit helt avgörande. Utan dem hade jag varit ute ur systemet och förmodligen tillbaka i skolbänken. Hos VR, RJ och de andra stora finansiärerna har nämligen mina ansökningar ännu inte räckt till. 

Men är ansökningsfasen då verkligen att betrakta som forskning? Ja det vill jag verkligen mena. Den kräver att man skärper sina tankar, argument och får ned sin forskningsdesign på papper. Forskningsfrågor, mål och syften behöver formuleras och preciseras. Allt detta förutsätter en noggrannare läsning av den befintliga forskningen på området. Dessutom behöver man få grepp om materialsituationen. Gör man detta arbete väl så kommer de följande faserna att bli betydligt enklare. I andra världar än akademin kallas detta att frontloada. Själv tycker jag det har stora likheter med att förskriva. Ja i ansökningsfasen görs ett stort, svårt och värdefullt arbete. Det är inte slöseri med resurser att forskare ägnar sig åt det.

Den fjärde fasen är en mer högintensiv forskningsfas. Här sker ett mer fokuserat kunskapssökande och aktivt arbete med källmaterial, men också en ännu mer fördjupad inläsning av forskningslitteratur. Till denna fas kan också seminarieventileringar, konferenspresentationer och anordnandet av workshops föras. Personligen vill jag mena att den femte fasen, skrivfasen, ingår i ett symbiotiskt förhållande med den fjärde. Jag arbetar i alla fall inte så att jag "forskar” ett år och sedan skriver under nästa. Enskilda månader kan vara ägnade åt en av verksamheterna, men de allra flesta innehåller både och.

Slutligen vill jag framhålla att det finns en sjätte fas i forskningsprocessen som ibland glöms bort. Vi kan kalla den för efterarbetesfasen. Premissen för denna är att det är lättare att bli publicerad än att bli läst. Ja, det krävs faktiskt mycket arbete, och en hel del tur, för att få människor att på allvar intressera sig för det du skrivit. Forskning cirkulerar inte bara för att den finns. Nej, ska den på allvar bli en del av ett större vetenskapligt och/eller offentligt samtal – snarare än ett ensamt rop i öknen – så krävs det tid och ansträngningar. 

Ja, sådär på ett ungefär tänker jag kring forskningsprocessen och dess olika delar. Hur tänker ni? 

Samskrivande. Del 1

Något av det mest lärorika man kan göra som forskare är att skriva tillsammans med andra. Det är ett sätt att få konkret inblick i hur man kan arbeta, och skriva, på andra sätt än man själv gör. Själv började jag på allvar att samskriva våren 2016. Den terminen hade jag tre parallella projekt med tre olika kollegor: Isak Hammar, Anna Kaijser och Johan Östling. Projekten kom att berika varandra och för mig blev de tillsammans en intensivkurs i att forska och skriva tillsammans. I en tredelad serie blogginlägg tänkte jag därför berätta mer om dessa samarbeten och vad jag lärde mig av dem.

Det första projektet var mitt och Isaks. Vi kände varandra väldigt väl. Mellan 2008 och 2013 var vi doktorandkollegor. Vi läste samma kurser och delade kontor. Därefter undervisade vi tillsammans och var till och med föräldralediga samtidigt. Vår vetenskapliga grundsyn och inställning till akademin var snarlik, även om våra empiriska forskningsintressen skilde sig åt.

Isak skrev sin avhandling om antiken, medan jag ägnade mig åt tiden från 1600 och fram till i dag. Efter disputation kom Isak att intressera sig för antikbruk, det vill säga hur människor genom historien använt sig av, och förhållit sig till, den klassiska antiken. Själv studerade jag miljöfrågornas genombrott i Sverige på 1960-talet. Några uppenbara beröringspunkter mellan oss fanns det inte. Men ibland upptäcker man oväntade saker.

En av de aktörer som jag intresserade mig för var diplomaten Rolf Edberg som redan 1966 publicerade miljöklassikern Spillran av ett moln. Boken präglas av en ekologisk helhetssyn som var ovanlig i sin samtid. Under min läsning lade jag märke till att Edberg drog anmärkningsvärt många paralleller mellan samtidens miljökris och de klassiska civilisationernas fall. Jag lyfte detta med Isak och lät honom läsa några väl valda passager. Därefter var vårt projekt igång.

Första steget i skrivprocessen var att sammanställa en kortare ansökan om forskningsmedel. I samband med detta orienterade vi oss bland de internationella tidskrifter som ägnas åt s. k. ”classical reception”-studies. Många var väldigt litteraturvetenskapliga, men i en av dem – International Journal of the Classical Tradition – hittade vi ett par artiklar som vi kände oss någorlunda besläktade med. Vi skrev i ansökan att vi skulle skriva en artikel dit. Efter ett halvårs väntetid fick vi ett positivt besked från Helge Ax:son Johnsons stiftelse.

Men steget från ansökningsskrivande till fokuserad forskningstid var långt. Det tog närmare ett år innan vi båda kunde frigöra ordentligt med tid. Under denna period gjorde vi båda helt andra saker. Jag minns att vi framåt senhösten började bli oroliga för om vi skulle kunna få ihop något. Hade vi verkligen tillräckligt material? Skulle någon av tidskrifterna vara intresserade?

Hur som bestämde vi oss till slut för att boka in några veckor där vi skulle ägna oss åt projektet med full kraft. Vi återvände till vår ansökan och läste återigen igenom boken. Här någonstans insåg vi att vi – hur det nu hade gått till – redan hade hunnit ganska långt. Ansökan kändes som en instruktionsbok. Det var bara att göra vad som stod där.

Vi förde med oss olika kompetenser till projektet. Isak skrev obehindrat på engelska och höjde den språkliga kvaliteten på mina utkast rejält. Självklart skrev han också avsnittet om antikbruk. Dessutom ordnade han så att hans amerikanska kollega Dustin W. Dixon hjälpte oss med en kritisk läsning innan vi skickade in. Själv hade jag erfarenhet från peer-review processer och hade inga problem med att placera in Rolf Edbergs bok i en miljöhistorisk kontext.

Strukturen för artikeln kom vi fram till gemensamt. Vi hade möten där vi diskuterade vad vi skulle skriva, vilka sedan följdes upp av individuell skrivtid. De empiriska uppslagen som vi hade delade vi upp mellan oss. Vad jag märkte under denna process var att Isak – till skillnad från mig – skrev mer organiskt. Han kunde inte säga på förhand precis vad han skulle komma fram till. Det upptäckte han under själva skrivandet. Själv hade jag tydligare idéer på förhand och skrivandet var inte lika kreativt. Det var oerhört lärorikt att se dessa olikheter i arbetet med samma material!

Vårt artikelmanus kom att bli klart under våren och därefter följde reviewprocessen. Här var det verkligen en fördel att vara två. De utlåtanden vi fick tillbaka föreslog tämligen omfattande förändringar. Bland annat var det ett specifikt empiriskt avsnitt (som jag hade skrivit) vilket inte alls föll granskarna i smaken. Men just detta att vi var två författare gjorde det lättare att inte ta det personligt. Vi diskuterade igenom utlåtandena, formulerade en plan för hur vi skulle bemöta dem och vilka förändringar som vi kunde göra. Detta inbegrep bland annat att helt stryka det ovan nämnda empiriska avsnittet.

Vår reviderade version accepterades och sommaren 2017 publicerades artikeln ”A Classical Tragedy in the Making: Rolf Edberg´s Use of Antiquity and the Emergence of Environmentalism in Scandinavia”. Huruvida den satt några större avtryck i den internationella forskarvärlden är oklart, men något var vi nog på spåren. För när Gustaf Johansson disputerade i Uppsala 2018 så visade han med än större tydlighet att 1970-talets miljökris av många förstods just genom den klassiska antiken.

Om vikten av ett socialt och intellektuellt sammanhang

Det bästa med att hitta en riktigt bra akademisk text är att läsningen av den bara är början. Riktigt bra texter skrivs nämligen inte i intellektuell isolering – de ingår i större samtal. Genom litteraturlistor och fotnoter öppnas fönster mot nya världar. För den som har tid, nyfikenhet och tillgång till ett bra bibliotekssystem så är det bara att följa spåren och se var man hamnar.

Ett aktuellt exempel för mig är Joli Jensens Write No Matter What (2017). Det är en bok som utan tvekan står på egna ben. Men den leder också vidare. Själv upptäckte jag genom Jensen den fascinerande antologin Working It Out (1977). Boken springer ur 1970-talets amerikanska kvinnorörelse och består av 23 personliga berättelser om kvinnligt liv och intellektuellt arbete. Skribenterna är författare, forskare och konstnärer i yngre medelåldern. De flesta har barn. Många står i skuggan av en – vid tidpunkten – mer framgångsrik make eller exmake.

Boken är ett tidsdokument. Inte bara till sitt innehåll utan också rent materiellt. Sidorna i mitt fjärrlånade exemplar har gulnat. Det finns inga understrykningar eller hundöron. När jag googlar skribenterna är de flesta döda. Många kom under 1980- och 1990-talet att bli mycket framgångsrika.

Men även om boken är drygt 40 år gammal är den i högsta grad aktuell och levande. Berättelserna är raka, ärliga och fyllda av kompromisser. I marginalerna finns konturerna av män som lever en annan sorts liv. Deras akademiska karriärer, resor, intressen och ambitioner kringskärs inte av förpliktelser. De har tid att tänka. De har tid att låta dagarna gå. De har tid att oroa sig och känna ångest. Det finns mycket som de inte måste.

Särskilt intressant i detta avseende är Amélie Oksenberg Rortys kapitel. Det kretsar kring hur akademiska par utvecklas och vad som egentligen krävs för att skriva. Hon lyfter fram att ett vanligt mönster är att mannen i förhållandet får ett erbjudande om en bättre tjänst. Kvinnan följer med. Den gemensamma planen är att hon ska skriva klart sin bok eller avhandling.

Men skrivandet går i stå. Trots att hon inte undervisar. Trots att hon inte har några administrativa förpliktelser. Hon är fri. Varför kan hon då inte skriva? Har hon inte det som krävs? Kvinnan och mannen börjar tvivla på hennes förmåga.

Amélie Oksenberg Rorty menar att det som står i vägen är förlusten av ett socialt och intellektuellt sammanhang. Hon pekar på att många män – när terminen väl är över, eller de blivit beviljade en forskningstermin – ofta också blir förlamade. Det räcker inte med att ha tid och en dörr som man är villig att stänga. Akademiskt arbete förutsätter sociala sammanhang. Det kräver kollegor, seminarier, lunchsamtal och kaffepauser.

Men det unga paret i berättelsen drar en annan slutsats. Ja, kanske är kvinnan trots allt inte lika lovande som mannen. Och börjar det inte bli hög tid att bilda familj? På detta följer den verkliga frustrationen. För när barnen kommer finns varken tiden eller det sociala sammanhanget. De intellektuella ambitionerna – som ännu inte fått chansen att förverkligas – får det än svårare. Parallellt med detta tar mannens karriär fart…

Amélie Oksenberg Rortys kapitel skrevs ursprungligen som ett föredrag 1969. Det publicerades i The Yale Review 1971. Vid denna tid var hon gift med filosofen Richard Rorty. År 1972 skiljde de sig. 

Planera, men när och hur?

Efter mitt inlägg Finish on Time har jag börjat få frågor om när och hur jag egentligen planerar. De är inte helt lätta att besvara kort. Därför tänkte jag ägna detta inlägg åt att berätta lite mer om hur jag gör och varför.

Utgångspunkten för allt mitt planerande är att akademiskt arbete till sin natur är gränslöst. Forsknings- och skrivprojekt har ingen given start- eller slutpunkt. Det har i praktiken inte undervisnings- och handledningsuppdrag heller. Intressanta böcker och seminarier finns det massor av. Detsamma gäller workshops och konferenser.

Denna intellektuella rikedom gör akademin till en otroligt stimulerande arbetsmiljö. Möjligheterna, friheten och flexibiliteten är stor. Större än många inom akademin inser. Men de stora möjligheterna har en baksida. Det är nämligen väldigt lätt att känna sig otillräcklig och överarbetad. Långtifrån alla kan, eller vågar, prata om detta med chefer och kollegor. Långtifrån alla blir så bekräftade av omgivningen att de – helt utan bitterhet – kan ta det onda med det goda.

För mig är planering ett sätt att hantera den akademiska gränslösheten. Syftet är ytterst att jag ska må bra och göra rätt saker. Det som fungerar bäst för mig är att på förhand – långt på förhand – bestämma vad som utgör ett väl utfört arbete vid en viss tidpunkt. Jag avsätter därför sista veckan innan jul- och sommarledigheterna åt att planera den nästkommande terminen. Planeringsarbetet går ut på att komma fram till tre konkreta mål som jag känner mig rimligt trygg i att kunna uppnå och som jag vet har ett betydande långsiktigt värde.

För att kunna sätta upp mål som jag bottnar i krävs dock ett grundarbete. Det består i att jag först går igenom den kommande terminen. Jag skriver in deadlines, konferenser, workshops, seminarier, ledigheter, åtaganden etc. Därefter tittar jag hur många skrivdagar som varje arbetsvecka innehåller. En skrivdag definierar jag som fyra 40-minuterspass (units).

Nästa steg är att skriva ner allt det som jag skulle vilja – eller har lovat andra – att skriva. Därefter uppskattar jag hur lång tid som jag behöver för att skriva de olika sakerna. Här är det viktigt att inte underskatta skrivuppgifterna utan snarare ta i. Man blir aldrig ledsen av att komma föra i en planering. Själv brukar jag ställa mig frågan: ”Hur mycket tid skulle jag vilja ha för att det skulle kännas lugnt att skriva x?”.

När dessa två steg är gjorda är det dags att se om det hela går ihop. Vanligen gör det inte det. Då gäller det att prioritera och välja bort. Därefter gör jag en skrivordning och bokar in veckor för de olika projekten. Här är det viktigt att planera in buffertveckor. För saker kommer hända. Och om planen är för tight så innebär det att man kommer efter sitt skrivschema. Det är inte avstressande. Tvärtom. Har man däremot tillräckligt med buffertveckor i sin planering så är det fullt möjligt att komma före sin planering. Det är avstressande. Det är så jag vill ha det. Det är då jag jobbar bäst. Men i den småbarnsvärld jag befinner mig i så är det – i alla fall så här års – lättare sagt än gjort... Kanske ska februari 2020 vara en enda lång buffertmånad?

Den här terminens tre mål är följande: 1) Skriv fyra kapitel på andraboken 2) Skriv och skicka in ansökningar för ett flerårigt projekt till RJ, VR, MAW och Handelsbanksstiftelserna 3) Genomför ett opponentuppdrag och skriv recension till Historisk tidskrift. Av dessa tre är det första målet det som jag möjligen kommer att behöva revidera. Saker kan komma upp. Skrivandet kanske går trögare än jag tror. Därför har jag lovat mig själv att inte bli alltför besviken om det bara blir tre kapitel. Det är också okej. Men det skulle i sådana fall innebära att min egen deadline för bokmanuset flyttas, från december 2018 till februari 2019.

Detta planeringsinlägg blev lite längre än jag trodde. Min näst viktigaste planeringsnivå – fyrveckorsplaneringen – får jag därför återkomma till i ett senare inlägg. 

Vad ska boken göra? (synopsis del 1)

Med anledning av veckans inlägg fick jag en fråga av Linde Lindkvist om hur jag gjorde mitt synopsis. Det är en fråga som visade sig kräva ett ganska långt svar. Ja, rentav ett tvådelat. Mitt synopsis har nämligen växt fram under flera års tid. Det finns embryon från 2016 och framåt. Andra åtaganden har dock gång på gång kommit emellan. Det är jag i dag glad för. Min tanke- och skrivprocess har mått bra av att få ta tid.

Själva forskningsprocessen har dock inte stått stilla. Jag har från hösten 2014 i olika projekt forskat om miljöfrågornas genombrott. Jag började med framtidsdebatten våren 1972, men har därefter främst ägnat mig åt 1960-talets andra hälft. Särskilt hösten 1967. Då skedde, vill jag mena, det avgörande genombrottet. Detta är också en av de centrala poängerna som jag vill göra i min bok. 

Merparten av mina resultat finns publicerade i vetenskapliga artiklar. Det finns en hel del människor som läst en eller två av dem. Men jag är ganska säker på att det endast är en handfull personer som har läst allihop. Förmodligen känner jag alla dessa läsare personligen. Detta är förstås inte optimalt. Vill jag att mina viktigaste resultat ska nå fler så räcker inte artikelformatet till. Det behövs en bok.

Under forskningsprocessens gång har jag funderat mycket kring om jag skulle skriva på svenska eller engelska. Meriteringsmässigt är valet enkelt. En bok på internationellt förlag ökar chanserna för fasta tjänster och framtida forskningsanslag rejält. Med anledning av detta läste jag våren 2017 boken Thinking Like Your Editor (2003) och förberedde mig på att skriva ett book proposal. Vad denna bok aktualiserade för mig var, bland annat, ett tydligare publiktänk. Vilka vill jag ska läsa mig och varför? Och vad vill jag att boken ska göra med mig? Vem vill jag bli?

Det här är inga enkla frågor att svara på. Men de är, som jag ser det, viktiga att tänka igenom ordentligt innan man börjar skriva på ett synopsis. För en bok skrivs för att läsas av andra. Dessutom gör den saker – och inte enbart med sina läsare. Böcker gör att forskare kan uppfattas, och behandlas, som experter. Men vilka områden vill man vara expert på? Vad vill man göra i en sådan roll? Och vad vill man att den färdiga boken ska leda vidare till? Vill man fortsätta forska och skriva inom samma område? Eller vill man byta spår?

Ja svaren på dessa frågor har stor betydelse för hur ett synopsis utarbetas. Dessutom behöver förstås hänsyn tas till vad man faktiskt kan säga någonting substantiellt, och någorlunda originellt, om. Boken måste ju bottna i forskningen, de egna kunskaperna och den egna förmågan. Annars kommer den aldrig att bli skriven.

Vad vill jag då att min bok ska göra? Vem vill jag ska läsa den? Ja för det första vill jag att boken ska sätta punkt för min forskning om miljöfrågornas genombrott. Jag har ägnat drygt fem år åt denna tematik och är redo att gå vidare till nya fält och frågor. Det finns en fem-sex större poänger som jag vill göra. De vill jag ge som ett samlat bidrag till det miljöhistoriska forskningsfältet. Min förhoppning är att andra forskare ska förhålla sig till, och bygga vidare på, dessa. Själv är jag – åtminstone för överskådlig tid – färdig. Jag kommer  ha sagt vad jag kan säga.

För det andra vill jag att boken ska visa på vilken potential som det kunskapshistoriska forskningsfältet har. Parallellt med min forskning om miljöfrågornas genombrott har jag sökt att utveckla detta fält tillsammans med en växande grupp nära kollegor. Med min andrabok vill jag ge ett konkret exempel på att just ett kunskapshistoriskt angreppssätt – med fokus på samhällelig cirkulation av kunskap – gör saker med hur vi skriver historia. Kunskapshistoria är inte enbart ett nytt namn på sådant som historiker har gjort under lång tid. Här vill jag att min andrabok ska vara ett argument i sak.

För det tredje anser jag att bokens ämne har en aktualitet och samhällsrelevans som förpliktigar mig till att skriva för fler än forskarkollegorna. Miljö- och klimatfrågor är inte mindre centrala i dag än de var 1970. De medellånga samtidshistoriska perspektiven är dock ovanliga i samhällsdebatten. Jag tycker det är problematiskt. För det är i dessa skalor som liv levs, beslut fattas, system byggs upp, politik görs och förändringar sker. Kan vi rentav dra lärdom av de historiska erfarenheter som gjorts under de senaste femtio åren? Inte omöjligt.

Det är dessa tre saker som jag vill att min bok ska göra. De läsare jag vänder mig till är alltså dels forskarsamhället – särskilt miljö-, kunskaps- och efterkrigstidshistoriker, men även forskare inom miljöhumaniora. Dessutom skriver jag för en samhällsintresserad och miljöengagerad allmänhet, vissa med personliga minnen från åren jag skriver om. 

Av dessa anledningar skriver jag också på svenska. Jag tror det ger mig bäst förutsättningar att bli läst och förstådd av dessa grupper. I förlängningen finns dock fortfarande förhoppningar kvar om att i ett senare skede översätta boken så att den kan läsas av det internationella forskarsamfundet.

Detta inlägg har redan blivit långt, varför jag sätter punkt här. I nästa del av denna serie kommer jag gå in på hur jag gick från dessa övergripande mål och ambitioner till att sammanställa ett konkret synopsis.

Inledningskapitlet och andraboken som genre

Jag tillhör den skara forskare som skriver texter från start till mål. Därefter arbetar jag vanligen om inledningen, så att den passar bättre ihop med helheten. Likväl klarar jag inte av att börja någon annanstans än från början. Jag behöver skriva en provisorisk inledning för att staka ut riktningen och hitta rätt ton. Arbetet med inledningen är en viktig del av min skrivprocess – även om själva texten inte alltid överlever.  

För några veckor sedan skrev jag klart första versionen av min andraboks inledningskapitel. Det blev en kort text, endast nio sidor lång. Säkerligen kommer den behöva ändras. Möjligen behöver den byggas ut. Men inget av detta går att göra nu. Jag vet ju ännu inte exakt vad inledningskapitlet är en inledning på.

Strukturen för min bok är förvisso i grova drag given. Jag har utarbetat ett synopsis bestående av åtta kapitel. Vad dessa ska handla om och vilka poänger jag vill göra i dem vet jag. Därtill vet jag vilka större poänger som jag vill göra med boken som helhet. Men exakt hur jag ska kommunicera och underbygga det hela återstår att se. Till stor del är detta också en fråga om vilken genre som jag väljer att skriva i och vilka läsare som jag vänder mig till. Här behöver jag bestämma mig.

Andraböcker i historia kan, men behöver inte, vara skrivna ungefär som en avhandling. De kan ha långa teori- och metodavsnitt, ingående källdiskussioner och utförliga forskningslägen. De kan, likt en tysk habilitationsskrift, vara 500 sidor långa och sprängfyllda med fotnoter. Empirin kan vara fullödig, ja närmast total.

Men andraböcker kan också vara mer flyhänt skrivna. De kan ställa författaren och några centrala argument i fokus. Relationen till tidigare forskning och vetenskapliga vägval kan vara implicita. Inom anglosaxisk historievetenskap är detta skrivsätt idealet. Svenska historiker som väljer detta spår strävar ofta efter att nå en bredare publik. De vill tala till fler än kollegorna och forskarsamhället. Ibland lyckas det.

Själv hade jag den typen av ambitioner redan med min avhandling. Jag var fostrad i ett ideal av att den goda vetenskapen på samma gång kunde tala både till forskarsamhället och till offentligheten. Det är ett ideal jag fortfarande – åtminstone intuitivt och känslomässigt – ställer mig bakom. För vad ska samhället annars med historievetenskap till?

Men mina erfarenheter från avhandlingens efterliv är att det inte är helt enkelt att tala till olika publiker på samma gång. Risken för missförstånd, både inom och utom akademin, är stor. Därför har jag också under postdocåren varit försiktigare med vad, och för vem, jag skrivit. Framförallt har jag varit noggrann med att först och främst skriva in mig i de vetenskapliga sammanhang som jag vill tillhöra. Genom essäer, populärhistoriska artiklar och föredrag har jag ibland sökt nå bredare. Det har dock inte varit ett överordnat mål.

Men när jag nu återigen börjat skriva på en monografi är det de gamla idealen som än en gång lyser starkast och ger mest motivation. Jag tror mig – återigen – ha något viktigt och intressant att säga. Något som fler än historiker kan ha glädje av att höra. För den som vill läsa mig i full vetenskaplig mundering så finns det nu många artiklar, på svenska och engelska. Det känns inte rimligt att bara sätta ihop dem till en publicerbar – men svårgenomtränglig och oinspirerad – helhet. Nej, det får bli ett nytt försök att tala till flera publiker på samma gång.

Färdiga texter och förskrivande

Akademiskt skrivande är inte vad det ser ut att vara. Det beror på att vi vanligen möter det i form av färdig text. Vi läser böcker och artiklar som det tagit år för forskare att skriva. Texterna har i olika omgångar kommenterats av kollegor. De har kritiserats av granskare och stramats upp av redaktörer. Inte sällan har texterna på ett sent stadium strukturerats om. Ibland har den smarta huvudpoängen tillkommit allra sist. På inrådan av en klok läsare.

I våra färdiga texter är denna långsamma och kollektiva tillkomstprocess i princip osynlig. Visst tackar vi varandra, i förord och under asterisker. Men dessa korta meningar gör knappast själva skrivprocessen rättvisa. Den krokiga vägen från forskningsidé till färdig text känner ofta bara författaren själv till. Om denne nu kommer ihåg. Ibland vill man ju helst bara glömma och gå vidare.

Men det faktum att vi känner akademiskt skrivande genom färdiga texter är riskabelt för vårt skrivande. Det är en grogrund för destruktiva jämförelser, inte minst med oss själva. Våra ofullkomliga worddokument ställs mot våra tryckta alster. Vår första projektansökan på ett nytt fält ställs mot slutprodukter från ett nyss avslutat. Den här typen av jämförelser är ett effektivt sätt att förlama en skrivprocess. De ger oss goda argument att inte ens försöka. Eller skjuta upp skrivandet till en annan dag, vecka, termin eller år.

Men motmedel finns. Många finns samlade i Joli Jensens Write No Matter What (2017) som jag skrev om förra veckan. En teknik som fungerat bra för mig är så kallad ”prewriting” eller ”förskrivande”. För mig är detta ett sätt att dela in skrivande i två faser: planering och utförande. Det förstnämnda handlar om att hitta struktur och innehåll, det andra om att hitta ord och effektiva sätt att kommunicera.

Den första sidan av inledningskapitlet i min andrabok kan tjäna som exempel. Syftet med denna sida är att ringa in det problem som boken ska handla om, det vill säga hur det gick till när miljöfrågorna fick sitt stora genombrott i Sverige. I bästa fall ska sidan väcka intresse och tydligt visa varför min forskning är angelägen. Hur ska jag då göra det? Ja, det är en svår fråga med många tänkbara svar. Ett bra sätt att göra den fullkomligt omöjlig att svara på är att samtidigt kräva av mig själv att jag ska skriva eleganta och tryckfärdiga meningar. Det förmår jag inte.

Vad jag dock klarar av är att lägga några 40-minuterspass på att förskriva och prova olika strukturer. Det jag då till slut fastnade för var följande fyra stycken: 

1) Börja med Stockholmskonferensen 1972. Fotografiet på jorden från rymden. Den hotade planeten och mänskligheten. 

2) Lyft fram att detta var självklart för många människor 1972. Naturvårdsåret 1970, Gröna vågen myntas i Land 1971. Kunskap om en global miljökris cirkulerade i samhället 

3) Fem år tidigare såg det helt annorlunda ut. Sommaren 1967 tänkte de allra flesta inte i dessa banor. Inte heller politiker och vetenskapsmän. Kunskap fanns hos individer och små grupper, men cirkulerade inte.

4) Frågebatteri: Hur gick förändringen till? När hände det? Vad gjorde att det hände? Vem eller vilka verkade för att det skulle hända? Denna bok kretsar kring dessa frågor. Jag kommer...

Dessa fyra förskrivna stycken är långtifrån någon färdig text. Men jag vill mena att merparten, eller i alla fall den svåraste delen, av skrivandet är gjort. Det här är en struktur som kan omvandlas till en logiskt sammanhängande text på ungefär en sida. Dessutom finns det en naturlig brygga vidare till nästa. 

Är det världens bästa inledning? Nej. Är det säkert att den står sig hela vägen till tryck? Nej. Men är den bra nog för att jag ska kunna gå vidare i skrivprocessen. Ja.

Och det är allt man kan begära av sig själv i det här stadiet.