Dansa, pausa

 

Inom kort är det dags för mig att gå på semester och sen föräldraledighet. I stället för att skriva, läsa och zooma kommer jag till hösten att ägna mig åt en ettåring, ett hushåll och att förbereda familjen för en lägenhetsflytt. Vis av erfarenheten vet jag att det knappast är någon ”ledighet” som väntar, men väl ett skifte av fokus och tempo. Det känns speciellt att få göra detta en tredje – och troligtvis sista – gång. Min ambition är att ta vara på tiden och låta den gå långsamt.

Höstterminen kommer alltså innebära ett rejält avbrott för mig. De senaste åren har annars min karriär börjat ta fart och jag själv har blivit alltmer synlig. Det sistnämnda har varit ett medvetet val. Det var ingen som tvingade mig att börja blogga om min forskartillvaro och ingen som tvingade mig att fortsätta. Men alltsedan jag började med detta har jag funnit det vara en djupt meningsfull sysselsättning. Den ökade synligheten som det inneburit har gett mig många nya möjligheter och ett större självförtroende att skriva i andra sammanhang.

Mitt bloggande har gett mig insikter om vem jag är, vad jag kan åstadkomma och vem jag vill vara professionellt. Med tiden har jag även insett att bloggen gett mig en egen liten nisch i det svenska historikersamhället och också gjort att jag blivit en röst i den större forskarvärlden. I dag är det en plattform från vilken jag kan ge tillbaka och hjälpa andra på ett unikt sätt.

Skulle jag sluta upp med att forska och undervisa skulle det inte få några större konsekvenser för akademin. De vetenskapliga tidskrifterna, bokförlagen, Curie och Under strecket skulle ha fullt upp med att publicera andra forskares alster. Studenterna hade mött en annan universitetslärare och Finish on Time hade kunnat hitta en ny medarbetare (det där sista blev profetiskt, jag och företaget gick för några veckor sedan skilda vägar). 

Men om jag slutade blogga så är det inte säkert att någon skulle ta min plats. I denna roll är jag inte självklart utbytbar. Jag har kunskaper, nätverk och en läsekrets som ingen annan har. Därmed är jag, för att tala med Seth Godin, en linchpin. Om än på ideell basis.

Med detta vill jag inte nedvärdera min egen forskar- och lärargärning. Än mindre andras. Det görs många ovärderliga insatser på dessa plan. Men samtidigt finns det, också i universitetsvärlden, en arbetsmarknadsdynamik som styrs av utbud och efterfrågan. Många är kallade att bli doktorander, lektorer och professorer i historia. Många har de facto förmågan att verka framgångsrikt i dessa roller om de bara fick en ordentlig chans.

Men universitetsvärldens behov – eller kanske rättare sagt resurser – är begränsade. I teorin kan detta förstås komma att förändras, men jag har svårt att se hur det ska ske i närtid. Risken är snarare att Sverige kommer slå in på samma väg som Australien, Danmark, Storbritannien och USA. Länder där generationer av skickliga akademiker fastnat i en limboartad adjunkttillvaro och där framstående professorer sagts upp. Det är ingen vacker syn när det sker. Djupa sår och spruckna drömmar tar tid att läka.

Genom den här bloggen har jag återkommande försökt lyfta fram strategier, tankesätt och tekniker som enskilda forskare kan använda för att hantera omvärldens nycker. Detta kan förstås inte ersätta ett arbete för kulturell och strukturell förändring. Men vill man få utväxling här i livet gäller det att lära sig det möjligas konst. Vissa positioner ger vissa handlingsmöjligheter, andra positioner andra. Det faktum att jag både är någorlunda etablerad och samtidigt prekärt anställd gör att jag med viss trovärdighet kan tala om hur det är och känns att vara forskare. Vi får se om det blir en fortsättning våren 2022. Känner jag mig själv rätt finns det en överhängande risk. Det finns ju så mycket att skriva om!

Efter festen och dess efterverkningar

 

Året efter jag disputerade kom boken Efter festen: Om konsten att utvecklas från doktor till docent eller en överlevnadsguide för den postdoktorala tillvaron (2014). Där grep ett dussintal forskare, huvudsakligen samhällsvetare, sig an många av de utmaningar och skiftande arbetsuppgifter som nybakade doktorer ställs inför: ansökningsskrivande, gästforskarvistelser, undervisning, artikelskrivande, akademiskt utvecklingsarbete etc. Initiativtagare till boken var sociologen Sara Eldén och företagsekonomen Anna Jonsson. De ville göra postdoktorns verklighet synlig och dess röst hörd. Som famlande historiker i LUX källare kände jag mig sedd. Det var min verklighet som det sattes ord på.

Många av texterna i boken var personligt hållna. Där fanns känslor, barn, äktenskap och huslån. Sådant som är viktigt för människor, men som inte alltid syns i vetenskapliga sammanhang. Därför tror också många forskare, särskilt de som befinner sig tidigt i karriären och/eller inte har så stora nätverk, att de är ensamma om vissa upplevelser. T.ex. att känna sig som en bluff, lamslås av oro för framtiden eller inte våga tacka nej till en förfrågan. Efter festen lyfte på locket till allt detta, men gav samtidigt praktiska råd och konkreta exempel på hur man kan göra och tänka.

Ett kapitel som fick stora konsekvenser för mig var Jens Rennstams och Helena Sandbergs ”Att delta i det internationella samtalet”. De skrev rakt upp och ned att internationalisering var nödvändigt för den som ville göra akademisk karriär, men demonstrerade också att detta kan göras på olika sätt. Internationalisering kunde, men behövde inte, innebära långa utlandsvistelser där familjen flyttade med. Ett alternativ var att göra mer genomtänkta och fokuserade besök. Sandberg berättade om hur hon först rekognoscerade två tänkbara forskningsmiljöer, bestämde sig för den ena och därefter förberedde sina kortare vistelser noggrant. Därigenom kunde hon få långtgående resultat i form av vetenskapliga samarbeten, trots att den faktiska tiden borta från familjen var begränsad.

Inspirerad av henne sökte jag ett par år senare medel för en gästforskarvistelse i Oslo. Min värd var Erling Sandmo, som jag sedan 2014 arbetat tillsammans med för att introducera och utveckla kunskapshistoria i Norden. Från detta sammanhang kände jag också Kari Nordberg. Därutöver förberedde jag mig noga genom att orientera mig i vad folk gjorde och på förhand ta kontakt med några som jag delade forskningsintressen med.

I maj 2017 befann jag mig totalt två gånger tio dagar i Oslo. Det kan låta som en försvinnande kort tid. Men jag hade preparerat marken väl och Erling var en fenomenal värd som var mån om att jag skulle lära känna så många som möjligt. Jag kände mig oerhört välkommen. Varje dag var det luncher och fikor och inte sällan en after work. En kontakt ledde till en annan. Jag blev aldrig socialt sysslolös – tvärtom.

Men lika viktigt som att knyta kontakter är, som Svante Norrhem brukar inskärpa, att behålla och fördjupa dem efteråt. För min del har det handlat om att engagera folk i gemensamma bokprojekt som Histories of Knowledge in Postwar Scandinavia, anordna sessioner på internationella konferenser, läsa varandras artikelmanus, sätta folk i kontakt med andra forskare och bjuda in till zoom-seminarier. Mitt norska kontaktnät har fortsatt att växa och förtätas efter 2017. Utväxlingen i förhållande till arbetsinsatsen har varit enorm. 

För detta och mycket annat har jag Efter festen att tacka. För mig var den viktig läsning i en osäker och omvälvande tid. Nyligen har jag också med stor behållning läst om den. Vissa kapitel, som 2014 kändes lite väl långt bort från min verklighet, har plötsligt blivit aktuella. För andra är jag inte längre målgruppen. Lite extra roligt i sammanhanget är också att jag de senaste åren så smått har börjat lära känna Sara Eldén och Anna Jonsson (och igår träffade jag Helena Sandberg på en zoom-workshop!). Back in 2014 var de, liksom alla andra som skrev i boken, bara namn för mig. Men forskning är en social verksamhet där vägar efter hand tenderar att korsas. Och finns det något bättre sätt att börja lära känna en människa än att läsa något bra som de har skrivit?

Vilka bord väljer du att spela?

 

Trogna bloggläsare vet vid det här laget att pokerspelare behöver vara bra på mer än att spela poker om de vill kunna livnära sig på spelet. De måste bland annat lära sig att hantera pengar och komma fram till hur många bord de bör spela samtidigt. Men listan på viktiga färdigheter är förstås långtifrån klar. Det finns mycket mer som forskare kan lära sig av pokerspelare. I dag har vi kommit fram till ämnet ”table selection”, det vill säga vilka bord du väljer att spela.

Grundregeln för detta koncept är enkelt. Du vill spela bord där du är favorit att vinna pengar. I den bästa av världar vill du sätta dig vid ett bord fyllt av dåliga spelare med mycket pengar. Du inväntar bra starthänder, spelar systematisk abc-poker (inga bluffar!) och låter motståndarna göra bort sig. Extra fördelaktigt är att spela nykter mot fulla människor, vilket i nätpokerns barndom betydde sena fredag- och lördagskvällar.

Så hur vet man då att ett bord är lukrativt? Ja, enklaste sättet är att titta på bordets statistik. Det du letar efter är höga snittpotter kombinerat med att många spelare ser varje flopp. Hittar du detta får du möta spelare som är beredda att spela varje hand de får och alltid är redo att fullfölja. Mot sådana spelare behöver man inte vara ett pokergeni för att vinna pengar. Och det är just det som är grejen med table selection. Är man bra på detta så behöver man inte vara så bra på att spela poker. Istället ser du till att vara en stor fisk i en liten damm. Och kommer det en haj så simmar du obekymrat vidare till nya vatten.

Allright, vad har då detta med forskarvärlden att göra? Ptja, ett och annat vill jag påstå. För även som forskare väljer vi vilken typ av bord vi spelar. Låt oss exemplifiera med hur svårt det är att bli anställd som universitetslektor i ett ämne som historia eller idéhistoria vid ett stort universitet. I dag kräver detta i praktiken att man är professorskompetent och har omkring 10 års meritering efter disputation. Har du detta kan du vara med i matchen, men några garantier finns det inte. 

För den som kan tänka sig att arbeta vid ett mindre anrikt lärosäte eller inom ett ämne med stora undervisningsbehov finns enklare vägar till en fast tjänst. Ja, på sina håll räcker det med att ha skrivit en avhandling för att bli anställd. Samma princip gäller för finansiärer. I RJ:s och VR:s allmänna utlysning är success-raten ungefär 10 %. Hos mer nischade finansiärer – säg Brottsoffer- eller Energimyndigheten – är den högre. Likaså hos mindre stiftelser.  

Kontentan av detta är förstås inte att man aldrig ska spela svåra bord. Det kan man mycket väl göra. Särskilt om ens huvudsyfte är att utvecklas snarare än att bli rik. Ja, den som vill bli världens bästa pokerspelare kommer inte bli det genom att bara spela mot de som ramlar in från krogen efter midnatt. Nej, denne gör faktiskt klokt i att söka mäta sig med bättre spelare. Små och medelstora fiskar kan lära sig mycket av hajar. På sikt kan lärpengarna också betala tillbaka sig.

Likväl vill jag understryka värdet av att göra genomtänkt table selection. Det är inte fusk att försöka göra det lätt för sig (och inte ädelt att göra saker onödigt komplicerade). Eftersom aktiva forskare spelar många bord kan man också välja en strategisk mix. Det vill säga vissa bord spelar man för att få någorlunda enkel försörjning. Andra bord spelar man för att pröva sina vingar. Win some, learn some.

Men oavsett vad man väljer är det viktigt att inse att det är val man gör. Ingen tvingar en forskare till att undervisa på en viss kurs eller forska om ett visst ämne. Det går att söka sig till fält där finansierings-, samarbets- och undervisningsmöjligheterna är goda. Det går också att lämna ett bord där man varken vinner eller lär sig något nytt eller där en specifik motspelare gör livet surt för en. Professionella pokerspelare har inte råd att vara stolta och långsinta. Det har i regel inte forskare heller.

Vad jag lärt mig av att skriva 99 blogginlägg

 

Det har snart gått fem terminer sedan jag började blogga. Och som ni ser av dagens rubrik så närmar sig en milstolpe. Med anledning av detta – och att jag på senare tid samtalat med några av er läsare som går i egna bloggtankar – tänkte jag ägna veckans inlägg åt att lyfta fram några saker som jag lärt mig av det här kommunikativa experimentet.

För ett experiment är nämligen precis vad den här bloggen varit och är. Visst hade jag förberett mig innan jag började blogga och visst hade jag idéer om vad det skulle kunna komma att innebära. Men gång på gång har verkligheten överraskat mig. Det gäller min egen skrivprocess, den läsekrets som vuxit fram kring bloggen samt de nya möjligheter som den har öppnat för mig.

En återkommande fråga från läsare som själva funderar på att börja blogga är hur mycket tid det tar. Det är en svår fråga att svara på. Utkastet till ett inlägg tar mig ungefär en timme att skriva. Men då har jag ofta några stödord eller stödmeningar nedtecknade i mobilen. Dessa kan ha nedtecknats i princip när som. Så fort en skrividé poppar upp i huvudet försöker jag fånga den. Ibland blir det ett blogginlägg, andra gånger en understreckare. Många fragment blir det aldrig någonting av.

Men när inträffar då den där mer koncentrerade skrivtimmen? Tja, även det är lite olika. Just den här texten skrivs mellan 8.15 och 9, onsdagen den 26 maj. Jag har precis kommit till kontoret och borde egentligen skriva på ett artikelmanus. Men på vägen hit bubblade lite tankar upp och jag blev sugen på att blogga. Och eftersom det finns lite luft i kalendern och jag ändå tror mig kunna hinna med det jag föresatt mig under dagen så följde jag hjärtat.

I vanliga fall skrivs mina inlägg dock inte så nära inpå publicering. I stället så ägnar jag någon vecka, inte sällan veckan innan en längre ledighet, åt att skriva ett inlägg om dagen parallellt med att jag stänger ner annan verksamhet. Läsåret 2020/2021 har jag också hela tiden haft en pipeline på 4+ inlägg så det har alltid funnits ordentliga marginaler. Då och då händer något som jag vill kommentera lite snabbare, till exempel när Scandia fick avslag av VR eller när jag satt och skrev på min lektoratsansökan.

Nyckeln för mig är dock att allt mitt bloggande sker lågintensivt och lustfyllt. Jag följer helt enkelt Joli Jensens råd: ”In order to be productive we need frequent, low-stress contact with a writing project we enjoy”. Därigenom blir bloggandet aldrig en börda utan en rolig, utvecklande och social del av min forskartillvaro. Det sistnämnda ska inte underskattas. Genom bloggen har jag lärt känna många nya människor, även utanför de historiska disciplinerna. Samtidigt har jag kunnat upprätthålla och fördjupa etablerade relationer med vänner och kollegor på ett sätt som annars varit svårt det senaste året.

Slutligen vill jag också framhålla att bloggandet utvecklat mig som skribent. Min penna är snabbare, modigare och mer kreativ nu än den var i februari 2019. Därtill vet jag otroligt mycket mer om vad de som faktiskt läser mig tänker och uppskattar. Tack vare denna kunskap (och lite tur) lyckas jag ibland få i gång större samtal. Därigenom kan bloggen, i det lilla, fylla en akademisk kulturbyggarfunktion. Inte så illa för ett lågintensivt och lustdrivet sidoprojekt!

Vidare läsning:

"Reflektioner från ett knappt års bloggande"

"Stanna upp"

 

Att bli recenserad

 

Forskare som skriver böcker vill i regel bli recenserade. Åtminstone innan de blir det. För visst lockar det att få bekräftelse och uppskattning för sitt arbete? Visst är det spännande när en annan forskare på allvar läser och diskuterar det man har gjort? Och visst är det roligt att få uppmärksamhet i stora kanaler som gör att ens forskning blir synlig för nya grupper av läsare?

Själv har jag den senaste tiden haft förmånen att bli välvilligt recenserad. Den gröna vändningen har plockats upp av dagspress och miljöbloggar. Ett år av akademiskt skrivande har omskrivits i Respons och i vetenskapliga tidskrifter. I stunder av hybris har jag förstås önskat att det jag gjort hade satt ännu större avtryck. Men i förhållande till mitt vetenskapliga och mediala kapital kan jag knappast vara missnöjd. Jag har på kort tid nått ut bra mycket längre än vad jag hade kunnat hoppas på.

Och än är det förstås långt kvar. Den gröna vändningen och dess systervolym The Environmental Turn in Postwar Sweden kommer att betraktas som nya vetenskapliga verk länge än. Hur de mottas i forskarsamhällets tidskrifter återstår att se. Det kan droppa in recensioner fram till 2023 eller så. Parallellt med detta kommer böckerna förhoppningsvis att införlivas i forskningslägen och forskningsdiskussioner. Om allt detta är det dock svårt att sia. Time will tell.

Men detta att bli recenserad är inte alltid angenämt. Det fick jag lära mig året efter disputation. Min avhandling, Vårt eget fel, mottogs nämligen på ganska olika sätt. Där vissa läsare, som min opponent Thomas Kaiserfeld, förstod vad jag velat göra och accepterade de premisser jag arbetat utifrån var det andra som fann hela mitt projekt ideologiskt suspekt (alternativt behjärtansvärt). Ingetdera var vidare kul. Jag är ingen speciellt politisk person och min forskning har, som torde ha framgått av den här bloggen, andra drivkrafter (nyfikenhet, intellektuella utmaningar, forskningssociala). Det faktum att jag griper mig an aktuella ämnen betyder inte att jag har en ideologisk agenda.

När jag skriver dessa ord inser jag hur naiv jag var när jag skrev min avhandling (och hur naiv jag låter i vissas öron nu, men det bjuder jag på). Jag tänkte som en historiker och umgicks främst med andra historiker och i detta sammanhang var min analytiska distans till olika tidsperioder – inklusive samtiden – ingenting konstigt. Det var ju det jag var tränad i! Eftersom jag var starkt socialt förankrad vid min heminstitution och hade akademiska vänner med alla möjliga övertygelser som respekterade mig kände jag mig trygg. Det visade sig dock vara en falsk trygghet. Hade jag under doktorandtiden gett mig ut på lite fler konferenser och workshops eller bara lagt fram ett par kapitel vid några andra institutioner så hade jag fått lära mig ett och annat. Nu dröjde detta till efter disputation.

Där och då var det obehagligt. Det finns recensioner, liksom nedlåtande omnämnanden i fotnoter, som jag gjort mitt bästa för att förtränga. Samtidigt är jag så här i efterhand tacksam för vad jag fick uppleva. Det var oerhört lärorikt att bli ifrågasatt och nedgjord och tillskriven en ideologisk agenda utan att kunna försvara sig. Jag lärde mig saker om hur världen fungerade och hur jag själv aldrig tänkte agera mot andra.

Med tiden insåg jag också att det bara fanns ett bra sätt att gå i svaromål på. Genom att öppet och ärligt försöka visa det större forskarsamhället vem jag var och vad jag står för. För hur skulle någon som inte känner mig kunna veta detta om jag inte kommunicerar det i skrift? Ja, detta är faktiskt en av anledningarna till att den här bloggen finns. För mig är den ett proaktivt sätt att själv försöka ta makten över min nätpersona. Någon fullständig kontroll över cirkulationen har jag förstås inte. Det andra skrivit och publicerat kan jag inte ta bort. Men jag kan balansera upp vad som dyker upp i en googlesökning på mitt namn. Och jag kan ge människor som inte känner mig ett bättre underlag att döma mig på. 

8 goda skäl att tacka ja till något

Hur mycket jag har att säga om ett ämne vet jag sällan innan jag börjar blogga. Självklart kan jag ha mina aningar, men det är i regel först när jag sätter mig ner och skriver som jag får det hela klart för mig. Ibland tar tankarna slut efter ett stycke (och då blir det inget blogginlägg av den idén). Andra gånger flödar orden och jag får svårt att sätta punkt. Därigenom skapas inläggsserier som den här om att tacka ja.

I föregående inlägg lyfte jag fram hur man kan använda konkreta terminsmålsättningar för att förenkla sin beslutsprocess. Det är en variant av att utarbeta ett ”personal mission statement”, något som rekommenderas i exempelvis Stephen Coveys 7 Habits of Highly Effective People. Vad en sådan avsiktsförklaring ger är en kompass att navigera i tillvaron med. Själv har jag de senaste åren haft följande: ”Lär dig nya saker och hjälp andra att lyckas”. Med stöd i denna har jag sökt mig bort från sådant som jag redan gjort och aktivt valt att dela med mig av vad jag kan till andra.

Men det hela kan förstås kvalificeras vidare. Bland annat genom att sätta upp kriterier och karva fram mer generella principer som kan appliceras till en rad olika situationer. För mig är allt detta ”work in progress”, men förhoppningsvis kan dessa provisoriska idéer ändå ha värde för andra. Om inte annat för att visa upp hur jag arbetar med att förfina – eller rättare sagt förenkla – mina egna beslutsprocesser. Så, without further ado. Här kommer åtta goda skäl att tacka ja till något.

1) Du vill göra det. Hela din kropp vill det. Tanken kittlar.

2) Det hela ligger i linje med din långsiktiga karriärplan. Det är något som för dig i den riktning som du stakat ut, t.ex. för dig närmare ett forskningsfält som du vill börja arbeta inom.

3) Uppgiften är tydligt avgränsad och du har klart för dig hur mycket tid och energi som den kommer ta. Kanske vet du rentav att du kan ta det hela på uppstuds?

4) Du får chansen att lära känna nya intressanta människor eller möjlighet att fördjupa samarbeten med några som du tycker om att arbeta med, t.ex. genom att delta i en workshop eller ett bokprojekt

5) Det är något som du aldrig gjort förut och som befinner sig utanför din comfort zone. Du tvivlar på om du klarar av det och om du verkligen är rätt person. Det känns läskigt. Du tänker: ”vem är jag att…”

6) Du kan hjälpa andra på ett unikt sätt. Om inte du gör det så kommer ingen annan att göra det.

7) Du får så bra betalt att du kan köpa dig fri från andra åtaganden under en längre tid och därmed skapa utrymme för det verkligt viktiga. 

8) Du har tid och energi och luft i kalendern.

Alla dessa åtta skäl väger inte lika tungt och alla behöver inte vara uppfyllda för att jag ska tacka ja till en förfrågan. Exempelvis tackar jag ofta ja till saker som jag kan göra på uppstuds. Däremot är jag betydligt mer restriktiv när det gäller saker som är lösa i kanterna och kan växa sig bortom all kontroll. Jag sätter också mycket stort värde vid punkt 4 och principen: ”Follow the people”. Det vill säga jag kan mycket väl tänka mig att göra sådant som jag inte egentligen är så intresserad av om det sociala sammanhanget är det rätta. Däremot aktar jag mig noga för att göra motsatsen. 

Vad gäller hur jag förändrats över tid så sticker punkt 5 ut. För mig kommer detta att lämna min comfort zone verkligen inte naturligt. Men jag har med tiden lärt mig att vissa obehagskänslor är en bra indikator på att jag faktiskt bör göra något. När rädsla är det tyngst vägande argumentet mot något brukar det vara bäst att strunta i den. En konkret teknik jag använder för att hantera obehaget är att föreställa mig vad mitt framtida jag, säg den jag är om ett år, kommer säga. Svaret är då nästan alltid detsamma. Go.

Vad ska man då tacka ja till?

 

För några veckor sedan skrev jag en krönika i Curie om konsten att, och behovet av, att tacka nej till saker. Den blev – med mina mått mätt – något av en succé. Ovanligt många personer läste, kände igen sig, delade och diskuterade vidare. Via Twitter fick jag lära mig den briljanta tekniken att inför varje nytt år upprätta en lista där man fortlöpande skriver in alla större saker som man tackar nej till. Därigenom får man svart på vitt hur mycket tid som ens disciplinerade ”nej tack” skapar. Tack @AllAllerial och copy på den!

Men utöver bra tips och goda råd restes också följdfrågor, som Ainur Elmgrens ”Vad ska man då tacka ja till?”. Det är onekligen en relevant fråga i sammanhanget. För en forskare kan ju inte bara tacka nej till alla förfrågningar som kommer dennes väg. Eller? Nej, självklart finns det saker som man ska tacka ja till, trots att detta innebär mer arbete och att annat måste sättas på paus. Men hur vet man vilka tåg som är värda att hoppa på och vilka som man ska låta passera?

Själv har jag brottats med de här frågorna i många år. Trogna bloggläsare har återkommande kunnat bevittna hur mitt schema gång efter annan blivit pressat. Mest akut var detta hösten 2020 då jag skrev inläggen ”Uncommit eller buckle down” och ”Om vikten av att uppgradera sitt nej”. Dessa inlägg tog form under en tid då jag upplevde starka fysiska stressreaktioner, däribland ett tryck över bröstet som inte gav med sig. Det vill säga en riktigt allvarlig varningssignal. Detta fick mig att hoppa av en del saker, skjuta upp annat och vara ordentligt försiktig med att skriva in nya saker i kalendern. Jag formulerade också en ny helt överordnad målsättning för vårterminen 2021: att inte känna mig så här (no matter what).

Glädjande nog har jag, så här långt i alla fall, lyckats med detta. För även om jag haft mycket att stå i så har det inte kört ihop sig. Nyckeln till detta har varit det grundliga planeringsarbete jag gjorde i höstas. Där avsatte jag nämligen ordentligt med tid för att fundera på vad jag ville åstadkomma innan jag framåt sommaren 2021 gick på föräldraledighet. Vad var egentligen viktigast under vårterminen? På vad skulle jag fokusera min energi?

Det första jag kom fram till var att jag ville göra vad jag kunde för att mina två böcker, Den gröna vändningen och Ett år av akademiskt skrivande skulle cirkulera och bli lästa. Förfrågningar som haft med detta att göra har jag alltså tackat ja till, exempelvis möjligheten att få prata om någon av böckerna, hålla en workshop, eller skriva en gästkrönika. Mot bakgrund av detta har jag också sett det som självklart att hålla i gång den här bloggen.

Det andra jag kom fram till rörde ett antal artiklar och bokkapitel som jag åtagit mig att skriva tillsammans med andra. Min motivation att verkligen få klart de här sakerna under vårterminen var extra stark eftersom jag föresatt mig att gå på föräldraledighet utan att ha saker hängande över mig. Det är något jag misslyckats med två gånger tidigare i livet och därför lovat mig själv att inte göra om. Här är jag inte riktigt i mål ännu, men det ser lovande ut.

Uttryckt i en sentens har mitt motto för terminen alltså varit: ”Få klart det du ska och se till så att böckerna du skrivit blir lästa”. Därigenom har jag kunnat stämma av saker som dykt upp mot min egen avsiktsförklaring. Främjar förfrågan min agenda eller inte? Om ja, då har jag goda skäl att tacka ja. Om inte? Då krävs det synnerligen goda skäl för att jag ska överväga det. Och sådana finns förstås. Mer om detta i nästa blogginlägg som kommer redan på torsdag!