tisdag 20 oktober 2020

Börja skriva innan man är redo




Gränsen mellan att göra ett gediget förarbete och att prokrastinera kan vara hårfin. Ibland är det förstås så att man faktiskt måste läsa igenom källmaterialet en gång till, besöka ytterligare ett arkiv eller läsa några fler avhandlingar. Andra gånger är det inte så. Man har redan trålat fram tillräckligt med material för att kunna formulera en någorlunda intressant frågeställning som griper in i ett relevant forskningsläge. Det kanske inte är den bästa frågeställningen i världen. Men den är bra nog för att ge styrfart åt ett artikelmanus eller bokkapitel. Och den kan ju alltid omformuleras under vägen.

Likväl kan steget från att forska till att skriva kännas övermäktigt. Ofta beror det på att vi ställer höga krav på hur vårt eget skrivande ska se ut. Många forskare vill att texten ska vara närmast färdig och publicerbar direkt. Men skrivande kan också tillåtas att vara planlöst och ofärdigt. Inom den akademiska skrivrådslitteraturen talas det mycket om så kallad ”freewriting”. Denna teknik har utvecklats och populariserats av Peter Elbow och går ut på att avsätta en kort tid, 3–5 minuter, för att skriva helt fritt. Under denna tid får man inte läsa det man skriver, stryka något eller rätta stavfel. Syftet är att få ”the inner editor” att hålla tyst och skapa en sorts ”stream of consciousness”-text. I takt med att man övar sig kan skrivpassen utökas till 10–15 minuter.

Efter det att timern ringer är det fritt fram att läsa vad man skrivit. Syftet på detta stadium är att hitta guldkornen. Vad är lovande och värt att bygga vidare på? Finns det några meningar som går att använda eller idéer som kan utvecklas? En 5-minuters session är förstås inte alltid magisk. Men ibland visar det sig att man är betydligt mer redo än man trodde på förhand. Vissa forskare förälskar sig i tekniken och ser till att börja varje arbetsdag med ett kort freewritingpass. Innan man kollar mail och att göra-listor skriver man en kort stund obehindrat och prestigelöst rakt ur huvudet. Inte i första hand för att producera text utan för att kickstarta skriv- och tankearbetet.

Själv har jag med åren medvetet försökt att börja skriva allt tidigare i forskningsprocessen. Det är inte så att jag inte känner motstånd mot detta. Det gör jag verkligen. Men jag vet av erfarenhet hur kraftfullt det kan vara att skriva innan jag är redo. Inte minst hjälper det mig att få riktning för min inläsning av litteratur och källmaterial. Genom att skriva kan jag både upptäcka vad jag behöver läsa mer om och vad jag vet fullt tillräckligt om. Ibland låser det förstås sig. Då får man backa tillbaka och fortsätta med förarbetet. Någon vecka senare är det dags för ett nytt försök.

Den stora fördelen med att arbeta så här är att man kan hindra sig själv från att övergöra saker. Om du vet säkert att en bok inte kommer vara mer än en fotnot i den text du just nu skriver på. Ja, då är det inte rimligt att läsa den från start till mål. Åtminstone inte nu. Lars J. Lundgrens Försurningen på dagordningen: En bild av ett händelseförlopp 1966–1968 (1991) var inte central när jag skrev om den svenska framtidsdebatten 1971–1972 hösten 2014. Men två år senare när jag grep mig an miljödebattens intensifiering hösten 1967 var det ovärderlig läsning. Då strök jag under på varenda sida.

Det arbetssätt jag förespråkar här innebär alltså att skrivande och läsande är harmonierat, ja närmast synkroniserat. Självklart kan man arbeta på andra sätt. Själv läser jag också gärna saker som ligger långt bort från det jag för tillfället skriver på. Men denna breddläsning fyller andra funktioner än den mer instrumentella ”specialläsningen”. Den syftar till intellektuell utveckling, orientering och inspiration snarare än författande av egna texter. Som forskare klarar jag mig inte utan någon av de båda läsarterna.  

tisdag 13 oktober 2020

Att tävla eller inte, det är frågan (Curieblogg #5)

 

Femte inlägget för Vetenskapsrådets nättidning Curie är publicerat. Läs det genom att klicka här!

tisdag 6 oktober 2020

Pilotveckan



Förra veckan genomförde jag tre heldagspiloter av workshopen ”Finish On Time: Writing in Academia”. Närmare femtio doktorander och ett tiotal postdocs från all across Lunds universitet deltog. På förhand var jag – det ska villigt erkännas – duktigt spänd inför uppgiften. Visst hade jag provat workshopen via Zoom på de andra i Finish On Time-gänget, men det är förstås något helt annat att köra live med människor som man aldrig har träffat. 

Den överväldigande merparten av deltagarna var från andra fakulteter än min egen, företrädesvis medicinska och samhällsvetenskapliga. Bredden i forskningsämnen var enorm. Ändå visade det sig redan under de inledande presentationsrundorna att det fanns mycket som förenade deltagarna. På frågorna om varför de sökt sig till workshopen och vad de hoppades att lära sig under den gav de snarlika svar. Jag borde inte ha blivit förvånad, men det blev jag. 

Några dagar innan första workshopen hade jag fått deltagarlistorna. Efter ett par timmars googlande hade tvivlen börjat gnaga. Universitetsvärlden är – det går inte att komma ifrån – överväldigande stor. Forskare gör väldigt olika saker. Nu är förvisso inte historia det smalaste och mest specialiserade ämnet. Men ändå. Vad kan jag egentligen lära naturvetare, medicinare och ingenjörer om akademiskt arbete och skrivande? Vad har jag för kunskaper och erfarenheter som är värda att dela med dem? 

Efter ett år som utbildningsledare inom Finish On Time borde jag ha vetat bättre än att second-guessa mig själv på det sättet. För om det är något jag lärt mig under detta år så är det att forskare inom olika områden ställs inför liknande problem och utmaningar. Kanske inte alltid i själva forskningen. Men i väldigt mycket av allt det andra. Känslorna inför det egna arbetet, behovet av att planera och prioritera, relationen till handledare och kollegor, utmaningar med prokrastinering och perfektionism. På alla dessa områden är vi lika. 

Och forskare inom alla ämnen skriver. Kanske inte lika mycket och i samma genrer. Men forskning är en kommunikativ verksamhet och för all sådan är skrivande oundgängligt. Dessutom är forskning en så komplex intellektuell aktivitet att vi behöver kunna kommunicera med oss själva över tid. Ingen människa kan skriva en avhandling i en sittning. Ytterst få kan formulera en fullgod artikel i huvudet och sedan bara nedteckna den. Så gott som alltid händer det saker när vi skriver. I samspelet mellan text och tanke sker sådant som inte går att förutse.

Så hur gick då pilotveckan? Vad lärde sig deltagarna? Vad tyckte de om övningar, slides, exempel och utläggningar? Ja, detta återstår att se. Utvärderingarna görs och samlas in i detta nu. Själv hoppas jag förstås på att de faller väl ut och att pilotveckans workshop bara var de första av många. Men detta ligger inte i mina händer. Jag har gjort vad jag kunnat och det har, alldeles oavsett utfallet, varit både häftigt och lärorikt. När jag i våras – mitt under den värsta coronaförlamningen – bestämde mig för att avsätta några units för att skissa på hur en skrivworkshop i Finish On Times-regi skulle kunna se ut så trodde jag knappast att detta skulle bli verklighet så här fort. Men nu finns workshopkonceptet. Och jag har blodad tand.

tisdag 22 september 2020

Uncommit eller buckle down?



För ett par veckor sedan stod det klart för mig att jag hade för mycket på mitt bord. Det hela kom inte som en chock. Jag visste mycket väl när jag gick på sommarsemester att inledningen på höstterminen var tjock. Det var inte så jag ville ha det, men det var så det var. Förhoppningsvis skulle det lätta sen.

Så blev nu inte riktigt fallet. När jag den 11 september satte mig ner för att göra min sedvanliga fyraveckorsplanering insåg jag att även de kommande veckorna hade tjocknat. För under den intensiva terminsstarten hände det som så ofta händer i akademin. Nya saker bubblar upp. Roliga förfrågningar kommer ens väg. Saker tar lite längre tid än man tror.

Hastigt och lustigt fylls kalendern upp. De vita dagarna försvinner och med ens känns en del av det roliga inte lika roligt längre. Stressen smyger sig på och känslan av kontroll minskar. Det ironiska mitt i allt – särskilt om ni frågar min fru – är att jag driver en blogg om hur man praktiskt kan hantera forskartillvaron. Jag ger workshops om planering och prioriteringar. Ja, just denna höst skriver jag rentav i Curie om det. Folk skulle bara veta...

Situationen jag försatt mig i är på intet sätt obekant för mig. Jag har varit i den förr och också skrivit om den här och här. Trogna bloggläsare vet att jag har en del verktyg för att hantera det uppkomna. Men jag skulle ljuga om jag säger att det är enkelt. Och jag skulle också ljuga om jag säger att det här är sista gången som jag kommer hamna här. Livet fungerar inte så. Man kan ha hur mycket kunskap, principer, gränser, erfarenheter och energi som helst. Diket är ändå aldrig långt borta. Är man människa kommer man då och då att köra ner i det.

Men väl i diket finns det förstås ändå val att göra. För på ett eller annat sätt måste man kravla sig upp och köra vidare. Vad det hela tenderar att koka ned till är ett val mellan två olika strategier: uncommit eller buckle down. Det vill säga börja hoppa av saker eller bita ihop och kämpa på. I min erfarenhet är det förstnämnda svårare men mer effektivt. Följer man essentialism-filosofin så är det den linjen som gäller.

Men den smala vägen är som bekant inte enkel att gå. Själv är jag, likt många andra forskare, en pliktmänniska. Vad jag sagt att jag ska göra gör jag i regel. Min självkontroll är det heller inget fel på. Jag kan tvinga mig själv till både det ena och det andra. Detta kan förstås oavsiktligt – men icke desto mindre – leda till ett direkt självdestruktivt agerande.

Så finns det då inte en tredje vägens strategi? Ptja. Om man inte kört för långt ner i diket så gör det kanske det. Detta skulle i sådana fall vara att buckle down under en bestämd tid. Säg en månad eller max två. Parallellt med detta kan man rensa längre fram i kalendern. Avstyra saker, vänligt tacka nej till nya förfrågningar, delegera och minimera åtaganden. Lyckas man med detta kan man ta sig igenom puckeln i trygg förvissning om att det faktiskt blir lugnare längre fram. Greg McKeown skulle förstås skaka på huvudet, men själv har jag den här gången landat i en sådan hybridstrategi. Förhoppningsvis faller den väl ut!

tisdag 8 september 2020

Tråla fram en frågeställning




I forskares texter kommer frågeställningen tidigt. Det är den som ger riktning och i relation till den motiveras teori, metod och material. I praktiken ser forskning sällan ut så. Åtminstone inte inom historia. Processen har i regel en helt annan temporal struktur än våra framställningar gör gällande. Den slutgiltiga frågeställningen formuleras ofta sent.

Men hur gör man för att få till en bra frågeställning? Hur ser processen som leder fram till en sådan ut? Ja, någon universallösning finns det förstås inte. Men under de femton år som jag hållit på och skrivit uppsatser, avhandling, artiklar och ansökningar har jag ändå lärt mig en del om hur man kan göra. När jag i våras startade upp mitt nya projekt hade jag en uppsättning ”tricks of the trade” att ta till. En av dessa tekniker kallar jag att "tråla".

Syftet med trålning är att gå från ett övergripande intresse för en historisk period och tematik till att hitta intressanta saker som är empiriskt undersökningsbara. Tekniken är som mest användbar om man har några ingångar. I mitt fall var dessa inrättandet av stiftelsen Aktiefrämjandet (1976) och lanseringen av tävlingen Aktie-SM (1979). Båda dessa initiativ togs i en tid då intresset och förtroendet för börsen och aktier var mycket lågt i Sverige. Under hela 1970-talet gick Stockholmsbörsen kräftgång samtidigt som inflationen var tvåsiffrig. Några år senare såg det helt annorlunda ut. Mitt eget födelseår – 1983 – steg börsindex med omkring 65 %.

Vårens trålningsexpedition började med tidningen Veckans affärer som tillsammans med Aktiefrämjandet och Sparbankerna stod bakom lanseringen av Aktie-SM. Jag beställde fram årgångarna 1977–1984 och började bläddra. När jag hittade något aktierelaterat fotograferade jag av det. Varje årgång tog omkring två timmar att gå igenom och resulterade i något hundratal fotografier. Utöver att samla in material fick jag också en snabbkurs i tidsperiodens inrikespolitik, näringsliv och reklamhistoria.

Nästa steg var att kopiera upp och sondera de årsböcker som Aktiefrämjandet gav ut 1978–1984. Där fanns mycket lite av veckopressens puls, men gott om funderingar kring aktier, sparpolitik och kapitalmarknader. Krönikor över börsåret som gått varvades med intervjuer av ledande politiker och investerare. Dessutom fick jag detaljerade inblickar i hur dåtidens kapitalbeskattningssystem såg ut.

Därefter trålade jag vidare i Aktiespararnas riksförbunds medlemstidning Aktiespararen åren 1976–1984. Den gavs ut månadsvis vilket gjorde att det gick betydligt fortare att bläddra igenom den än Veckans affärer. Samtidigt var innehållet avsevärt mer aktierelaterat vilket gjorde fotograferingsinsatsen jämförbar. Något snabbare gick det med rörelsetidningen Sparbankerna eftersom aktier där bara var ett bland många spår. Avslutningsvis samlade jag också in det material som gick att finna i KB:s dagstidningsarkiv på sökorden ”Aktie-SM” och ”Aktiefrämjandet” (1975–1984).

Parallellt med trålningsarbetet ägnade jag mig åt att läsa forskning som berörde perioden och tematiken. Däribland Kristina Boréus Högervåg (1994), Bo Stråths Mellan två fonder (1998) och Ilja Viktorovs Fordismens kris och löntagarfonder i Sverige (2006). Jag läste också Sture Eskilssons memoarer Från folkhem till nytt klassamhälle: Ett högerspöke berättar (2005) och Gustaf Olivecronas reportagebok Spekulanterna: Inflation och skattelagar gjorde dem till miljonärer (1984). Sammantaget kanske allt detta kan kallas att ”bada i en tidsperiods lämningar” varvat med eftervärldens analyser av den. Vad man därigenom kan lägga märke till är de ofrånkomliga glapp som finns. Mycket av det som var viktigt då lyser med sin frånvaro i litteraturen, medan andra händelser och fenomen har uppförstorats eller tillrättalagts. I detta glapp finns frön till vetenskapliga frågeställningar. Sådana som kan ge oss ny kunskap om det som varit.

Men exakt vilka dessa frågeställningar är i mitt fall vet jag ännu inte. Det är det som höstens arbete ska ge. För att nå fram till frågorna krävs det mer läsning och kanske mer trålande. Privata affärer, Affärsvärlden och Dina pengar är jag nyfiken på. Men för att verkligen nå fram till frågeställningar räcker det inte med att läsa och samla in källmaterial. Förr eller senare måste man som forskare börja försöka skriva. Trots att man inte känner sig redo. Om detta kommer ett framtida blogginlägg att handla.