De allra flesta forskare är generösa med sin tid och kunskap. Kan de hjälpa en student, doktorand eller postdoc med något så gör de i regel det. Ja, många har så stor lojalitet mot andra att de försummar sitt eget välbefinnande och sin egen karriär. Det som skuffas undan kan vara den egna forskningen eller återhämtningen, familjen eller fritiden.
På sikt är detta förstås ingen vidare strategi. Den som själv drunknar kan inte rädda någon annan. För att i det långa loppet kunna se och lyfta andra måste man känna och respektera sina egna gränser.
Detta är förstås lättare sagt än gjort. Idealister kan pressa sig långt och i akademin finns det gott om sådana. Vilka skyddsmekanismer vi forskare har tillgång till skiljer sig också mycket åt. Vissa av oss har familj, vänner, chefer och kollegor som hjälper till att sätta gränser åt oss. Andra har det inte. Därtill ser skyddet mycket olika ut beroende på var vi befinner oss i karriären.Men om man då är en av de seniora som inte håller på att drunkna. Vad kan man göra för att bäst hjälpa en ung forskare som vill fortsätta verka i akademin? Vad ska man fokusera på? Ska man söka pengar åt dem? Ge tips och råd? Läsa och kommentera på deras texter? Bjuda med dem på konferenser och workshops? Samskriva? Knuffa ut dem i världen? Avråda dem från att ge sig in på en så här osäker bana?
På dessa frågor finns det inga enkla svar. För det beror så otroligt mycket på vem den unga forskaren är och vad denna vill och kan tänka sig att göra. Därför är det viktigt – för den som verkligen vill hjälpa någon annan – att börja med att lyssna. Människor har två öron och en mun. Vi bör i alla sammanhang lyssna minst dubbelt så mycket som vi pratar.
Men detta är svårt. För som senior forskare vet man väldigt mycket. Man har genom åren gjort egna misstag och fått många goda – och dåliga – råd. När en yngre kollega vänder sig till dig är det lätt att kranar av personliga erfarenheter öppnas. Det är lätt att glömma att lyssna, känna av och ställa frågor. Trots att detta är något som de allra flesta av oss verkligen uppskattar hos andra. Människor som ger oss sin fulla uppmärksamhet, som lyssnar och känner in, som får oss att inse att vi själva ibland redan bär på svaret vi söker. Personer som låter oss upptäcka något själva, snarare än att tala om det för oss.
När jag för några år sedan gick en doktorandhandledningskurs intervjuade jag några av mina egna förebilder. En av dem berättade då om hur hen såg det som sin viktigaste uppgift att hjälpa doktoranden att bygga sina egna professionella relationer och nätverk. Målet var att doktoranden, när denne väl gått i mål, inte skulle behöva sina handledare. Doktoranden skulle vara del av ett stort och varierat akademiskt ekosystem. Vara en deltagare och medskapare.
Läsa och kommentera på texter? Ja, nog gjorde en handledare det. Men det var inte det viktigaste. Och att knyta doktoranden hårt till sig själv. Det var verkligen inte målet. Tvärtom. Idealet var att den nydisputerade var en självständig forskare som var socialiserad i ett större forskarsamhälle, som kunde ta sig fram och skapa värden – för sig själv och andra – i många olika sammanhang.
Vägen dit kan förstås se ut på olika sätt. Den handling som i ett visst skede kan hjälpa en person, kan i ett annat sammanhang stjälpa en annan. Och det som är bra på kort och medellång sikt är inte alltid vad som är bäst i det långa loppet. Samtidigt tycker jag doktoranden som inte behöver sin handledare och skapat sig sin egen värld är en bra målbild.
Men vad tänker ni? Hur hjälper man i er erfarenhet bäst en ung forskare? Och ni som befinner er tidigare i karriären, vad önskar ni er av era seniora kollegor? Finns det någon som hjälpt dig på ett alldeles särskilt bra sätt? Hur då? Vad var det som gjorde det så bra?
----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!
