tisdag 19 januari 2021

Learn as you go


En av mina favoritbloggare heter Sonia Simone. Hon skriver om marknadsföring för Copyblogger, en sajt som är specialiserad på så kallad content marketing. Detta går i grova drag ut på att regelbundet skapa värdefullt och högkvalitativt innehåll för en mycket specifik grupp av människor. Målet med verksamheten är att bygga upp en trogen publik som på djupet värdesätter det du gör. Innehållet är som regel fritt tillgängligt och det är endast en försvinnande liten del av läsekretsen som någon gång blir dina kunder. 

Själv är jag inte speciellt intresserad av den affärsmässiga sidan av content marketing, det vill säga hur man får en läsare att bli en kund eller hur man får en kund att köpa mer. Men vad jag är desto mer intresserad av är copybloggarnas erfarenheter av, och strategier för, hur man bäst kan göra för att växa och utveckla en nischad community av läsare. För vad är väl den här bloggen, om inte just detta?

I förra veckan postade så Sonia Simone inlägget ”Are You Making These 7 Mistakes with Your About Page?”. Jag läste det och skämdes. För trots nästan två år av regelbundet bloggande, som rentav getts ut i bokform, så saknade den här bloggen – tills för några dagar sedan – en ”About”-sida. Ja, ska jag vara helt ärlig så visste jag inte ens hur ”skapa ny sida”-funktionen i Blogger fungerade. Det tog mig längre tid att klura ut det än det tog att skriva ihop det nya innehållet… 

Oh well, så kan det vara. Såväl när det gäller mitt bloggande som min forskning så agerar jag medvetet efter principen ”learn as you go”. Min erfarenhet är nämligen att det är genom att göra saker gom jag lär mig snabbast och bäst. Det vill säga i arenan – inte på läktaren. Visst, ibland blir det fel och jag ångrar mig efteråt. Men vad är alternativet? Att bara ägna mig åt sådant som jag är 100 % säker på att jag klarar av? Låter varken särskilt kul eller utvecklande om ni frågar mig. 

Det senaste året har jag därför allt mer börjat lära mig att uppskatta den där obekväma känslan i magen som kommer när jag rör mig, eller fantiserar om att röra mig, utanför min bekvämlighetzon. Alltså, jag tycker inte om känslan. Den är obehaglig. Men jag vet av erfarenhet att den är en god indikator på att jag är on to something.

Ett färskt exempel på detta är den understreckare som jag skrev strax innan jul och som publicerades i mellandagarna: ”Så blev vi alla riskkapitalister”. Den handlar om Morgan Housels bok The Psychology of Money (2020) och är den första text jag skrivit om aktiesparande för en bredare publik. Jag hade gått och funderat på att skriva om detta ämne i ett par månader, men känt ett stort känslomässigt motstånd. Den 3 december läste jag dock ett insiktsfullt blogginlägg av Björn Lundberg: ”Att skriva eller forska först?”. Där argumenterade han för att populärvetenskapligt skrivande ofta gör sig bättre i början av en forskningsprocess, när man är energifylld och entusiastisk, än i slutet då man förvisso vet mer, men också tenderar att vara mentalt färdig med projektet.

Efter att ha läst detta skrev jag resolut ner på min ”att göra innan jul-lista” att jag skulle pitcha streckaridén för Ludvig Hertzberg. Sen gick det ett par veckor av motvilja innan jag en eftermiddag fick lite hybris och slängde iväg ett mail på vinst och förlust. Det kom en snabb tumme upp tillbaka och jag lovade mig själv att göra ett försök. Bekvämt? Inte direkt. Lätt? Knappast. Men känslan när jag till slut fick ner texten på papper, skickade in den och fick den antagen för publicering, för att inte tala om när den kom i tryck, var värt vartenda obehag! Learn as you go for the win!

tisdag 12 januari 2021

Den gröna vändningen



Det är nu snart två år sedan jag startade upp den här bloggen och började skriva på min andrabok. Då, i januari 2019, hade jag ett synopsis, några idédokument, ett stort insamlat källmaterial och ett antal vetenskapliga publikationer. I min dator fanns det en mapp som hette ”Andraboken” och i den fanns det åtta tomma worddokument. Ett för varje kapitel. Under året som följde fylldes de med text. Våren 2020 genomgick manuset sakkunniggranskning och arbetades om. Hösten 2020 tog det redaktionella slutarbetet vid.

Och nu finns den på riktigt! Min andrabok Den gröna vändningen: En ny kunskapshistoria om miljöfrågornas genombrott under efterkrigstiden är tryckt och utgiven! I detta nu håller jag ett fysiskt exemplar i min hand. I detta nu är den på väg att skickas till bibliotek, tidskrifts- och tidningsredaktioner, vänner och kollegor. I detta nu kan vem som helst fritt ladda ned den som pdf eller inhandla ett exemplar från nätbokhandlarna. Det känns ganska bra kan jag meddela!

Detta att ge ut en bok är förstås alltid något speciellt. Men jag måste erkänna att just den här boken är extra speciell för mig eftersom skriv- och arbetsprocessen varit öppen. De bloggläsare som varit med från början har kunnat följa hela resan i realtid. Jag vet inte om ni tyckt det gått snabbt, långsamt eller i normalfart. Men hur som så kan man inte säga att Den gröna vändningen kommer som en blixt från klar himmel. Den har sakta men säkert materialiserats. Genom Ragni Svenssons fantastiska omslag och vinjettbilder har den också fått en unik visuell identitet. Tack Ragni!

Så vad händer nu då? Vilket öde ska den här boken gå till mötes? Kommer den att få några läsare? Kommer den att användas, kritiseras eller bara förbigås med tystnad? Ja, svaren på dessa frågor lär dröja. En historievetenskaplig monografis liv är långt. Många av de böcker jag själv köpt, läst och strukit under i den senaste tiden är från 1990-talet. Man kan ju alltid hoppas att Den gröna vändningen kan locka till detsamma på 2050-talet!

Samtidigt har jag lovat mig själv att inte överge boken bara för att den nu har fötts. Jag må vara färdig med själva skrivarbetet, men det innebär inte att bokarbetet är slut. Vissa delar av det har bara börjat. Nu ligger det självklart inte i min makt att bestämma vad som kommer att ske härnäst. Jag kan göra hur stora ansträngningar som helst. Några garantier för att boken ska bli läst, diskuterad och använd finns inte. Men som trogna bloggläsare insett har min plan länge varit att göra ett ärligt försök att få boken att cirkulera. 

Jag har nämligen inte skrivit boken för mig själv. Jag har skrivit den för andra. För de som vill veta hur det gick till när människor i Sverige blev miljömedvetna och vad det har för betydelse för oss i dag. För de som vill få ett konkret exempel på vad kunskapshistoria i Lundensisk tappning kan vara. För de som var med när det begav sig åren kring 1970 och vill få en historikers perspektiv på en omvälvande period i deras liv. Och förstås också för de bloggläsare som är nyfikna på vad den där skrivprocessen som de följde på nära håll egentligen resulterade i. 

Så med detta sagt är ni alla till en början varmt välkomna på digitalt boksläpp torsdagen den 4 februari, 13.15–15. Ett samarrangemang mellan kunskapshistoriska seminariet och högre seminariet vid Historiska institutionen i Lund (länk för att göra anmälan här). Det blir förstås inte lika festligt som om det hade varit live. Men å andra sidan finns det ingen platsbegränsning! Dessutom skulle jag vilja uppmana de av er som faktiskt på riktigt skulle vilja läsa och diskutera boken att slänga iväg ett mail till mig. Blir vi några stycken så håller jag gärna i en liten Zoom-serie under vårterminen där vi griper oss an ett par kapitel i taget. Och vad gäller bloggen så kommer den rulla på som vanligt hela vårterminen 2021. Spread the word! 

tisdag 15 december 2020

Om att skriva på engelska respektive svenska




De senaste åren har jag blivit bekväm med att använda engelska som arbetsspråk. Jag läser snabbt och obehindrat. Skriver kortare texter utan att det tar emot. Känner ingen stress inför att hålla föredrag, leda workshops eller yttra mig på seminarier. Av detta ska ni inte förledas till att tro att min engelska är top-notch. Det är den verkligen inte. Men den är fullt duglig och jag är inte rädd för att använda den. 

Vad gäller skrivandet kan min bristande språkförmåga ibland rentav vara en fördel. För mig avdramatiserar nämligen engelskan uppgiften. Jag vet att jag inte kan nå min intellektuella eller stilistiska högstanivå. Därför nöjer jag mig med att försöka kommunicera så att jag blir förstådd. Jag slår inte knut på mig själv. Leker inte med ord och rytm. Håller det så enkelt som möjligt och skeppar iväg. 

Med mina svenska texter är det annorlunda. Där har jag högre stilideal och betydligt mer prestige. Jag vet att jag skriver rätt bra. Ibland får jag till det precis så där snärtigt och tight som jag vill. Men just eftersom jag vet detta så kan jag också bli mer besviken på mina svenska texter. Är de livlösa och knackiga så finns det inga ursäkter. Då är de bara misslyckade.

Skillnaden på vad jag förmår skriva på svenska och engelska har inskärpts för mig de senaste månaderna. Parallellt med att mitt svenska bokmanus om miljöfrågornas genombrott slutbearbetats och gått i tryck har samma manus – i lätt redigerad form – översatts för att ges ut på internationellt förlag. Detta möjliggörs genom ett unikt samarbete mellan Lund University Press och Manchester University Press. Ett fantastiskt initiativ som om jag hade fått bestämma skulle stå modell för hela landet. 

För det är faktiskt först när jag läser mig själv i professionell översättning som jag inser hur fattig min egen akademiska engelska är. Texterna jag får skickade till mig, ett kapitel i taget, har flyt, driv och elegans. Språket är varierat och precist. Meningsbyggnaden oklanderlig. På egen hand hade jag aldrig – hur länge jag än hade försökt och hur bra språkgranskare jag än hade haft – kommit upp i samma nivå. Inte en chans. 

Så en stilla önskan så här i juletid är att fler svenska humanister och samhällsvetare ska få uppleva det som jag nu upplever. Hur ens bästa genom andras försorg blir tillgängligt för fler. Det finns oerhört mycket högkvalitativ forskning på svenska som förtjänar att få en internationell publik. Delvis måste detta förstås ske genom att vi alla lär oss att hjälpligt skriva kortare texter på engelska. Men för stora och komplicerade bokprojekt tycker jag det är väl mycket begärt av oss att vi ska skriva dem på ett annat språk än vårt modersmål. Kungsvägen till excellens kan inte vara halvbra engelska.

Dessutom riskerar våra internationaliseringssträvanden att döda den svenskspråkiga monografin. En genre som under lång tid varit viktig både för forskarsamhället och för en bredare offentlighet. Säga vad man vill om vetenskapliga monografier på internationellt förlag. De är förstås blytunga i karriär- och meriteringssynpunkt. Men de är också ett effektivt sätt att avskärma sin forskning från det svenska samhälle vi lever och verkar i. Jag tror det kan få många skadliga effekter på sikt. Både för forskningen och för samhället. 

Så hum-sam-tomten vad säger du? Finns det några översättningspotter under granen? Kunde inte det vara värt en stor strategisk satsning de närmaste åren? Och varför inte kombinera detta med en ny giv för de vetenskapliga tidskrifterna? Kanske kunde man kalla satsningen för "av forskarsamhället efterfrågad infrastruktur"? Det hade varit nåt det!

Med detta inlägg går bloggen på julledighet. Tack alla läsare för att ni hängt med även denna höst! Själv har jag haft lika roligt som vanligt så den 12 januari drar bloggandet igång igen. Stay safe så syns vi då!

tisdag 8 december 2020

Vad forskare kan lära sig av marknadsförare

 


De senaste åren har mitt stora forskningsintresse varit hur det egentligen går till när någonting blir ”common knowledge”. Därför har jag studerat historiska processer när någonting, som under lång tid endast engagerat små grupper av människor, på allvar börjat sätta avtryck i det stora flertalets liv. När, hur och varför sker något sådant? Vem eller vilka är det som får det att hända? Vilka konsekvenser får det?

För att gripa mig an den här typen av frågor har jag läst vitt och brett. Men ett område som jag hållit mig på behörigt avstånd ifrån är allt som har att göra med marknadsföring. Hur nu det kommer sig. För är det något fält som frågorna ovan vetter mot så är det väl marknadsföring? Om inte av kommersiella produkter så av idéer? No?

Det hela hänger förstås samman med att jag, i likhet med många andra forskare, sökt mig till akademin för att jag inte har velat sälja saker. Jag har haft helt andra ideal och drivkrafter. Det har jag fortfarande. Men det senaste året har jag ändå fått upp ögonen för att ”marketing & sales” är fascinerande praktiska kunskapsområden. Jag har nu läst i princip hela Seth Godins produktion (jag älskar den). Slukat Copyblogger och Derek Sivers. Och för ett par månader sedan var jag spellbound av George Moore’s klassiker Crossing the Chasm: Marketing and Selling Disruptive Products to Mainstream Customers (3d edition 2014).

Vad har jag då lärt mig av all denna läsning? Well, massor. Men om jag ska välja ut en sak så är det att marknadsföring a’la Seth Godin & co inte handlar om att kränga saker utan om att skapa något som är användbart och älskat. Något som gör människors liv enklare eller bättre. Något de skulle sakna om det inte fanns. Något som de vill vara först med att berätta för sina vänner om.

Hur lyckas man med det då? Hur skapar man något som låter tala om sig? Godin menar att den rakaste vägen är att tänka smått och konkret. Fokusera på en liten grupp människor och exkludera med gott samvete resten. Så, vilka människor vill du egentligen hjälpa? Vilka problem har de? Vad skulle kunna göra deras liv bättre? För att ta reda på detta måste du mer än någonting annat lyssna på dem. Marknadsföring handlar om de andra och inte om dig själv. För att bli sedd måste du först se. Om någon inte gillar det du gör? Spelar ingen roll. Du riktar dig inte till alla och haters gonna hate. Men om ingen älskar det du gör? Då har du problem på riktigt. 

Kan då forskare lära sig någonting av detta? Ptja, nog kan de det. Åtminstone om vi är intresserade av att fler människor ska läsa och använda vår forskning. Vill vi att det ska hända så är det nog inte så dumt att fundera över vilka det är vi egentligen skriver för. Vems liv och värld är det egentligen vi vill göra bättre? Vilka läsare vill vi verkligen nå? Hur kan vi veta att vi når dem? Hur mycket tid lägger vi på att lyssna på dem och försöka förstå deras situation?



tisdag 1 december 2020

Att lämna akademin

 


Våren 2020 genomsyrades de internationella bloggar och twitterflöden jag följer av frustration och ilska. Anledningen var att de akademiska karriärutsikterna i länder som USA och Australien, till följd av coronapandemin, på kort tid gick från dåliga till usla. En sämre tidpunkt att disputera och börja söka tenure-track tjänster än 2020 har inte funnits. Krydda detta med stora studieskulder och svaga sociala skyddsnät och vi har en giftig cocktail.

Till saken hör att försämringen av den internationella akademiska arbetsmarknaden inte skedde från någon hög nivå. Alltsedan finanskrisen 2007–2008 har det på många håll varit tuffa tider. Det akademiska prekariatet har vuxit snabbt och skoningslöst. I oss närliggande länder som Danmark, Finland, Tyskland och Storbritannien har forskarbanan varit stenhård. På Köpenhamns universitet har varsel av fast anställd personal följts av nya varsel.

Den internationella akademiska bloggosfären är ett barn av dessa omständigheter. The Professor Is In hade knappast varit en smash-hit om universitet och högskolor fightats med näbbar och klor för att få anställa nybakade doktorer och ge dem goda arbetsvillkor. Men så är som bekant inte fallet. Antalet forskarutbildade har under lång tid ökat betydligt snabbare än antalet fasta tjänster. Ekvationen går alldeles uppenbart inte ihop om inte många disputerade lämnar akademin. Vad göra?

Något universellt svar på denna fråga finns det förstås inte. För svenska akademiker är frågan heller inte akut. Här har det inte skett några stora nedskärningar och möjligheterna till extern finansiering är alltjämt förhållandevis goda. Fasta tjänster växer förstås inte på träd, men en sådan är inte heller nödvändig för att verka och vara en röst i akademin. Åtminstone inte i mitt ämne.

Men samtidigt kan man förstås även här ha goda skäl att vilja lämna akademin. Det finns trots allt många värdefulla saker man kan göra med sitt liv och bara för att man trivts som doktorand är det inte säkert att man njuter i fulla drag av att vara postdoc eller universitetslektor. Kanske dags att shop around? Måhända finns det blåa oceaner och gröna gräsmattor en bit bort?

För den som någon gång funderat över dessa frågor, å sin egen eller andras vägnar, finns sedan ett par månader tillbaka Christopher L. Caterines utmärkta Leaving Academia: A Practical Guide (Princeton 2020). Det är en välskriven, ärlig, koncis och insiktsfull berättelse om författarens eget uppbrott från akademin under 2010-talets andra hälft. Skarpa observationer kombineras med handfasta råd och tips på allt från CV-utformning till anställningsintervjuer. Caterines väg från romersk poesi till strategisk kommunikation är lärorik även för den som surrat sig hårt kring den akademiska masten. Om inte annat för att förstå den omställning som andra i ens närhet går igenom.

Ett område som Caterine skriver särskilt bra och konkret om är hur man bygger, vidgar och underhåller ett professionellt nätverk. Betydelsen av denna ”soft skill” torde vara uppenbar för alla som verkat en längre tid i akademin. Samtidigt hör detta till den praktiska sfären av tyst kunskap som vi sällan – och kanske också ogärna – pratar med varandra om. Det är knappast så att vi lite till mans sätter Keith Ferazzis Never Eat Alone (2005) i händerna på nyantagna doktorander (eller oss själva).

Men tar vi Caterines bok på allvar är tiden kanske kommen för att prova nya vägar. Vad säger att vi inte kan ha hands-on seminarier om akademiskt och utom-akademiskt nätverkande? Vad hindrar oss att bjuda in erkänt skickliga personer och be dem berätta hur de gör och vad de har lärt sig genom åren? Kan vi dessutom bjuda in personer som framgångsrikt verkar i gränslandet mellan akademin och andra sfärer torde möjligheterna till nya insikter vara stora. På detta område, liksom så många andra, vore vi betjänta av att den tysta kunskapen – det sociala kapitalet – lyfts fram i ljuset.

tisdag 24 november 2020

Forskningsagenda


Den akademiska tillvaron är alltid omväxlande, men vissa terminer är onekligen mer omväxlande än andra. Själv har jag hösten 2020 befunnit mig i ett ovanligt splittrat tillstånd. Å ena sidan har jag sökt starta upp mitt nya forskningsprojekt om aktiesparandets popularisering. Å andra sidan har jag haft ett bokmanus som gått in i produktionsfasen och två andra som befunnit sig under översättning. Utöver detta har det i vanlig ordning varit mycket annat som hänt. Jag har, som jag var inne på i ett tidigare inlägg, försökt dra i bromsen. Men i forskarvärlden tar det ett tag innan man ser effekterna av detta. 

Detta blogginlägg är dock inte tänkt som någon klagoskrift. Jag har ingenting att klaga över. En av de saker som jag verkligen gillar med mitt arbete är att det är omväxlande och att man får göra många olika saker parallellt. Ena dagen står man i en föreläsningssal med B-studenter, nästa dag träffar man doktorander från hela Lunds universitet, därefter bär det av till Jönköping för en offentlig föreläsning. Det är ingen risk att man har långtråkigt som historiker! 

Vad som däremot är en reell risk när hjulen snurrar fort är att mer intellektuellt krävande forskningsprocesser stannar av. Det är en sak att läsa korrektur, sätta ihop en PowerPoint eller skriva ett blogginlägg. Det kan man göra i farten. Men att på allvar göra framsteg i sitt forskningsarbete är något annat. Det sker inte av sig självt. Särskilt inte när andra viktiga och brådskande saker, som ett språkgranskat bokmanus eller ett omslagsförslag, kan dimpa ner när som helst. 

Så vad kan man då göra för att driva processen framåt när tiden är knapp och oviss? Ett sätt är att upprätta en detaljerad forskningsagenda och kontinuerligt uppdatera den. Med detta menar jag ett dokument där alla handlingar som krävs för att driva ett specifikt projekt framåt är nedtecknade. Stort som smått ska vara med. Allt från inköp av böcker och excerpering av insamlat källmaterial till utarbetande av artikelsynopsis och författande av ett forskningsläge. 

Genom att upprätta en detaljerad och handlingsorienterad forskningsagenda blir det enklare att gå in och ut ur en forskningsprocess. När ett möte ställs in och man får några oväntade timmar över behöver man inte fundera på vad man ska göra. Det är bara att kika på forskningsagendan och välja en uppgift som passar tidsrymden. Kanske är det lagom att skriva ett mail till forskare x och introducera sig? Kanske är det dags att läsa de där artiklarna om 1980-talets Storbritannien som man skrev ut för två veckor sedan? Kanske är det dags att lägga en unit på att skissa på hur det teoretiska avsnittet kan se ut? 

Arbetssättet är förstås inte optimalt. För att på allvar få upp farten i en forskningsprocess krävs, åtminstone för mig, lite mer samlad tid. Gärna några heldagar på raken. När ångan sen väl är uppe brukar jag kunna använda korta tidsrymder på ett bra sätt. Men samtidigt är tillvaron i akademin ofta upphackad. Och då behöver man tekniker för att hålla sin forskningsprocess i rörelse. Små framsteg är trots allt bättre än inga framsteg alls. Och ibland visar det sig – när kalendern väl öppnar upp sig – att man på något konstigt sätt faktiskt fått betydligt mer gjort än man trott.

tisdag 17 november 2020

Hur blir man läst?




De flesta historiker skriver och publicerar inte speciellt många böcker under sin akademiska karriär. Ger man ut en monografi vart femte eller sjunde år är man knappast att betrakta som improduktiv. Snarare tvärtom. Utifrån sett kanske detta låter lite. Hur lång tid kan det egentligen ta att skriva 150–250 sidor? Men forskning är en långsam verksamhet som involverar betydligt mer än bara skrivande. Dessutom är det inte så att etablerade forskare bara – eller ens i huvudsak – ägnar sig åt sin egen forskning. För den som inte har forskningsanslag är det lätt att uppslukas av undervisning och administration. Och även de som drar in anslag på anslag kan lätt drunkna i ansvar och åtaganden.

Om denna forskartillvarons beskaffenhet kan mycket sägas. Men en aspekt som jag tycker vi talar för lite om är vad man kan göra för att få de böcker som vi väl skriver att bli lästa och använda. Jag tänker inte här på stilistiska aspekter, det vill säga hur vi skriver. Detta har diskuterats flitigt så länge jag befunnit mig i akademin. Själv skulle jag rentav vilja sträcka mig till att hävda att vår svårtillgänglighet tenderar att överdrivas. Många forskare skriver minst lika rakt och medryckande som andra fackboksförfattare.

Vad forskare dock i regel är betydligt sämre på är att synas och ta plats. Det är rentav något som många av oss aktivt väljer bort. Bara tanken på att ta ord som ”marknadsföringsplan”, ”sociala medier-närvaro” och ”författarplattform” i sin mun kan väcka vämjelse. Det understår inte en forskare att ägna sig åt ”shameless self-promotion”. Man har väl inte sökt sig till akademin för att bli en säljare? Eller? 

Å andra sidan. Har man ägnat 5–6 år av sitt forskarliv åt att skriva en bok som man tycker innehåller några nya viktiga insikter. Visst vill man att den ska få så många och så engagerade läsare som möjligt? Visst vill man att den ska recenseras, användas som kurslitteratur och köpas in av bibliotek? Visst vill man att forskare och studenter ska plocka upp ens resonemang och bygga vidare på dem? Åtminstone vill man väl att de människor som man faktiskt vet är intresserade av ämnet ska känna till att boken finns? Eller?

Svarar man ja på någon av frågorna ovan så är man intresserad av ett ens bok ska cirkulera. Om inte i samhället i stort så åtminstone i delar av forskarsamhället. Jag vill mena att det är mer än lovligt naivt att tro att detta sker av sig självt bara boken håller en tillräckligt hög kvalitet. Så funkar inte världen och så har den aldrig funkat. Uppmärksamhet har alltid varit en bristvara. För att något ska cirkulera krävs det därför att någon eller några – dock inte nödvändigtvis forskaren själv – anstränger sig och agerar strategiskt för att så ska ske. Helst ska man ha tillgång till centrala kunskapsarenor, ha ett stort nätverk, känna personer på nyckelpositioner, samt ha institutionella och organisatoriska resurser till sitt förfogande. Träffar man helt rätt kan lyckosamma kedjereaktioner och "word of mouth"-synergier få saker att spridas snabbt, långt och länge.

Men om dessa saker talar vi forskare sällan. I min erfarenhet är denna ”efterarbetsfas” den del av forskningsprocessen som vi på ett kollektivt plan ägnar allra minst tankeverksamhet. Nya idéer och ansökningar diskuterar vi numera ganska mycket. Seminarier om artikel- och bokskrivande är inte ovanliga. Själva forskningsarbetet stöts och blöts regelbundet. Men jag har då aldrig hört talas om något seminarium eller workshop som handlat om hur man kan skapa så goda förutsättningar som möjligt för att ens forskning faktiskt ska bli läst och använd i forskarsamhället. Tystare kunskap – eller kanske rättare sagt okunskap – får man leta efter.