tisdag 12 oktober 2021

Tankar kring att vara i en tätgrupp

 


För ett par veckor sedan fick jag – och fyra andra personer – ett glädjande besked. Vi hade placerats i tätgruppen för det lektorat i historia som är under tillsättning här i Lund. Den 16 november är det därför dags att ge sig ut på Zoom för att provföreläsa och intervjuas. Därefter görs det en rangordning. Och någon av oss kommer att erbjudas en fast tjänst.

För mig är detta första gången som jag går så här långt i ett tillsättningsärende. Senast det begav sig, hösten 2019, sorterades jag bort på ett tidigare stadium. Det kändes inget vidare då, men resulterade i ett blogginlägg som resonerade hos er läsare. Händelsen gav också en särskild dramaturgi till ”Ett år av akademiskt skrivande” som gör det till en bättre bok än om allt bara hade gått min väg.

Dessutom lärde jag mig en hel del av processen. Den ansökan som jag skickade in nu i våras var betydligt mer genomtänkt och genomarbetad än den jag skyfflade in senhösten 2018. Framför allt var jag den här gången noga med att låta flera av varandra oberoende personer verksamma vid olika lärosäten läsa och kommentera mina redogörelser för vetenskaplig, pedagogisk, administrativ och kommunikativ verksamhet (totalt ca 11–12 sidors text). Dessa läsningar hjälpte mig att se texterna – och mig själv – utifrån samt skriva fram det värde som jag skulle kunna tillföra om jag fick tjänsten.

Det hela låter kanske enkelt, men det var det inte. Det var ett betydande inre motstånd som behövde övervinnas. Som projektforskare är jag förvisso van vid att argumentera för mina forskningsidéers förträfflighet. Men det är något annat att argumentera för sin egen. Samtidigt är det nödvändigt. För om inte du själv tar chansen och gör det – vem ska då göra det? ”Sooner or later everyone ends up in sales” som det heter.

Så hur ser då förberedelsearbetet ut inför provföreläsningen och intervjun i november? Ptja, i mitt fall så finns det på grund av pågående föräldraledighet inte direkt några oceaner av tid att tillgå. Jag har i bästa fall ett par timmar mitt på dagen när vår lilltjej sover och någon timme på kvällen efter det att alla barnen somnat. Däremellan sker förstås visst tankearbete i Lunds lekparker, men jag försöker efter bästa förmåga att hålla detta i schack. Än så länge har det gått okej. Gissningsvis blir det svårare ju närmre den 16 november vi kommer.

För tillfället befinner jag mig i en sorts ”insamlingsfas”. I denna rådfrågar jag mer erfarna kollegor om hur de själva har tänkt när de varit i min situation eller när de varit bedömare. Jag har också bollat lite idéer kring provföreläsning och intervju med olika personer, men allt är ännu tentativt och skissartat. Därutöver har jag återvänt till den akademiska karriärrådgivningslitteraturen jag har i hyllan för att höra vad den har att säga om att bli shortlisted. Dessa kapitel har jag tidigare läst ganska snabbt och översiktligt eftersom de inte direkt berört mig. Men nu läser jag hungrigt vad Karen Kelsky, Loleen Berdahl och Jessica Calarco har att säga.

Samtidigt har det under läsningens gång blivit uppenbart för mig hur annorlunda det amerikanska systemet är från det svenska. Där hålls karriärens viktigaste intervjuer kort efter disputation. Här behöver man vara ganska senior för att komma på fråga. Mot bakgrund av detta har mina samtal och mejlkonversationer med nordiska forskare varit mer givande än litteraturstudierna. Tänk vad mycket kunskap folk sitter på!

Avslutningen på det här inlägget är alltså given. Vad har ni bloggläsare för goda råd och tips inför provföreläsningen och intervjun? Hur har ni som varit i samma situation tänkt och agerat? Finns det några speciella minor och fallgropar man ska akta sig för? Ja, har ni några insikter att dela med er av – tveka inte att skriva en kommentar eller höra av er!



----------------------------------------------
Gillar du bloggen? Gå med i maillistan "Trogna bloggläsare" genom att höra av dig till mig på david.larsson_heidenblad@hist.lu.se. Tips på nya bloggämnen mottas tacksamt!

onsdag 1 september 2021

Varför vi borde sluta använda uttrycket "få stanna kvar"

 


Om det är någonting som har lärts ut på humanistiska utbildningar under 2000-talet så är det att språket spelar roll. De ord och uttryck vi använder oss av är inte neutrala kärl. De formar vår verklighet, skapar vårt handlingsutrymme, stänger ute vissa grupper och naturaliserar maktförhållanden. Därför är det motiverat att studera språkbrukets förändring och funktion. Och så görs också. Det råder knappast någon brist på studier av begrepp, diskurser, berättelser och metaforer.

Men drar vi verkligen konsekvenserna av detta förhållningssätt i våra egna liv och kollegiala diskussioner? Hur uppmärksamma är vi på det språk och de uttryck vi använder för att tala om vår tillvaro? Anledningen till att jag ställer frågan är att jag på väg hem från Oslo i förra veckan läste igenom ett knippe recensioner av Linn Spross nya roman Vård, skola och omsorg samt de meningsutbyten som dessa gav upphov till på Twitter. Romanen – som jag ännu inte läst – handlar om en nybakad doktor i ekonomisk historia som får nog av hierarkier och maktspel och lämnar akademin för en mer meningsfull värld: vården.

I diskussionerna kring romanen har ett välbekant uttryck snurrat runt: ”få stanna kvar”. Uttrycket används ofta när doktoranders eller postdocs situation diskuteras. Det kan åsyfta möjligheten att fortsätta karriären vid en specifik institution eller att verka inom akademin mer generellt. Oavsett vilket så tycker jag det är ett djupt problematiskt uttryck. För vad det implicerar är att unga forskare är passiva subjekt som endast kan hoppas på benådning från högre akademisk ort. Man kan förstås tänka sig professorsvälden där så är fallet, men att denna stelnade metafor är så vida och okritiskt använd är likväl anmärkningsvärt. Särskilt i en forskarvärld som ägnat sådan möda åt att dissekera olika subjektspositioner.

Jag tycker vi borde prata om det hela i andra termer. T.ex. säga att någon ”väljer att försöka göra akademisk karriär”, ”väljer att fortsätta på den akademiska banan” eller ”bestämmer sig för att arbeta som forskare under arbetsvillkor x, men göra något annat under arbetsvillkor y”. Med detta menar jag förstås inte att en ung forskare har sin framtid helt i sina egna händer. Man är beroende av andras bedömningar och värderingar. Det skadar inte att ha tur eller få en hjälpande hand av någon inflytelserik person. Därtill är Matteuseffekten – ”åt den som har skall varda givet” – extremt kännbar i den akademiska världen.

Likväl. Jag tror att människor kan göra aktiva val. Därtill tror jag att de som tror att de kan göra aktiva val har bättre chanser att lyckas i akademin. Jag tror också att språkbruket spelar roll. Därför anser jag att det är vårt gemensamma ansvar att inte använda ett uttryck som så uppenbart passiverar unga forskare. 

Men så en sista twist. Nyligen läste jag ut Kelly Ward och Lisa Wolf-Wendels Academic Motherhood: How Faculty Manage Work and Family (2012)  som är en longitudinell studie av amerikanska kvinnor som gör akademisk karriär och kombinerar detta med att bilda familj. Ett av resultaten i studien pekar på att de kvinnor som både lyckas bäst och trivs bäst är de som anser sig kunna göra val och som är mentalt skickliga på att hantera osäkerhet. Alltså människor som vet sitt värde och är beredda att gå ut genom dörren om så krävs. Vilka tror ni dessa kvinnor är? 

Ni gissade rätt. Kvinnor med betydande ekonomiskt och kulturellt kapital. Kvinnor som alltså i strikt mening inte är beroende av akademin för varken sin försörjning eller sin självbild. Det är knappast bara språket som spelar roll.

*

P.S. I dag har den nya podcasten "Surviving in Academia" premiär och jag har äran att vara första gäst ut i avsnittet "Adressing the unspoken things in Academia: Meet the academic blogger David Larsson Heidenblad". Podden drivs av språkforskaren Miriam Thegel och matematikern Victoria Cantoral och kan följas via Facebook, Twitter eller genom att subscribea. Tune in vetja!


----------------------------------------------
Gillar du bloggen? Gå med i maillistan "Trogna bloggläsare" genom att höra av dig till mig på david.larsson_heidenblad@hist.lu.se. Tips på nya bloggämnen mottas tacksamt!

onsdag 25 augusti 2021

Vad vill du läsa om på bloggen 2022?

 



I förra veckan kom jag tillbaka till kontoret efter en lång familjesommar. Det rör sig dock bara om en blixtvisit. Så här dags nästa vecka befinner jag mig i en lekpark, fixar med tvätten eller tar en barnvagnspromenad. Och så kommer det att fortsätta hela hösten och lite till. 

 

Men än är jag inte riktigt där. Just nu pågår den andra upplagan av vår sommarskola i kunskapshistoria. Där deltar 15 doktorander från hela Norden. Själv håller jag i ett par undervisningspass och grämer mig lite över att inte få träffa deltagarna live. Det får det bli ändring på nästa år! 


Imorgon bär det sen av till Oslo för akademiska högtidligheter. På fredag ska jag vara opponent Håvard Brede Avens avhandling ”Det tekniske miljøet” som handlar om ingenjörernas plats och funktion i norsk miljödebatt 19451975. Det ska bli spännande att få se och uppleva en annan disputationskultur på nära håll. Bland annat inleds akten med att Håvard håller en provföreläsning på ett ämne som vi i kommittén bestämt (och som han fick reda på förra fredagen). En uppgift som onekligen påminner en hel del om hur det är att arbeta som universitetslärare...


Men nu skulle inte detta inlägg handla om mitt pågående gästspel i forskarvärlden. Nej, tanken var att blicka längre fram – mot 2022. Jag har nämligen gått och grunnat en del under sommaren på vad jag vill göra de kommande åren. Och en sak som jag landat i är att jag vill fortsätta driva den här bloggen. På min mobil har så sakteliga en ny lista på ämnen börjat växa fram. Nu skulle jag vilja ha er hjälp med att utöka den. För genom åren har många av de bästa blogguppslagen kommit från er läsare.

 

Så vad skulle du vilja läsa om när bloggen gör comeback 2022? Finns det några teman eller tanketrådar du tycker jag ska återvända till? Och är det kanske så att du tycker bloggen borde prova nya format, säg mini-intervjuer, gästposter eller något helt annat?

 

Därtill tänkte jag ta tillfället i akt att ge de av er som så önskar möjlighet att signa upp er på en för bloggen specifik mailinglista. Denna kommer att användas sparsamt – säg högst ett par gånger per termin – för att berätta om sånt som händer i min eller bloggens värld, exempelvis att bloggen har startat igen eller att jag ska anordna ett event om postdoctillvaron på Zoom. Kanske kommer jag också skicka ut lite tips på sånt jag läst och gillat, men inte hunnit med att skriva om på bloggen.

 

Så vill ni signa upp på detta är det bara att skicka ett mail till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se och säga det. Och när ni ändå är igång får ni alltså mer än gärna berätta vad ni skulle vilja läsa mer om framöver.


Hoppas ni får en fin höst så ses vi här 2022!

 

 

tisdag 22 juni 2021

Dansa, pausa

 


Inom kort är det dags för mig att gå på semester och sen föräldraledighet. I stället för att skriva, läsa och zooma kommer jag till hösten att ägna mig åt en ettåring, ett hushåll och att förbereda familjen för en lägenhetsflytt. Vis av erfarenheten vet jag att det knappast är någon ”ledighet” som väntar, men väl ett skifte av fokus och tempo. Det känns speciellt att få göra detta en tredje – och troligtvis sista – gång. Min ambition är att ta vara på tiden och låta den gå långsamt.

Höstterminen kommer alltså innebära ett rejält avbrott för mig. De senaste åren har annars min karriär börjat ta fart och jag själv har blivit alltmer synlig. Det sistnämnda har varit ett medvetet val. Det var ingen som tvingade mig att börja blogga om min forskartillvaro och ingen som tvingade mig att fortsätta. Men alltsedan jag började med detta har jag funnit det vara en djupt meningsfull sysselsättning. Den ökade synligheten som det inneburit har gett mig många nya möjligheter och ett större självförtroende att skriva i andra sammanhang.

Mitt bloggande har gett mig insikter om vem jag är, vad jag kan åstadkomma och vem jag vill vara professionellt. Med tiden har jag även insett att bloggen gett mig en egen liten nisch i det svenska historikersamhället och också gjort att jag blivit en röst i den större forskarvärlden. I dag är det en plattform från vilken jag kan ge tillbaka och hjälpa andra på ett unikt sätt.

Skulle jag sluta upp med att forska och undervisa skulle det inte få några större konsekvenser för akademin. De vetenskapliga tidskrifterna, bokförlagen, Curie och Under strecket skulle ha fullt upp med att publicera andra forskares alster. Studenterna hade mött en annan universitetslärare och Finish on Time hade kunnat hitta en ny medarbetare (det där sista blev profetiskt, jag och företaget gick för några veckor sedan skilda vägar). 

Men om jag slutade blogga så är det inte säkert att någon skulle ta min plats. I denna roll är jag inte självklart utbytbar. Jag har kunskaper, nätverk och en läsekrets som ingen annan har. Därmed är jag, för att tala med Seth Godin, en linchpin. Om än på ideell basis.

Med detta vill jag inte nedvärdera min egen forskar- och lärargärning. Än mindre andras. Det görs många ovärderliga insatser på dessa plan. Men samtidigt finns det, också i universitetsvärlden, en arbetsmarknadsdynamik som styrs av utbud och efterfrågan. Många är kallade att bli doktorander, lektorer och professorer i historia. Många har de facto förmågan att verka framgångsrikt i dessa roller om de bara fick en ordentlig chans.

Men universitetsvärldens behov – eller kanske rättare sagt resurser – är begränsade. I teorin kan detta förstås komma att förändras, men jag har svårt att se hur det ska ske i närtid. Risken är snarare att Sverige kommer slå in på samma väg som Australien, Danmark, Storbritannien och USA. Länder där generationer av skickliga akademiker fastnat i en limboartad adjunkttillvaro och där framstående professorer sagts upp. Det är ingen vacker syn när det sker. Djupa sår och spruckna drömmar tar tid att läka.

Genom den här bloggen har jag återkommande försökt lyfta fram strategier, tankesätt och tekniker som enskilda forskare kan använda för att hantera omvärldens nycker. Detta kan förstås inte ersätta ett arbete för kulturell och strukturell förändring. Men vill man få utväxling här i livet gäller det att lära sig det möjligas konst. Vissa positioner ger vissa handlingsmöjligheter, andra positioner andra. Det faktum att jag både är någorlunda etablerad och samtidigt prekärt anställd gör att jag med viss trovärdighet kan tala om hur det är och känns att vara forskare. Vi får se om det blir en fortsättning våren 2022. Känner jag mig själv rätt finns det en överhängande risk. Det finns ju så mycket att skriva om!



----------------------------------------------
Gillar du bloggen? Gå med i maillistan "Trogna bloggläsare" genom att höra av dig till mig på david.larsson_heidenblad@hist.lu.se. Tips på nya bloggämnen mottas tacksamt!

tisdag 15 juni 2021

Efter festen och dess efterverkningar

 



Året efter jag disputerade kom boken Efter festen: Om konsten att utvecklas från doktor till docent eller en överlevnadsguide för den postdoktorala tillvaron (2014). Där grep ett dussintal forskare, huvudsakligen samhällsvetare, sig an många av de utmaningar och skiftande arbetsuppgifter som nybakade doktorer ställs inför: ansökningsskrivande, gästforskarvistelser, undervisning, artikelskrivande, akademiskt utvecklingsarbete etc. Initiativtagare till boken var sociologen Sara Eldén och företagsekonomen Anna Jonsson. De ville göra postdoktorns verklighet synlig och dess röst hörd. Som famlande historiker i LUX källare kände jag mig sedd. Det var min verklighet som det sattes ord på.

Många av texterna i boken var personligt hållna. Där fanns känslor, barn, äktenskap och huslån. Sådant som är viktigt för människor, men som inte alltid syns i vetenskapliga sammanhang. Därför tror också många forskare, särskilt de som befinner sig tidigt i karriären och/eller inte har så stora nätverk, att de är ensamma om vissa upplevelser. T.ex. att känna sig som en bluff, lamslås av oro för framtiden eller inte våga tacka nej till en förfrågan. Efter festen lyfte på locket till allt detta, men gav samtidigt praktiska råd och konkreta exempel på hur man kan göra och tänka.

Ett kapitel som fick stora konsekvenser för mig var Jens Rennstams och Helena Sandbergs ”Att delta i det internationella samtalet”. De skrev rakt upp och ned att internationalisering var nödvändigt för den som ville göra akademisk karriär, men demonstrerade också att detta kan göras på olika sätt. Internationalisering kunde, men behövde inte, innebära långa utlandsvistelser där familjen flyttade med. Ett alternativ var att göra mer genomtänkta och fokuserade besök. Sandberg berättade om hur hon först rekognoscerade två tänkbara forskningsmiljöer, bestämde sig för den ena och därefter förberedde sina kortare vistelser noggrant. Därigenom kunde hon få långtgående resultat i form av vetenskapliga samarbeten, trots att den faktiska tiden borta från familjen var begränsad.

Inspirerad av henne sökte jag ett par år senare medel för en gästforskarvistelse i Oslo. Min värd var Erling Sandmo, som jag sedan 2014 arbetat tillsammans med för att introducera och utveckla kunskapshistoria i Norden. Från detta sammanhang kände jag också Kari Nordberg. Därutöver förberedde jag mig noga genom att orientera mig i vad folk gjorde och på förhand ta kontakt med några som jag delade forskningsintressen med.

I maj 2017 befann jag mig totalt två gånger tio dagar i Oslo. Det kan låta som en försvinnande kort tid. Men jag hade preparerat marken väl och Erling var en fenomenal värd som var mån om att jag skulle lära känna så många som möjligt. Jag kände mig oerhört välkommen. Varje dag var det luncher och fikor och inte sällan en after work. En kontakt ledde till en annan. Jag blev aldrig socialt sysslolös – tvärtom.

Men lika viktigt som att knyta kontakter är, som Svante Norrhem brukar inskärpa, att behålla och fördjupa dem efteråt. För min del har det handlat om att engagera folk i gemensamma bokprojekt som Histories of Knowledge in Postwar Scandinavia, anordna sessioner på internationella konferenser, läsa varandras artikelmanus, sätta folk i kontakt med andra forskare och bjuda in till zoom-seminarier. Mitt norska kontaktnät har fortsatt att växa och förtätas efter 2017. Utväxlingen i förhållande till arbetsinsatsen har varit enorm. 

För detta och mycket annat har jag Efter festen att tacka. För mig var den viktig läsning i en osäker och omvälvande tid. Nyligen har jag också med stor behållning läst om den. Vissa kapitel, som 2014 kändes lite väl långt bort från min verklighet, har plötsligt blivit aktuella. För andra är jag inte längre målgruppen. Lite extra roligt i sammanhanget är också att jag de senaste åren så smått har börjat lära känna Sara Eldén och Anna Jonsson (och igår träffade jag Helena Sandberg på en zoom-workshop!). Back in 2014 var de, liksom alla andra som skrev i boken, bara namn för mig. Men forskning är en social verksamhet där vägar efter hand tenderar att korsas. Och finns det något bättre sätt att börja lära känna en människa än att läsa något bra som de har skrivit?



----------------------------------------------
Gillar du bloggen? Gå med i maillistan "trogna bloggläsare" genom att höra av dig till mig på david.larsson_heidenblad@hist.lu.se. Tips på nya bloggämnen mottas tacksamt!

tisdag 8 juni 2021

Vilka bord väljer du att spela?

 


Trogna bloggläsare vet vid det här laget att pokerspelare behöver vara bra på mer än att spela poker om de vill kunna livnära sig på spelet. De måste bland annat lära sig att hantera pengar och komma fram till hur många bord de bör spela samtidigt. Men listan på viktiga färdigheter är förstås långtifrån klar. Det finns mycket mer som forskare kan lära sig av pokerspelare. I dag har vi kommit fram till ämnet ”table selection”, det vill säga vilka bord du väljer att spela.

Grundregeln för detta koncept är enkelt. Du vill spela bord där du är favorit att vinna pengar. I den bästa av världar vill du sätta dig vid ett bord fyllt av dåliga spelare med mycket pengar. Du inväntar bra starthänder, spelar systematisk abc-poker (inga bluffar!) och låter motståndarna göra bort sig. Extra fördelaktigt är att spela nykter mot fulla människor, vilket i nätpokerns barndom betydde sena fredag- och lördagskvällar.

Så hur vet man då att ett bord är lukrativt? Ja, enklaste sättet är att titta på bordets statistik. Det du letar efter är höga snittpotter kombinerat med att många spelare ser varje flopp. Hittar du detta får du möta spelare som är beredda att spela varje hand de får och alltid är redo att fullfölja. Mot sådana spelare behöver man inte vara ett pokergeni för att vinna pengar. Och det är just det som är grejen med table selection. Är man bra på detta så behöver man inte vara så bra på att spela poker. Istället ser du till att vara en stor fisk i en liten damm. Och kommer det en haj så simmar du obekymrat vidare till nya vatten.

Allright, vad har då detta med forskarvärlden att göra? Ptja, ett och annat vill jag påstå. För även som forskare väljer vi vilken typ av bord vi spelar. Låt oss exemplifiera med hur svårt det är att bli anställd som universitetslektor i ett ämne som historia eller idéhistoria vid ett stort universitet. I dag kräver detta i praktiken att man är professorskompetent och har omkring 10 års meritering efter disputation. Har du detta kan du vara med i matchen, men några garantier finns det inte. 

För den som kan tänka sig att arbeta vid ett mindre anrikt lärosäte eller inom ett ämne med stora undervisningsbehov finns enklare vägar till en fast tjänst. Ja, på sina håll räcker det med att ha skrivit en avhandling för att bli anställd. Samma princip gäller för finansiärer. I RJ:s och VR:s allmänna utlysning är success-raten ungefär 10 %. Hos mer nischade finansiärer – säg Brottsoffer- eller Energimyndigheten – är den högre. Likaså hos mindre stiftelser.  

Kontentan av detta är förstås inte att man aldrig ska spela svåra bord. Det kan man mycket väl göra. Särskilt om ens huvudsyfte är att utvecklas snarare än att bli rik. Ja, den som vill bli världens bästa pokerspelare kommer inte bli det genom att bara spela mot de som ramlar in från krogen efter midnatt. Nej, denne gör faktiskt klokt i att söka mäta sig med bättre spelare. Små och medelstora fiskar kan lära sig mycket av hajar. På sikt kan lärpengarna också betala tillbaka sig.

Likväl vill jag understryka värdet av att göra genomtänkt table selection. Det är inte fusk att försöka göra det lätt för sig (och inte ädelt att göra saker onödigt komplicerade). Eftersom aktiva forskare spelar många bord kan man också välja en strategisk mix. Det vill säga vissa bord spelar man för att få någorlunda enkel försörjning. Andra bord spelar man för att pröva sina vingar. Win some, learn some.

Men oavsett vad man väljer är det viktigt att inse att det är val man gör. Ingen tvingar en forskare till att undervisa på en viss kurs eller forska om ett visst ämne. Det går att söka sig till fält där finansierings-, samarbets- och undervisningsmöjligheterna är goda. Det går också att lämna ett bord där man varken vinner eller lär sig något nytt eller där en specifik motspelare gör livet surt för en. Professionella pokerspelare har inte råd att vara stolta och långsinta. Det har i regel inte forskare heller.



----------------------------------------------
Gillar du bloggen? Gå med i maillistan "Trogna bloggläsare" genom att höra av dig till mig på david.larsson_heidenblad@hist.lu.se. Tips på nya bloggämnen mottas tacksamt!


tisdag 1 juni 2021

Vad jag lärt mig av att skriva 99 blogginlägg

 



Det har snart gått fem terminer sedan jag började blogga. Och som ni ser av dagens rubrik så närmar sig en milstolpe. Med anledning av detta – och att jag på senare tid samtalat med några av er läsare som går i egna bloggtankar – tänkte jag ägna veckans inlägg åt att lyfta fram några saker som jag lärt mig av det här kommunikativa experimentet.

För ett experiment är nämligen precis vad den här bloggen varit och är. Visst hade jag förberett mig innan jag började blogga och visst hade jag idéer om vad det skulle kunna komma att innebära. Men gång på gång har verkligheten överraskat mig. Det gäller min egen skrivprocess, den läsekrets som vuxit fram kring bloggen samt de nya möjligheter som den har öppnat för mig.

En återkommande fråga från läsare som själva funderar på att börja blogga är hur mycket tid det tar. Det är en svår fråga att svara på. Utkastet till ett inlägg tar mig ungefär en timme att skriva. Men då har jag ofta några stödord eller stödmeningar nedtecknade i mobilen. Dessa kan ha nedtecknats i princip när som. Så fort en skrividé poppar upp i huvudet försöker jag fånga den. Ibland blir det ett blogginlägg, andra gånger en understreckare. Många fragment blir det aldrig någonting av.

Men när inträffar då den där mer koncentrerade skrivtimmen? Tja, även det är lite olika. Just den här texten skrivs mellan 8.15 och 9, onsdagen den 26 maj. Jag har precis kommit till kontoret och borde egentligen skriva på ett artikelmanus. Men på vägen hit bubblade lite tankar upp och jag blev sugen på att blogga. Och eftersom det finns lite luft i kalendern och jag ändå tror mig kunna hinna med det jag föresatt mig under dagen så följde jag hjärtat.

I vanliga fall skrivs mina inlägg dock inte så nära inpå publicering. I stället så ägnar jag någon vecka, inte sällan veckan innan en längre ledighet, åt att skriva ett inlägg om dagen parallellt med att jag stänger ner annan verksamhet. Läsåret 2020/2021 har jag också hela tiden haft en pipeline på 4+ inlägg så det har alltid funnits ordentliga marginaler. Då och då händer något som jag vill kommentera lite snabbare, till exempel när Scandia fick avslag av VR eller när jag satt och skrev på min lektoratsansökan.

Nyckeln för mig är dock att allt mitt bloggande sker lågintensivt och lustfyllt. Jag följer helt enkelt Joli Jensens råd: ”In order to be productive we need frequent, low-stress contact with a writing project we enjoy”. Därigenom blir bloggandet aldrig en börda utan en rolig, utvecklande och social del av min forskartillvaro. Det sistnämnda ska inte underskattas. Genom bloggen har jag lärt känna många nya människor, även utanför de historiska disciplinerna. Samtidigt har jag kunnat upprätthålla och fördjupa etablerade relationer med vänner och kollegor på ett sätt som annars varit svårt det senaste året.

Slutligen vill jag också framhålla att bloggandet utvecklat mig som skribent. Min penna är snabbare, modigare och mer kreativ nu än den var i februari 2019. Därtill vet jag otroligt mycket mer om vad de som faktiskt läser mig tänker och uppskattar. Tack vare denna kunskap (och lite tur) lyckas jag ibland få i gång större samtal. Därigenom kan bloggen, i det lilla, fylla en akademisk kulturbyggarfunktion. Inte så illa för ett lågintensivt och lustdrivet sidoprojekt!



----------------------------------------------
Gillar du bloggen? Gå med i maillistan "Trogna bloggläsare" genom att höra av dig till mig på david.larsson_heidenblad@hist.lu.se. Tips på nya bloggämnen mottas tacksamt!