Om att vänta på besked

 

Bland det mest onödiga man kan göra är att gå och vänta på besked. Ändå är det svårt att inte göra det. För har man skickat in en ansökan, sökt ett jobb eller pitchat en idé för någon så vill man ju veta hur det går. Många gånger är det också värre att leva i ovisshet än att få ett negativt besked.

För det tar tid och energi att hoppas och hålla mentala dörrar öppna. En stängd dörr kan göra ont. Men det är vad det är. Det finns inget alternativ. Man får gå i en annan riktning.

Det råd jag fick som ung forskare från luttrade kollegor var att ”skjuta med hagel och glömma”. En person talade om sina ansökningar i termer av satelliter. Dessa sköts upp vid något tillfälle. Därefter snurrade de runt i rymden. En dag trillade de ner och i bästa fall blev man positivt överraskad. ”Åhå, hade jag sökt det där?”

Ju fler satelliter man sköt upp desto bättre. För efter ett visst antal ökade chansen att man faktiskt på riktigt glömde bort man vad väntade besked på.

Själv har jag den här terminen skyfflat i väg betydligt fler ansökningar än vanligt. Senast det var så här många satelliter ute och snurrade var i bloggens barndom 2019. Därefter har jag förvisso skrivit och pratat om hur jag gör, men med åren har jag delvis glömt bort hur det känns. Det är nyttigt att få återuppleva! (men inte alldeles angenämt!)

Inom ett par månader kommer en del saker att klarna. Under hösten klarnar ännu mer. Och oavsett utfall så ska det bli skönt att få veta och därefter fatta nya informerade beslut. 

Men vad har detta då att göra med den här arbetsveckan? Inte det minsta. Idag, imorgon, på torsdag och på fredag så ska det i första hand skrivas. Ska texten bli bra gäller det att gå in i ämnet, sätta klockan på 40 minuter och 8 sekunder, ta pauser och promenader. Mina tankar ska snurra kring meningar, stycken, bågar och ord.

Satelliterna där ute i rymden får snurra bäst de vill. Jag kan inte påverka dem nu. Och om det är något som brukar kunna tysta oro och osäkerhet så är det att ha en plan och följa den. Samt att försvinna in i en uppslukande arbetsuppgift. En fot framför en annan!

*

Vidare bloggläsning

"Kontinenter & expeditioner"

"Kan man få för mycket forskningsmedel?"

"Tankar om strategi, vardagsliv och svåra val"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!

Nyliberalism i Norden revisited

 

Hösten 2019 hade den här bloggen funnits i ett halvår. Jag höll på att avsluta min forskning om miljöfrågornas genombrott och skriva klart min andrabok, vad som kom att bli ”Den gröna vändningen”. Parallellt gick jag och väntade på besked. Skulle det bli någon finansiering för mina nya forskningsidéer eller inte?

Den 17 oktober 2019 kom beskedet. En känslomässig berg-och-dal-bana som jag skrivit om i inlägget ”Win some, lose some”. Kontentan var att jag i sex år, från 2020 till 2025, skulle arbeta inom forskningsprogrammet ”Nyliberalism i Norden” lett av Jenny Andersson och finansierat av Riksbankens Jubileumsfond. Ett fantastiskt privilegium. För det är i grunden genuint annorlunda att ägna sex år åt någonting tillsammans med andra än att – som de flesta projektforskare – ägna i bästa fall tre år åt någonting på egen hand.

Där och då minns jag också att sex år kändes som en mindre evighet. Det var svårt att föreställa sig att programmet en dag skulle ta slut och mitt forskarliv då skulle gå vidare.

Men nu är det 2025 och i förra veckan kom antologin ”Nordic Neoliberalisms: Perspectives on Economic, Social and Cultural Change in the Nordics After 1970” ut på Routledge. Där finns mängder av spännande kapitel av programdeltagare som kastar ljus över sådant som vi inte visste så mycket om hösten 2019. Den är fritt tillgänglig open access så det är bara att gå in och botanisera!

Själv har jag tillsammans med Orsi Husz och Elin Åström Rudberg skrivit om hur sparande i aktiefonder slog igenom i Sverige under 1980-talet. Det skedde genom statliga sparstimulanser, först Skattefondssparandet (1978) och sedan Allemansfonderna (1984). När jag är ute och föreläser är det ofta personer i publiken som minns detta. Hundratusentals svenskar fick härigenom sin första regelbundna kontakt med finansmarknaderna.

Få minns detta som politiskt kontroversiellt. Snarare var det någonting som bara hände. Ett nytt vardagsbeteende i en ny tid. Men om man går tillbaka till källorna så framträder en annan historia. Konfliktlinjerna var tydliga, hårda och ihållande. Långt in i valrörelsen 1982 lovade Socialdemokraterna att om man kom till makten så skulle det statligt stimulerade fondsparandet bort. Ett par veckor innan valet bytte man fot. Systemet skulle förändras, men inte försvinna.

I april 1984 infördes Allemansfonderna. De politiska konflikterna bleknade. Riksgäldskontoret och bankerna satsade stort på att få människor med från start. Och eftersom börsen fortsatte uppåt under 1980- och 1990-talet blev resultatet för de som var med gott. Omkring en miljon människor fick direkta erfarenheter av att pengar placerade på börsen kan växa. Ja, med tiden mångdubblas i värde. Det är en levd erfarenhet av stor betydelse för vad som hänt sedan dess. 

Vill ni få hela historien så finns den i vårt kapitel: "Wage Earners, Taxpayers or Everyman Capitalists? The Making of a Mutual Fund Culture in Sweden". Hela boken finns här!

Vidare bloggläsning

"Vägen till ett nytt forskningsprojekt. Del 1" (följs av tre delar till)

"Ansökningsskrivandets plats i forskningsprocessen"

"Vad är ett lyckat utfall av en akademisk text?"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Hur långa ska seminarier vara?

 

Seminarier i Lund går i regel av stapeln mellan 13.15 och 15. Det är en utmärkt tid. Man har gott om tid att få kreativt arbete gjort under förmiddagen och kan träffa någon över lunchen. Men man har också möjlighet att stanna kvar efter seminariet och socialisera. Alternativt kan man kila tillbaka till kontoret, svara på mejl och stänga ned dagen. Vid 16-tiden kan man hämta barn och gå in i en ny fas.

Men måste alla seminarier ligga på den här tiden? Och måste alla seminarier vara två timmar långa?

För ett par veckor sedan var jag på ett lunchseminarium med den belgiska historikern Marie-Gabrielle Verbergt. Hon arbetar den här våren i Johan Östlings stora projekt ”The Europeanisation of the Universities” och har tidigare skrivit en avhandling om ERC:s historia. Detta ämne intresserar många forskare inom olika discipliner. Lunchseminariet lockade ett trettiotal åhörare.

Mellan 12.10 och 13 hann Marie-Gabrielle hålla ett pregnant och tankeväckande föredrag, men också svara på ett antal frågor. Klockan 13 knackade studenter på dörren och diskussionen fick avslutas. Jag vet att jag talar för fler än mig själv när jag säger att seminariet gav mersmak. Ämnet var långtifrån uttömt och engagemanget stort.

Samtidigt var seminariet klart redan klockan 13. Det fanns tre timmar kvar av arbetsdagen. Själv gick jag tillbaka till kontoret och skrev. Andra gick till undervisning och möten. Lunchseminariet hade alltså sömlöst gått in i många olika upptagna människors arbetsdagar.

Veckan därpå hade vi gästforskarvecka på Centrum för kunskapshistoria. Fem forskare från Europa och Australien kom till oss och seminarier var en självklar del av deras vistelse. En dag hade vi ett längre (13–16) där de presenterade sin forskning. Detta följdes av en AW. En annan dag hade vi ett lunchseminarium för vilket vi alla hade läst samma vetenskapliga artikel. Det pågick 11.30–13 och möjliggjorde som synes även det kreativt arbete både före och efter.

Nu menar jag inte att vi i alla lägen måste tidsoptimera våra arbetsdagar. Frihet och planlöshet har ett värde. Men samtidigt är kostnaden för säg ett möte klockan 9–10 högt. Det gör att hela förmiddagen blir upphackad. Man hinner inte med så mycket innan och startar man upp något efteråt är det strax lunch. Kan man flytta mötet till 10–11 eller ännu hellre till eftermiddagen så får man mer sammanhängande tid att spela med. Och det är otroligt värdefullt om man vill driva ett skrivprojekt framåt.

Med detta sagt är seminarier också viktiga. Det är essentiellt att ta del av vad andra gör, föra kritiska diskussioner och tillsammans söka göra tankar och texter bättre. Ett akademiskt liv utan detta vore fattigt. 

Men likaväl som man kan få förvånansvärt mycket kreativt arbete gjort på 40 minuter och 8 sekunders djuparbete, så kan ett seminarium vara förvånansvärt komplett på 50 minuter. Fler sådana tack!

*

Och på tal om detta med tid! Den 5 maj, kl. 15–16 kommer Bodil Jönsson och jag samtala i en öppen föreläsning i Stadshallen i Lund (sal Amfi). En sydsvensk fortsättning på eventet "Har du tid?" som Volante arrangerade i Stockholm i höstas. Samtalet är en del av Hållbarhetsveckan i Lund och det är bara att dyka upp om ni tycker det verkar intressant! Mer info finns här.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!

Terminsavstämning & morotsprojekt

 

När jag gick in i den här terminen visste jag att den första halvan krävde disciplin och fokus. Ansökningar skulle in och ett kapitel behövde skrivas. Runtomkring detta har annat fått passas in, men det har inte varit möjligt att göra några större utsvävningar. Framför allt har jag många gånger fått hindra mig själv från att kasta upp nya bollar i luften. Allt har sin tid. Och den här terminen är prio 1 att säkra framtida försörjning och göra klart saker. Därför har jag hittills i år gjort mer än jag har tänkt.

Men i förra veckan var det dags att stanna upp och lyfta blicken. Den sista ansökan hade skickats in och det där kapitlet hade blivit manusklart. Så jag städade undan på skrivbordet, lämnade tillbaka böcker till biblioteket och plockade fram en bunt vita papper. Målet var att få koll på resten av terminen. Vad har jag att spela med? Och vad kan jag rimligen räkna med att få gjort?

Konkret gjorde jag en serie fyraveckorsplaneringar från nu fram till slutet av juni. Jag började med att gå igenom kalendern vecka för vecka och skriva ned alla åtaganden. Därefter gjorde jag en uppskattning över hur mycket ”ren” arbetstid jag kommer ha varje vecka. Först när detta var gjort började jag peta in mina större skrivprojekt i planeringen. Kan jag ha ett utkast på kapitel 6 klart till mitten av maj? Hinner jag därefter med ett kapitel till? Vilket utrymme har jag att tacka ja till saker som kommer min väg?

För två veckor sedan hade jag inte kunnat svara på dessa frågor. Jag var i ”utförandeläge” och sköt framtiden åt sidan. Men efter att ha gjort min terminsavstämning vet jag mer.

Exempelvis vet jag nu att från påskveckan fram till nationaldagen så är det väldigt många korta veckor. Ja, det finns typ en eller möjligen två veckor med 5 arbetsdagar i. Det är ett pärlband av röda dagar, klämdagar, utvecklingsdagar och en minisemester.

Så här är det ofta på våren, men det skiftar lite beroende på när påsk, första maj och nationaldagen infaller. Hur som. Den här tiden på året skiljer sig dramatiskt från september, oktober, november. Det gör man klokt i att komma ihåg.

Själv går jag nu in i terminens andra halva med en ganska så tydlig plan. Det gäller fortsatt att vara disciplinerad, men det finns också en del vingelutrymme. Framför allt kommer jag kunna ha ett mer distinkt fokus eftersom det projekt jag skrivit ansökningar på nu helt kommer läggas åt sidan.

Under året har jag också samlat på mig några ”morotsprojekt” (det vill säga idéer för tidningsartiklar) som jag hoppas kunna peta in i skrivschemat. Vilka, när och hur många som det blir tid till vet jag inte. I värsta fall får alla skjutas på framtiden. Men det borde inte bli så.

För poängen med att planera är ju att se till så det finns luft. Disciplin och fokus i all ära. De är medel och inte mål. Vad man vill är att ligga lite före sin planering så att det finns gott om tid för infall och lek!

Vidare bloggläsning

"Två sätt att få större marginaler i forskartillvaron"

"Man har aldrig så mycket tid som när man är doktorand"

"Fyraveckorsplanering"

*

Ett morotsprojekt som såg dagens ljus i förra veckan är förresten den här streckaren om spelföretaget Blizzards historia. Finns att läsa här!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!

Fem läs- och lyssningstips (mars 2025)

 

#1

Vad ska man läsa för att bli klok på världen? EFN och Volante ger den här våren ett nytt bud: bokserien SIKT. Gillar ni de böcker och tänkare som jag skriver om här på bloggen så kommer ni ha mycket att hämta här! Finns att få tag i bokhandeln från och med 10 april!

 

#2

Under mars har jag varit i en djup Jim Collins-period. Jag har läst om böcker och upptäckt podcast-intervjuer. Kan särskilt tipsa om #110 av the Knowledge Project: "Relationships vs. Transaction".

#3

Robert Caros kortmemoarer "Working" är precis så bra som alla säger. En lärorik, inspirerande och otroligt välskriven bok. 

#4

Är det mycket nu? Funderar på att hoppa av något? Då är Annie Dukes "Quit" värd att återvända till. Kom ihåg: "Ångrar man aldrig ett nej tackar man ja för ofta".

#5

Och om ni mot förmodan skulle ha missat det - nu finns "Ta din tid" i pocket! Kostar mindre än en utelunch och gör sig perfekt i bokcirklar  (både på jobbet och med vänner)! Vill du prata om den med mig och andra läsare, anmäl dig gärna till det digitala lunchsamtalet den 7/5, 12-13 (anmäl dig här).

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Den viktigaste sortens tur

 

Forskare är inte främmande för att prata om tur. Särskilt inte när de är framgångsrika. För åtminstone inom den svenska akademiska världen så är ödmjukhet en dygd. Det är bara bakom väldigt stängda dörrar som någon skulle få för sig att säga att de med säkerhet kommer få vissa anslag, tjänster, priser eller utmärkelser.

Men vilken typ av tur är det som spelar störst roll i livet? Är det verkligen de där besluten om resursfördelning som påverkar oss mest? Eller finns det annan tur som vi borde tänka mer på?

Själv har jag den senaste tiden funderat mycket kring så kallad ”vem-tur”. Det vill säga vilka människor som råkar korsa vår väg vid speciella tillfällen i livet. De som satte i gång mig på det här spåret var Jim Collins (som jag bloggade om förra veckan) och David Heacock (som nyligen intervjuades i Shane Parrishs podcast ”The Knowledge Project”).

Båda lyfter fram turen att tidigt i livet träffa en person som man vill dela livet med (och som vill dela sitt liv med dig!). Kan man tillsammans fatta ett beslut och stå fast vid detta så är det, för att tala med Heacock, ”a cheat code in life”. Självklart kräver detta att man kontinuerligt vårdar, utvecklar och prioriterar relationen. Men likväl. Det är mycket tur inblandat också.

Men vem-tur finns också på det professionella planet. Vissa personer skapar möjligheter för dig som du aldrig hade kunnat föreställa dig. Andra personer kan få dig att höja din ambitionsnivå eller inse att du är värdefull och kompetent på sätt som du inte själv förmår att se. Ibland kan någon knuffa dig i en riktning som sätter igång fantastiska kedjereaktioner.

Självklart kan det motsatta ske. Vissa människor har vem-otur. Fel person vid fel tillfälle som gör fel saker gentemot dig kan få extremt negativa konsekvenser.

Frågan om tur i livet kan såklart också lyftas till högre nivåer. Det genetiska lotteriet är en sak. Men också det historiska (när föds du?), det geografiska (var?) och i vilken familj (bland vilka?).  

Med en spelmetafor kan man se det som att vi alla tilldelas en unik hand med kort i livet. Styrkan i våra händer varierar något enormt. Men genom livet drar vi många nya kort och det står också i vår makt att slänga bort en del av de dåliga. Därtill kan vi välja vilka spel som vi väljer att spela och öva upp vår spelskicklighet. Kanske kan vi också hitta – eller konstruera – spel som lämpar sig särskilt väl för just vår unika hand? Och vi kan därtill hjälpa andra och se till att det finns gemensamma spel som är gynnsamma för många (även de som startar med en svag hand).

Så vilken roll spelar vem-turen i allt det här? Hur betydelsefulla är enstaka relationer för hur våra liv artar sig? Om detta kan vi förstås inte ha någon säker kunskap. Men för egen del tror jag den är svår att överskatta. Ja, för varje år som går blir jag bara mer och mer övertygad om relationernas kraft och betydelse. Om det är något område i livet man ska önska sig tur på så är det detta.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!

Ta din tid i pocket!

 

I dag släpps ”Ta din tid” i pocket! Den är klart mindre, men också aningen bättre. Boken finns att köpa billigt hos Adlibris, Bokus och Bokaro (och på mitt kontor för dig som vill ha ett signerat ex eller två!).

Blir det någon release? Inte precis just nu. Men framåt maj blir det två öppna events.

5/5 "Vad är ett hållbart förhållningssätt till tid?" - ett samtal mellan mig och Bodil Jönsson. Tid: 15–16 Plats: Stadshallen i Lund, salen Amfi.

7/5 "Ta din tid i hektiska maj!" - ett digitalt lunchsamtal med mig för läsare av "Ta din tid". Anmäl dig här för att få en länk. (Tid: 12–13)

Känns maj långt borta? Ta och lyssna på senaste avsnittet av podden Hälsorevolutionen (#267) där jag var med och pratade tid! 

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!