Ljud > text?

 

Varje vecka lyssnar jag på Cal Newports podcast ”Deep Questions”. Avsnitten släpps på måndagar och är ungefär en timme långa. Jag lyssnar på dubbel hastighet vilket gör att lyssningen tar mig en joggingrunda eller ett städpass i köket. Så gott som varje vecka plockar jag upp något intressant eller användbart. Varje månad köper jag minst en bok som han tipsar om. Det här är utan tvekan en av mina absolut viktigaste informationskanaler. Det är kurerat innehåll av högsta kvalitet. Är man intresserad av skärningspunkten kultur och teknologi samt hur kunskapsarbete bäst görs så är det Cal Newport man ska lyssna på.

Förra veckans avsnitt, episod 238, handlade om läsning. Det inleds med att Newport berättar om att han nyligen varit sjuk. När han låg utslagen orkade han inte läsa. Men han orkade lyssna på en podcast. Utifrån denna erfarenhet utvecklar han sina tankar om hur kognitivt krävande läsande är, även för en person som likt Newport ägnar ett par timmar varje dag åt kvalificerad läsning. Själv har jag de senaste åren gjort samma erfarenheter. Jag ägnar också ett par timmar varje dag åt att läsa böcker. Normalt sett känner jag inget motstånd. Bokläsning är bland det bästa jag vet. Det är så jag absolut helst tillägnar mig någonting. Men är jag sliten så orkar jag inte. Och jag kan omöjligen läsa samtidigt som jag tränar eller lagar mat.

Häri ligger det strömmade ljudets kraft. Det kan göras samtidigt som annat och det är inte speciellt kognitivt krävande. Kontentan av detta är att det finns fler lyssnare och mer lyssningstid i världen än det finns läsare och lästid. Vill man nå riktigt många 2020-talsmänniskor så kan man inte ignorera strömmat ljud. Detta är något som dagstidningar och andra medieföretag är mycket väl medvetna om. Men är vi det inom akademin?

Jag är osäker. Akademin är en utpräglad skriftkultur. Kanske den skriftligaste vi har. Vi som befinner oss här är tränade i att läsa även svårtillgängliga texter och sätter stort värde vid det skrivna ordet kondenserade kvaliteter. Det är vårt viktigaste tankeredskap och centralt för hur vi kommunicerar med varandra. Likväl. Även forskare tycker det är jobbigt att läsa och de flesta av mina kollegor tycker att de läser för lite. Jag vet också att en hel del av dem lyssnar betydligt mer än de läser. 

Så frågan är om vår kommunikativa strategi borde riktas om? Borde en större del av den vetenskapliga kommunikationen ske via inspelat ljud? Jag talar alltså här både om interna och externa meningsutbyten. Är det kanske rentav så att det vi önskar oss är en vetenskaplig audio-offentlighet? Där olika fält har sina prestigefulla podcasts likaväl som sina prestigefulla tidskrifter? Kan ett samtal peer-reviewas?

Det hela kan dras längre. På årets första dag skrev Victor Malm träffande om den ”märkliga ingenmansbukten mellan universitetens högre seminarier och tidningarnas kultursidor”. Det är ett tomrum som en del har försökt att fylla med text. Men kanske är det inte läsarna som är bryggan utan lyssnarna? Kanske är det där som de redaktionella satsningarna och resurserna borde sättas in? 

Om vi återvänder till Cal Newport så ser vi att det ena inte behöver utesluta det andra. Han har sin podcast och sin YouTubekanal. Men han skriver också regelbundet i The New Yorker, ger ut böcker, bloggar och publicerar forskningsartiklar. Det är uppenbart att han själv värdesätter det skrivna ordet högst. Men det är genom strömmat ljud som han interagerar med sin växande publik. 

Och jag kan inte se annat än att här finns enorm potential för svenska forskare som vill vara med och bygga en bättre offentlighet och akademi.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!   

Vad forskare kan lära sig av Rick Rubin

 

I förra veckan läste jag ut musikproducenten Rick Rubins ”The Creative Act: A Way of Being” (2023). Boken är formgiven, skriven och marknadsförd för att bli en klassiker. Rubin griper sig an ett tidlöst problem på ett medvetet – ja nästan utstuderat – tidlöst sätt. Artister och band är anonymiserade. Konkreta referenser och årsangivelser saknas. Det är uppenbart att Rubin strävat efter att skapa något som kan åldras väl.

De korta, luftiga kapitlen handlar om avgränsade teman: plantera frön, experimentera, avsluta saker och samla på sig feedback. Genomgående framträder ett speciellt förhållningssätt till skapande. Ett där konstnären fungerar som ett kärl eller prisma för världen. För att leva ett skapande liv behöver man öppna sig mot tillvaron, ta emot intryck och låta saker växa. Ställa sig till förfogande för ”The Source” och vara trogen det verk man skapar, obekymrad om hur det kommer tas emot eller vilka högre syften det kan tjäna.

Genom hela läsningen har jag strukit under i texten och ofta känt mig manad att dela insikter och träffande formuleringar på Twitter. Samtidigt är det något med boken som gör mig obekväm. Kanske är det den aningen flummiga kosmiska tonen. Eller kanske är det den hårt drivna linjen att skriva utanför tiden.

Om detta stilgrepp kan man såklart tycka olika. Men för mig blir de abstraherade tankarna stundtals andefattiga och platta. Vad hade hänt om jag fått vara med i studion när Rubin arbetar med Beastie Boys, Slayer, Johnny Cash och Red Hot Chili Peppers? Vad hade hänt med läsningen om jag fått veta vad han lärde sig 1985, 1996 och 2014? Här inser jag att jag låter som den historiker jag är. Men kontextuell förståelse och förändring över tid – nog spelar sådant roll för kreativa processer?

Likväl så råder det ingen tvekan om att boken är bra. Jag lärde mig mycket och fick också ord för många av mina egna erfarenheter. Exempelvis kring hur kraftfullt det är att ha ett ”kommande projekt” som morot för att göra klart ett pågående. Eller hur förlösande det kan vara att växla mellan projekt som befinner sig i olika faser för att kunna få distans – och förnyad energi – för vart och ett av dem.

En särskilt träffande passage handlar om hur viktigt det är skaffa sig vanan att avsluta saker. Rubin understryker att detta bygger självförtroende, även när det vi skapat möts av axelryckningar. För att göra klart och släppa iväg innebär att man övervinner sin osäkerhet. Och ju fler gånger vi kan göra detta, ”the less weight insecurity has”. Nu vet jag förstås inte hur det är för er. Men för mig är det verkligen så. Jag tycker det är lättare att trycka på ”send” eller ”publish” om det inte går för lång tid mellan gångerna. 

Detta är också, inser jag, en av anledningarna till att den här bloggen tuffar på. Genom den håller jag mina skriv- och publiceringsmuskler varma. Det är low-stakes writing, för att tala med Howard Becker, och sånt är bra att ägna sig åt för att hålla demonerna borta.

Och särskilt nyttigt är det faktiskt att vissa texter inte alls flyger. Trots att man själv tycker att de är riktigt bra och borde tala till läsarna. Det är humbling att få en ljummen reaktion. Och det är bra att få borsta av sig dammet, svälja besvikelsen och gå vidare med nästa skrivprojekt. Medveten om att värdet på ens kreativa process inte styrs av omvärldens reaktioner. För lojaliteten hos en skapare ligger – som Rubin gång på gång understryker – mot verket. 

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!  

Förtroendeekonomin och dess tidsskalor

 

I forskarvärlden tar det lång tid att bli riktigt duktig på någonting. Och det tar ännu längre tid för andra att inse att du är det. För att bli erkänd på ett fält krävs i runda slängar fem års forskning och en hel del nätverkande. För att uppfattas som central och viktig krävs det dubbla, kanske mer.

Detta sakernas tillstånd är inte oproblematiskt. För visst kan nya ögon upptäcka saker och ställa frågor som mer erfarna inte förmår. Och nog förtjänar många forskare ett större och snabbare erkännande av sina kollegor.

Men samtidigt är långsamheten en av akademins styrkor. Ja, kanske dess största komparativa fördel i våra dagar. Forskare verkar nämligen i en trögrörlig förtroendeekonomi – inte i en flyktig uppmärksamhetsekonomi. Visst kan man försöka delta i båda. Men man ska då vara medveten om att kapital i den ena ekonomin inte så lätt kan växlas in mot kapital i den andra.

Och det finns risker förbundna med att spela två olika spel. Den forskare som främst skriver essäer, debattartiklar och populärvetenskapliga böcker riskerar att devalvera sin akademiska valuta. Det är en delikat balansgång. För den som enbart ackumulerar akademiskt kapital stänger också dörrar. Och forskarlivet kan kännas ensamt, instängt och orättvist även om man bär professors namn.

Svårigheterna att växla kapital på ett fält mot kapital på ett annat gäller för övrigt också inom akademin. Det spelar ingen roll hur etablerad du är inom din nisch. När du rör dig till en ny har du ett långt arbete framför dig. Häri ligger en förklaring till varför många forskare blir kvar i samma mylla i decennier, ibland hela karriärer. För de stora belöningarna: priser, programanslag, prestigefulla inbjudningar, en engagerad läsekrets, adepter – ja, de sakerna kommer inte till dig när du är ny på ett fält. Men har du väl nått en stark position, då kan belöningarna fortsätta komma trots att du inte längre är forskaraktiv.

Så vad göra om man upptäcker något jättespännande som ligger en bit bort? Om nyfikenheten bubblar och man känner leda inför allt det man så länge sysslat med? Ponera att känslan av att egentligen vilja göra något annat sitter i termin efter termin. Vad ska man göra då? Ja, för den som främst drivs av intellektuell upptäckarglädje så finns här starka incitament för att växla spår. Om inte imorgon, så gradvis över de kommande åren.

Samtidigt ska man vara medveten om att alltför snabba rörelser har konsekvenser. Några av de riktigt stora belöningarna – ekonomiskt, professionellt, intellektuellt – kommer endast dem till del som har tålamod att stanna kvar på ett fält. Exempelvis genom att skapa goda förutsättningar för nya generationer att ta vid. Man kan välja att använda sin akademiska prestige till att dra in anslag åt andra, vårda ett fälts ekosystem och efter bästa förmåga dela med sig av sina kunskaper och kontakter. Det är ett annat spel än det individuella forskarspelet. Men kanske ändå det spel som är mest värt att spela?

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Att kunna vara sämst i klassen är en kärnkompetens (Curiekrönika)

 

I forskarvärlden finns det gott om människor som varit bäst i klassen. Om inte i alla ämnen så i några. Detta gäller särskilt om vi blickar ut över STEM-fälten. Doktorander i medicin har presterat på mycket hög nivå i många år för att ta sig till sin nuvarande position. För en del är ”högsta betyg” och ”alla rätt” en djupt rotad del av den egna identiteten. Ja, genom skol-, gymnasieår och studenttid har man lärt sig prestera på topp oavsett vilken uppgift man ställs inför. Det är ingen liten bedrift.

Väl inne på forskarutbildningen är det dock med nödvändighet så att alla inte kan vara bäst i klassen längre. Åtminstone inte på allt. Den som försöker vara den bästa forskaren, läraren, samverkaren, nätverkaren, handledaren och skribenten kommer att misslyckas. Det spelar ingen roll hur smart, strategisk och disciplinerad du är. Dygnet har inte fler timmar än det har. Även om du tar till kvällar och helger och struntar i semestern så kommer du – förr eller senare – slå i taket för din ambitionsnivå.

Så vad göra? Ja, för det första gäller det att inse att spelet har förändrats. Det handlar inte längre om att utföra allt du ställs inför efter bästa förmåga. Nej, snarare handlar det om att lära sig värdera hur viktiga olika arbetsuppgifter är och välja vad du ska fokusera på. Ett fåtal saker förtjänar ditt bästa. Men det mesta av det du potentiellt kan ägna dig åt gör faktiskt inte det. En hel del kan du bara strunta i. Annat måste göras ”good enough” eller med vänsterhanden. Det är en prioriteringssport. Deal with it.

Problemet här är dock att forskare har selekterats på andra grunder. De som tidigt i livet började runda hörn har fallit bort längs vägen. Inom vissa fält kan man förstås nå långt på talang och rå intellektuell förmåga. Men inom ett ämne som historia så spelar det ingen roll hur smart du är om du inte också skyfflar in timmarna. Böcker behöver läsas. Källmaterial behöver gås igenom. Avhandlingen behöver skrivas. Det tar tid att nå toppen. 

Därmed inte sagt att allt är lika viktigt att excellera i för det är det inte. Plöjer du ner dina timmar på fel saker så har du inget för det (något vi alla gång på gång får lära oss den hårda vägen). Och det är en kontinuerlig lärprocess att göra goda prioriteringar. Det går inte att lyckas som doktorand, postdoc, forskare, lektor och professor genom att värdera arbetsuppgifter på exakt samma sätt år ut och år in. Nej, spelets dynamik och din position i det är i ständig förändring. Därför måste man också – särskilt i vissa skeden av karriären och livet – vara beredd att lära sig en ny spelstil och prova en ny strategi. 

Men kanske är ändå det svåraste för forskare att lära sig av med att prestera och utföra saker samvetsgrant. Ja, helt enkelt sluta upp med att vara en duktig pojke eller flicka. Ibland måste man kunna runda hörn, skolka från onödiga möten och göra saker halvdant. Ja det är faktiskt en kärnkompetens att kunna vara sämst i klassen. 

Vidare bloggläsning: "Less but better" och "Att tävla eller inte, det är frågan"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Att mäta eller inte, det är frågan

 

Forskare kan mäta sig på alla möjliga sätt. Vi kan räkna publikationer, citeringar, anslag och priser. Eller varför inte antalet följare, förfrågningar eller läsningar av blogginlägg? Oavsett vad så kommer vi – genom en hastig blick åt sidan – notera andra som överglänser oss. Ty forskarvärlden är full av synliga framgångar. Och nyckeltalen på Twitter eller Google Scholar är knappast hemligheter.

Men bara för att någonting går att mäta betyder det inte att det har någon betydelse. Varken i nuet eller i det långa loppet. Inom tech-världen talar man om så kallade ”vanity metrics”. Det vill säga statistik som på ytan är imponerande, men som i praktiken inte spelar någon roll. Bara för att du har många följare på sociala medier innebär det inte att någon vill köpa din produkt. Och bara för att du har många citeringar är det inte säkert att din forskning blir läst och använd.

Så hur ska man då förhålla sig till statistik? Ska man bara strunta i den? Eller går det att ta reda på vad som spelar roll och hur? Ja, i datadrivna företag görs mycket för att komma fram till det sistnämnda. Det rör sig om en konstform. För det finns ingen formel som säger vad som är mest avgörande och därtill befinner sig världen i konstant förändring. Det som var utslagsgivande 2017 kan vara brus i dag.

Men framgångsrika företag brukar likväl vara duktiga på att identifiera sådant som är viktigare än annat, så kallade ”key performance indicators” (KPI). Vissa affärskedjor kommer till exempel fram till att det viktigaste är antalet kunder som handlar i butiken. ICA och Coop vet att om de kan locka in människor i affären så kommer dessa att köpa mer än vad de tänkt sig. Andra företag fokuserar i stället på hur mycket som ett visst segment av kunderna handlar för. Nyckeln till framgång för dem kan vara att tjäna färre kunder bättre snarare än att försöka öka kundbasen.

Så vad spelar då roll i forskarvärlden? Vad av allt vi kan mäta ska vi lägga vikt vid? Ptja, det beror först och främst på vad vi vill uppnå. Är målet största möjliga vetenskapliga prestige? Eller strävar du efter att skapa politisk eller kulturell förändring långt bortom akademin? Står ett fast jobb vid en viss typ av lärosäte högst upp på önskelistan? Eller värderar du makten över din kalender högre?

Ja, innan vi börjar mäta och utvärdera måste vi ha klart för oss vilken riktning som vi vill röra oss i. Statistik och siffror är inget självändamål. De är medel och verktyg för att uppnå och förändra saker. Vad detta något är kan data inte bestämma åt oss.

Mot bakgrund av detta lägger jag för egen del betydligt mer tid på att staka ut riktningen jag rör mig i än att mäta mina framsteg. I mitt kontinuerliga utvärderings- och planeringsarbete spelar siffror ingen större roll. Fokus ligger på hur arbetet känns över tid, hur det ser ut i min kalender och huruvida jag arbetar med meningsfulla saker, inspirerande människor och utvecklande projekt. När allt detta lyser grönt så litar jag på processen. Jag har ännu inte känt något behov av att sätta siffror på min tillvaro.

Men kanske gör jag bort mig? Borde det inte gå att ta reda på vilka som är mina viktigaste KPI och sedan använda detta instrument för att sålla och prioritera? Och om inte för egen del så kanske för Centrum för kunskapshistoria eller Nyliberalism i Norden? Ptja, kanske det. Jag är inte av princip någon ovän av siffror och statistik. Kan jag få goda argument och exempel så lovar jag att lyssna!

Så hur gör ni? Mäter ni eller inte? Och vilka goda erfarenheter har ni, på individuell eller kollektiv forskarnivå, av att sätta siffror på saker?

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Vad spelar roll på tio års sikt?

Vad av det du gjorde förra året kommer spela roll om tio år? Det mesta? Inget? Något?

Frågan är förstås i strikt mening omöjlig att besvara. Det går inte att veta hur världen eller våra egna liv kommer gestalta sig på 2030-talet. Och att försöka uttala sig om vilka konsekvenser som enskilda handlingar, val eller projekt kommer få är såklart dömt att misslyckas. Likväl. Om vi ändå ställer frågan och försöker ge ett ärligt svar. Vad säger magkänslan? Ägnade du 2022 åt att släcka bränder, springa i ekorrhjulet eller plantera träd?

Anledningen till att jag inleder bloggåret 2023 med detta tema är att det imorgon har gått exakt tio år sedan jag disputerade. Ett decennium är nu ingen enormt lång tid. Varken i en människas liv eller för en historiker. Men det har hunnit hända ganska mycket. Både i mitt eget liv och i världen.

När jag insåg att tioårsdagen närmade sig började jag därför att fundera. Vad av det jag gjorde i början på 2010-talet spelar roll i dag? Det mesta? Inget? Något?

Ja, svaret på denna historiska fråga kom snabbt till mig. Det som verkligen spelat roll, och som sammanbinder nu och då, är relationer och vänskaper. Jag lever med samma människa då som nu (+ 3 barn!). Många av mina närmaste kollegor från doktorandåren, som Isak Hammar och Anna Nilsson Hammar, är fortfarande helt centrala personer i mitt forskarliv. Och en del av de personer som jag kände flyktigt då, som Johan Östling och Charlotte Nilsson, har blivit nära samarbetspartners och vänner. Många andra har tillkommit längs vägen.

Därtill har jag någorlunda regelbunden kontakt med några av de studenter som jag undervisade 2013. Flera av dem blev doktorander. Om en månad disputerar Karl Haikola på en avhandling om 1970-talets svenska framtidsforskning. Inom något år disputerar Axel Vikström på en avhandling om mediebilder av extrem rikedom och Anton Öhman på en avhandling om vittnesaktivism mot kärnvapensprängningar. Det känns häftigt att, lite från sidan, ha fått följa hela deras långa resa från grundstudenter till forskare!

Men kan vi då dra några större slutsatser av mina erfarenheter? Pekar de mot någon generell princip? Ja, det vill jag mena. På lång sikt är att bygga, fördjupa och utveckla relationer det viktigaste vi kan ägna oss åt. Privat som professionellt. En långlunch, en promenad eller en konferensmiddag kan vara långt viktigare än att läsa en bok, vinna ett anslag eller få en vetenskaplig artikel publicerad.

Så kanske bör den inledande frågan styras i en annan riktning. Mot ett relationsinriktat frågebatteri. Ptja, vi kan väl testa?

Vilka relationer har du etablerat och utvecklat under året som gått? Vilka känner du i dag som du inte visste fanns för ett år sen? Finns det några du skulle vilja lära känna bättre eller inleda ett fördjupat samarbete med under de kommande åren? Hur kan du prioritera de personer som är allra viktigast för dig framöver? På vilka sätt kan du hjälpa och tjäna andra? Vilka vill du omges av 2033?

Vidare bloggläsning: "Vad forskare bör veta om nätverkande" och "Vad krävs för att lyckas med något? En sedelärande magichistoria"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Konsten att spela forskarspelet

 

Sedan starten i februari 2019 har jag knåpat ihop 139 blogginlägg. De flesta av dem blir lästa av ett par hundra personer i samband med att de postas. Därefter lever de ett tillbakadraget liv på nätets bakgårdar. 50 av dem finns förvisso i bokform – men försäljningen av Ett år av akademiskt skrivande: Erfarenheter och arbetstekniker för unga forskare (2020) har det senaste året klingat av. På biblioteken står många outlånade exemplar.

Själv tycker jag dock att blogginläggen gör sig alldeles särskilt bra i bokform. Det händer något när de läses i ett sträck. Och om ni är som jag så vill ni ju kunna stryka under och göra marginalanteckningar medan ni läser. Sånt gör man inte när man scrollar igenom ett blogginlägg på mobilen!

Många av texterna är också till sitt innehåll evergreens. De postades vid ett tillfälle, men är inte bundna till det. De är lika aktuella (eller inaktuella) nu som då. Andra har åldrats snabbare. De är intressanta som tidsdokument, men kanske inte mer än så.

Mot bakgrund av detta har jag den senaste tiden satt samman en e-bloggbok med arbetstiteln ”Konsten att spela forskarspelet”. Den innehåller nya och gamla blogginlägg varvade om varandra. Jag har alltså valt att frångå den kronologi som fanns i Ett år av akademiskt skrivande. Ambitionen har varit att göra samlingen mer tidlös.

Men vill någon läsa det här då? Ptja, det återstår att se! Jag har under förmiddagen skickat ut en pdf till de som är med i bloggens mejllista. Denna grupp får – varje gång jag publicerar ett nytt inlägg – ett mejl med en länk och några ord från mig. Ofta passar jag där på att tipsa om böcker eller poddar som jag inte riktigt hinner med att skriva blogginlägg om. Låter det som något för dig? Ja då är du varmt välkommen att signa upp. Bara skicka ett mejl till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se märkt ”Bloggens mejllista”.

Går du med skickar jag också över ”Konsten att spela forskarspelet”. Den existerar just nu i version 1.0 och jag tar tacksamt emot feedback på den! Saknas något inlägg? Eller är det något som bör utgå? Är ordningen bra eller borde det hela struktureras annorlunda? Skulle du vilja att den var längre? Kortare? Och funkar titeln?

Ja, svaret på dessa och många andra frågor kan en hemmablind bloggare inte ge. Och någon redaktör för just detta uppdrag har jag inte. Så vill du vara med i hivemind-redaktionen? Då är du varmt välkommen att hoppa ombord! Bara släng iväg ett mejl eller ett dm!

*

Med detta inlägg tar bloggen också julledigt. Tack för att ni är så många som velat hänga med även denna höst! Den nya normaltakten med ett inlägg varannan vecka har – åtminstone för min del – känts ganska lagom. Så vårterminens bloggtempo blir detsamma. God jul och gott nytt år! Vi ses här igen den 17 januari.