Finish On Time: Academic Writing Edition

De senaste två terminerna har jag i Finish On Time:s regi gett workshops om akademisk produktivitet och välbefinnande. De har riktat sig till doktorand- och handledargrupper, institutioner och tvärvetenskapliga nätverk här vid Lunds universitet. Därigenom har jag på nära håll fått uppleva akademins bredd och olikheter. Men jag har också fått se hur mycket det är som faktiskt förenar forskare över fakultets- och ämnesgränserna.

Såväl historiker som fysiker har ett begränsat antal arbetstimmar per dag och ett liv utanför jobbet. Såväl nyantagna doktorander som rutinerade professorer har glädje av att stanna upp och fundera över hur de arbetar. Särskilt värdefullt är det att få dela tankar och erfarenheter med andra som befinner sig i en liknande situation som man själv. Det kan vara oerhört befriande att inse att man inte är ensam.

Akademiskt skrivande är en av de aktiviteter som i princip alla forskare ägnar sig åt. För många humanister och samhällsvetare är skrivande rentav det främsta arbetsredskapet. Men även medicinare och naturvetare tänker och kommunicerar genom att skriva. Publikationer blir inte till genom experiment allena. Och förutan ansökningstexter blir det knappast några tjänster eller anslag. Själv har jag under året som gått ofta återkommit till akademiskt skrivande när jag hållit Finish On Time-workshops. Det har varit ett sätt att exemplifiera hur de arbetstekniker vi lär ut, som unit-metoden, praktiskt kan komma till användning.

Någon gång i vintras började jag fundera på om inte det hela skulle gå att utveckla vidare. Responsen som jag fick på de ordinarie workshoparna – liksom här på bloggen – gjorde mig ganska säker på att det fanns ett uppdämt behov. För skrivande är något som de allra flesta forskare på ett eller annat sätt kämpar med. Inte minst prokrastinering och upplevelsen av att aldrig ha tillräckligt med tid. Borde inte Finish On Time försöka möta detta? Varför inte utarbeta en ny workshop kring hur det i praktiken går till att skriva inom akademin? Jag lyfte tankarna med Finish On Time:s grundare Åsa Burman och hon tyckte idén lät toppen.

Några månader senare avsatte jag en förmiddag till att skissa på ett upplägg för hur en heldagsworkshop skulle kunna se ut. Resultatet blev en tvåsidorsprototyp i stackatoformat. Det var en rå text, men med en tydlig linje och stark förankring i den litteratur om akademiskt skrivande som jag tagit upp här på bloggen. Åsa blev entusiastisk och började sondera om det fanns intresse från Lunds universitets sida att pröva konceptet. Det gjorde det. I själva verket visade det sig att vår pitch skedde med perfekt tajming. Det var just något sådant här som man letade efter!

Parallellt med diverse samtal, möten och förhandlingar började jag därför under senvåren att sätta samman en första Powerpoint-dummy. I början på juni prövade jag workshopen på några av de andra i Finish On Time-gänget via Zoom. Med deltagare från Stockholm, Strängnäs och Seattle kändes det hela onekligen väldigt mycket våren 2020! Feedbacken jag fick var oerhört värdefull och nu återstår endast en sista bearbetning innan workshopen är redo att testas live.

För någon vecka sedan blev det också klart att Lunds universitet köper in två piloter av ”Finish On Time: Academic Writing Edition”. I skarven september/oktober kommer därigenom 20 doktorander och 20 postdocs från olika fakulteter att gå workshopen. Alla deltagare får då också ett exemplar av Ett år av akademiskt skrivande. Det känns stort! Jag ser verkligen fram emot detta.

"Finish On Time: Academic Writing Edition" är förstås också en seger för den här bloggen. Utan den hade inget av det här hänt! Därför känns det roligt att kunna berätta att bloggen kommer rulla vidare i höst. Huruvida det blir nya inlägg varje eller varannan vecka är inte riktigt bestämt. Men framåt september kommer det hur som att puttra igång igen. Till dess önskar jag alla bloggläsare en trevlig sommar. Och om det finns intresse för "Finish On Time: Academic Writing Edition" så är det bara att slänga iväg ett mail till mig så berättar jag mer!

Från jag till vi

I början på höstterminen 2019 åkte jag, Johan Östling och Anna Nilsson Hammar ut till spa- och konferensanläggningen The Lodge. Den är belägen på Romeleåsen, mitt mellan Malmö och Lund. Maten är bra och utsikten helt fantastisk. Kanske inte riktigt lika fin som Vätterutsikten vid Vista Kulle. Men bra nära för att vara Skåne!

Det vi gjorde på The Lodge var att ägna en dag åt att gemensamt lyfta blicken. Vad ville vi göra tillsammans framöver? Hur kunde vi bygga vidare på det som vi hade åstadkommit? Vilka utmaningar och möjligheter stod den kunskapshistoriska miljön i Lund inför? Vilka satsningar var viktigast och när skulle de ske?

Vid tillfället fanns många osäkra variabler. Varken jag eller Anna visste med säkerhet hur vår forskningsframtid skulle se ut. Det låg i finansiärers och sakkunnigas händer. Men ändå ville vi planera. För den forskarmiljö som vi byggt upp tillsammans var viktig för oss alla tre. Den var något vi ville satsa på oavsett våra exakta arbetsvillkor. Vi ville göra den större, bättre, viktigare.

Dagen började med att vi blickade tillbaka. Vad hade vi egentligen gjort under de senaste fem åren? Hur hade vi gjort det? Vad hade vi lärt oss av det? Varför värderade vi det vi hade så högt? Detta var ett oerhört roligt samtal att ha. Johan beskrev det med orden ”från jag till vi”. Han framhöll att avhandlingsskrivandet på många sätt hade varit ”ett enda stort egoprojekt”. Jag och Anna kände igen oss i det. För även om vi ingått i starka och kollegiala doktorandgemenskaper så gick trots allt doktorandåren i mångt och mycket ut på att förverkliga en individuell dröm.

Det kunskapshistoriska projektet hade redan från början en annan karaktär. Det var ett försök att introducera och vidareutveckla ett internationellt forskningsfält som ingen i Lund hade hört talas om. Till en början var det svårt att imponera på omgivningen. Intellektuellt fanns det – då som nu – många invändningar. Men forskning är, har jag lärt mig, inte enbart – eller kanske ens i första hand – en intellektuell verksamhet. Det är en social och kollektiv process. 

Vi började 2014 med att bygga underifrån. Vi läste och diskuterade texter och umgicks med varandra. Tidigt började vi också försöka skriva ihop. Jag minns att jag och Anna efter ett av de första mötena slogs av en insikt. Vi var med där det hände! Vi var inte dömda att vara nya kulturhistoriker tre decennier efter den nya kulturhistoriens genombrott. Vi kunde vara de första kunskapshistorikerna istället. Den aktuella internationella forskningsfronten var fortfarande fjärran – men den började gå att skönja.

Exakt vad det var vi gjorde 2014–2019 förstod jag inte under tiden som vi gjorde det. Men i dag skulle jag säga att det vi gemensamt skapade förutsättningar för var att ett fält skulle växa fram och breda ut sig. Fältet består av ett antal sammanlänkade vetenskapliga samtal, men har också utvecklats till en lokal kultur vid Historiska institutionen i Lund. I den har många av våra kollegor, nya som gamla, integrerats. Sett utifrån inser jag att vi ägnat oss åt en form av akademiskt entreprenörskap. Det hade jag aldrig trott om mig själv.

När det nu blivit dags att sätta punkt för bloggen och boken inser jag att detta faktiskt också gäller för detta projekt. Mitt syfte har varit, eller åtminstone blivit, att försöka verka för en kulturförändring inom akademin. Jag vill att vi ska tala mer om det som är svårt och känsligt. Jag vill att vi ska hjälpa varandra med att hantera vår gemensamma forskartillvaro på ett bättre sätt. Och jag vill att forskningens mänskliga sidor ska synas och tas hänsyn till. Min förhoppning är att den akademiska kulturen ska bli mer generös och mindre bitter. Detta går förstås inte genom ett trollslag att åstadkomma med en blogg eller en bok. Det kräver konkreta handlingar. Men jag tror – möjligen naivt – på exemplets makt och på de individuella livsvalens betydelse. The essentialist way.

Lyssna, lyssna inte

Forskare rör sig i en värld där spelreglerna inte är fullt ut kända för de som spelar. Dessutom befinner de sig i ständig förändring. För regelboken är vad forskare i tillfälliga maktpositioner gör med den. Väljer de att premiera svenskspråkiga monografier eller internationella artiklar? Räknar de antalet publikationer eller läser de och försöker bilda sig en egen uppfattning? Spelar publikationskanalerna någon roll eller inte? Är samförfattande meriterande eller diskvalificerande?

Som om detta inte vore nog så befinner sig spelplanen och spelpjäserna i ständig förändring. På 1990-talet, när den svenska högskolesektorn byggdes ut, var det en del historiker som gick raka vägen från disputation till ett lektorat. Det är helt otänkbart i dag. På 1980-talet var det ovanligt att forskare sökte tjänster på andra lärosäten än det de själva hade disputerat vid. I dag kan forskare från amerikanska elituniversitet söka lektorat i Kristiansand i Norge. Vid svenska lärosäten är utländska toppforskare alltjämt ovanliga i konkurrensen. Men på IAKH i Oslo har det under 2010-talet skett ett snabbt och dramatiskt skifte. Där har lokala sökande inte gjort sig besvär. En hel generation Oslohistoriker har – för första gången i historien – inte haft en reell chans att bli anställda vid sin heminstitution.

Alla dessa omvandlingar gör det svårt att få goda råd. Ändå är många av oss ganska snabba på att dela ut dem. ”Det är bara peer-reviewade artiklar som räknas”, ”Antologier är inte meriterande”, ”Utan andraboken är man ingenting”, ”Ingen bryr sig om äldrehistoria”. Likväl. Så fort det kommer sakkunnigutlåtanden för en tjänst så inser man att spelreglerna knappast är huggna i sten. Framförallt inser man att ingen av spelarna med säkerhet vet hur reglerna kommer tolkas av domarna. Det som väger tungt hos en forskningsfinansiär spelar mindre roll hos en annan. Det beteende som höjs till skyarna av en professor är inte vatten värt för en annan.

Men samtidigt. Allt är inte helt godtyckligt. Det finns mönster i bruset. Tittar vi över längre tidsserier så tenderar variansen att jämna ut sig. Bra forskare brukar förr eller senare hitta en plats. Men av alla de som står beredda att ge råd – vem ska man egentligen lyssna på? Hur står sig en tung professors åsikter mot en nybakad docents eller en framgångsrik postdocs? Och hur mycket kan och ska man egentligen tänka strategiskt? Är inte forskaryrket i första hand ett kall? Blir inte forskning bäst om man följer sitt hjärta?

Själv har jag som generell princip att lyssna på många, men vara försiktig med att lita blint på någon. Tvärsäkerhet kring hur den akademiska världen fungerar ser jag som en varningsklocka. Jag tror helt enkelt inte att någon vet. Hur skulle man kunna göra det när spelreglerna, spelplanen, spelarna och domarna ständigt byts ut?

Den grupp jag ändock litar mest på är de som befinner sig några år framför mig. Kanske kan man tala om det i termer av en ”närhetsprincip”. För visst är det mycket förändringar. Men akademin är likväl en långsam värld. Spelets dynamik förändras inte över en natt. Det som fungerade igår kommer förmodligen fungera imorgon. Däremot är det inte alls säkert att 90-talets eller 00-talets segerrecept fortfarande är verkningsfulla.

Dessutom är det, åtminstone enligt min erfarenhet, väldigt farligt att kompromissa alltför mycket med sina egna ideal och forskningsambitioner. Det brukar inte gå väl när någon under en längre tid försöker göra något enbart av strategiska skäl. Det roliga och lustfyllda måste få finnas med. Annars riskerar segerns sötma att bli till aska i munnen. Så kul är det faktiskt inte att genomföra ett forskningsprojekt som inte engagerar en på djupet. Å andra sidan. Forskare som inte kan tänka sig att göra någonting annat än det de själva vill och som avskyr allt tal om spel, strategi och karriär brukar inte heller ha det så roligt. Det är en position där bitterhet, gnäll och missunnsamhet ligger nära till hands. Sånt försöker jag – så gott det går – att hålla mig undan ifrån.

Själv förordar jag alltså en mix av strategiskt tänkande och vetenskaplig idealism. Det gäller, som Zlatan Ibrahimović säger i sin självbiografi, att ”lyssna, lyssna inte”. Ska man komma någon vart i forskarvärlden måste man kunna ta emot råd och göra en del eftergifter. Men man måste också våga gå sin egen väg och stänga ute omvärldens förmaningar. Det är en konst att veta när man ska göra det ena och när man ska göra det andra. Kanske rentav en av de viktigaste akademiska färdigheterna.

Fyraveckorsplanering

Någon gång varje fredag, oftast direkt efter lunch, sätter jag mig ned och gör en fyraveckorsplanering. Jag börjar med att ta ett tomt A4-ark och lägger det framför mig på skrivbordet. Därefter drar jag ett vågrätt streck på den övre halvan och gör fyra vertikala streck igenom det. Det ger 10 boxar. En för varje arbetsdag under den närmaste tvåveckorsperioden. Därefter tar jag fram min kalender och skriver in alla måsten: möten, luncher, seminarier, lektioner. Röda dagar kryssar jag över. Jag gör sedan en översiktlig beräkning. Hur många skrivunits har jag under veckan som kommer? (Fyra är max för en dag)
Därefter börjar jag fundera över vilka mina tre veckomål ska vara. Dessa är av typen skriva 12 units på kapitel 7, göra powerpoint till presentation x, genomföra Finish On Time-workshop, ägna två dagar åt arkivarbete. De veckomål jag lägger störst vikt vid är skrivmålen. Jag försöker ha processmål (antal units), men brukar också göra en skattning på ungefär vad jag tror det kommer resultera i. Här använder jag mig i regel av generösa intervaller. Typ få ihop 2–5 sidor på kapitel 7. Innan jag kommit igång med ett kapitel kan målet också vara att hitta strukturen för det. Detta kan rentav vara ett veckomål.

När jag fått någorlunda koll på veckan som kommer så gör jag samma sak för veckan därpå. Därefter drar jag ett nytt vågrätt streck på nedre halvan av papperet och gör fyra vertikala streck genom det. Det ger 10 nya boxar. Dessa två veckor betraktar jag som ”kommande”. Jag planerar dem därför inte lika detaljerat. Men jag vill ändå veta vad som är på väg. Hur många units kommer jag på ett ungefär ha till mitt förfogande? Finns det några deadlines som närmar sig? Här kan jag ibland upptäcka att det är på väg att tjockna vid horisonten. Det kan ge anledning till att revidera tvåveckorsplanen. Kanske kan jag förekomma problemen genom att för mig själv tidigarelägga en deadline? Jag avskyr nämligen att dansa på deadline.

Detta gäller både i stort och smått. En powerpoint kan lika gärna göras tre veckor innan ett framträdande som en. Ett konferensabstract eller en forskningsansökan kan lämnas in så fort systemet öppnar. När den här typen av småpill väl är gjort så kan jag också sluta tänka på det. Out of sight, out of mind. Grundtillståndet ska vara att det inte ligger massa open loops och puttrar. Ju mindre jag har i huvudet desto bättre. Det frigör kreativ energi och ger välbefinnande.

Här någonstans brukar jag också titta tillbaka på förra veckans fyraveckorsplanering. Hur gick det med de tre mål jag satte då? Har jag gjort det jag föresatte mig? Nuförtiden är svaret oftast ja. Alternativt så finns det en god anledning (sjuka barn, något stort akut kom emellan). Jag har nämligen hållit på med veckomålsättningar i många år nu. Jag vet ganska väl vad jag förmår. Och jag tar inte i när jag sätter mål. Jag räknar mina units lågt och ser till att det finns ordentligt med luft inlagd i schemat. För saker kommer att hända och vissa dagar är energinivån låg. Då spelar det ingen roll hur mycket tid som finns. Bättre att göra lite mekaniska arbetsuppgifter än att stånga sig blodig mot det tomma worddokumentet.

Hur lång tid tar det då att göra en sådan här fyraveckorsplanering? Det beror lite på hur bra grundarbete man har gjort. För mig brukar det ta mellan en halvtimme och en timme. Men då gör jag som bekant en ganska detaljerad terminsplanering. Därför finns det ganska tydliga riktlinjer för vad fyraveckorsplaneringen ska innehålla. Åtminstone när det gäller stora saker som bok-, artikel- och ansökningsskrivande. Där vet jag hur målbilden ser ut. Jag vet vilken vecka som ett kapitel behöver vara klart för att terminsplaneringen ska hålla.

Efter att fyraveckorsplaneringen är gjord brukar jag ta en liten promenad. Kanske dricker jag lite vatten eller knackar på dörren hos en kollega. Därefter ägnar jag gärna fredagseftermiddagen åt att göra något roligt som inte är av prestationskaraktär. Typ läsa i en bok om akademiskt skrivande. Vid halvtretiden brukar jag sedan röra mig bort mot ”universitetsgymmet” Gerdahallen. Det är, tycker jag, ett perfekt sätt att glida över från arbete till helg. Planeringen och den fysiska aktiviteten gör att jobbet dunstar bort.

Less but better

En av mina absoluta favoritböcker – alla kategorier – är Greg McKeowns Essentialism: The Disciplined Pursuit of Less (2011). Det är en bok som jag återvänder till flera gånger varje termin. Ibland läser jag bara inledningen och det jag själv strukit under i boken. Andra gånger blir det några kapitel. Någon gång varje år brukar jag läsa den pärm till pärm. Det är, trust me, en bok som tål många omläsningar.

Kärnan i Essentialism är konceptet ”less but better”. McKeown hämtar detta från den tyske produktdesignern Dieter Rams, vars minimalistiska approach till formgivning blev banbrytande under 1960-talet. Rams är bland annat känd för att under sin tid på Braun förändra standarden för hur radio- och skivspelare skulle se ut. Före honom hade dessa apparater möbelliknande kvaliteter. De var stora och otympliga. Rams team skalade bort allt oväsentligt och designen gjorde succé. Inom några år följde alla konkurrenter efter.


McKeowns bok handlar dock inte om att designa produkter. Den handlar om hur individer designar sin tillvaro. Med exempel från sitt eget och andras liv argumenterar han för att människor kan leva bättre genom att applicera Rams devis ”weniger aber besser”. Detta kräver dock att man utvecklar ett ”essentialist mindset”. Vad innebär då det?

För det första kännetecknas en essentialist av tron på att individen har möjlighet att göra betydelsefulla val och prioriteringar. Livet behöver inte vara en lång rad av måsten. Det är ett val att inrätta och se sitt liv på det sättet. Man kan välja annorlunda. För det andra anser en essentialist att vissa saker är mycket viktigare än andra. Det mesta anses rentav vara brus. McKeown talar om det som att söka urskilja ”the vital few from the trivial many”. För det tredje är en essentialist fullt medveten om tillvarons många begränsningar. Ingen människa har tid, engagemang och resurser att göra allt. Därför leder det fel att tänka ”hur kan jag få allt att gå ihop?”. Det är bättre att ta ett steg tillbaka, fundera över vad man verkligen vill åstadkomma och därefter välja ut ett fåtal saker som man går in för helhjärtat. Ju färre desto bättre.

Om jag ska ta ett personligt exempel så kan jag lyfta fram hur jag spelade spel mellan 20 och 30. Fram till dess hade jag spelat allt möjligt: brädspel, kortspel, dator- och tv-spel. Men detta slutade jag upp med när jag på allvar upptäckte Magics turneringsscen. Jag insåg att jag tyckte Magic var roligare och mer utmanande än alla andra spel. Varför skulle jag då ägna mig åt dem? Det enda undantaget var nätpoker. Det var inte riktigt lika roligt som Magic, men betydligt mer lukrativt. Utöver detta spelade jag förstås då och då andra spel av sociala skäl. Men i valet mellan att ”go big” eller ”go wide” så valde jag det förstnämnda. Less but better.

På senare år har jag framförallt applicerat ”the essentialist mindset” på hur jag arbetar. Efter det att jag kom tillbaka från min första föräldraledighet 2014 så har jag konsekvent strävat efter att använda min tid bättre. Detta har jag lyckats med genom att på ett disciplinerat sätt ägna mer tid åt det som verkligen spelar roll och mindre tid åt det som inte gör det. Jag har också kontinuerligt avsatt ordentligt med tid för att fundera över vad det väsentliga är. Även detta är enligt McKeown kännetecknande för en essentialist. För trots att man i slutändan gör färre saker än en ”non-essentialist” så lägger man mer tid på att utforska möjligheter och planera. Endast därigenom kan man få ett bra underlag för att ta svåra beslut.

Ändå är jag förstås långtifrån någon genomlyckad essentialist. Flera gånger varje termin hamnar jag i situationer där jag känner mig ”spread to thin”. Det känns som att tiden inte räcker till för att göra just det där som är ”viktigt, men inte brådskande”. Som att forska, skriva och läsa. Det är när det känns så som jag plockar fram mitt exemplar av Essentialism ur bokhyllan. Den hjälper mig att se var jag gått fel och vad jag kan göra åt det. 

Bedömningar och värderingar

I ett aktivt akademiskt liv ingår det att bedöma andra och att själv bli bedömd. Det går som en röd tråd från studentårens första tenta till den pensionerade professorns sakkunnigutlåtanden. Men hur går det egentligen till? Hur vet man att något är bättre än något annat? Vad är vetenskaplig kvalitet och vad gör någon kvalificerad att bedöma det?

Själv har jag de senaste åren – utöver att sätta kursbetyg på studenter – granskat doktorandansökningar, tidskriftsartiklar, forskningsansökningar och varit opponent. Någon formell träning i att bedöma och värdera vetenskap har jag inte fått. Eller så är det just det jag har. För åtminstone sedan B-nivån har jag läst, analyserat och värderat vetenskapliga texter. Kring seminariebord har jag deltagit i kritiska diskussioner. Vad är detta om inte en formell träning i vetenskaplig värdering?

Den seminariekultur som jag skolades in i nådde en ny nivå när jag kom in som doktorand. Visst innehöll forskarutbildningen många kurser. Men det var på Högre seminariet som det viktigaste lärandet skedde. Där förväntades man närvara och yttra sig – även om det inte gav några poäng eller fanns något formellt obligatorium. I min doktorandgeneration var lojaliteten mot seminariet stark. Det var viktigare att vara där än att sitta vid datorn och skriva eller i arkivet och gräva.

Själv värderade jag – då som nu – generell seminariekompetens mycket högt. Särskilt uppskattade jag de som inte alltid sa samma sak och som kunde säga kloka saker också om det de inte själva forskade om. Detta kräver både att man är intellektuellt rörlig och att man förmår göra empatiska läsningar av texter som inte egentligen intresserar en. För att kunna göra detta behöver man närma sig texter på deras egna villkor och kunna distansera sig från sin egen världsbild. Det skadar heller inte att vara kvicktänkt.

Allt detta är typiska ”osynliga förmågor”. De syns inte i publikationslistor, cv:n eller pedagogiska meritportföljer. Möjligen kan de ibland utläsas ur böcker och artiklar. Men långtifrån alltid. Många gånger blir man förvånad över hur platta välrenommerade forskare kan vara när de rör sig utanför sin egen comfort zone. Andra gånger blir man häpen över hur skicklig en masterstudent är på att diskutera något den inte vet speciellt mycket om.

Här någonstans finns min grundsyn på vad som utgör vetenskaplig kvalitet. Kanske kan det bättre preciseras som en sorts generell vetenskaplig omdömesförmåga och intellektuell elasticitet. Med åren har jag lärt mig att detta bara är en grundsyn bland många. Andra forskare värderar helt andra saker högst: kreativa ämnesval, arkivmaterialens storlek och svårtillgänglighet, skriftlig framställningsförmåga och sättet att föra vissa typer av teoretiska resonemang. En del forskare värderar det som ligger nära det de själva gör högst. Andra fungerar tvärtom. De ställer extra höga krav på forskare som rör sig i närheten av det egna.

Insikten om denna värderingspluralism har med tiden gjort mig mer ödmjuk inför min egen grundsyn. Vad säger att den är så värst bra egentligen? Och förresten vad säger att alla forskare ska vara bra på samma saker? Historievetenskapen hade inte varit speciellt intressant om den bara bestod av seminarierävar. Det behövs forskare som gräver runt i arkiv och andra som drivs av teoretisk nyfikenhet. Det behövs flyhänta skribenter och personer som kan räkna. Utan mångfalden av forskartyper hade seminariekulturen snabbt blivit ett självrefererande torrsim. En ekokammare.

Ett annat sätt att fundera kring värderingar och bedömningar är att forska om det. Människor utanför akademin uppfattar rimligen detta som höjden av navelskåderi. Men för oss som är verksamma inom den är det oerhört intressant. Min egen favoritstudie på området är sociologen Michèle Lamonts How Professors Think (2009).

I denna gör hon etnografiska studier av ett antal tvärvetenskapliga forskningsråd som ska fördela prestigefulla anslag. Hon deltar under mötena och intervjuar bedömarna såväl före som efter. Särskilt intresserar hon sig för hur professorerna bedömer varandras insatser som bedömare. Vad ger respekt? Vad gör att man litar på någons omdöme? Vad gör att någon förlorar ens förtroende?

Detta inlägg är inte platsen för att sammanfatta hennes resultat. Men boken är väl värd att läsa i sin helhet. Det är en fantastisk kvalitativ studie som ger många generella insikter. Det är också en chans att vara en fluga på väggen i ett sådant där rum där ens egna ansökningar faktiskt hamnar. För även om man själv bara ser beviljningar, avslag och ibland motiveringar så är det – förstås – människor som tar besluten. Men de gör det inte enväldigt utan i grupp. Lite som på ett seminarium.

Listan

I januari 2019 gjorde jag en lista på saker som jag visste att jag ville blogga om. På listan fanns erfarenheter och arbetstekniker, böcker och författare. Där fanns också en rad svåra och känsliga frågor som unga forskare ställs inför. Går det att kombinera forskarliv och familjebildning? Vilka konsekvenser får kraven på mobilitet och internationalisering för den som är rotad på en plats? Hur ska man hantera avslag, motgångar och konkurrens? Vad krävs för att komma i fråga om en fast tjänst?

Under årets gång fylldes listan kontinuerligt på. Jag läste nya böcker och upplevde nya saker. Bloggens läsare kom också med önskemål och uppslag. Därför blev det till slut så att vissa inlägg – som jag verkligen länge tänkt skriva – aldrig blev skrivna. Det kändes lite snopet, men också lite bra. Bloggen gick aldrig på tomgång. Det fanns hela tiden mer idéer att ta av.

När jag fick chansen att omvandla bloggen till bok sattes dock saken i ett nytt ljus. Varför inte skriva några av de där inläggen som inte blev skrivna? Varför inte ge bokläsarna något unikt? Själv hade jag också – det ska medges – saknat bloggandet under de veckor som gått sen bloggen skrivits klart. För mig var "Ett år av akademiskt skrivande" hela tiden ett lustdrivet projekt som jag på alla sätt och vis fann djupt meningsfullt. Därför var valet enkelt. Klart det skulle bli några inlägg till.

Till saken hör också att bloggen redan från start hade haft en pipeline av inlägg. När jag gick live den 1 februari 2019 så hade jag 4–5 inlägg färdigskrivna och schemalagda. Därefter försökte jag skriva ungefär ett nytt inlägg i veckan. Men saker kom emellan. Vid ett tillfälle mot slutet av vårterminen var jag helt utan inläggsbuffert. Det kändes inte bra. Därför såg jag till att ha en rejäl pipeline inför hösten och inte starta upp bloggen för tidigt. Jag lovade också mig själv att vara mer disciplinerad vad gällde publicerandet av extrainlägg. Detta resulterade i att bloggen blev färdigskriven i slutet på november 2019.

Där och då lyfte jag idén om att kontakta ett förlag med Måndagsklubben. De var inte sena att ge sitt stöd. Sagt och gjort så buntade jag ihop inläggen, tog bort hypertextlänkarna och skickade ut några krokar. Caroline Boussard på Studentlitteratur svarade med vändande post. Hon kände till bloggen och ville gärna ses för en lunch innan jul. Den 11 december träffades vi, på eftermiddagen var det viktiga klart, och på kvällen – när barnen väl hade somnat – återvände jag till min lista. Vilka blogginlägg var det nu egentligen som aldrig blev skrivna? De skrevs sedan i ett glatt och stolt rus över att bloggen skulle bli bok!

Med detta vill jag understryka att inläggen i den här sektionen – även om de inte publicerades på bloggen – faktiskt skrevs under samma år av akademiskt skrivande som de andra. Boken kan därmed betraktas som en ”extended version” eller en ”directors cut”. Jag hoppas detta ska glädja såväl trogna bloggläsare som nytillkomna bokläsare. Oavsett vilken kategori du tillhör. Jag är väldigt glad att du läser detta. Det känns verkligen som en seger för bloggen att den nu blir bok. Och det finns knappast något bättre sätt att fira det på än att skriva lite till!