tisdag 18 juni 2019

Stanna upp





När vårterminen nått vägs ände märks det omedelbart. Korridorerna töms på kollegor. Kring fikaborden blir det glesare. Och några studenter syns inte längre till. Själv har jag förvisso fortfarande tre veckor kvar att arbeta. Men det här blir terminens sista blogginlägg.

Just denna tid på året har jag för vana att utvärdera terminen som varit. Mitt fokus ligger inte i första hand på mål och uppnådda resultat. Snarare försöker jag få korn på hur det har känts under terminen. Vad har varit roligast att göra? Vad har varit mest lärorikt? Vad har gett energi – och vad har tagit?

Det första jag gör är helt enkelt att ta ett vitt papper och börja skriva ned det som kommer upp i huvudet. Bra, som dåliga saker. Vad jag särskilt försöker få på pränt är sådant som jag helt och fullt gått upp i. Vilka arbetsuppgifter är det egentligen som gör att jag glömmer bort tid och rum? Vilka sammanhang och människor inspirerar och stimulerar? Lika viktigt är att skriva ned vad som känts jobbigt. Kanske gett ångest och oro. Sammantaget ger ett sådant nedklottrat papper överblick. Det blir en känslokarta.

Med en sådan i handen är det dags att börja fundera. Vad av allt detta vill jag göra mer av? Hur ska det gå till? Vad vill jag undvika eller minimera? Hur gör jag det? Det är enkla frågor och en enkel process. Men tar man den på allvar så kräver den ordentligt med tid. För mig behövs det några dagar. Själv har jag avsatt terminens sista vecka för att utvärdera och sedan planera. Det sistnämnda är nämligen, enligt min erfarenhet, inte en meningsfull verksamhet om man inte har gjort det förstnämnda. Det blir som att famla i mörkret. För hur ska man kunna planera för framtiden om man inte har en aning om hur man vill ha det? (eller inte vill ha det!)

Min egen vårtermin har, i allt väsentligt, varit rolig och givande. Jag tror det har en hel del med den här bloggen att göra. Förvisso har det stundtals varit läskigt att skriva om känsliga och personliga saker, men bloggandet har rakt igenom känts meningsfullt och viktigt. "Publish and be damned", som journalisterna säger. Responsen från er läsare har också styrkt mig i uppfattningen att den här bloggen faktiskt behövs. Det finns alltför mycket som vi inte talar med varandra om. Och alltför mycket kunskap som är tyst. Kan denna blogg, i det lilla, bidra till att förändra detta är jag mer än nöjd.

Rent yrkesmässigt så var min termins höjdpunkt att göra debut som opponent. Det skedde i april då Pär Wikman disputerade på avhandlingen Kulturgeografin tar plats i välfärdsstaten: Vetenskapliga modeller och politiska reformer under efterkrigstidens första decennier. Det var otroligt lärorikt att förbereda en opposition. Det var häftigt att genomföra den. Det var på allvar och det var på riktigt. Så vill jag att akademin ska vara.

Vad gäller mitt eget skrivande så har det överlag rullat på bra. Jag har (snart) gjort det som jag föresatte mig i början på terminen. Drygt tre kapitel har tagit form, ansökningar har skickats in och en avhandlingsrecension är klar. Därutöver har jag och Johan Östling skrivit ett så kallat "position paper" om kunskapshistoria som jag hoppas ska bli omdiskuterat framöver.

Men terminen har en baksida som jag snuddat vid i tidigare inlägg. Mitt schema har stundtals känts pressat. Utrymmet för grus i maskineriet och spontana infall har varit snävt tilltaget. Saker och ting har löst sig, men jag vill leva mitt liv med större marginaler. För är det något jag lärt mig de senaste åren så är det att saker kommer att hända. Man vet bara inte vad. En hållbar planering måste ta höjd för detta. Utan en väl tilltagen buffert blir det roliga inte lika roligt. I värsta fall blir det bara jobbigt. Och då är något fel.

Vad jag är på väg att landa i är därför att ge mitt bokskrivande längre tid. Jag har inte gjort klart min detaljplanering för hösten, men troligen kommer jag sikta på att skriva två kapitel istället för fyra. Gör jag detta finns det gott om tid för de andra skriv- och arbetsuppgifter som jag redan bokat in. Och i praktiken gör det inget om de två sista kapitlen skrivs nästa vår. Det kräver lite omstuvningar av när jag går på olika projektpengar. Men det är inget som inte går att lösa.

Alternativet hade varit att skära ned på olika åtaganden eller skriva en kortare bok. Ingetdera känns rätt. De saker jag tackat ja till är sådant som jag vill och ser fram emot att göra. Och vad gäller bokens längd så är alla de kapitel jag planerat viktiga för helheten. De fyller unika funktioner och utan ett eller två av dem så blir det en annan bok. Det behöver inte vara fel och hade omständigheterna varit mer pressande så hade jag kunnat kompromissa. Men forskare skriver inte så ofta böcker. För mig kommer det förmodligen dröja fem år till innan jag närmar mig att göra det igen. Därför känns det viktigt att följa min linje.

Avslutningsvis vill jag också passa på att tacka för terminen som varit. Det har varit en förmån att ha så många intresserade och uppmuntrande läsare. Jag hoppas ni inte hunnit tröttna, för det återstår en hel del bloggande. I september kör jag igång igen. Trevlig sommar!

tisdag 11 juni 2019

Text och stil


Forskare vill bli lästa av varandra, men också av andra. Många vill nå ut till en bred allmänhet och bli omskrivna på kultur- och ledarsidor. Kanske i expertroller få kommentera världsläget. Andra vill hellre vinna erkännande inom akademin. Bli citerade och diskuterade. Bjudas in som gästforskare vid Harvard. Stå som keynote på en stor internationell konferens.

Ingetdera är speciellt lätt. Men omöjligt är det förstås inte. Det finns mängder av forskare som lyckas. Vissa klarar rentav av att kombinera vetenskaplig spets med offentlighetens ljus. Gemensamt för de flesta av dessa akademiska stjärnor är att de skriver väldigt väl. De kan få nästan vilket ämne som helst att bli fascinerande.

Denna tematik, språk och stil, har jag fram tills nu lyckats undvika att blogga om. Detta trots yttre påtryckningar. En blogg om akademiskt skrivande kan ju inte bara handla om produktivitet, känslor och misslyckanden. Förr eller senare måste den väl handla om vad som ger texter liv och driv? Ja okej då, men jag tänker ta hjälp utifrån.

I dagarna har jag nämligen läst ut Magnus Lintons nyutkomna bok om akademiskt skrivande: Text och stil. Om konsten att berätta med vetenskap. Boken är ovanlig i sin genre. Dels för att den är skriven på svenska. Dels för att Linton är journalist och författare. Inte forskare. Men han har både överblick och insikt i hur akademin fungerar. Bland annat från året som ”writer in residence” på Institutionen för idé- och lärdomshistoria i Uppsala.

Lintons bok är spetsig och genomtänkt. Den illustrerar på ett kongenialt sätt många av de poänger som görs i boken. Linton skriver som han säger att man ska skriva. Lekfullt och konkret, med rytm och driv. Parallellt med detta lyfter han fram klassiska råd: skriv enkelt, skriv kort, skriv för läsaren. Se till att variera meningslängd och ordval. Stryk och skrapa.

Själv lutar jag – vilket kanske märkts i bloggen? – åt ett minimalistiskt stilideal. Jag föredrar enkla ord, korta meningar och konkretion. Svårforcerad eller poetisk text bländar inte mig. Vidare föredrar jag i akademisk prosa en argumenterande stil framför en berättande. Vill jag ha det senare läser jag hellre romaner av Kjell Westö eller Chimamanda Ngozi Aidiche än en text med vetenskapliga ambitioner.

Under min läsning av Linton blir jag dock osäker. Skriver jag för tråkigt? Har jag blivit för bekväm i mina stilideal? Borde jag försöka skriva mer berättande och gestaltande? Använda mig av fler scener och metaforer? Och hur ofta provar jag egentligen nya ord och stilgrepp? Någonsin? Spelar jag bara safe?

Ja, kanske. Det tål att tänkas på. Kanske får det rentav bli nästa läsårs målsättning: att utvecklas som skribent genom att gå utanför min ombonade bekvämlighetszon. Den som läser bloggen även i höst får se!

tisdag 4 juni 2019

Gränser och ledigheter




De flesta jag känner inom akademin jobbar med sitt stora intresse. Det de vill göra om dagarna är att forska och undervisa, skriva och läsa. Om de fick 100 miljoner på kontot imorgon skulle en del säkert göra vissa saker annorlunda. Men jag tror få skulle vända akademin ryggen och lägga sig i en solstol. ”Det är en livsstil” som Kristian Gerner, pensionär sedan tio år tillbaka, brukar säga när han dyker upp på ett seminarium eller en filosoficirkel.

Mot bakgrund av detta är det inte så konstigt att många akademiker har svårt för att sätta upp gränser mellan arbete och liv. De sitter ju ihop. Inte sällan också socialt. Och tankarna byter inte med självklarhet riktning bara för att dörren till kontoret stängs. Ibland kommer de bästa idéerna på en joggingtur eller i duschen.

Men en konsekvens av allt detta är att många akademiker jobbar mest hela tiden. Dygnets vakna timmar håller man koll på sin mail. Vardagar, kvällar och helger flyter ihop. Semester blir en synonym för ostörd skriv- och forskningstid. I längden brukar den här typen av gränslöshet straffa sig.

Själv har jag de senaste veckorna haft svårt att koppla bort jobbet. Tankarna har snurrat, men inte alltid speciellt konkret. Succesivt har jag också brutit mot de gränser jag valt att leva mitt liv efter. Allt fler kvällar har ägnats åt läsning av jobbgrejer. På helgerna har jag inte lyckats hejda mig själv från att kolla mailen. Visst, ibland ligger det något stort och halvakut där. Men vad hjälper det mig att veta om det en lördag förmiddag? Jag kan ändå inte hantera det så länge barnen är vakna. Och vetskapen gör mig knappast till en bättre förälder...

Självklart finns det anledningar till att det blivit så här. Maj är en frustrerande månad för alla som vill jobba åtta timmar om dagen fyra-fem dagar i veckan. Därtill har det för min del varit en del konferenser och resor. Sådana tar, i alla fall för mig, ut sin rätt. Jag klarar av att vara social tre dagar i sträck. Men därefter behöver jag vila. Och det har min planering inte riktigt gett mig utrymme till att göra.

Vad som händer mig när saker hopar sig är att jag blir sämre på att prioritera. Istället för att hoppa av saker hoppar jag på nya. Jag går på ett extra seminarium. Jag tackar ja till att göra något som någon annan hade kunnat göra. Jag lägger mindre tid på att planera mina dagar och veckor. Ni känner säkert igen spiralen. Den är lätt att hamna i, men svår att bryta.

Vad jag tar med mig till nästa maj är att jag verkligen ska komma ihåg detta: månaden har inte så många arbetsdagar som det ser ut som. Därför är det viktigt att göra hårda prioriteringar och en luftig plan där det finns tid för återhämtning. Detta bör inte göras i maj. Det bör göras tidigare. Vid en tidpunkt då energinivåerna är högre.

Vad jag också tar med mig in i sommaren är en stark motivation att jobb-detoxa. Det är en teknik jag med viss framgång använt mig av de senaste åren. Den går ut på att jag under semesterns tre-fyra första veckor inte får läsa något jobbrelaterat eller kolla jobbmailen. De somrar jag kör riktigt hardcore brukar jag kombinera detta med en digital detox. Det vill säga några veckor utan internet. Något enstaka år har jag i övermod också försökt att sluta med kaffe. Det gick sådär.

Men hur vet man då att en detox fungerat? Mitt eget riktmärke är att jag börjar ha långtråkigt. Det är en känsla som, åtminstone för mig, inte har hört vuxenlivet till. Jag har i perioder varit trött, sliten, stressad och ledsen – men jag har väldigt sällan haft det tråkigt. Efter några veckors strikt detox brukar dock känslan faktiskt krypa sig på. Inte i några stora doser, men ändå. Det är ett kvitto på att återhämtningen börjat på allvar.

tisdag 28 maj 2019

CV:n av misslyckanden



Akademiska framgångar är synliga och efterfrågade. Varje gång vi söker en tjänst eller ett anslag bifogar vi våra meriter och publikationslistor. Motgångar däremot är ofta osynliga. Det är ingen som frågar efter dem. Inte heller ger de några likes eller gratulationer. Men alla forskare vet att motgångar är vanligare än framgångar. Alla har vi långa CV:n av misslyckanden.

De senaste åren har dessa alternativa CV:n fått alltmer uppmärksamhet. I den anglosaxiska forskarbloggosfären har de under 2010-talet blivit något av en paradgren. Många internationella toppnamn har valt att offentligt visa upp sina illustra misslyckanden: utbildningar de inte kom in på, tjänster de inte fick, ansökningar som avslog och manus som refuserades. Vissa av dessa CV:n har blivit virala.

Själv har jag under den här första bloggvåren försökt att ge en del inblickar i mina misslyckanden och professionella motgångar. Ett syfte har varit att visa upp forskartillvaron som den är och som den känns. I detta ingår det att misslyckas. Jag räknar med att fortsätta göra så. Fail forward.

Det finns nämligen bara ett sätt att aldrig misslyckas. Det är att inte delta. Den som inte söker tjänster kan aldrig skrivas ned. Den som inte söker forskningsmedel kan aldrig få avslag. Den som aldrig skickar in ett artikelmanus för granskning kan aldrig bli nedgjord och refuserad. Men för de flesta av oss är detta inte ett alternativ. Vår framtid som forskare hänger helt och hållet på att vi är med i matchen.

Ska vi må bra under tiden måste vi därför lära oss att hantera misslyckanden. De kan inte alltid komma som en chock och utlösa bitterhet, depressioner och självtvivel. Inte varje gång. Då är det inte värt det. Känns forskning på det viset år ut och år in. Då måste det finnas bättre saker att göra med livet.

Min erfarenhet från spelvärlden är dock att det går att lära sig att bli en bättre, eller rättare sagt mer konstruktiv, förlorare. I stunden går det förstås inte att göra så mycket åt känslorna. De är vad de är. Men valet att fokusera på besluts- och arbetsprocessen, snarare än på utfallet. Det kan vi göra. Både i med- och motgång.

Konsten att förlora är en lärprocess. Men den bör som jag ser det inte enbart föregå på en individuell nivå. Jag är övertygad om att det går att utveckla arbetsplatskulturer och kollegiala sammanhang där misslyckanden hanteras på ett bra sätt. Där de är värdesatta och synliga. Ja rentav efterfrågade.

Några av mina starkaste erfarenheter från detta fält kommer från undervisning. Där har jag varit med om tillfällen då någon av studentgruppens starkaste individer visat sig ofullkomlig. De har sagt rakt ut att en text varit svår och jobbig att läsa eller att de inte hänger med i ett resonemang. Det kan vara otroligt förlösande för en grupp när så sker. Dessa studenters agerande visar nämligen att det inte är farligt att misslyckas. Det är en ofrånkomlig del av alla lärprocesser värda namnet. Samtalen i sådana grupper kan nå långt.

Huruvida alla forskare borde upprätta ett CV över sina misslyckanden låter jag vara osagt. Men nog hade det varit en spännande seminarieövning att gripa sig an tillsammans? ”Bifoga dina största misslyckanden och de hårdaste kommentarer du fått. Max 2 sidor”. Jag tror det hade gjort många institutioner gott.

tisdag 21 maj 2019

Skrivmod


Det tredje kapitlet i boken börjar nu ta form. Jag har skrivit tio sidor och har klart för mig vad som ska stå på de återstående . De första tio var dock allt annat än enkla att skriva. De visade sig kräva ovanligt mycket mod. I början av skrivprocessen snurrade tvivlet runt. Vem var jag att skriva det här? Hade jag täckning för mina tolkningar? Var de linjer som jag ville dra upp rimliga?
För att fräscha upp ert minne så handlar kapitel 3 om förhistorien till miljöfrågornas stora genombrott i Sverige hösten 1967. Kapitlet tar sitt avstamp i det sena 1940-talet. Då etablerades en ny förståelse av hur människan, naturen, världen och framtiden hängde samman. Själva miljöbegreppet fick en ny betydelse. Tidigare hade miljö betecknat de yttre omständigheter som påverkade människan. Nu började det användas för att peka på hur mänskligt handlande omformade världen. Människan sågs som en naturkraft och som en fara för sig själv.
Hur denna idé-, begrepps- och vetenskapshistoriska förändring gick till och vad den fick för konsekvenser står i fokus för Paul Wardes, Libby Robins och Sverker Sörlins The Environment: A History of the Idea (2018). Boken kom ut i höstas, men har vuxit fram under lång tid. Delar har publicerats i artiklar och bokkapitel som varit mycket viktiga för mig. De har format min förståelse av mitt ämne. De tre författarna hör till de allra främsta forskarna i världen på mitt fält. Till saken hör att inte bara Sverker Sörlin, utan även Paul Warde, läser svenska.
Detta att skriva om  och förhoppnings också för  personer vars forskning och idéer man har stor respekt för är svårt. För mig var det till en början förlamande. Jag klarade inte av att få ned några ord alls. Mina skrivunits resulterade i noll och intet. Vad jag dock klarade av var att prata om det jag ville skriva. I princip en hel arbetsdag gick åt att bolla tankar med olika kollegor: Martin Ericsson, Malin Arvidsson, Lars Edgren, Svante Norrhem. Ändå klarade jag inte av att få något skrivet. Genombrottet kom först på kvällen när jag pratade igenom det hela med min fru. Hon ställde rätt frågor, lyssnade på vad jag sa, bekräftade och utmanade mina idéer. Dagen därpå körde jag fyra units och när de var gjorda fanns det ett par sidor text.
Detta tillvägagångssätt är inte helt ovanligt för mig. Många forskare tänker genom skrivande. Det gör jag delvis också. Men framförallt tänker jag genom samtal. Det är där jag prövar och utmejslar mina idéer. För min omgivning misstänker jag att det kan vara ganska tröttsamt. Men till mitt försvar så tycker jag också mycket om att bolla andras problem och idéer. Likväl, allt har sin tid och plats. Det är jag inte bäst i världen på att känna av.
Relationen mellan samtal, fritt vandrande funderingar och faktiskt skrivande tas sällan upp i akademisk skrivlitteratur. Men ett undantag är Howard Beckers klassiska Writing for Social Scientists. Han tar där upp att många av hans böcker börjar med att han föreläser om, och samtalar med, sina studenter kring olika frågor. Becker använder helt enkelt sin undervisning i skrivprocessen. Ja, i själva verket är Writing for Social Scientists framvuxen ur skrivkurser han hållit för yngre forskare. Den innehåller till och med ett kapitel skrivet av en tidigare deltagare.
Beckers bok förtjänar ett eget blogginlägg, men det kommer förmodligen dröja till i höst. Vårterminen är på väg att ta slut och det återstår inte speciellt många inlägg innan bloggen tar semester. På sommaren ska man förstås vara ledig och läsa helt andra saker än man gör under terminerna (eller inte läsa alls!). Men när det blir augusti och tankarna på hösten börjar bubbla. Ta och läs, eller läs om, Writing for Social Scientists. Det kommer ni inte att ångra.

tisdag 14 maj 2019

Samskrivande. Del 2


Akademiskt skrivande kräver mod. Inte minst när det görs tillsammans med andra. Samskrivande innebär nämligen att en annan forskare får läsa dina alster i ett ofärdigt – ibland extremt ofärdigt – skick. Det kommer finnas styltiga meningar, ofärdiga tankar, knagglig engelska och osammanhängande text. Sådant vill de flesta forskare inte visa upp för vem som helst. Med anledning av detta sker de flesta gemensamma skrivprojekt i konstellationer präglade av stor trygghet. Mitt och Isak Hammars projekt, som jag skrev om i den första delen av denna serie blogginlägg, var ett sådant.
Det andra samskrivprojektet som jag vill berätta om hade en lite annan karaktär. Det var ett samarbete mellan mig och hållbarhetsforskaren Anna Kaijser. Vid tidpunkten kände vi inte varandra speciellt väl.  Vi hade blivit bekanta på en doktorandkurs 2012 och därefter haft sporadisk kontakt. Våren 2015 stötte vi av en slump på varandra på en informell lunch med den norska STS-forskaren och miljöhistorikern Kristin Asdal.
Under denna lunch upptäckte vi att våra postdocidéer hade tydliga beröringspunkter. Anna var intresserad av skandinaviska ungdomsmiljöorganisationer. Jag av miljöfrågornas genombrott åren kring 1970. Anna föreslog att vi skulle skriva något ihop. Varför inte anlägga ett historiskt perspektiv på någon ungdomsmiljöorganisation? Kanske Fältbiologerna som hon själv hade varit engagerad i som ung?
För att idén inte skulle rinna ut i sanden bestämde vi oss för att boka in en projektdag innan sommarledigheten. Tanken var att vi då skulle kunna diskutera våra idéer, men också börja bekanta oss med ett tänkbart empiriskt material. Valet föll på att beställa fram ett tjugotal årgångar av tidskriften Fältbiologen, från mitten av 1950-talet till mitten av 1970-talet. Vi bokade ett rum på universitetsbiblioteket och satte igång att läsa. Ganska snabbt började vi hitta intressanta saker.
Särskilt fastnade vi för den unge fältbiologen Erik Isaksson. Han var överallt i materialet. På 1960-talet klättrade han i träd och ledde strapatsrika expeditioner. Mot slutet av decenniet blev han redaktör och grep in i den aktuella miljödebatten. Därefter försvann han. Några år in på 1970-talet gjorde han comeback. Det visade sig att han hade tagit konsekvenserna av sin civilisationskritiska hållning och flyttat till Grönland!
Vår idé blev att studera hur Fältbiologerna påverkades av, och själva påverkade, den ekologiska vändningen i Sverige. Vår förhoppning var att Erik Isaksson kunde fungera som en röd tråd. Att den större förändringsprocessen därmed kunde bli synlig genom hans livsöde. Efter dagen på UB bokade vi in ett nytt möte efter sommaren. Tanken var att då dra upp riktlinjerna för hur vår artikel skulle kunna se ut och vart vi skulle skicka den.
Vår andra projektdag gick även den av stapeln på UB. Där kom vi fram till en grovstruktur för artikeln och vem som skulle skriva vad. Tanken var att börja i samtiden med den då dagsaktuella kampen i Ojnareskogen på Gotland. Där hade Fältbiologerna en framträdande roll. Med utgångspunkt i detta ville vi resa frågor kring hur ungdomlig miljöaktivism växt fram historiskt. I detta skede valde vi också ut de texter som skulle analyseras närmare och såg till att kopiera upp dem.
Mellan de två mötena hade också en del bra saker hänt. Jag hade fått en tvåårig postdoctjänst i Lund och Anna detsamma i Linköping. Där höll en stor Environmental humanities-miljö på att byggas upp. Det föll sig naturligt att göra vår studie inom ramarna för dessa två tjänster. Därför såg vi det inte som nödvändigt att söka några mindre projektmedel. Vi var redo att börja arbeta. Samtidigt hade vi båda två en hel del inbokat under hösten. Själva skrivandet kom därför att skjutas fram till våren 2016. Vi bestämde oss för att sikta in oss på en historisk tidskrift och skriva på engelska. Valet föll på Scandinavian Journal of History.
I likhet med Isak Hammar så hade Anna skrivit sin avhandling på engelska. För mig var detta en stor trygghet. Det gjorde att jag visste att min engelska kunde styras upp av någon annan. Vi gjorde också klart från början att vi skulle ha en prestigelös inställning till vår text. Steg ett var att få ihop en outline. Steg två att få ihop en first draft. Först därefter var det dags att redigera, strama upp och skriva mer elegant. Detta fungerade väl, inte minst eftersom Anna hade erfarenhet av samskrivande sedan tidigare.
Vår text blev manusklar under våren, men innan vi skickade in den såg vi till att få läsningar av andra. Här använde vi våra olika nätverk för att få såväl historiska som miljöhumanistiska synpunkter. Själv uppskattade jag mycket att åka upp till Linköping och presentera vår text på deras högre seminarium. Där fanns seniora forskare som Jonas Anshelm, Johan Hedrén och Björn-Ola Linnér. Forskare vars texter jag hade läst noga, men aldrig träffat.
Efter att ha inarbetat läsarnas kommentarer var det dags att skicka in vårt manus. Detta tog Anna tag i eftersom jag var på väg att gå på föräldraledighet. Vi fick tillbaka texten i olika omgångar och var tvungna att göra en hel del förändringar. Bland annat kom Erik Isakssons roll att tonas ned och Ojnareskogen stod inte kvar till slutet. Detta arbete pratade vi ihop oss om över telefon, men det stora revideringsarbetet stod Anna för. Jag vill återigen understryka fördelen av att vara två författare i reviewprocessen. Det är verkligen betydligt enklare att då inte ta kritiken personligt och komma på goda lösningar.
Ett annat skede där dubbelförfattarskapet visade sig värdefullt var i att föra ut texten. Jag drog med Anna till Historikermötet i Sundsvall och hon bjöd med mig till de Teknik- och vetenskapshistoriska dagarna i Norrköping som hon arrangerade. Det var väldigt roligt att presentera vår forskning tillsammans och kul att få lära känna varandras bekanta bättre.
Genom att skriva tillsammans lärde vi alltså känna varandra. Vårt gemensamma projekt var aldrig ett huvudspår för någon av oss. Men det var ett väldigt meningsfullt, intressant och lärorikt sidoprojekt. Den färdiga artikeln "Young Activists in Muddy Boots: Fältbiologerna and the Ecological Turn 1959-1974" trycktes till slut sommaren 2018.
 

tisdag 7 maj 2019

Dags för historikermöte!




Imorgon åker jag, tillsammans med omkring 400 andra forskare, till Växjö för att delta i det Svenska historikermötet. Denna nationella konferens hålls var tredje år och är en viktig mötesplats för historiker av olika slag. Har man varit med ett tag, som jag har nu, är det ett tillfälle att umgås med vänner från här och där och se vad som är på gång inom ämnet. Så har det inte alltid varit.

Mitt första historikermöte var i Lund 2008. Jag hade precis blivit antagen som doktorand, men hade ännu inte börjat. Den enda jag kände var Isak Hammar som var i samma sits som jag. Vi höll oss mest till varandra, bytte några ord med de som varit våra lärare och handledare, och gick på lite sessioner för att se och lära. Jag tog inte själv initiativ till att prata med någon.

Ändå kände jag mig speciell och utvald. Jag hade blivit doktorand! Något som jag under min grundutbildning hade fått höra var i princip omöjligt. En dröm hade gått i uppfyllelse. Jag skulle få betalt för att hålla på med historia i fyra år. Jag skulle få chansen att skriva en avhandling. En bok! För mig var allt detta ofattbart stort. Socialt hade jag också fått en ny identitet. När någon frågade mig vad jag gjorde kunde jag nu svara doktorand i historia. Det fick helt andra reaktioner från omgivningen än ”jag läser historia”.

Mitt andra historikermöte var i Göteborg 2011. Då var jag varm i doktorandkläderna. Jag var trygg i min hemmiljö. Den var stor och hade många doktorander. Under konferensen umgicks jag med de jag kände. Jag och Isak hade också anmält en session där vi skulle presentera våra avhandlingsprojekt. Den förlades till klockan 8 dagen efter den stora konferensmiddagen. I publiken fanns fyra doktorandvänner från Lund, en pensionerad journalist och en som hade gått fel (denne gick ut så fort vi började prata). Jag kände mig inte direkt som en i gänget.

Nästa historikermöte gick av stapeln i Stockholm 2014. Då hade jag disputerat, lektorsvikarierat, fått lite uppmärksamhet och – som trogna bloggläsare kanske kommer ihåg – kommit ned på jorden. Denna vår var jag också föräldraledig och socialt avskuren från akademin. Intellektuellt kände jag mig som en grönsak. Jag skulle vara med på tre sessioner och var ganska orolig inför detta. Resultatet blev dock rätt bra och jag kände – kanske för första gången i konferenssammanhang – att jag verkligen platsade. På mina barnvagnspromenader hade jag funderat mycket på vilka karriäralternativ som jag hade. Kanske kunde jag utbilda mig till lärare? Men i Stockholm blev det tydligt att det jag ville göra var att försöka bli historiker. Jag måste i alla fall ge det en chans.

Någon månad efter historikermötet blev jag uppringd av Johan Östling. Han berättade om att han skulle försöka starta upp något som hette ”kunskapshistoria” och frågade om jag ville vara med och utarbeta en större ansökan. Jag hade aldrig hört ordet kunskapshistoria och tyckte det lät lite vagt. Men jag tvekade inte att tacka ja. Det har jag inte fått anledning att ångra.

Mitt fjärde historikermöte var i Sundsvall 2017. Det var en hektisk konferens. Jag höll i två sessioner, talade på en tredje och var dessutom med i ett famöst rundabordssamtal. Vid den här tiden hade jag också börjat se på konferenser på ett nytt sätt. Tidigare hade jag främst deltagit för att få intellektuella intryck och lära mig nya saker. Nu såg jag det mer som ett tillfälle att lära känna människor. Jag hade en lista på namn som jag hoppades få tillfälle att tala med. Forskare vars texter jag läst och gärna ville lära känna bättre. Detta lyckades jag med och jag är glad för att jag vågade ta mod till mig.

En annan grej jag ville prova i Sundsvall var att sammanföra människor som jag kände, men som inte kände varandra. De två sessioner jag anordnade, en om efterkrigstidens framtidshistoria och en om den ekologiska vändningen omkring 1970, blev därmed lyckade redan genom att panelen samlades. Den publik som kom och den interaktion som skedde var en ren bonus. På detta område är jag verkligen inte fullärd, men jag har i alla fall blivit bättre på att introducera människor för varandra.

Möjligen kan man sammanfatta Sundsvalls-erfarenheterna som att jag för första gången ”använde” konferensmediet. Det jag lärde mig på detta har jag de senaste åren haft stor glädje av i en rad andra sammanhang, inte minst internationella. Konferenser är vad man som deltagare gör dem till. De där 10–15 minuterna som man presenterar är en bisak. De är till för att underlätta kontakt och samtal. Det tog mig lång tid att fatta det. Nästan ett decennium.