Ja, på ett intellektuellt plan är jag övertygad om att det är så. För om man alltid lyckas med det man företar sig – då ligger ribban för lågt. Den som aldrig river kommer inte få reda på hur högt man hade kunnat hoppa eller vilken division man hade kunnat spela i.
Men på ett känslomässigt plan har jag förstås mina tvivel. Det är aldrig kul att få ett nej eller att bli kritiserad. I stunden känner man sig liten. Och det är lätt hänt att de stora demonerna – självtvivlet, oron och känslorna av meningslöshet – kryper fram och biter sig fast. Det kan kännas lockande att bara ge upp.
Samtidigt går ju känslor över. Misslyckanden glöms bort. Hud hårdnar. Och många gånger blir de tyngsta motgångarna de bästa historierna.
Om man kan gå vidare vill säga. För det är inte självklart. Stryktålighet är ingen universell egenskap. Och även ett robust ego kan klappa ihop när motgångarna hopar sig på olika plan i livet. En smäll är en sak. Tio eller hundra är någonting helt annat.
Så vad kan man göra för att stå stadigt? Hur förlorar man med klass?
I grund och botten tror jag det handlar om att vara på en plats i livet där ens bord har många ben. Där ens värde som människa inte står och faller med hur det går på jobbet. Där man ingår i olika sociala sammanhang som kan stödja, lyssna, älska och trösta. Där man kan hjälpa till och vara behövd. Samla kraft och skingra tankarna.
Jag tror också det är bra att ha ett känslomässigt guldfiskminne. Där det onda inte gör ont så länge. Där upplevda oförrätter rinner av en i stället för att etsa sig fast.
Och det bästa sättet att öva upp ett sådant är – i min erfarenhet – att se till att med viss regelbundenhet misslyckas med någonting nytt. De nya obehagskänslorna gör att de gamla bleknar.
Men om det verkligen går att lära sig att gilla motgångar? Jag undrar det. Kanske räcker det gott med att kunna acceptera dem och inte låta sig nedslås för gott?
Vidare bloggläsning:
"När hör man hemma i akademin?"
----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!
