tisdag 12 september 2023

Hur hjälper man bäst unga forskare?

 



De allra flesta forskare är generösa med sin tid och kunskap. Kan de hjälpa en student, doktorand eller postdoc med något så gör de i regel det. Ja, många har så stor lojalitet mot andra att de försummar sitt eget välbefinnande och sin egen karriär. Det som skuffas undan kan vara den egna forskningen eller återhämtningen, familjen eller fritiden. 

På sikt är detta förstås ingen vidare strategi. Den som själv drunknar kan inte rädda någon annan. För att i det långa loppet kunna se och lyfta andra måste man känna och respektera sina egna gränser.

Detta är förstås lättare sagt än gjort. Idealister kan pressa sig långt och i akademin finns det gott om sådana. Vilka skyddsmekanismer vi forskare har tillgång till skiljer sig också mycket åt. Vissa av oss har familj, vänner, chefer och kollegor som hjälper till att sätta gränser åt oss. Andra har det inte. Därtill ser skyddet mycket olika ut beroende på var vi befinner oss i karriären.

Men om man då är en av de seniora som inte håller på att drunkna. Vad kan man göra för att bäst hjälpa en ung forskare som vill fortsätta verka i akademin? Vad ska man fokusera på? Ska man söka pengar åt dem? Ge tips och råd? Läsa och kommentera på deras texter? Bjuda med dem på konferenser och workshops? Samskriva? Knuffa ut dem i världen? Avråda dem från att ge sig in på en så här osäker bana?

På dessa frågor finns det inga enkla svar. För det beror så otroligt mycket på vem den unga forskaren är och vad denna vill och kan tänka sig att göra. Därför är det viktigt – för den som verkligen vill hjälpa någon annan – att börja med att lyssna. Människor har två öron och en mun. Vi bör i alla sammanhang lyssna minst dubbelt så mycket som vi pratar.

Men detta är svårt. För som senior forskare vet man väldigt mycket. Man har genom åren gjort egna misstag och fått många goda – och dåliga – råd. När en yngre kollega vänder sig till dig är det lätt att kranar av personliga erfarenheter öppnas. Det är lätt att glömma att lyssna, känna av och ställa frågor. Trots att detta är något som de allra flesta av oss verkligen uppskattar hos andra. Människor som ger oss sin fulla uppmärksamhet, som lyssnar och känner in, som får oss att inse att vi själva ibland redan bär på svaret vi söker. Personer som låter oss upptäcka något själva, snarare än att tala om det för oss.

När jag för några år sedan gick en doktorandhandledningskurs intervjuade jag några av mina egna förebilder. En av dem berättade då om hur hen såg det som sin viktigaste uppgift att hjälpa doktoranden att bygga sina egna professionella relationer och nätverk. Målet var att doktoranden, när denne väl gått i mål, inte skulle behöva sina handledare. Doktoranden skulle vara del av ett stort och varierat akademiskt ekosystem. Vara en deltagare och medskapare.

Läsa och kommentera på texter? Ja, nog gjorde en handledare det. Men det var inte det viktigaste. Och att knyta doktoranden hårt till sig själv. Det var verkligen inte målet. Tvärtom. Idealet var att den nydisputerade var en självständig forskare som var socialiserad i ett större forskarsamhälle, som kunde ta sig fram och skapa värden – för sig själv och andra – i många olika sammanhang.

Vägen dit kan förstås se ut på olika sätt. Den handling som i ett visst skede kan hjälpa en person, kan i ett annat sammanhang stjälpa en annan. Och det som är bra på kort och medellång sikt är inte alltid vad som är bäst i det långa loppet. Samtidigt tycker jag doktoranden som inte behöver sin handledare och skapat sig sin egen värld är en bra målbild. 

Men vad tänker ni? Hur hjälper man i er erfarenhet bäst en ung forskare? Och ni som befinner er tidigare i karriären, vad önskar ni er av era seniora kollegor? Finns det någon som hjälpt dig på ett alldeles särskilt bra sätt? Hur då? Vad var det som gjorde det så bra?

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

tisdag 5 september 2023

Det bästa jobbet du någonsin haft

 


Var är internet som bäst? Jag skulle säga Seth Godins blogg. Den startades 2002 och har sedan 2005 uppdaterats minst en gång om dagen. Längden på inläggen varierar, från ett par meningar till några stycken. Så gott som alla är läs- och tänkvärda.

Själv upptäckte jag bloggen någon gång omkring 2020 i samband med att jag, så smått, började bli intresserad av marknadsföring. Detta visade sig vara ett kaninhål av rang. Numera läser jag bloggen dagligen och jag har ett dussintal av hans böcker i min bokhylla. Och så fort en ny kommer ut så beställer jag den direkt oavsett vad den handlar om. Jag vet att jag kommer tycka om den, bli inspirerad och lära mig mycket. Jag är ett true fan.

Godins senaste bok, ”The Song of Significance: A New Manifesto for Teams” kom ut i början på sommaren. Den handlar om vad som krävs för att skapa ett bättre, mänskligare och mer meningsfullt arbetsliv. Utgångspunkten är vad som krävs för att någon ska känna ”det här är det bästa jobbet jag någonsin har haft”. Godin ställde några frågor om detta till sina bloggläsare i december 2022. Man fick berätta vilket det bästa jobb man haft varit och ticka så många boxar man ville för ett antal påståenden om vad som hade gjort jobbet så bra.

De fyra som hamnade högst var följande: ”I surprised myself with what I could accomplish”; ”I could work independently”; ”The team built something important”; “People treated me with respect”. De två första – att överraska sig själv och få möjligheten att arbeta självständigt – var överlägset mest populära. Omkring 60 procent tickade dessa boxar. Noterbart är också att färre än 20 procent lyfte fram ekonomisk ersättning. Andra saker är långt viktigare. I alla fall för mig och alla de andra som läser Seth Godins blogg.

Men fokus i ”The Song of Significance” ligger inte på läsarens egna arbetslivserfarenheter. Den fråga som boken kretsar kring är hur de som läser den kan göra för att ge andra möjligheten att få det bästa jobb som dessa någonsin haft. Hur kan du skapa förutsättningar för andra att överträffa sig själva? Vilka professionella kulturer och ekosystem bygger du? 

”If you’re not drowning, you are a lifeguard”.  

Han lyfter fram en berättelse från den legendariska managementtänkaren Tom Peters. Det var en gång en direktör, berättar han, som skulle välja vilken av två chefer som han skulle befordra. För att avgöra detta pratade han inte med cheferna i fråga. Han tittade inte på några formella utvärderingar eller lönsamhetskurvor.

I stället använde han sig av följande metod. Han tittade på hur det hade gått för dem som hade arbetat för de två cheferna. Hur hade medarbetarnas karriärer utvecklats? Vad hade de åstadkommit? Därefter tittade han på vad de som i sin tur hade arbetat för dessa personer gjort. Sensmoralen är att en bra ledare skapar positiva kaskadeffekter med lång – ja, livslång – verkan. "Measure what matters".

Så vad har allt detta med konsten att vara forskare att göra? Ja, som jag ser det en hel del. För vad vi håller på med är att tillsammans söka och cirkulera kunskap. De artiklar och böcker vi själva skriver är en del av detta. Men det vi hjälper våra kollegor, studenter och andra vi kommer i kontakt med att göra är viktigare. Den största framgången som en människa är med och skapar är inte sin egen utan andras. Och man behöver inte vara chef för att vara en ledare.

”Take responsibility, give credit”.


Vidare bloggläsning:

"Från jag till vi"

"Multipliers"

"Vad forskare kan lära sig av Arnold Schwarzenegger"


---------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

torsdag 17 augusti 2023

Antologier! Antologier!

 



Sedan några dagar tillbaka befinner jag mig åter på kontoret. Känslorna är blandade. Å ena sidan är det roligt att läsa och skriva och umgås med historiker. Å andra sidan känns det som att det plötsligt är väldigt mycket som händer samtidigt.

Framåt lunchtid är jag mör i huvudet. På kvällarna är jag helt slut.

Med åren har jag lärt mig att det alltid är så här i mitten på augusti. Intellektuellt arbete är krävande. Det tar tid att komma upp i tempo och få lite kondition. Om några veckor kommer det nog att kännas annorlunda. För så brukar det ju vara. Allt blir vardag.

Med detta sagt så är det här årets uppstart faktiskt lite speciell. Jag har ovanligt många fronter öppna. Tillsammans med Jenny Andersson, Nikolas Glover och Orsi Husz gör jag det sista på antologin ”Marknadens tid” som handlar om den så kallade marknadsvändningen i det sena 1900-talets Sverige. Parallellt skriver jag, Orsi och Elin Åström Rudberg på ett antologikapitel om införandet av Allemansfonder. Därtill pågår slutarbetet med min egen bok ”Ta din tid” som ironiskt nog har fått undertiteln ”Gör mindre, men bättre”. Jotack.

Nåväl, saker klumpar sig ibland i akademin. Det är ofrånkomligt eftersom produktionstiderna är så långa och våra olika projekt alltid överlappar. Även ett snabbt och smidigt antologiprojekt tar i regel två–tre år från idé till färdig bok. Den faktiska arbetsinsatsen är dock mycket ojämnt fördelad. I långa perioder gör man ingenting och kan glömma bort projektet. I andra perioder är det mer intensivt. Men vad som framför allt gör projekt av denna typ krävande är koordineringen av människor. Varje projekt har, för att tala med Cal Newport, en overheadkostnad i form av kommunikation och administration. Hur stor overheaden är förstår man ofta först efteråt när den inte längre finns.

Och den tidpunkten kommer också. Antologier blir till slut klara! I dag landade exempelvis den superläckra ”Humaniora i välfärdssamhället” på mitt skrivbord. Den är redigerad av Johan Östling, Anton Jansson och Ragni Svensson Stringberg och är verkligen ett styrkebesked för svensk forskning om humanioras historia. Mängder av intressanta kapitel och en perfekt följeslagare till de tre redaktörernas samskrivna systervolym ”Humanister i offentligheten” som kom förra året.

Själv medverkar jag med ett kapitel om Sydsvenskans kultursida på 1960-talet som jag skrivit ihop med Johan. Minnesgoda läsare kommer kanske ihåg att vi skrev en essä om detta redan i maj 2021 som publicerades just i Sydsvenskan ("Forskarna behövs på kultursidorna"). Vårt bokkapitel var redan då i princip klart (om än inte granskat av redaktörer och sakkunniga). Det hela säger ganska mycket om de olika tidsrytmer som forskare och journalister arbetar inom. Från inskickat manus till publikation tar det i en tidning dagar eller veckor. I forskarvärlden tar det år.

En annan färdig antologi är ”Knowledge Actors: Revisiting Agency in the History of Knowledge” som kom från tryckeriet i slutet på juni i år. Där är jag själv en av redaktörerna. Boken fullbordar min, Johans och Anna Nilsson Hammars kunskapshistoriska trilogi på Nordic Academic Press och har även den många spännande kapitel. Extra stolta är vi över att Peter Burke – en verklig nestor inom historievetenskapen – har bidragit med ett efterord. Det kommer vi att leva länge på!

Alla dessa antologier finns, eller kommer snart att finnas, fritt tillgängliga att ladda ned och läsa för den som är intresserad. ”Knowledge Actors” kan man redan få tag på här. Men för den som hellre läser på papper finns faktiskt också chansen att få ett gratisexemplar av boken. Det enda som krävs är att du före den 1/9 skickar ett mejl till Johan Östling (johan.ostling@hist.lu.se) där du anmäler ditt intresse och anger din postadress. Vi kommer skicka till så många hugade läsare som vi kan!



*



-------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 
 


tisdag 13 juni 2023

Ta din tid

 


Någon gång i juni lugnar allting ner sig. Det finns inga tentor kvar att rätta, inga uppsatser kvar att handleda. Barnen slutar skolan och förfrågningarna slutar komma. Och den där artikeln som du tänkt skriva hela terminen. Ja, kanske kan den lika gärna vänta till i höst? Vem bryr sig?

För svenska historiker i allmänhet skulle jag gissa att denna känsla kommer infinna sig någon gång i nästa vecka. Först är det nämligen Historikermöte i Umeå. Det startar imorgon och pågår till på fredag. Själv har jag med sedvanligt intresse scrollat runt i programmet. Det finns mycket som jag hade velat gå på! Och många historiker som jag skulle vilja träffa!

Men som jag skrev i läsårets första inlägg – ”Ett år utan akademiskt resande” – så har jag det här året av familjeskäl valt bort professionellt resande. Jag kan räkna på en hand hur många undantagen från denna linje har varit. Det har inte alltid känts lätt. Men det har hela tiden känts rätt. För det har verkligen varit kännbart hemmavid hur mycket enklare livet är när det finns goda marginaler. Och som the saying goes: ”Funkar det inte hemma så funkar ingenting annat heller”.

Har det här då varit negativt för mig yrkes- och karriärmässigt? Ptja, sådant är ju svårt att veta. Konferenser och resor är – som jag ser det – i första hand viktiga för att bygga och vidmakthålla relationer. Och sådant kan göras på andra sätt. Jag har det här året varit mer proaktiv vad gäller att träffa människor i Lund-Malmö-området. Det har blivit många trevliga luncher! Jag har också sett till att anordna saker och bjuda hit människor som jag vill träffa. Liksom passat på att sammanstråla med personer som är i närheten av olika skäl. Därtill är ju Zoom-möten, mejlkonversationer och en blogg ganska bra sätt att hålla sociala saker rullande. Så nej, i det livs- och karriärskede som jag befinner mig i så skulle jag inte säga att ett år utan akademiskt resande varit någon större uppoffring.

Därtill så har jag – när jag väl varit iväg – utnyttjat tiden på resande fot bättre. I samband med Barnhjärnans dag så träffade jag också SvD:s kulturredaktion samt Tobias Nielsén & Klas Ekman på bokförlaget Volante. Till hösten är det nämligen en ny bok på gång. Manuset är så gott som klart och titeln är satt till "Ta din tid". Ni kan läsa mer om boken här: https://volante.se/bocker/gor-bara-det-nodvandiga/

En central idé i boken är hur viktigt det är att göra klart, stänga ned och ta ledigt. Det gäller på alla nivåer. Dagar, veckor, terminer, år. För i kunskapsarbete finns det inga linjära samband mellan nedlagd tid och uppnådda resultat. Långa sommarsemestrar där man helt kopplar bort arbetet är värt otroligt mycket på sikt. Många av mina mest imponerande kollegor är också de som sett över ett år är lediga allra mest. De tar sportlov, påsklov, sommarsemester, höstlov och jullov. Mejlar inte mitt i natten och går ibland inte att få tag i. Jag tror inte det är en slump att det är de som gör avtryck och får saker att hända (vill ni läsa extended version så rekommenderar jag den här streckaren: "Rast och vila bästa vägen till ett väl utfört arbete").

Med detta sagt så tackar bloggen och jag för mig för den här terminen. Det har varit lika kul som alltid så till hösten blir det en fortsättning! Vill ni få inläggen direkt till er inbox är det bara att skicka en rad till mig och gå med i bloggens mejllista. Då får ni också e-boken ”Konsten att spela forskarspelet” som är en liten best-of av bloggens mer tidlösa inlägg. Därtill blir er framtida bloggläsning oberoende av techjättarnas lynniga algoritmer. Det är inte det sämsta det!

Trevlig sommar och take care!


----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

tisdag 30 maj 2023

Konsten att få det tråkiga gjort

 


Alla arbetsuppgifter är inte roliga. Vissa är rentav plågsamma. Men om det är något som jag lärt mig i yrkes- och vuxenlivet så är det att om någonting måste göras så är det lika bra att bara göra det direkt. Inget blir bättre av att skjuta reseräkningar, lokalbokningar eller svarsbrev till reviewers på framtiden. Det är bättre att bara avsätta tid. Ställa timern på 40 minuter och börja arbeta. Ofta går det hela snabbare än man tror.

Kanske är detta också vad professionalitet ytterst handlar om. Att göra det man ska trots att det tar emot. För mig går det sällan en dag – och definitivt aldrig någon hel vecka – utan att jag övervinner olika former av inre motstånd. När detta är väldigt starkt, eller mina energinivåer är låga, så händer det såklart att jag misslyckas. Det måste man få göra. För kunskapsarbete kan inte alltid göras på beställning. Ibland är det mest effektiva man kan göra att stänga ned datorn, gå hem och göra något annat.

Men samtidigt är det viktigt att kunna få saker gjorda även när allt inte känns toppen. Vad du får gjort på dina dåliga dagar spelar roll i längden. Blev det bara en halv sida text som du dessutom känner dig missnöjd med? Ptja, imorgon kanske du ser den i ett annat ljus. Och ibland måste man få skriva in sig i en återvändsgränd för att få svart på vitt att en viss väg faktiskt är oframkomlig.

På det här området – alltså tråkgöra – har jag också en del akademiska förebilder. Personer som jag arbetat nära och kunnat observera i realtid. Det är personer som är skickliga på att inte beklaga sig. Särskilt över sådant som de ändå inte kan göra någonting åt. Och har de tagit på sig att säg redigera en antologi. Ja, då driver de projektet i land. Steg för steg, dag för dag, mejl för mejl, korrvända efter korrvända. 

En av de personer jag lärt mig mycket av här är Henrik Rosengren. Vi arbetade under några år tillsammans med tidskriften Scandia, han som redaktör och jag som redaktionssekreterare. Detta innebar fortlöpande möten om inkomna texter. Tillsammans pratade vi ihop oss om huruvida manusen var bra nog för att skickas ut på peer review eller inte, liksom om huruvida olika reviderade manus var bra nog för att publiceras eller inte. Det hände att även välmeriterade skribenters alster var undermåliga. Vad göra och hur säga?

Själv hade jag inga problem med att argumentera för mina ståndpunkter i sakfrågorna. Ett publiceringsbeslut måste tas och för det mesta var vi i redaktionen eniga. Men steget från att bestämma sig för att refusera till att meddela skribenten vårt beslut var för mig förenat med stort obehag. Jag hade under en period vikarierat som redaktör och då haft en del mejlutbyten med skribenter som varit mindre trevliga. Det gjorde att jag drog mig för att skriva och trycka på send. Samtidigt ingick det hela i uppdraget. Förr eller senare måste det göras. Och trots allt var det alltid en lättnad när jag till slut gjorde det jag visste att jag behövde göra.

Henrik var mer luttrad och pragmatisk. Direkt efter att vi hade haft våra redaktionsmöten så gick han in på kontoret och skrev sina mejl. Han lade ingen tid på att oroa sig eller våndas. Han bara gjorde det han var tvungen att göra. Huruvida arbetsuppgiften var rolig eller inte var ovidkommande. Han gjorde, glömde och gick vidare.

Denna förmåga tror jag var en av många nycklar till att han något senare klarade av att verka – och trivas! –  i rollen som prefekt på Historiska institutionen under två mandatperioder (sex år). Prefektuppdraget är som bekant inte bara roligt. Ibland är det rentav plågsamt. Och då är det mycket värt om man kan minimera tiden och den mentala energin som det tråkiga och obehagliga tar. 

No fun behöver varken betyda no work eller no progress.


*

Vidare bloggläsning: "Vad forskare kan lära sig av Andre Agassi" & "Vad kan man göra när det kör ihop sig"

----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

tisdag 23 maj 2023

Historikerna tar över



I dag anordnar Björn Lundberg och jag en workshop i Lund på temat ”Forskare som skriver om forskning i offentligheten”. Vi har bjudit in ett dussintal historiskt orienterade kollegor som på olika sätt redan ägnar sig åt detta. Tanken är att vi ska utbyta erfarenheter, diskutera med varandra och tänka tillsammans kring hur historisk forskning – i bred bemärkelse – kan ta större plats.

Trogna bloggläsare vet att det här är frågor som jag bryr mig mycket om. Jag har de senaste åren återkommande skrivit i ämnet, men också tillsammans med andra anordnat olika evenemang. För om det är något jag numera tror mig veta så är det att vägen till relevans i olika världar går genom att lära känna människor och odla relationer

Förr i världen fanns det många naturliga kontaktytor mellan offentlighet och akademi. Tidningar, tv-redaktioner och bokförlag befolkades av människor med ett förflutet i det gamla elituniversitets humanistiska institutioner. Det gjorde att avståndet var kort mellan professorer, redaktörer, förläggare och producenter. De kände ju varandra sedan tidigare. Eller kände någon som kände någon. I dag ser det inte riktigt ut så.

För egen del tror jag dock inte det krävs speciellt mycket för att vrida utvecklingen i en annan riktning. Åtminstone är det hypotesen som jag själv arbetar utifrån. Och ni som följer mig här har kunnat se prov på vad detta kan ge på individnivå. På några få år har jag gått från att vara så gott som okänd utanför historikersverige till att bli hyfsat synlig och ganska läst. Inom vissa ämnen är jag en person som journalister vänder sig till. Och får jag en idé om att skriva om något så är chansen stor att det kommer publiceras.

Frågan nu är om det här kan skalas upp. Kan man tänka sig att svenska historiker – eller varför inte svenska humanister – när 2020-talet är slut är betydligt mer synliga och betydelsefulla än i dag? Skulle det kunna vara vi som vann Augustpris, gjorde statliga utredningar och satte ton och tempo i det offentliga samtalet? Skulle det kunna vara våra utbildningar som studenterna flockades till? Skulle det kunna vara vår forskning som det talades om och refererades till kring borden och skärmarna där beslut fattas?

Ptja, varför inte? Mycket kan hända till 2030.

Samtidigt är det enbart här och nu som vi kan agera. Så vad är viktigt och görbart den närmaste tiden? Vilka handlingar behövs för att sätta stenar i rullning (och få de som redan rullar att rulla vidare och skapa kedjereaktioner)?

Själv lutar jag som ni förstår år att det viktigaste är att skapa, fördjupa och förtäta olika sociala nätverk. Detta såväl inom ämnen och över disciplingränser som mellan akademin och andra världar. Det är alltså här som den verkligt stora uppsidan med en workshop som dagens föreligger. Om den kan hjälpa till att grundlägga några nya vänskaper och samarbeten – ja då är det här en lyckad dag!

Därtill hoppas jag förstås att den ska ge nya insikter i skrivandets hantverk och möjligheter. Rimligen är jag och de andra deltagarna klokare ikväll än vi var igår. Och om ni tycker att det är lite väl många historiker som skriver om forskning i offentligheten 2024 så vet ni vilken lundensisk centrumbildning ni ska skylla på.

Först tar vi Manhattan, sen tar vi Berlin. 


*


Vidare bloggläsning på temat:

"Forskningskommunikation och kampen om kunskap"

"Är socialiseringsmönster viktigare än publiceringsmönster?"

"Hur blir man läst?"


----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

tisdag 9 maj 2023

Tillbaka till forskarskolan



För några veckor sedan var jag inbjuden att tala på Nationella forskarskolan i historiska studiers årliga karriärinternat. Vi var en ganska liten grupp, totalt ett tiotal personer, varav merparten doktorander. Några befann sig i mitten av sin forskarutbildning, andra närmade sig slutet. Samtliga hade många frågor och tankar kring livet efter disputation. 

Min ambition med passet var att vara konkret. Jag berättade i korthet min karriärhistoria och om hur jag i dag tänker kring att verka i akademin. Snabbversionen är att jag ser det som att en forskare är ett litet företag som drar in ordrar från forskningsfinansiärer, studierektorer och andra uppdragsgivare för att sedan leverera på dessa. Man är mer av en frilans än en anställd. Och det är ens eget ansvar att se om sitt eget hus. Bäst och roligast är dock att göra allt detta tillsammans med andra. Kort sagt att ha en relationsdriven karriär optimerad för att göra saker som är kul och lärorika.

Efter tio år eller så kan detta – med lite tur – leda till en fast tjänst som lektor vid ett större svenskt universitet. Alternativt kan man sikta mot ett mindre lärosäte eller mot ett angränsande mer undervisningstungt ämne. Eller kanske kombinera forskning med en administrativ tjänst. Siktar man mot stjärnorna gäller det att arbeta upp en internationell forskningsprofil med starka publiceringar och goda kontakter (detta helst redan som student). Då kan man bli nominerad till WAF eller Pro Futura eller ha turen att ett biträdande lektorat blir utlyst vid precis rätt tidpunkt. Men oavsett vad man gör så finns det inga garantier. Den som väljer att spela forskarspelet behöver kunna leva med karriärrisk.

Roligast på internatet var att få frågor från doktoranderna, däribland en från Ann-Sofie Olausson som ville veta hur mina arbetsdagar ser ut. Alltså mer exakt. Detta är, som ni vet, my kind of question. Så jag berättade helt enkelt om de senaste arbetsdagarna (som hade varit ovanligt splittrade och välfyllda). Jag försökte vara tydlig med att så som det ser ut nu för mig, så såg det verkligen inte ut mina första år efter disputation. Då satt jag i källaren och arbetade fokuserat med en sak i taget under flera veckor, ibland månader. Nu jonglerar jag varje vecka många och olikartade arbetsuppgifter.

Vad som gör detta möjligt är att jag – numera – kan ta det mesta på uppstuds. Så länge det rör sig om ett ämne jag behärskar så är jag trygg i att prata fritt. Jag litar på min egen förmåga att improvisera och vara social. För att skriva något vill jag dock helst ha ett par timmars fri och ostörd arbetstid. Då kan det – beroende på hur bra jag gjort mitt förarbete – bli en sida text eller två. Och jag litar på min egen process. Jag har upparbetade tekniker för att hantera oro och tvivel. Jag kör och jag gör. Jobbar 8–16 och tar regelbundna pauser. På kvällar och helger gör jag annat.

Den stora nyckeln för mig är att planera min tillvaro och göra klart saker. Vad gäller kreativa skrivprojekt så arbetar jag med ett i taget. På min dator finns inga högar av halvfärdiga artiklar, essäer och blogginlägg liggande. Det finns en stor hög med ”färdigt” och en stor hög med ”kommande projekt”. Men vad jag faktiskt arbetar med under en given arbetsdag är en text i taget. Och kommer någonting tillbaka från en redaktör – ja då pausar jag det kreativa arbetet och gör det efterfrågade redigeringsarbetet. Allt handlar om att hålla huvudet rent.

Detta är mycket enklare efter att man disputerat. För en avhandling är ett enormt projekt. Det sträcker sig över ovanligt lång tid och när man är doktorand har man ingen erfarenhet av hur ett flerårigt projekt faktiskt går till (varken hantverksmässigt eller mentalt). Efter disputation kan man skala ned, skriva en artikel eller ett bokkapitel i taget. Efter några år kan man sedan skriva ihop det hela till en bok. Detta arbetssätt är betydligt mindre kognitivt och känslomässigt krävande än att skriva en avhandling.

Min erfarenhet är alltså att arbetet blir enklare. Och roligare. Det är efter disputation det akademiska livet börjar!

Ja, som ni märker fanns det mycket att prata om. Och i ett återblickande blogginlägg som detta kan endast en bråkdel tas upp. The conversation continues!

*

Tips på vidare bloggläsning: 


----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!