tisdag 13 april 2021

Tankar kring att söka ett lektorat



För några veckor sedan utlystes ett lektorat i historia här i Lund. Det är en tjänst som jag – och många med mig – kommer att söka. Detta trots att utsikterna för att faktiskt få tjänsten är ganska små. Än vet vi förstås inte hur startfältet kommer se ut, men det är ingen djärv gissning att en rad framgångsrika projektforskare kommer få tävla med lektorer från annan ort och kanske rentav en och annan professor. Konkurrensen för fasta tjänster i historia är stenhård.

Själv börjar jag närma mig en punkt i karriären där jag – med lite flyt – skulle kunna bli aktuell för en fast tjänst någonstans. Jag är docent, har en andrabok, en rätt stark publikationslista, hyggligt med undervisningserfarenhet, forskningsledar- och handledningsmeriter, samt en del annat som de sakkunniga, om de så behagar, skulle kunna välja att skriva upp. I vissa startfält kommer jag förstås att vara chanslös, men i andra skulle det kunna gå vägen. Tror jag. Någon närmare kunskap om mitt akademiska marknadsvärde har jag i dagsläget inte.

För att få reda på detta skulle jag behöva skjuta med hagel. Det vill säga söka alla tjänster som kommer ut i Skandinavien under ett par års tid. Genom att gå igenom något tiotal sakkunniggranskningar skulle jag svart på vitt få reda på ungefär var jag står i relation till andra jobbsökare. För mig är detta dock i nuläget inte något alternativ. Jag och min familj är rotade i Lund och värdesätter vårt liv här högt. Min karriär är förstås inte oviktig, men det är knappast så att det är den som familjelivet kretsar kring. Nej, i mitt fall är det historikerkarriären som får anpassa sig till livet – inte tvärtom. Långpendling och distansarbete kan kanske bli ett alternativ när barnen är större, men inte här och nu.

Till saken hör också att jag trivs utmärkt som projektforskare, timlärare, frilansskribent och medarbetare inom Finish on Time. Jag har goda förhoppningar om att kunna fortsätta verka i dessa roller även framöver. Ett lektorat hade såklart gett mig en starkare professionell plattform och en annan form av trygghet. Men det skulle också innebära mer ansvar och mindre frihet. Och blickar vi längre fram, mot en eventuell professur eller en lite större roll utanför akademin, så är det inte alls säkert att ett lektorat skulle vara snabbaste eller bästa vägen dit för mig. Kanske är det rentav en fördel att jag med gott samvete kan gå mina egna vägar och odla min egen professionella nisch?

Vidare har jag redan nu möjlighet att verka som forskningsledare för två postdocs och vara biträdande handledare för tre doktorander. Min meritering för tyngre akademiska uppdrag tuffar alltså på. Institutionen ser också välvilligt på att jag söker externa anslag åt mig själv och andra. Så ser det inte ut för unga forskare i alla ämnen. På sina håll krävs det en fast tjänst för att kunna agera som en självständig forskare och forskningsledare. Jag är tacksam för att det inte är så vid Historiska institutionen i Lund.

Men de praktiska omständigheterna kan förstås förändras framöver. Vem vet vilka möjligheter det finns att vara projektforskare 2025? Kanske klappar börsen ihop och stryper stiftelsernas utdelningar? Kanske kommer det en ny institutionsledning som driver en annan linje gentemot personer som mig? Kanske faller jag och min forskning out of fashion hos kollegor och finansiärer? Tja, vem vet. Det finns mycket här i världen som man kan oroa sig för om man är lagd åt det hållet.

Själv försöker jag dock efter bästa förmåga lägga min energi på annat. Särskilt på sådant som jag faktiskt kan styra över, som hur jag använder mina arbetsdagar och vilka människor som jag samarbetar med. Det där lektoratet ska förstås sökas och jag kommer göra vad som står i min makt för att min ansökan ska bli bra. Men utfallet av processen ligger inte i mina händer. Det är bara att söka, blunda, glömma och gå vidare till nästa arbetsuppgift. Back to the grind.


tisdag 6 april 2021

Vad krävs för att lyckas med något? En sedelärande magichistoria

 


Ett säkert sätt att inte åstadkomma något är att tro att det är omöjligt. Då kommer man inte försöka och garanterat inte att lyckas. Men hur får man för sig att något är möjligt? Ja, var föds ambitioner?

För att belysa dessa frågor tänkte jag gå tillbaka ett par decennier i tiden till starten av min magickarriär. Den tog sin början med att jag sommarjobbade på Swebus Express callcenter i Jönköping. Arbetet var inte överdrivet stimulerande men gjorde att jag fick lite pengar på fickan och möjlighet att surfa på arbetstid. Jag hittade sidan SvenskaMagic.com och insåg att det där strategikortspelet som jag hade älskat på mellanstadiet, och spelat sporadiskt med min bror ever since, fortfarande fanns kvar.

Via SvenskaMagic upptäckte jag att det fanns turneringar, från lokal till global nivå. Några gånger om året verkade det hållas tävlingar som hette Pro Tours med 30 000 dollar i förstapris. Vägen dit gick via mindre kvalturneringar, så kallade Pro Tour Qualifiers (PTQ:er) och sådana anordnades det titt som tätt i Sverige. Hur det gick till på dessa kunde man få en föraning om via turneringsrapporter på SvenskaMagic.

Parallellt med detta upptäckte jag också att Magic gick att spela online. För att göra detta var man tvungen att köpa kort digitalt vilket – back in 2002 – kändes märkligt. Men systemet var upplagt så att om man var duktig och vann merparten av sina matcher så gick det att gå runt. Nu var jag förstås ganska grön på seriös magi, men jag hade tävlat på en rätt så hög nivå i andra spel (som realtidsstrategispelen Age of Empires och Age of Kings) och lärde mig hyggligt fort att bli en vinnande spelare. Med nyvunnet onlinesjälvförtroende i bakfickan började jag åka och spela PTQ:er.

Till en början gick detta inget vidare. Jag vann ungefär lika mycket som jag förlorade och brukade hamna någonstans i mitten. Samtidigt blev jag allt vassare online och undan för undan började jag lära känna andra spelare. Däribland personer som placerat sig högt på Magic-SM, spelat Pro Tours och representerat Sverige i Magic-VM. Några av dessa var från Jönköpingstrakten och sommaren 2004 blev jag medbjuden till en sommarstuga.

I en veckas tid spelade vi Magic från morgon till kväll. Jag lärde känna de andra och fick höra deras turneringsberättelser. Dessutom vann jag en hel del. De hundratals timmarna på Magic Online hade gett resultat. Vad jag insåg under denna vecka var att om mina nya vänner kunde tävla mot de bästa i världen så kunde jag också göra det.

Ett par månader senare flyttade jag till Lund för att börja läsa historia. Däromkring bodde också merparten av personerna i mitt nya magicgäng och aldrig har jag väl spelat mer än läsåret 2004–2005. Mitt sikte var nu tydligt inställt på att kvala till en Pro Tour och efter många near-misses lyckades jag till slut. I juli 2005 reste jag tillsammans med min vän och vapendragare JonteB till London. Efter två inledande förluster kom jag in i zonen och förlorade inte förrän i kvartsfinalen. Först långt senare insåg jag vad som hade hänt. Så bra som det gick i London skulle det – trots närmare tjugo försök världen över – aldrig gå igen.

Vad jag lärde mig under mina år som "magicproffs" var att jag kunde mäta mig med de allra bästa inom ett nischat fält, åtminstone när jag presterade på topp. Jag fick interagera och tävla med alla möjliga stjärnspelare. Från första parkett fick jag också se hur spelare jag en gång varit överlägsen växte förbi mig och började lyfta pokaler.

Den stora magicvärlden hade tett sig helt ouppnåelig när jag satt på Jönköpings centralstation. Men i själva verket var den inte det. Och det helt avgörande steget var att jag blev vän med andra som var mer erfarna och framgångsrika än mig. Visst, jag insåg såklart att många av dem var skickligare eller mer talangfulla än jag själv var. Men på nära håll förstod jag också att avståndet inte var enormt stort. Det var inom räckhåll för mig.

Mina erfarenheter från magicvärlden har jag haft med mig in i forskarvärlden. Även här har mina breakthroughs kommit av att jag lärt känna människor som gjort och tänkt större än jag själv. Sådana som blivit doktorander, disputerat, skrivit böcker, internationella artiklar, keynote-pratat på konferenser, knåpat ihop understreckare, vunnit anslag, varit med på tv etc. Genom att vara omgiven av människor som spelar i en annan liga än jag själv så har jag upprepade gånger insett att saker och ting inte alltid är så värst märkvärdiga. För att kunna åstadkomma något så måste man först tro att det går och få en inblick i hur det går till. Då kan man göra ett seriöst försök och se vad som händer.

tisdag 30 mars 2021

1979 revisited

 


De senaste månaderna har jag och Orsi Husz skrivit ihop vårt första gemensamma artikelmanus. I detta går vi i närkamp med det klassiska året 1979 utifrån två till synes banala och bortglömda händelser: arrangerandet av det första Aktie-SM och ”det stora kontokortskriget” som följde på att Konsum lanserade sitt första kreditkort. Genom dessa två empiriska case försöker vi ta ner större historiska processer som ”marknadsvändning” och ”finansialisering” på marken och lyfta fram den brokiga skara av aktörer och organisationer som konkret var drivande i att styra den svenska samhällsutvecklingen i nya riktningar.

För tillfället befinner sig vårt manus ”under review” och det kommer – förstås – ta lång tid innan det publiceras. Ja, även om allt går så smidigt och snabbt som det bara kan gå så kommer det knappast att finnas som satt pdf förrän tidigast någon gång 2022. Och då kan det mycket väl ha skett rätt stora förändringar efter att granskare och redaktörer sagt sitt. Så ser den vetenskapliga publiceringsprocessen ut och därför är det – tycker jag – skönt att också ha lite snabbare forum, som den här bloggen, att tillgå. Det faktum att jag själv är enväldig redaktör här är inte heller så dumt.

Men även om mycket arbete återstår för oss så är ändå den mest betydande delen i forskningsprocessen nu över. Det är en rolig och kreativ fas, men den innehåller också en hel del vånda. För det är svårt att forska och skriva. Vissa dagar kommer ingenting. Och tvivel lurar ofta i vassen. Men samtidigt har jag nu varit med så länge i forskarleken att jag börjat bli bekväm i osäkerheten. Jag vet inte exakt vad och hur bra det jag skriver kommer att bli, men någonting blir det alltid. Och ett råmanus går alltid att strama upp eller bygga ut senare.

Vad som varit särskilt stimulerande den här gången är att jag – för första gången på många år – har arbetat med en för mig helt ny analytisk begreppsapparat. Ordet cirkulation finns inte med i texten. Däremot finns där mikro-infrastrukturer, avlärande och moraliskt-ideologiskt gränsdragningsarbete. Michael Billig skulle kanske ha invändningar mot några av dessa begrepp, men på ett personligt intellektuellt plan har det varit spännande att se vad jag kan utläsa ur olika källmaterial med andra glasögon än de jag brukar ha på mig.

Till saken hör också att Orsi är klart mer teoretiskt driven än jag utan att för den sakens skull göra avkall på empiriskt arkivarbete eller historiska kontextualiseringar. Själv försöker jag hänga med så gott det går och samtidigt bidra med min numera ganska välutvecklade känsla för vad som är nog. För i en artikel på 12 000 ord är det mycket som måste väljas bort och skrivas kort. Och det är två saker jag är rätt bra på.

Ja, som ni ser har även detta samskrivningsprojekt varit utvecklande och lärorikt. Det är, som jag varit inne på tidigare, en av de stora fördelarna med att forska och skriva tillsammans med andra. För när man skapar ihop får man möjlighet att se och uppleva olika forskarpersonligheter och arbetssätt på nära håll. Det är stimulerande och roligt och inte så lite humbling. Några planer på att bli en lone ranger har jag inte!

tisdag 23 mars 2021

Att lämna ifrån sig text



För vissa forskare är den svåraste delen av skrivprocessen att lämna ifrån sig texten. Istället för att bifoga dokumentet och trycka på send läser man sitt manus en gång till. Hittar ett korrekturfel, petar lite i meningsbyggnaden, dubbelkollar noterna och beställer fram några nya böcker. Bestämmer sig för att texten mår bra av att vila till imorgon så man kan läsa den en sista gång med fräscha ögon. Dagarna blir till veckor och veckorna till månader.

I andra fall är det den stora boken som är ”så gott som färdig” (endast slutkapitlet saknas). Kanske har man låtit några kollegor läsa manus och fått goda kommentarer. Kanske har finansieringen tagit slut och andra projekt bubblat upp. Många väntar på att få läsa, men boken dröjer. Månaderna blir till terminer och terminerna till år. Med tiden börjar omgivningen att misströsta och slutar fråga hur det går.

För den forskartyp jag själv tillhör är denna textuella separationsproblematik främmande (eller åtminstone a thing of the past). Tomma worddokument gillar jag inte och långt in i skrivprocessen kan det ta emot rejält. Men när jag till slut knåpat ihop en text så vill jag i princip förbehållslöst att den ska bli läst. Helst direkt. Självklart kan jag vara orolig för vad läsare ska tycka och tänka. Men mest är jag nyfiken och förväntansfull. Jag vill nå fram, bli använd, sätta igång samtal, utmanas. Allt detta kan hända med publicerade texter och det skiljer dem i grunden från de ”nästanfärdiga”.

Men vad är det då som gör att forskare är så olika på den här punkten? Varför är vissa perfektionister och andra inte? Och finns det några risker med att vara en som alltför lättvindigt skeppar ut sina alster i världen? Ptja, på de första två frågorna tror jag – som jag skrev om i höstas i Curie (del 1 och del 2)– att det handlar mycket om akademiskt självförtroende. Det vi forskare gör när vi skriver är ofrånkomligen en form av ”identity work”. När vi skickar iväg texter sätter vi en del av oss själva på spel. Vi kan – och kommer – bli refuserade, kritiserade, missförstådda och ignorerade. Enda sättet att inte bli det är att inte delta.

Själv har jag dock medvetet valt att omfamna denna utsatthet som ett skrivandes grundvillkor. Jag tycker uppsidan av att kunna bli läst, uppskattad, förstådd och använd väger upp nedsidorna (men dessa är också reella!). Därutöver ser jag numera till att spela många bord samtidigt. Jag satsar inte hela mitt akademiska ego på ett bräde genom att försöka skriva ett magnum opus. Istället skriver jag många olika texter riktade till olika publiker. Vissa slår an – andra inte. Och jag har inte bråttom. Jag är nämligen helt på det klara med att det tar lång tid för en historikers texter att på allvar bli lästa, använda och införlivade i större kollektiva kunskapsprocesser. Den gröna vändningens öde avgörs under 2020-talet, inte våren 2021.

Men den där tredje frågan då. Vad finns det för risker med mitt förhållningssätt? Ja, detta har jag gått och grunnat på sedan i höstas då jag och sociologen David Wästerfors diskuterade det hela över en lunch. Han lyfte fram att det inom akademin finns en speciell respekt för saker som tar tid. Går det för fort och till synes enkelt väcks misstänksamhet. Kan något verkligen vara riktigt gediget om det inte tagit lång tid att få fram? Och finns det därmed implicit en gräns för hur produktiv en forskare får vara för att bli tagen på allvar i forskarsamhället?

Ja, min känsla är att det nog kan vara så. Exakt var gränsen går vet jag dock inte. Det skiljer sig såklart åt mellan discipliner och forskningsfält och kanske också mellan generationer. Men en hög publiceringstakt är inte enbart av godo. Det märker man om inte annat när man själv upptäcker en ny forskare med en diger publikationslista. För vad ska man välja att ladda ned av allt det de har gjort? Hur vet man vilken artikel som är central och vilken som är perifer? Vad är state-of-the-art och vad är more-of-the-same?

Ja, som ni märker vet jag inte riktigt själv hur jag ska sätta ned foten  i dessa frågor. Så vad säger ni? Hur går era tankar? Vad tycker ni om att lämna ifrån er text? Och har ni någon uppfattning om publikationstaktens övre och undre gränser?

tisdag 16 mars 2021

Vägen till ett nytt forskningsprojekt. Del 3



I mitten av augusti 2018 kom jag tillbaka till kontoret efter en – i vanlig småbarnsordning – lång sommarsemester. Högst upp på agendan stod att skriva forskningsansökningar till olika stiftelser. Vårterminens framträdanden hade nämligen gett mersmak. Det stod nu klart för mig att jag verkligen ville börja forska om människors relation till pengar och aktier. Och för det behövde jag tid och forskningsmedel. 

Vad jag siktade in mig på var det ansökningsfönster som för svenska historiker infaller varje år i början på höstterminen. Det rör sig om en handfull stiftelser med lite olika inriktningar som var och en kan ge 1–3 månaders forskningstid (huvudsakligen genom personliga stipendier i storleksordningen 25 000–100 000 SEK). I regel premierar stiftelserna unga forskare utan fast anställning och hos flera av dem hade jag tidigare lyckats få medel för olika miljöhistoriska projekt. Därför hade jag ganska goda förhoppningar om att få träff någonstans även denna gång.

Mina ansökningar skrevs med ett dubbelt syfte. Dels ville jag genomföra en pilotstudie av bloggen ”Miljonär innan 30” som exempel på FIRE-fenomenet (Financial Independence Retire Early). Dels ville jag få tid att utarbeta en större forskningsansökan om aktiesparandets popularisering i Sverige. Redan i augusti 2018 hade jag alltså siktet inställt på de stora utlysningarna i början på 2019. Men jag hade inte kniven mot strupen. Jag hade forskningsmedel säkrat för 2019 så även om alla mina ansökningar skulle avslås var jag fortfarande med i matchen. Det var ett klart behagligare utgångsläge än jag hade haft några år tidigare.

Så vad jag ägnade mig åt i augusti 2018 – utöver att skriva ansökningstexterna – var att beställa fram källmaterial från Universitetsbiblioteket. Jag bläddrade igenom Veckans affärer, Aktiespararen, Privata affärer, Handelsbankens personaltidningen Remissan med mera. Kronologiskt hoppade jag fram och tillbaka i tiden. Jag beställde någon årgång här och någon årgång där. Syftet var alltså inte att göra en systematisk genomgång utan att få en initial känsla för var det fanns intressanta saker att forska vidare om.

Genom bläddrandet hittade jag också en massa trådar utåt, inte minst genom reklam för olika kurser, böcker, apparater, organisationer, företag etc. Exempelvis stötte jag på de första annonserna för den nya nätmäklaren Avanza som – om jag minns rätt – utlovade marknadens lägsta courtage. Endast 49:- affären! Hisnande billigt år 2000, hisnande dyrt år 2021 (sedan några år tillbaka handlar privatpersoner courtagefritt upp till dess att det finns 50 000 SEK på kontot och därefter är minimicourtaget 1:- affären).  

Vad jag upptäckte i denna veva var också att Aktiespararnas riksförbund nyligen hade deponerat sitt arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria (CfN) i Stockholm. Där hade ingen forskare varit inne tidigare. Snabbt skickade jag i väg ett mail till min forne doktorandkollega Benito Peix Geldart som arbetar på CfN och fick fenomenal service. Jag ansökte och fick tillstånd och planerade in en arkivresa i december.

Min förhoppning var att där och då kunna lokalisera ett källmaterial av lämplig storlek för ett flerårigt forskningsprojekt. Att ett sådant faktiskt kunde komma att bli verklighet kändes vid denna tidpunkt också mer realistiskt. För veckorna innan arkivresan hade positiva besked från olika stiftelser börjat ramla in. Uppenbarligen fanns det människor som trodde på mig och mitt projekt! Men vad jag hittade i Aktiespararnas arkiv, hur det gick med pilotprojektet, och hur den fleråriga forskningsansökan slutligen tog form – det får jag ta i nästa inlägg som också kommer att avsluta denna inläggsserie.

Detta är tredje delen i inläggsserien "Vägen till ett nytt forskningsprojekt". Läs del 1 här och del 2 här.

tisdag 9 mars 2021

Döda vinklar och levande historia

 


Historievetenskap är en ofullkomlig verksamhet. Något annat kan den inte vara. Vår forskning bygger på att analysera spår som lämnats kvar, vilket aldrig är mer än skärvor av allt det som har hänt i det förgångna. Dessutom är professionella historiker knappast allvetande. Vi känner i regel inte till allt material som vi skulle kunna ha glädje av. Och även om vi gjorde det skulle vi inte ha tid att gå igenom det i sin helhet. Vidare kan vi omöjligen ha total förståelse för sammanhanget, aktörerna, nätverken, händelserna etc. 

Inför alla dessa svårigheter kan man välja att totalt resignera. ”History is a pack of lies about events that never happened told by people who weren’t there” för att tala med filosofen George Santayana. Det är drastiskt och roligt uttryckt, men i mitt tycke missvisande. Jag är nämligen övertygad om att historiker faktiskt kan komma fram till intressanta saker om det som varit. Ja, till och med ibland dra fördel av att ”de inte var där” när det begav sig. Så har i alla fall jag motiverat min forskning om sent 1960-tal och tidigt 1970-tal.

Historieskrivningen om denna tidsperiod har nämligen – likt få andra – dominerats av personer med personliga erfarenheter från tiden. Därav har en viss generationserfarenhet (40-talister som befann sig i stor- och studentstäder och senare blev författare, professorer, intellektuella) blivit starkt präglande för hur eftervärlden minns dessa år. ”If you remember the 60s you weren’t there” som det heter. Well, vad skulle 1968 års pensionärer, hemmafruar och skolbarn säga om detta? Fanns de inte? Var deras liv och erfarenheter inte viktiga?

Den här typen av perspektivförskjutningar tror jag är enklare att göra om man inte har egna minnen från en tid. Jag ser därför fram emot den dag då yngre historiker börjar skriva om sådant som jag själv har starka minnen av. Tänk om någon på allvar började forska kring hemdatorns breda intåg på 1990-talet eller Internetjulen (var det 1997?). Eller ännu hellre, tänk om någon ville forska om strategikortspelet Magic som ett globalt kulturellt fenomen. Det finns massor av människor att intervjua, inspelningar, rapporter, dokument. Jag är övertygad om att framtida forskare skulle kunna överraska mig och lära mig saker om mitt förflutna som jag i dagsläget inte vet någonting om. De skulle garanterat kunna göra kopplingar jag själv aldrig hade kunnat komma på.

Anledningen till att jag börjat fundera lite mer kring dessa saker på sistone är att Den gröna vändningen nu har börjat få läsare. Och då inte minst personer som har egna direkta eller indirekta minnen från den tid jag skriver om. Bland annat har jag kommit i kontakt med Björn Gillsäter vars far Sven Gillsäter (1921–2001) på 1960-talet var den främste svenske naturfilmaren och känd för i princip alla med en tv-apparat. År 1971 var han med och grundade den svenska grenen av Världsnaturfonden WWF. Om detta står det inget i min bok för jag hade inga närmare kunskaper om det.

Det här är ett exempel i mängden från den senaste tiden. För Den gröna vändningen har i någon mån lyckats slå an, vilket för mig som historiker såklart är oerhört glädjande. Men det är också humbling. För i kontakterna med alla de människor som vet andra saker än jag synliggörs mina egna döda vinklar. Och de är onekligen många. Något annat är inte tänkbart för en samtidshistoriker som försöker skriva samhällshistoria. Det är en ofullkomlig verksamhet. Ja, en i praktiken omöjlig uppgift.

Men mina nyvunna erfarenheter understryker likväl att bokskrivande är en djupt meningsfull arbetsuppgift för forskare. Vad min bok lyckats med – som mina artiklar och bokkapitel inte lyckades med – är nämligen att bli en katalysator för större samtal, för större kollektiva kunskapsprocesser. Sådana som involverar professionella historiker och andra akademiker, men också människor på andra livsbanor som delar våra intressen för hur då och nu hänger samman. Det är häftigt att få vara med om. Förhoppningsvis är detta bara början. Eller vad säger du Bo Landin

tisdag 2 mars 2021

Social men inte intellektuell distansering

'

Veckans blogginlägg publiceras som krönika i tidskriften Respons. Läs den genom att klicka på följande länk. Texten kommer i efterhand att publiceras i sin helhet här på bloggen.