fredag 17 december 2021

Medvind och motvind

 


I förra veckan togs ett beslut i Lärarförslagsnämnden om vem – eller eventuellt vilka – som ska erbjudas en anställning som universitetslektor i historia i Lund. Ja, ni läste rätt. Det har varit tal om att anställa två lektorer och i tätgruppen var vi bara tre kvar. Bättre läge får man onekligen leta efter. Vad är oddsen att man först blir en av fem utvalda, sen att två sökande hoppar av och sen att det eventuellt blir aktuellt med fler tjänster? Ptja, jag vet inte. Men här kan vi snacka duktigt med medvind.


Likväl har chansen till stolpe ut kvarstått. Och beskedet har dröjt till i dag. Vid tretiden kom det och tyvärr rankades jag trea. Close but no cigar. Därefter har jag, omgiven av tre barn, försökt läsa sakkunnigutlåtanden på mobilen och sms:at med vänner och familj. Det har varit många känslor som snurrat runt. Tomhet, frihet, acceptans, besvikelse, knyta näven, ge upp. Nu är det inte första gången jag är med om motgångar, men det är nog första gången jag varit så nära utan att gå hela vägen. I min magickarriär var jag t.ex. en typisk "closer". Kom jag väl till final så vann jag. Men så blev det inte denna gång. Tough shit. 

Hur som vill jag ändå passa på att tacka alla er som följt, hejat, gett goda råd och tips genom hela den här processen. Det har verkligen varit till stor hjälp och nytta! Och jag hoppas också att mitt bloggande kring processen har ett värde just för att det skett i realtid. I vanliga fall är det sånt här som vi forskare håller tyst om, men min vision är en öppnare och ärligare akademi. Och då får jag leva som jag lär. Även när instinkten skriker att jag ska gömma mig under en sten.

Oh well, när jag ändå har er uppmärksamhet tänkte jag också passa på att tipsa om två texter i nya numret av Respons. För det första My Hellsings essä ”Min väg till utmattning” som är en otroligt stark och klok text kring forskartillvaron. Ämnet till trots är det inte heller en mörk och uppgiven text. Nej, den är framåtblickande och konstruktiv. Kring modiga och insiktsfulla texter som denna kan vi – tror jag – tillsammans bygga en bättre akademisk kultur. För trots att ”time is short and life is cruel” så är det ”up to us to change”. Eller?

I samma Respons-nummer finns också minst en till pärla (jag har inte hunnit läsa hela numret än!). Jag tänker här på Jenni Sandströms fylliga reportage från samtalskvällen ”Ta plats i medierna, forskare!” som Centrum för kunskapshistoria och Sydsvenskan stod värdar för tidigare i höst. Panelsamtalet finns inspelat för den som vill ta del av det i sin helhet, men jag är själv svag för det skrivna ordets koncentrerade kvaliteter. Och Jenni lyckades verkligen på ett imponerande sätt fånga det viktigaste som sades. Läs hela texten här!

Och gillar ni de två texterna tycker jag såklart att ni allvarligt ska överväga att teckna en prenumeration på Respons. Tidskriften är en viktig del av det kommunikativa ekosystemet för svensk humaniora och samhällsvetenskap och den förtjänar, i mitt tycke, en större läsekrets än den har. Årets julklapp kanske?

Så med dessa ord checkar jag ut från bloggåret 2021. Det har, i vanlig ordning, varit fantastiskt kul och givande att skriva. Tack för läsningar, delningar, kommentarer och likes! Och om några av er är intresserade av att läsa det som skrivits sedan ”Ett år av akademiskt skrivande” kom ut i bokform så har jag faktiskt satt ihop en pdf med alla blogginlägg och en handfull texter publicerade i andra forum. Den skickas ut till alla som skriver upp sig på bloggens mejllista – så vill ni läsa den i jul är det bara att skjuta iväg ett mejl till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se. Trots att det inte gick vägen med lektoratet kommer jag nog ha kvar den ett tag till...

 

EDIT: Detta inlägg har redigerats i eftterhand för att klargöra att det endast har tagits beslut om en tjänst. Huruvida ytterligare någon person kommer att tillfrågas är avhängigt diverse processer som jag inte har inblick i. Vad jag återgav i inlägget var den information jag hade vid tillfället som alltså visade sig vara felaktig. Ber om ursäkt för det!


tisdag 16 november 2021

For all the marbles

 



I forskarvärlden är det sällan skarpt läge. Har man en dålig dag på jobbet eller barnen är sjuka en vecka så får detta i regel inga större konsekvenser. Det är bara att borsta av sig dammet och hoppa upp på hästen igen. För varken vetenskapliga artiklar, böcker eller forskningsansökningar skrivs under korta stunder av intellektuell briljans. Nej, de blir till genom tålamod, självdisciplin, uthållighet och redigeringsarbete.

Men det finns förstås undantag. Vissa dagar står det faktiskt ovanligt mycket på spel. Och i dag är en sådan dag för mig. Istället för lekplatser och Greta Gris ska jag bege mig till kontoret för att provföreläsa och intervjuas på Zoom för ett lektorat i historia här i Lund. Den som rankas högst erbjuds en fast anställning på 100 %. Övriga får ingenting. Detta är, som man säger i spelvärlden, en "top-heavy prize structure". 

Vad som gjort dagen lite extra spännande är att förutsättningarna nyligen har kastats om. Den stora förhandsfavoriten, en välmeriterad professor från Skottland, har nämligen av någon anledning hoppat av. Och en annan av de sökande har fått tjänst i Stockholm. Detta förbättrar givetvis utsikterna för oss tre som är kvar. En halvchans har blivit en målchans. Men i sak förändras förstås inte så mycket. Jag ska i dag göra det jag ändå skulle ha gjort: fokusera på det jag kan påverka, det vill säga genomföra min föreläsning och min intervju så bra som möjligt. Hur detta sedan bedöms i relation till övriga sökande är inget jag behöver fundera på. "Let the chips fall were they may".

Men hur har jag då utarbetat min gameplan? Vilka principer och strategier har jag byggt mitt case runt? Tja, för det första har jag gjort något som magicspelare kallar "läsa på korten". Det vill säga istället för att gissa vad de sakkunniga och lärarförslagsnämnden kommer värdera så har jag noga studerat utlysningstexten och instruktionerna. Därefter har jag, efter bästa förmåga, sett till att allt det som uttryckligen efterfrågas finns med i mina handlingar. Kanske kan man kalla detta att ”spela defense”. Det vill säga, jag har gjort vad som stått i min makt för att jag inte ska kunna sorteras bort. 

För att vinna räcker det dock inte med att hålla nollan. Man måste kunna göra mål också. Och helst ha en plan för eventuell straffsparksläggning. Den fråga som jag ställde mig själv i våras var därför. Hur skulle de sakkunniga kunna argumentera för att just jag ska få det här lektoratet? Det är en fråga som hjälpte mig att tänka på det jag har som få – eller inga – andra sökande har. Saker som att ha varit med och byggt upp en forskningsmiljö, ingå i ett stort RJ-program, författat pedagogiska publikationer, varit forskningsledare för två postdocprojekt och drivit den här bloggen. Självklart har jag också lyft fram mina vetenskapliga publikationer och min undervisningserfarenhet från olika nivåer. Men jag visste redan när jag sökte att det skulle finnas många i startfältet som skrivit internationella artiklar, gett ut monografier, dragit in forskningsmedel och samlat på sig lektorstimmar. Vad var min ”point of difference”? Vad kunde få det att tippa över åt mitt håll?

Med detta sagt så vet varken jag eller någon annan om min gameplan kommer räcka hela vägen. Det kan finnas alla möjliga skäl till att någon av de andra erbjuds tjänsten. Och på ett sätt är det ganska skönt att veta att jag nu står mot två andra som har helt annan forskningsprofil än jag. Vill institutionen och fakulteten ha något annat än det jag kan erbjuda så är det fine. Men vill man ha en forskare av mitt snitt så har jag gjort vad jag kunnat för att de som bestämmer ska kunna argumentera för min sak. Nu gäller det bara att fullfölja planen. Sen får utfallet bli vad det blir. For all the marbles.

Vidare läsning: "Tankar kring att söka ett lektorat" och "Tankar kring att vara i en tätgrupp"



----------------------------------------------
Vill du läsa fortsättningen på "Ett år av akademiskt skrivande"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över en pdf där jag samlat bloggtexter och essäer jag skrivit under 2021 och 2022  (totalt 94 sidor). Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över pdf:en asap!

tisdag 9 november 2021

Är socialiseringsmönster viktigare än publiceringsmönster?

 


På torsdag kväll arrangerar Centrum för kunskapshistoria tillsammans med Sydsvenska Dagbladet evenemanget ”Ta plats i medierna, forskare!”. I två panelsamtal kommer journalister och forskare att diskutera forskningens plats i den svenska offentligheten. Publiken verkar bli stor och i spalterna pågår uppladdningen för fullt. Nu senast genom Ida Ölmedals fem goda råd till forskare som vill skriva på kultursidor.

Texten ger en fingervisning om att frågor kring språk, stil, aktualitet och genrekompetens kommer att lyftas under kvällen. Därutöver lär vi, mot bakgrund av Daniel Sandströms artikel från i våras, diskutera såväl medielandskapets omvandlingar under 2000-talet som hum-sam forskarnas förändrade publiceringsmönster. Gissningsvis kommer böcker, kulturartiklar och populärvetenskap på svenska ställas mot engelskspråkiga tidskriftsartiklar och monografier utgivna på internationellt förlag. Kanske kommer vi rentav att diskutera blogginlägg, podcasts och tweets?

Vad jag inte är lika säker på att vi kommer diskutera är forskares socialiseringsmönster. Det vill säga vilka vi lunchar, känner, sms:ar och tar en AW med. Men kanske är detta precis lika viktigt i sammanhanget som hur vi skriver och publicerar oss? Ja, är det något som jag har lärt mig under åren jag studerat ”samhällelig kunskapscirkulation” så är det vikten av personliga kontakter och nätverk. Vänskap och kunskap har genom historien allt som oftast gått hand i hand.

I den artikel Johan Östling och jag skrev för Sydsvenskan i våras lyfte vi fram hur den sydskånska universitets- och tidningsvärlden en gång i tiden satt ihop. På 1960-talet var det svängdörrar mellan de humanistiska institutionerna på Lunds universitet och Sydsvenskans kultursida. Hur långt fram i tiden det förhöll sig så är en fråga väl värd empiriska undersökningar. Kanske långt in på 1990-talet? Ännu längre?

På 1960-talet kände hur som en professor i regel såväl politiker som tidningsmänniskor. Vissa hade också goda förbindelser med näringslivet. En anledning till detta var att det gamla elituniversitetet var en exklusiv social värld. Den som var student i Lund eller Uppsala på 1950-talet grundlade under sina år där kontakter med människor som inom ett par decennier hamnade på olika toppositioner i samhället. Efter 1960-talets utbildningsexplosion har denna dynamik förändrats och många samhällssektorer har blivit mer specialiserade. Också socialt. Jurister känner jurister och ingenjörer känner ingenjörer.

Inom forskarvärlden har specialiseringen samverkat med en tilltagande internationalisering. I dag ingår de flesta humanister i geografiskt vidsträckta nätverk uppbyggda kring olika intressen och inriktningar. För min generation historiker är internationella konferenser och engelskspråkiga publikationer självklarheter. För inte så länge sedan såg det annorlunda ut. Blickar vi tillbaka 50 år talar vi om en helt annan värld. Lärdomsmiljöerna var då mycket mer nationella och lokala.

Själv har jag forskat en del kring historikern Birgitta Odén som 1965 blev den första kvinnliga professorn vid Lunds universitet. Hennes kontaktnät sträckte sig då inte långt utanför Norden. Å andra sidan var hon bara ett telefonsamtal bort från statsminister Tage Erlander och chefen för Försvarets forskningsanstalt Martin Fehrm. Hon satt med i statliga utredningar, skrev debattartiklar i pressen och var under ett par år historieämnets representant i Forskningsberedningen. Så ser det inte riktigt ut i dag. Måhända är svagare lokal och nationell förankring ett pris som forskarvärlden fått betala för sin numerära och internationella expansion? Eller leder det tanken fel att ställa dessa saker mot varandra? Det finns ju, trots allt, goda exempel på personer som likt Sverker Sörlin lyckas kombinera internationell spets med en stark position i den nationella offentligheten. 

Vidare stämmer det förstås att Birgitta Odén och hennes generationskamrater hade helt andra publiceringsmönster än vår tids professorer. Men vad jag här vill lyfta fram är att deras socialiseringsmönster på gruppnivå var minst lika annorlunda. Och jag tror att dessa två mönster hänger ihop. Vill vi stärka banden mellan forskarvärlden och medierna så behöver människor från dessa olika världar lära känna varandra bättre. Förhoppningsvis kan evenemanget den 11 november bli ett steg i den riktningen. För såväl forskarna och mediemänniskorna som det offentliga samtalet skulle ha mycket att vinna på förändrade socialiseringsmönster. 






----------------------------------------------
Vill du läsa fortsättningen på "Ett år av akademiskt skrivande"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över en pdf där jag samlat bloggtexter och essäer jag skrivit under 2021 och 2022  (totalt 94 sidor). Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över pdf:en asap!

tisdag 12 oktober 2021

Tankar kring att vara i en tätgrupp

 


För ett par veckor sedan fick jag – och fyra andra personer – ett glädjande besked. Vi hade placerats i tätgruppen för det lektorat i historia som är under tillsättning här i Lund. Den 16 november är det därför dags att ge sig ut på Zoom för att provföreläsa och intervjuas. Därefter görs det en rangordning. Och någon av oss kommer att erbjudas en fast tjänst.

För mig är detta första gången som jag går så här långt i ett tillsättningsärende. Senast det begav sig, hösten 2019, sorterades jag bort på ett tidigare stadium. Det kändes inget vidare då, men resulterade i ett blogginlägg som resonerade hos er läsare. Händelsen gav också en särskild dramaturgi till ”Ett år av akademiskt skrivande” som gör det till en bättre bok än om allt bara hade gått min väg.

Dessutom lärde jag mig en hel del av processen. Den ansökan som jag skickade in nu i våras var betydligt mer genomtänkt och genomarbetad än den jag skyfflade in senhösten 2018. Framför allt var jag den här gången noga med att låta flera av varandra oberoende personer verksamma vid olika lärosäten läsa och kommentera mina redogörelser för vetenskaplig, pedagogisk, administrativ och kommunikativ verksamhet (totalt ca 11–12 sidors text). Dessa läsningar hjälpte mig att se texterna – och mig själv – utifrån samt skriva fram det värde som jag skulle kunna tillföra om jag fick tjänsten.

Det hela låter kanske enkelt, men det var det inte. Det var ett betydande inre motstånd som behövde övervinnas. Som projektforskare är jag förvisso van vid att argumentera för mina forskningsidéers förträfflighet. Men det är något annat att argumentera för sin egen. Samtidigt är det nödvändigt. För om inte du själv tar chansen och gör det – vem ska då göra det? ”Sooner or later everyone ends up in sales” som det heter.

Så hur ser då förberedelsearbetet ut inför provföreläsningen och intervjun i november? Ptja, i mitt fall så finns det på grund av pågående föräldraledighet inte direkt några oceaner av tid att tillgå. Jag har i bästa fall ett par timmar mitt på dagen när vår lilltjej sover och någon timme på kvällen efter det att alla barnen somnat. Däremellan sker förstås visst tankearbete i Lunds lekparker, men jag försöker efter bästa förmåga att hålla detta i schack. Än så länge har det gått okej. Gissningsvis blir det svårare ju närmre den 16 november vi kommer.

För tillfället befinner jag mig i en sorts ”insamlingsfas”. I denna rådfrågar jag mer erfarna kollegor om hur de själva har tänkt när de varit i min situation eller när de varit bedömare. Jag har också bollat lite idéer kring provföreläsning och intervju med olika personer, men allt är ännu tentativt och skissartat. Därutöver har jag återvänt till den akademiska karriärrådgivningslitteraturen jag har i hyllan för att höra vad den har att säga om att bli shortlisted. Dessa kapitel har jag tidigare läst ganska snabbt och översiktligt eftersom de inte direkt berört mig. Men nu läser jag hungrigt vad Karen Kelsky, Loleen Berdahl och Jessica Calarco har att säga.

Samtidigt har det under läsningens gång blivit uppenbart för mig hur annorlunda det amerikanska systemet är från det svenska. Där hålls karriärens viktigaste intervjuer kort efter disputation. Här behöver man vara ganska senior för att komma på fråga. Mot bakgrund av detta har mina samtal och mejlkonversationer med nordiska forskare varit mer givande än litteraturstudierna. Tänk vad mycket kunskap folk sitter på!

Avslutningen på det här inlägget är alltså given. Vad har ni bloggläsare för goda råd och tips inför provföreläsningen och intervjun? Hur har ni som varit i samma situation tänkt och agerat? Finns det några speciella minor och fallgropar man ska akta sig för? Ja, har ni några insikter att dela med er av – tveka inte att skriva en kommentar eller höra av er!



----------------------------------------------
Vill du läsa fortsättningen på "Ett år av akademiskt skrivande"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över en pdf där jag samlat bloggtexter och essäer jag skrivit under 2021 och 2022  (totalt 94 sidor). Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över pdf:en asap!

onsdag 1 september 2021

Varför vi borde sluta använda uttrycket "få stanna kvar"

 


Om det är någonting som har lärts ut på humanistiska utbildningar under 2000-talet så är det att språket spelar roll. De ord och uttryck vi använder oss av är inte neutrala kärl. De formar vår verklighet, skapar vårt handlingsutrymme, stänger ute vissa grupper och naturaliserar maktförhållanden. Därför är det motiverat att studera språkbrukets förändring och funktion. Och så görs också. Det råder knappast någon brist på studier av begrepp, diskurser, berättelser och metaforer.

Men drar vi verkligen konsekvenserna av detta förhållningssätt i våra egna liv och kollegiala diskussioner? Hur uppmärksamma är vi på det språk och de uttryck vi använder för att tala om vår tillvaro? Anledningen till att jag ställer frågan är att jag på väg hem från Oslo i förra veckan läste igenom ett knippe recensioner av Linn Spross nya roman Vård, skola och omsorg samt de meningsutbyten som dessa gav upphov till på Twitter. Romanen – som jag ännu inte läst – handlar om en nybakad doktor i ekonomisk historia som får nog av hierarkier och maktspel och lämnar akademin för en mer meningsfull värld: vården.

I diskussionerna kring romanen har ett välbekant uttryck snurrat runt: ”få stanna kvar”. Uttrycket används ofta när doktoranders eller postdocs situation diskuteras. Det kan åsyfta möjligheten att fortsätta karriären vid en specifik institution eller att verka inom akademin mer generellt. Oavsett vilket så tycker jag det är ett djupt problematiskt uttryck. För vad det implicerar är att unga forskare är passiva subjekt som endast kan hoppas på benådning från högre akademisk ort. Man kan förstås tänka sig professorsvälden där så är fallet, men att denna stelnade metafor är så vida och okritiskt använd är likväl anmärkningsvärt. Särskilt i en forskarvärld som ägnat sådan möda åt att dissekera olika subjektspositioner.

Jag tycker vi borde prata om det hela i andra termer. T.ex. säga att någon ”väljer att försöka göra akademisk karriär”, ”väljer att fortsätta på den akademiska banan” eller ”bestämmer sig för att arbeta som forskare under arbetsvillkor x, men göra något annat under arbetsvillkor y”. Med detta menar jag förstås inte att en ung forskare har sin framtid helt i sina egna händer. Man är beroende av andras bedömningar och värderingar. Det skadar inte att ha tur eller få en hjälpande hand av någon inflytelserik person. Därtill är Matteuseffekten – ”åt den som har skall varda givet” – extremt kännbar i den akademiska världen.

Likväl. Jag tror att människor kan göra aktiva val. Därtill tror jag att de som tror att de kan göra aktiva val har bättre chanser att lyckas i akademin. Jag tror också att språkbruket spelar roll. Därför anser jag att det är vårt gemensamma ansvar att inte använda ett uttryck som så uppenbart passiverar unga forskare. 

Men så en sista twist. Nyligen läste jag ut Kelly Ward och Lisa Wolf-Wendels Academic Motherhood: How Faculty Manage Work and Family (2012)  som är en longitudinell studie av amerikanska kvinnor som gör akademisk karriär och kombinerar detta med att bilda familj. Ett av resultaten i studien pekar på att de kvinnor som både lyckas bäst och trivs bäst är de som anser sig kunna göra val och som är mentalt skickliga på att hantera osäkerhet. Alltså människor som vet sitt värde och är beredda att gå ut genom dörren om så krävs. Vilka tror ni dessa kvinnor är? 

Ni gissade rätt. Kvinnor med betydande ekonomiskt och kulturellt kapital. Kvinnor som alltså i strikt mening inte är beroende av akademin för varken sin försörjning eller sin självbild. Det är knappast bara språket som spelar roll.

*

P.S. I dag har den nya podcasten "Surviving in Academia" premiär och jag har äran att vara första gäst ut i avsnittet "Adressing the unspoken things in Academia: Meet the academic blogger David Larsson Heidenblad". Podden drivs av språkforskaren Miriam Thegel och matematikern Victoria Cantoral och kan följas via Facebook, Twitter eller genom att subscribea. Tune in vetja!


----------------------------------------------
Vill du läsa fortsättningen på "Ett år av akademiskt skrivande"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över en pdf där jag samlat bloggtexter och essäer jag skrivit under 2021 och 2022  (totalt 94 sidor). Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över pdf:en asap!

onsdag 25 augusti 2021

Vad vill du läsa om på bloggen 2022?

 



I förra veckan kom jag tillbaka till kontoret efter en lång familjesommar. Det rör sig dock bara om en blixtvisit. Så här dags nästa vecka befinner jag mig i en lekpark, fixar med tvätten eller tar en barnvagnspromenad. Och så kommer det att fortsätta hela hösten och lite till. 

 

Men än är jag inte riktigt där. Just nu pågår den andra upplagan av vår sommarskola i kunskapshistoria. Där deltar 15 doktorander från hela Norden. Själv håller jag i ett par undervisningspass och grämer mig lite över att inte få träffa deltagarna live. Det får det bli ändring på nästa år! 


Imorgon bär det sen av till Oslo för akademiska högtidligheter. På fredag ska jag vara opponent Håvard Brede Avens avhandling ”Det tekniske miljøet” som handlar om ingenjörernas plats och funktion i norsk miljödebatt 19451975. Det ska bli spännande att få se och uppleva en annan disputationskultur på nära håll. Bland annat inleds akten med att Håvard håller en provföreläsning på ett ämne som vi i kommittén bestämt (och som han fick reda på förra fredagen). En uppgift som onekligen påminner en hel del om hur det är att arbeta som universitetslärare...


Men nu skulle inte detta inlägg handla om mitt pågående gästspel i forskarvärlden. Nej, tanken var att blicka längre fram – mot 2022. Jag har nämligen gått och grunnat en del under sommaren på vad jag vill göra de kommande åren. Och en sak som jag landat i är att jag vill fortsätta driva den här bloggen. På min mobil har så sakteliga en ny lista på ämnen börjat växa fram. Nu skulle jag vilja ha er hjälp med att utöka den. För genom åren har många av de bästa blogguppslagen kommit från er läsare.

 

Så vad skulle du vilja läsa om när bloggen gör comeback 2022? Finns det några teman eller tanketrådar du tycker jag ska återvända till? Och är det kanske så att du tycker bloggen borde prova nya format, säg mini-intervjuer, gästposter eller något helt annat?

 

Därtill tänkte jag ta tillfället i akt att ge de av er som så önskar möjlighet att signa upp er på en för bloggen specifik mailinglista. Denna kommer att användas sparsamt – säg högst ett par gånger per termin – för att berätta om sånt som händer i min eller bloggens värld, exempelvis att bloggen har startat igen eller att jag ska anordna ett event om postdoctillvaron på Zoom. Kanske kommer jag också skicka ut lite tips på sånt jag läst och gillat, men inte hunnit med att skriva om på bloggen.

 

Så vill ni signa upp på detta är det bara att skicka ett mail till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se och säga det. Och när ni ändå är igång får ni alltså mer än gärna berätta vad ni skulle vilja läsa mer om framöver.


Hoppas ni får en fin höst så ses vi här 2022!


----------------------------------------------

Vill du läsa fortsättningen på "Ett år av akademiskt skrivande"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över en pdf där jag samlat bloggtexter och essäer jag skrivit under 2021 och 2022  (totalt 94 sidor). Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över pdf:en asap!

 

 

tisdag 22 juni 2021

Dansa, pausa

 


Inom kort är det dags för mig att gå på semester och sen föräldraledighet. I stället för att skriva, läsa och zooma kommer jag till hösten att ägna mig åt en ettåring, ett hushåll och att förbereda familjen för en lägenhetsflytt. Vis av erfarenheten vet jag att det knappast är någon ”ledighet” som väntar, men väl ett skifte av fokus och tempo. Det känns speciellt att få göra detta en tredje – och troligtvis sista – gång. Min ambition är att ta vara på tiden och låta den gå långsamt.

Höstterminen kommer alltså innebära ett rejält avbrott för mig. De senaste åren har annars min karriär börjat ta fart och jag själv har blivit alltmer synlig. Det sistnämnda har varit ett medvetet val. Det var ingen som tvingade mig att börja blogga om min forskartillvaro och ingen som tvingade mig att fortsätta. Men alltsedan jag började med detta har jag funnit det vara en djupt meningsfull sysselsättning. Den ökade synligheten som det inneburit har gett mig många nya möjligheter och ett större självförtroende att skriva i andra sammanhang.

Mitt bloggande har gett mig insikter om vem jag är, vad jag kan åstadkomma och vem jag vill vara professionellt. Med tiden har jag även insett att bloggen gett mig en egen liten nisch i det svenska historikersamhället och också gjort att jag blivit en röst i den större forskarvärlden. I dag är det en plattform från vilken jag kan ge tillbaka och hjälpa andra på ett unikt sätt.

Skulle jag sluta upp med att forska och undervisa skulle det inte få några större konsekvenser för akademin. De vetenskapliga tidskrifterna, bokförlagen, Curie och Under strecket skulle ha fullt upp med att publicera andra forskares alster. Studenterna hade mött en annan universitetslärare och Finish on Time hade kunnat hitta en ny medarbetare (det där sista blev profetiskt, jag och företaget gick för några veckor sedan skilda vägar). 

Men om jag slutade blogga så är det inte säkert att någon skulle ta min plats. I denna roll är jag inte självklart utbytbar. Jag har kunskaper, nätverk och en läsekrets som ingen annan har. Därmed är jag, för att tala med Seth Godin, en linchpin. Om än på ideell basis.

Med detta vill jag inte nedvärdera min egen forskar- och lärargärning. Än mindre andras. Det görs många ovärderliga insatser på dessa plan. Men samtidigt finns det, också i universitetsvärlden, en arbetsmarknadsdynamik som styrs av utbud och efterfrågan. Många är kallade att bli doktorander, lektorer och professorer i historia. Många har de facto förmågan att verka framgångsrikt i dessa roller om de bara fick en ordentlig chans.

Men universitetsvärldens behov – eller kanske rättare sagt resurser – är begränsade. I teorin kan detta förstås komma att förändras, men jag har svårt att se hur det ska ske i närtid. Risken är snarare att Sverige kommer slå in på samma väg som Australien, Danmark, Storbritannien och USA. Länder där generationer av skickliga akademiker fastnat i en limboartad adjunkttillvaro och där framstående professorer sagts upp. Det är ingen vacker syn när det sker. Djupa sår och spruckna drömmar tar tid att läka.

Genom den här bloggen har jag återkommande försökt lyfta fram strategier, tankesätt och tekniker som enskilda forskare kan använda för att hantera omvärldens nycker. Detta kan förstås inte ersätta ett arbete för kulturell och strukturell förändring. Men vill man få utväxling här i livet gäller det att lära sig det möjligas konst. Vissa positioner ger vissa handlingsmöjligheter, andra positioner andra. Det faktum att jag både är någorlunda etablerad och samtidigt prekärt anställd gör att jag med viss trovärdighet kan tala om hur det är och känns att vara forskare. Vi får se om det blir en fortsättning våren 2022. Känner jag mig själv rätt finns det en överhängande risk. Det finns ju så mycket att skriva om!



----------------------------------------------
Vill du läsa fortsättningen på "Ett år av akademiskt skrivande"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över en pdf där jag samlat bloggtexter och essäer jag skrivit under 2021 och 2022  (totalt 94 sidor). Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över pdf:en på studs!