Likväl kan steget från att forska till att skriva kännas övermäktigt. Ofta beror det på att vi ställer höga krav på hur vårt eget skrivande ska se ut. Många forskare vill att texten ska vara närmast färdig och publicerbar direkt. Men skrivande kan också tillåtas att vara planlöst och ofärdigt. Inom den akademiska skrivrådslitteraturen talas det mycket om så kallad ”freewriting”. Denna teknik har utvecklats och populariserats av Peter Elbow och går ut på att avsätta en kort tid, 3–5 minuter, för att skriva helt fritt. Under denna tid får man inte läsa det man skriver, stryka något eller rätta stavfel. Syftet är att få ”the inner editor” att hålla tyst och skapa en sorts ”stream of consciousness”-text. I takt med att man övar sig kan skrivpassen utökas till 10–15 minuter.
Efter det att timern ringer är det fritt fram att läsa vad man skrivit. Syftet på detta stadium är att hitta guldkornen. Vad är lovande och värt att bygga vidare på? Finns det några meningar som går att använda eller idéer som kan utvecklas? En 5-minuters session är förstås inte alltid magisk. Men ibland visar det sig att man är betydligt mer redo än man trodde på förhand. Vissa forskare förälskar sig i tekniken och ser till att börja varje arbetsdag med ett kort freewritingpass. Innan man kollar mail och att göra-listor skriver man en kort stund obehindrat och prestigelöst rakt ur huvudet. Inte i första hand för att producera text utan för att kickstarta skriv- och tankearbetet.
Själv har jag med åren medvetet försökt att börja skriva allt tidigare i forskningsprocessen. Det är inte så att jag inte känner motstånd mot detta. Det gör jag verkligen. Men jag vet av erfarenhet hur kraftfullt det kan vara att skriva innan jag är redo. Inte minst hjälper det mig att få riktning för min inläsning av litteratur och källmaterial. Genom att skriva kan jag både upptäcka vad jag behöver läsa mer om och vad jag vet fullt tillräckligt om. Ibland låser det förstås sig. Då får man backa tillbaka och fortsätta med förarbetet. Någon vecka senare är det dags för ett nytt försök.
Den stora fördelen med att arbeta så här är att man kan hindra sig själv från att övergöra saker. Om du vet säkert att en bok inte kommer vara mer än en fotnot i den text du just nu skriver på. Ja, då är det inte rimligt att läsa den från start till mål. Åtminstone inte nu. Lars J. Lundgrens Försurningen på dagordningen: En bild av ett händelseförlopp 1966–1968 (1991) var inte central när jag skrev om den svenska framtidsdebatten 1971–1972 hösten 2014. Men två år senare när jag grep mig an miljödebattens intensifiering hösten 1967 var det ovärderlig läsning. Då strök jag under på varenda sida.
Det arbetssätt jag förespråkar här innebär alltså att skrivande och läsande är harmonierat, ja närmast synkroniserat. Självklart kan man arbeta på andra sätt. Själv läser jag också gärna saker som ligger långt bort från det jag för tillfället skriver på. Men denna breddläsning fyller andra funktioner än den mer instrumentella ”specialläsningen”. Den syftar till intellektuell utveckling, orientering och inspiration snarare än författande av egna texter. Som forskare klarar jag mig inte utan någon av de båda läsarterna.
