tisdag 19 mars 2024

Därför borde du (och jag) ha en nedstängningsritual



De allra flesta vardagar lämnar jag kontoret vid 16. Jag sätter mig på cykeln och trampar i väg för att hämta ett barn eller två. Snart är det dags att laga mat, spela memory, lägga i en tvätt och skjutsa till en träning.

Egentligen borde det vara enkelt att släppa jobbet. Men så är det ju inte. Alltför ofta så är huvudet kvar i något oavslutat.

Ett obesvarat mejl, en ofärdig presentation, en text som söker sin form. Eller så kanske jag väntar på ett besked eller svar från någon. Då är det lätt att ”bara kolla mejlen snabbt”. Och gör jag det är det svårt att behålla fokus. För allt som oftast ligger det någonting annat där, en sak till som ”bara ska stökas undan”.

Så vad kan man göra för att inte hamna där? Hur gör man för att upprätta – och upprätthålla – robusta gränser mellan arbetstiden och resten av livet?

Vänder vi oss till Cal Newport, aktuell med boken ”Slow Productivity”, så finns det en teknik som är bättre än alla andra: att ha en nedstängningsritual. Det vill säga en serie steg som man utför i slutet på varje arbetsdag för att avsluta saker, reflektera över dagen som varit och planera dagen som kommer.

I tid talar vi om ungefär 15–30 minuter. Och dessa ska helst se likadana ut varje dag. Syftet är att – i sann David Allen/Getting Things Done-anda – få ut allt oavslutat ur huvudet och ned på ett papper (en så kallad ”hjärndumpning”). Därefter stänger man ned.

I den bästa av världar går man sedan och tränar och ställer om. En ny del av dagen kan börja.

Nedstängningsritualen innebär – nota bene – att man sen inte tillåter det att flöda in några nya saker. Arbetsdagen är avslutad. Så det spelar ingen roll om det fortsätter att trilla in grejer på mejlen. Det vet inte du om. Du är ledig. Vad som växer över kvällen och natten kan du ta dig an i imorgon.

Kanske först klockan 10 eller 11 efter att du gjort ett par djuparbetspass på det där skrivprojektet som du gett högsta prioritet? Kanske kan du rentav hålla dig till efter lunch?

Själv lyckades jag med just detta ett par dagar på raken för några veckor sedan. Hastigt och lustigt var den där artikelgenomskrivningen, som jag hade våndats en hel del över, gjord.

Och vad hade hänt i mejlkorgen under tiden? Inte speciellt mycket. För det är ju så att om man inte svarar och skickar mejl – ja då kommer det inte lika många mejl tillbaka. Kommunikationsflodens storlek och styrka är, åtminstone delvis, ett resultat av ens egna handlingar.

Med andra ord så vet jag en sak som jag vill förändra under 2024. Jag vill få en nedstängningsritual på plats. Och jag tror det vore bra om övergången från arbete till familjeliv bestod av lite ställtid. Så kanske är det dags att sluta cykla och börja gå hem.

Hur gör du förresten själv? Har du – eller har du i perioder haft – en nedstängningsritual? Vad har varit nyckeln till att få det att fungera över tid?


*




I senaste avsnittet av Strukturpodden intervjuas jag om "Ta din tid". Lyssna gärna! 


----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

tisdag 12 mars 2024

Vad tolererar du?





För ett par veckor sedan var jag inbjuden till min vän Martin Hassler Hallstedts bokklubb. De hade på hans initiativ läst ”Ta din tid” och jag fick därigenom chansen att direkt möta läsare som lever och verkar i helt andra världar än min egen. Kring bordet satt två läkare, en entreprenör/investerare, en psykolog och så jag.

Kvällens samtal var alltför vindlande för att återges här, men det var mycket som kom upp som jag har tänkt vidare på. Däribland vad man i olika yrkesliv tolererar.

Läsarna slogs av den långsamhet och frihet som präglar historikertillvaron. Men också hur en historiker själv, år ut och år in, behöver bestämma vad denne ska ägna sig åt. Detta utan att frukterna av valen blir synliga förrän många år senare.

Det gäller att tolerera osäkerhet, frihet och ansvar.

Kontrasten till en kliniskt verksam läkare – även en högt uppsatt sådan – är stor. Denna behöver kunna tolerera helt andra saker, som att bli styrd, vara reaktiv och kastas mellan olika kontexter. Yrkesvalet har också en annan typ av uppsidor: som att omedelbart kunna hjälpa andra och göra skillnad, ha en hög och säker lön, samt att få omgivningens respekt för det man bidrar med.

En annan sak vi diskuterade var värdet av att ”nischa ner sig”, det vill säga att medvetet välja at bli riktigt bra på någonting avgränsat och tjäna en specifik målgrupp – snarare än att söka vara en generalist som kan hjälpa många med mycket (men inte vara bäst på något). Det exempel jag lyfter fram i boken är Eleanor Beaton, grundare och vd för det kanadensiska företaget Safi Media, som hjälper kvinnodrivna företag att öka sin årliga vinst från hundratusentals dollar till miljontals.

Beaton väljer med gott samvete bort män, kvinnliga chefer i offentlig verksamhet och storföretagsledare som potentiella kunder. De kan anlita någon annan. Hennes ambition är att dominera ett väl utvalt segment av marknaden och växa tillsammans med sina ideala klienter. ”I’m no genius, but I’m smart in spots, and I stay around those spots”, för att tala med IBM:s legendariska vd Tom Watson.

”Jag köper principen”, sa en av läkarna runt bordet, ”men det kräver att man tolererar en högre grad av ensidighet”.

Och det är förstås sant. Även om jag själv inte tidigare tänkt på det. För här tror jag också forskare sticker ut. Jag känner mängder av människor som kan ägna fyra, fem och tio år av sina liv åt något som, trots allt, är ganska smalt. Hur mycket kan man egentligen säga om aktiesparandets popularisering eller miljöfrågornas genombrott? Hur länge kan man driva en forskarblogg utan att få slut i tanken?

Personligen ser jag – ironiskt nog – mig själv som varandes åt det rörliga och nyfikna hållet. Jag kan stanna inom ett fält under en hel del år utan att tröttna. Men det finns många andra som jag inte kan mäta mig med. Som förmår borra längre och djupare. Det är i jämförelse med dem som jag är rörlig.

För under kvällen med bokklubben började jag se på mig själv med lite andra ögon. Allt är ju relativt. Gissningsvis skulle de allra flesta tröttna rätt snabbt på att gå i mina skor. Den överväldigande majoriteten hade varken tolererat ensidigheten, osäkerheten eller det konstanta kravet på självledarskap.

De här tankarna snurrade sedan vidare hos mig under min kusin Jonatan Nästesjös disputation den 1/3. Samtalet mellan honom och opponenten kretsade kring hans forskning om hur unga forskare navigerar i en osäker tillvaro, vilka de litar på och hur de väljer att spela spelet (och ställa sig utanför det!). Jag har alltid gillat verbet ”navigera”, men frågan är hur mycket som handlar om att ”tolerera” samt hur detta förhåller sig till allt det som finns på pluskontot?

För alla arbeten har ju upp- och nedsidor. Frihet har en kostnad. Trygghet en annan. Och man behöver inte älska precis allt med sitt yrkesval. En del saker får man lära sig att tolerera.



----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

tisdag 5 mars 2024

Kontinenter & expeditioner

 



Många planerade forskningsprojekt och samarbeten blir det aldrig någonting med. Ibland ger man upp på ett tidigt stadium. Du själv eller dina kollegor inser efter ett tag att varken tiden eller energin räcker till för att knåda ihop pilotprojekt och ansökningar. Andra gånger gör man allt vad som krävs, men finansieringen uteblir år efter år. Till slut ger man upp.

Det kan vara både bittert och skönt.

Själv har jag en del döda och begravda projekt och samarbeten från året efter disputation. Jag sprang då på många bollar i många olika konstellationer. I fikarummet sa jag skämtsamt att jag inte visste vad jag skulle forska om som postdoc. ”Vi får se vad som träffar. Det kan bli lite vad som helst.”

Något år senare stod det klart att ingenting hade träffat. Av mina många idéer blev det nada zip. Det var tur, för mina idéer var inget vidare. Och anledningen var bland annat det faktum att jag spred min energi i en massa orelaterade riktningar. Det funkade inte att arbeta så. I alla fall inte för mig.

Vad jag med tiden landat i är att försöka vara långsiktig, proaktiv och söka synergieffekter mellan vad jag gör. Jag ser på min forskning som utforskandet av olika kontinenter. Till dessa skickar jag olika expeditioner, som kan ha olika finansiärer och tidsramar.

Till kontinenten ”miljöfrågornas genombrott” skickade jag en expedition med specialfokus på Skåne, en annan med presshistorisk inriktning och ett flertal som seglade under kunskapshistorisk flagg. Dessa olika projekt var relaterade till varandra och kunde med tiden utgöra stommen i ”Den gröna vändningen”. Men varje enskilt projekt var avgränsat och tidsbestämt.

Detta fokuserade arbetssätt gav en helt annan utdelning än mitt splittrade. Och det skänkte ett lugn till forskningsprocessens olika faser.

För det var aldrig hela världen om en ansökan inte gick igenom. Arbetet med den var en del av en större process där inläsning, insamling av material, problemformulering och nätverksbyggande hängde ihop. I perioder kunde jag också koppla min undervisning dit. Liksom min utåtriktade verksamhet. Det gjorde – tror jag! – att summan blev större än delarna.

Men när blir man då färdig med en kontinent? Hur lång tid tar det? Ptja, det är svåra frågor. Men säg mellan 5 och 10 år? För det tar lång tid att lära känna ett fält så väl att man kan ställa och besvara riktigt bra forskningsfrågor. Samtidigt avtar någon gång marginalnyttan och i regel också det personliga engagemanget. Och då är det kanske dags att röra sig vidare? Eller i alla falla hitta en annan del av kontinenten att belysa.

Dock finns det förstås många olika forskartyper. Vissa är outtröttliga, andra mer rastlösa. Vissa behöver växelbruka sina intressen, andra kan röra sig i samma cirklar år ut och år in. Vissa återvänder efter ett tag till en gammal kontinent med nya ögon och frågor, andra bränner skeppen och kastar bort kartan.

Hur gör och tänker du?


*


Den 12/3 klockan 13 har ni – var ni än bor – chans att lyssna på mig tala på temat "Popular capitalism and the digital age, c. 1980–2020" på det Digitalhistoriska seminariet som anordnas av Sune Bechmann Pedersen på Stockholms universitet. Mer information och anmälningslänk finns här (länk).  

Den 12/3 klockan 19.30–21.30 har ni som bor i Lund med omnejd möjlighet att höra mig föreläsa på Filosoficirkeln på temat "Arbete - nu och i framtiden". Det blir både kunskapssamhällets historia och "Ta din tid"! Platsen är LUX aula och inträdet är fritt. 







----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

torsdag 29 februari 2024

Fem läs- och lyssningstips (februari 2024)




#1 

Forskare befinner sig ständigt i bedömningssituationer. Och för unga forskare är situationen existentiell. Men hur hanterar de egentligen detta osäkra tillstånd? 

Om detta har min kusin Jonatan Nästesjö forskat genom att intervjua unga statsvetare och historiker. Imorgon lägger han fram sin avhandling: "Uncertainty, Worth, Identity: How Early Career Academics Navigate Evaluative Landscapes". Läs den!




#2

Loleen Berdahl har en av nätets bästa bloggar om akademiskt arbete: "Academia Made Easier". Jag har följt den sedan start och rekommenderar alla er som gillar den här bloggen att göra detsamma. Hennes senaste inlägg: "How to allow less than enough to be enough" är särskilt bra.




#3

Få världar är mer framtidsorienterade än techvärlden. Men just därför gör den som är intresserad av den klokt i att då och då återvända till det förflutna för att få perspektiv på samtidens förändringar (och förändringsprat). Michael Lewis bok "The New New Thing: A Silicon Valley Story" kom 1999 men är den bästa bok jag läst i år. 



#4

När det kommer till att hantera skrivprocessens olika faser och motstridiga känslor har forskare mycket att lära av professionella författare. Lisa Bjerre och Malin Haawinds podd "Skrivkamp!" är inspirerande, insiktsfull och rolig. Mitt personliga favoritavsnitt är #47 Tvivel







#5

Våren mest efterlängtade bok i min värld är Cal Newports "Slow Productivity" som utkommer i mars. Är du det minsta nyfiken på den så rekommenderar jag starkt senaste avsnittet av Tim Ferriss podcast. Långt, matigt och underhållande! Länk här: 


----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

tisdag 27 februari 2024

Konsten att sekvensera

 


Varje gång när jag kommer tillbaka från en längre ledighet så slår samma insikt emot mig. Det jag ägnar mina arbetsdagar åt är svårt. Det är utmattande att sitta framför en dator, läsa och skriva, undervisa och föreläsa, mejla och ha möten. Framåt eftermiddagen – om inte tidigare – är krafterna slut.

Några veckor efter en ledighet känner jag annorlunda. Då har jag fått upp min kondition för kunskapsarbete. Dagarna på kontoret ger mer energi än de tar. Jag har ork och lust att göra saker när barnen somnat.

Men är det verkligen bara kondition det handlar om? Eller finns det andra hemligheter till att utföra kunskapsarbete?

För de av er som följt bloggen länge och läst ”Ta din tid” så vet ni att djuparbete är en sådan nyckel. Det vill säga korta, fokuserade arbetspass där man ägnar sig åt en enda sak och stänger ute alla distraktioner. Så här mitt i terminen är mina pass 40 minuter och 8 sekunder långa. Men i januari och augusti klarar jag absolut inte så länge. Då är jag glad om min koncentration håller i 25 minuter.

Men nästan lika viktigt som djuparbete är att kunna sekvensera och periodisera arbete. Det vill säga att göra saker på rätt tid och i rätt ordning. Grundprincipen här är att så kallad ”context switching” ska minimeras. Det vill säga man ska vara försiktig med att hoppa mellan alltför många olikartade arbetsuppgifter. Detta gäller såväl under arbetspass och arbetsdagar som arbetsveckor.

En radikal teknik, som jag skrev om för något år sedan, är att göra en enda sak per dag. Vissa dagar forskar man, andra undervisar man och ytterligare andra sitter man i möten eller läser. De dagar man gör X har man inte dåligt samvete för att man inte gör Y och Z. De aktiviteterna har sina dagar längre fram.

Ett annat sätt att strukturera tiden är att försöka sammanfoga tematiskt besläktade aktiviteter. Själv spelade jag för några veckor sedan in en podd om aktiesparandets historia samma vecka som jag skrev på en vetenskaplig artikel om Aktiefrämjandet och utarbetade ett synopsis med Orsi Husz för vårt bokprojekt ”Allemanskapitalismen: Vardagliggörande och politik, c. 1950–2000”. Den veckan läste jag också ett par artiklar i ämnet som jag hade på min att-läsa-lista. En sådan vecka hade det varit enkelt att hålla en offentlig föreläsning i ämnet eller planera ett undervisningspass.

Det hade dock varit betydligt svårare att spela in en podd om miljöfrågornas genombrott eller göra en intervju om ”Ta din tid”. För detta hade inneburit en större ”context switch” eller ”sammanhangsförskjutning”. Det hade säkert gått. Men det hade varit betydligt mer utmattande. Kan man samla lika med lika så är mycket kognitiv energi vunnen!

För att lyckas med den här typen av sekvensering krävs framförhållning och frihet att lägga upp sitt arbete. Periodvis är det omöjligt. Och har man vissa uppdrag eller anställningsformer så går det inte. Men för den som har möjlighet så är detta en teknik som – tillsammans med djuparbete – kan få mycket stora positiva konsekvenser. Både för vad du får gjort på jobbet och hur du mår utanför det. Win-win.



Bor du i Göteborg eller Lund? Då finns det möjlighet att lyssna till mig prata om "Ta din tid" den här veckan. Båda evenemangen är gratis, bara att titta förbi!

27/2 Föreläsning på Folkuniversitetet i Göteborg, 18–19.30  

28/2 Samtalar jag med Martin Degrell i Läsesalen på LUX, 12.15–12.45

Och vill ni hellre läsa en intervju så finns det en ny i Fastighetstidningen. Fritt tillgänglig här!



----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

tisdag 13 februari 2024

Återkoppling & skrivprocess



I förra veckan blev jag färdig med en vetenskaplig artikel. Eller färdig och färdig. Jag fick ihop ett komplett manus med ofullständiga fotnoter. En text jag kunde läsa igenom själv utan att skämmas. En text jag kunde skicka ut på remiss till ett par kollegor som förvarnats om att texten var på gång.

Inom några dagar fick jag återkoppling. Ärlig, rak och konstruktiv sådan.

När jag tog helg visste jag att jag inte hade någon färdig vetenskaplig artikel i min dator. Jag hade ett utkast som måste arbetas om. 

Men innan jag kan börja göra det behöver jag läsa in mig på några nya texter. Ta mig tid att tänka. Ventilera mina tankar med andra. Och göra upp en ny plan för hur arbetet ska se ut fram till inskick.

Som synes befinner jag mig någonstans mitt i skriv- och forskningsprocessen. På ett sätt är jag klar. Jag har karvat ut ett stenblock och fått fram en figur. Den är inte speciellt vacker än. Men jag tror den har potential.

Och jag vet efter mina år i akademin att det är så här processen ser ut. Forskning är en kollektiv verksamhet. Slutprodukten blir till i kritisk dialog med andra. Det gäller att lägga undan egot och underordna sig processen.

Men detta är förstås lättare sagt än gjort. För det finns alltid delar i en som bara vill vara klar. Som nöjer sig med att texten blir publicerad. Som önskar sig uppmuntran och applåder i stället för utmanande läsningar.

Likväl. Ärlig, rak och konstruktiv kritik är en generös gåva. Det är genom den som man kan skapa något som slår an hos andra, som förflyttar ett forskningsläge, som tål att läsas om decennier. Och det är ju detta som räknas. Hellre ett fåtal texter av hög kvalitet än en uppsjö av mediokra.

Eller? Vad som möjligen komplicerar det hela är var man lägger ribban för olika texter. Själv ser jag många av mina vetenskapliga alster som arbetstexter. De är rapporter från ett pågående arbete, något som behövs för att föra processen framåt och avrapportera till finansiärer. Sådana texter har instrumentella drag. Det finns inga ambitioner alls där om att skriva för evigheten.

Och helt ärligt, sådana texter måste man kunna få ur sig för att livet och karriären ska gå ihop. ”Bra nog” är ett nödvändigt verktyg att ha tillgång till som forskare.

Samtidigt. Vad jag verkligen uppskattar i akademin är sammanhang när kunskapssökandet är på riktigt. När alla inblandade tar det som görs på djupaste allvar. Köksbordsmagic i all ära. Jag gillar att spela Pro Tours. Eller i alla fall spela med andra som både är skickliga och gör sitt yttersta. En allvarsam och uppslukande lek.

Om det är viktigt att vinna? Nja, jag skulle faktiskt inte säga det. Det viktiga för mig är att få vara med, spela väl och kunna bidra med något betydelsefullt. Men andra får gärna vara bättre. Jag är glad att få arbeta nära människor som spelar i en högre liga än jag gör. Det är kul, lärorikt, svårt och utvecklande. Jag hoppas det kommer fortsätta vara så!

Och efter sportlovet ska jag ge mig på den där texten igen. Det är dags att göra den färdig. För inskick...


*

Vidare bloggläsning:

"Att lämna ifrån sig text"

"Om värdet av att skriva om"

"Skrivande och akademiskt självförtroende"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

tisdag 6 februari 2024

Ubåtar, stress och svårigheten att tänka klart

 


En lurig sak med att verka i akademin är att den innehåller många ubåtar. Det vill säga projekt, åtaganden och förflugna löften som man vet kommer dyka upp någon gång, men som är omöjliga att tidsbestämma och lätta att glömma bort. Det kan röra sig om redaktionella kommentarer, handledning, korrektur, granskningsuppdrag – you name it.

Du som läst ”Ta din tid” och bloggen ett tag kan möjligen förledas att tro att sådant där sällan överraskar mig. Jag har väl buffertar, system och planer? Well, det har jag. Men jag är också rätt bra på att sortera bort allt det som inte kräver min uppmärksamhet just nu. 

I alla fall när jag är i form. Då är det ”out of sight out of mind” som gäller.

Men ibland händer något som rubbar balansen. Det kan vara att jag gjort bort mig i något sammanhang. Kanske sagt något klumpigt eller ogenomtänkt.  

Kommer det en ubåt eller två då så kan tillvaron snabbt kännas övermäktig.

Då vaknar jag mitt i natten. Känner stressen och oron krypa. Målar upp skräckscenarier och våndas. Jag vet ofta medan vargtimmen pågår att reaktionerna är något överdrivna och att det finns konstruktiva saker att göra när dagen väl kommer. 

Men där och då är obehaget likväl där. 

I investeringsvärlden talar man ibland om ”the sleeping point”. Det vill säga den punkt då finansmarknadernas fluktuationer rörande börskurser och räntor gör att du inte kan sova. Tumregeln då är att man ska sänka risken. För det är svårt – för att inte säga omöjligt – att fatta bra beslut när man är rädd och stressad.

Detta är en av livets många orättvisor. För människor – inom som utom forskarvärlden – befinner sig i extremt olika livssituationer. Vissa kan ta det lugnt, bida sin tid, ta kalkylerade risker när oddsen är goda, avstå när de inte är det. 

Andra måste agera här och nu. Oavsett hur de mår. 

Enligt Shane Parrish, som i höstas kom ut med boken ”Clear Thinking”, rymmer detta enkla förhållande hemligheten till att fatta bra beslut. Dåliga beslut beror i regel på att man är i en dålig position. Man är stressad, ledsen, arg och rädd. I ett sådant läge hjälper det inte att få mer kunskap eller några goda råd om hur man ska göra när himlen är blå. Man behöver först och främst förbättra sin position. Få hjälp av andra. Bli lugn och samlad och tänka klart.

Vad kan man då göra för att ta sig till en sådan position? Ligger det inom individens makt? Ptja, delvis gör det ju det. Parrish menar att man varje dag bör försöka göra någonting som kommer göra ens framtida liv enklare. Det behöver inte vara något stort, men det behöver vara något. Ge det år och decennier så kommer ett sådant disciplinerat agerande ge resultat. Du kommer kunna tänka klarare och fatta bättre beslut.

Låter det trist? Livlöst? Kanske det.

Parrishs poäng är dock att det på sikt ger möjlighet till mer roliga saker, mer mening och mer liv. Ni får läsa honom och se vad ni tycker! För kan man följa honom blir ubåtarna lite lättare att hantera. 

Kanske lyckas man till och med hindra sig själv från att släppa ner dem i vattnet från första början…


----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!