Meriteringsmakulatur och snöglobstexter

Någon gång under min tid som doktorand lärde jag mig ordet ”meriteringsmakulatur”. Det är en elak benämning på en akademisk text, företrädesvis en bok, som inte anses fylla någon annan funktion än att hjälpa dess författare att få en tjänst eller titel. Böcker av denna sort kan förvisso ha vetenskapliga förtjänster, men några frivilliga läsare har de inte. Redan ämnesvalet, eller omfånget, avskräcker alla utom de allra mest samvetsgranna sakkunniga. 700 sidor svårgenomtränglig prosa om vad sa du?

Själv hade jag som doktorand ambitioner om att göra något annat. Det var jag inte ensam om. Vid denna tid var det nämligen fortfarande vanligt att doktorsavhandlingar i historia i Lund gavs ut på förlag. Det gjorde att avhandlingsskrivandet för många av oss riktade sig både till forskarsamhället och till en bredare intellektuell offentlighet. Kanske var detta inte helt lyckat. Men vad ska unga forskare ha om inte ambitioner?

En annan sak som vi funderade mycket kring var disputationen och den eventuella kritik som då kunde komma upp. Hur skulle man göra för att föregripa den? Vad fanns det för sätt att skydda sig? Med åren blev frågorna allt mer brännande. Under slutseminarier och disputationer levde jag mig in i respondentens roll. Snart skulle det vara jag som satt där. Vad skulle hända då?

Den här typen av funderingar kan förstås komma över mig fortfarande. Kanske särskilt nu när jag har ett bokmanus ute på remiss. Vilken kritik kommer riktas mot det? Vilka förändringar, tillägg och strykningar kommer krävas? Och kommer den färdiga boken att få några läsare eller inte?

Ändå är jag förstås betydligt tryggare i min akademiska roll nu än jag var som doktorand. Jag har fått bekräftelse och uppskattning, även om jag såklart också har fått min beskärda del av kritik och avvisanden. Det sistnämnda är en ofrånkomlig del av ett aktivt forskarliv. Det varken kan – eller bör – undvikas. Men känslomässigt måste det förstås hanteras. Viss vägledning finns här att hämta i litteraturen om akademiskt skrivande.

I William Germanos inspirerande From Dissertation to Book (2nd edition, 2013) ägnas det sista kapitlet åt att diskutera syftet med akademiska texter. Germano menar att många av dem i första hand är skrivna för att imponera på andra och samtidigt skydda författarens ego. Han liknar texterna vid snöglober. De kan vara vackra att titta på, men är samtidigt skyddade av ett hårt glas. Problemet med texterna är att de – likt snöglober – inte fyller någon praktisk funktion. Därmed får de karaktären av glaspärlespel.

Germano anser att akademiska texter istället borde vara mer som maskiner. De ska vara användbara för någonting. Huruvida de beundras eller inte spelar mindre roll. Poängen med dem är att de ska få något att hända eller någon annan att göra något. Skyddsglaset ska bort. Det gör förstås forskarjaget mer sårbart. Men uppsidan blir också desto större. Ingen meriteringsmakulatur här inte.

Germanos egen text är, som sig bör, a case in point. Hans bok har ett tydligt praktiskt syfte. Den går ut på att hjälpa avhandlingsförfattare att omvandla sin forskning till en bok som en förlagsredaktör vill ge ut. Med sin bakgrund som både forskare och förläggare har han värdefulla erfarenheter och råd att dela med sig av. Dessutom skriver han fantastiskt. Lätt, elegant, lekfullt och to the point.

Själv kom jag under läsningen av hans slutkapitel ofrånkomligen att fundera över de texter som jag själv har skrivit under mina år i akademin. Har de varit snöglober eller maskiner? Meriteringsmakulatur? Funderingarna är inte helt enkla att räta ut. Varken intellektuellt eller känslomässigt. Men om jag ska våga mig på att tänka högt så tror jag att det i alla fall har skett en utveckling över tid.

Historiskt sett har jag definitivt skrivit texter som haft skyddsglas. Jag är ingen polemiker och har aldrig gått igång på att medvetet stöta mig med folk. Men med åren har min hud hårdnat något och distansen till mina texter blivit större. Därför kan jag numera skriva en text, till exempel blogginlägg som Glastaket och Mobilitet, som jag på förhand vet kommer att väcka blandade reaktioner. Och jag är fine med det. För jag tror, precis som Germano, att våra vetenskapliga samtal blir bättre och viktigare om vi vågar plocka bort skyddsglasen.

Att inte skriva

Skrivande är inte det enda som forskare ägnar sig åt. Men för mig har det under de senaste åren utvecklats till att bli en i princip daglig aktivitet. Även veckor då undervisning, arkivarbete och andra åtaganden stått i fokus så har jag sett till att peta in ett par kortare skrivpass. Det har hela tiden funnits skrivprojekt som jag sökt driva framåt. När något blivit klart så har jag gått vidare till nästa. Detta att konstant vara i ”skrivmode” har för mig avdramatiserat skrivprocessen. Startsträckorna har undan för undan kortats ned för att till slut nästan helt försvinna.

De senaste veckorna har denna ordning kastats om. Bokmanuset har skickats iväg till läsare och bloggen har legat i viloläge. Dessutom har en del andra bollar – Forms of Knowledge, LUCK-lanseringen etc. – kommit ner på marken. Själv har jag därigenom fått tid att börja grundforska igen. Förmiddagar framför datorn har ersatts av förmiddagar i UB:s specialläsesal. Där har jag suttit och fotograferat av årgång efter årgång av Veckans affärer och Aktiespararen.

Detta grundarbete har varit lärorikt och spännande. Men i jämförelse med skrivande så måste jag erkänna att det inte är lika tillfredsställande. Fotograferandet kräver inte min fulla närvaro och det är inte heller speciellt kreativt. Efter ett par timmar tenderar tvivlen att smyga sig på. Kommer jag någonsin läsa allt det här? Borde jag fotografera mer selektivt? Vad är det egentligen jag letar efter?

På rationella grunder har jag inte speciellt svårt att slå bort farhågorna. Jag har goda erfarenheter av att göra ett gediget grundarbete. Det som gjorde det möjligt för mig att skriva ihop ett bokmanus 2019–2020 är att jag fotograferade bra 2016. Så sent som i januari var jag nere i källmaterial som legat i dvala i mer än fyra års tid. Med tanke på att mitt nya projekt om aktiesparandets popularisering i Sverige löper fram till 2025 så är det knappast bortkastad tid att våren 2020 sitta i specialläsesalen.

Likväl. Det här är en blogg som handlar både om hur det är och hur det känns att vara forskare. Därför vill jag med detta inlägg understryka att forskning, åtminstone för mig, ofta handlar om att förmå mig själv att göra det jag vet är rätt på lite längre sikt. Även om det inte känns toppen i stunden. Detta gäller såväl skrivarbete som arkivarbete. På lite distans skulle jag karakterisera båda aktiviteterna som i hög grad lustfyllda och utvecklande. Men när jag befinner mig mitt i processen så är känsloregistret bredare. Det innehåller både toppar och dalar, entusiasm och leda.

En personlig lärdom av detta är att jag – även i grundforskningsperioder – bör se till att peta in skrivpass i veckoschemat. De behövs för att jag ska trivas med mitt arbete, ordna mina tankar och känna att jag rör mig framåt. Kanske är detta extra viktigt när jag som nu befinner mig i början av ett mångårigt forskningsprojekt på ett nytt fält. Det kommer ta lite tid innan jag på allvar kan börja skriva artiklar och bokkapitel. Men det behöver ju inte betyda att jag ska sluta skriva regelbundet. Varför inte låta bloggen handla om hur det är att starta upp ett nytt stort forskningsprojekt? Det borde väl vara minst lika intressant att dokumentera och följa som förra årets slutskrivningsarbete?

Ja, sådär på ett ungefär går mina tankar. Bloggen är nog trots allt en skrivventil som jag behöver. Dessutom har jag de senaste månaderna läst några riktigt bra böcker om skrivande (akademiskt och skönlitterärt). Vi får se om inläggsfrekvensen kan börja ticka uppåt. Stay safe!

Lärdomar från att vara med och bygga upp en forskningsmiljö

Imorgon invigs Centrum för kunskapshistoria (LUCK) vid Historiska institutionen i Lund. Det kommer bli bokrelease och snittar, skålar och panelsamtal. Från och med då kan Johan Östling kalla sig för föreståndare. Själv blir jag, tillsammans med Anna Nilsson Hammar, biträdande föreståndare. Med titlarna följer inga direkta förändringar. Vi kommer fortsätta att göra det vi gjort de senaste sex åren. Det vill säga försöka bygga en vital och dynamisk forskningsmiljö. 

Arbetet med att introducera och etablera kunskapshistoria i Sverige och Norden är – utöver att bli förälder – det mest lärorika jag varit med om under 2010-talet. För sex år sedan hade jag inga kunskaper om, och inga erfarenheter av, den här typen av akademiskt arbete. Men Johan hade ambitioner och de smittade av sig. Nu har jag ganska mycket erfarenhet och på kvällstid läser jag, för mitt eget höga nöjes skull, gärna böcker om företagsbyggande och ledarskap.

En av mina favoritböcker i genren är Jim Collins Good to Great (2001). Den är resultatet av ett stort forskningsprojekt kring hur mediokra företag blir outstanding. Urvalskriteriet var att företagens börskurser under minst femton år skulle varit medelmåttiga för att därefter i minst femton år varit extraordinära. Forskarna närstuderade därefter de historiska brytpunkterna för att komma fram till vad som gjorde de dramatiska scenförändringarna möjliga. För att säkra validiteten studerades också lika många kontrollföretag. Dessa var verksamma i samma branscher som framgångssagorna, men genomgick inga utvecklingssprång.

Ett av studiens mest intressanta resultat rör betydelsen av visioner och målbilder. Dessa tycks nämligen inte vara speciellt viktiga för att förklara företagens framgångar. Vad som däremot visade sig otroligt viktigt var vilka personer som gick samman och försökte göra något ihop. Collins liknar det hela vid en bussresa. För att denna ska bli lyckad gäller det att rätt personer kliver på och att potentiella partypoopers kliver av. Den tänkta destinationen spelar mindre roll. Den behöver inte ens vara bestämd på förhand. Det viktiga är att personerna på bussen verkligen vill skapa något tillsammans. Exakt vad de sen ska göra – och vad detta i sin tur ska vara bra för – är av sekundär betydelse.

Mina erfarenheter av att vara med och bygga upp en forskningsmiljö stämmer väl överens med detta. Ska jag vara ärlig tog det faktiskt ganska många år innan jag började bli klar över vad mer exakt det var som Johan, Anna och jag försökte åstadkomma (detta kan ni läsa om i vår introduktion till nyutkomna Forms of Knowledge). Men redan hösten 2014 visste jag med säkerhet att det här var människor som jag tyckte det var väldigt roligt och stimulerande att jobba tillsammans med. Det fanns en energi, positivitet och ambitionsnivå som sporrade mig. Jag klev på bussen och har inte tittat tillbaka.

Vad jag lärt mig om att bygga forskningsmiljöer är alltså att det sociala drivet svårligen kan överskattas. Så länge detta fungerar kan andra saker lösa sig under vägs. Det är inget fel med ”trial and error” och ”learn as you go”. Men om det sociala gnisslar, eller om ingen på allvar är beredd att committa, så spelar andra saker mindre roll. Det hjälper inte att man har samma forskningsintressen, teoretiska böjelser och vetenskapliga ideal om man inte förmår lyfta varandra. Då blir det lätt att man står och stampar år efter år utan att komma någon vart.

När Centrum för kunskapshistoria invigs imorgon är det alltså en formalisering av något som redan finns. Det har hänt mycket sedan Johan, Anna och jag skrev misslyckade ansökningar 2014 och startade upp en läsecirkel 2015. Men förhoppningsvis är det som därefter hänt bara början. Så länge det är bra folk på bussen är jag inte orolig. Det ska bli spännande att se vart den kör!

Tyvärr är det en stol som kommer att eka tom framöver. För samma dag som LUCK invigs i Lund begravs vår gode vän Erling Sandmo i Oslo. Hade det inte varit för att han och Johan sammanstrålade i Berlin våren 2014 så hade inte något av det ovanstående skett. Erlings kreativitet, nyfikenhet, omtanke och humor har varit oerhört viktig för de större kunskapshistoriska gemenskaper som vuxit fram i Norden.

Varje gång som vi har träffats har jag också påmints om varför jag egentligen är historiker. Det är inte för att få hålla på med historia. Det är för att få dela livet med människor som Erling. Hans förmåga att förundras över tillvarons alla sjömonster, kortspel och ontologiska vändningar var oförliknelig. Jag kommer, som så många andra, att sakna honom djupt. För mig var han, och kommer alltid att vara, en stor förebild som historiker, människa och vän.

Tankar kring att skriva ett slutkapitel

De senaste veckorna har slutkapitlet i min andrabok tagit form. Det blev, precis som inledningskapitlet, ganska kort. Hur mycket av de tio sidorna som står sig hela vägen till tryck återstår att se. Framöver väntar en Kriteriumprocess där anonyma sakkunniga ska läsa och ge synpunkter. Parallellt med detta kommer jag att låta några kollegor göra detsamma. Om tre–fyra månader, när allt underlag samlats ihop, blir det dags att ta en ny vända.

För tillfället känns detta arbete dock ganska avlägset. Bokmanuset är ju klart! Det synopsis som jag knåpade ihop för ett drygt år sedan har nu omvandlats till åtta kapitel och 182 wordsidor (inkl. käll- och litteraturförteckning). Hur bra det är vet jag inte. Än så länge är det bara jag själv och Annika Olsson på Nordic Academic Press som läst i manuset. Det ska bli spännande att höra vad andra har att säga om det!

Men närmast ser jag faktiskt mest fram emot att få lägga bokprojektet åt sidan. I ett drygt års tid har det varit högsta prioritet. Stundtals har jag varit full av energi och skrivglädje. Men oftare har det känts som en utdragen brottningsmatch. Jag känner det som att jag sakta nött ner min motståndare. De vita sidorna har fyllts med text. Men vad har brottandet gjort med mig? Har jag också nötts ner?

Inför skrivandet av slutkapitlet var det många tankar som studsade runt. I Raul Pacheco-Vegas Twitterflöde läste jag att det viktigaste med ett slutkapitel var att läsaren inte skulle uppleva det som att författaren var trött på sig själv och sitt manus. En pliktskyldig sammanfattning gjorde ingen glad. Men hur gör man då för att blåsa liv i ett slutkapitel? Vad finns det för vägar att gå? 

Själv provade jag att använda mig av lite ny empiri. Jag hade nämligen en brevväxling mellan Hans Palmstierna och en elvaårig skolpojke i Göteborg från sommaren 1971 som inte fått plats i något annat kapitel. Den är, tycker jag, ett utmärkt exempel på att kunskap om en miljökris vid denna tid cirkulerade i samhället i stort. Kunskapen angick inte bara vetenskapsmän, politiker, journalister och miljöaktivister. Även hos en elvaårig skolpojke kunde tankarna börja snurra. Hur skulle världen se ut när han blev vuxen? Vad väntade honom och hans klasskamrater? Var mänsklighetens överlevnad verkligen i fara? 

Genom detta exempel fick slutkapitlet driv, riktning och personlighet. Det hjälpte mig att skriva en kort argumenterande sammanfattning där jag lyfte fram mina sju viktigaste resultat. Därefter blev det några sidor med reflektioner kring det kunskapshistoriska angreppssättet och vad detta konkret bidrog med i förhållande till tidigare forskning om miljöfrågornas genombrott. Här försökte jag också trycka på perspektivets generella relevans för andra teman och tidsperioder. 

Avslutningsvis provade jag att lyfta blicken bort från själva undersökningen och sätta den i relation till samtiden. Spelar det någon roll om vi vet när, hur och varför miljöfrågorna fick sitt stora genombrott åren kring 1970? Hjälper historisk kunskap oss att adressera vår tids stora frågor? Kan vi lära oss något av det förflutna? 

Den här typen av frågor brukar komma upp när jag presenterar min forskning i olika sammanhang. Ämnet inbjuder till det. För likheterna mellan nu och då är på många sätt slående. I vissa avseenden går det raka historiska linjer rätt in i samtiden. Men vad ska man göra av det? Och vem är jag att uttolka samtiden? Bör det kanske överlämnas till läsaren att själv fundera vidare? 

Ja, här på de sista skälvande manussidorna insåg jag att vattnet plötsligt blivit ganska djupt. Kanske skulle jag retirera och göra halt vid den inomvetenskapliga reflektionen? Men till slut valde jag ändå att löpa linan ut och skriva ner några funderingar som väckts hos mig under arbetets gång. Utgångspunkten för min reflektion var att den elvaårige skolpojken nu närmar sig att gå i pension. Huruvida jag fick ned något klokt och tänkvärt återstår att se. Ett manus har det i alla fall blivit. Och förhoppningsvis känner läsarna av slutkapitlet att författaren hade krafter kvar.

Bloggen ska bli bok!

Ett år av akademiskt skrivande är över, men Ett år av akademiskt skrivande: Erfarenheter och arbetstekniker för unga forskare (Studentlitteratur, 2020) är på väg att gå i tryck! Det hela blev klart i mitten på december förra året och strax innan jul skickade jag in manus till förlaget. Utöver samtliga blogginlägg i kronologisk ordning kommer boken innehålla sex tidigare opublicerade texter ("blogginläggen som inte blev skrivna"), en introduktion, ett efterord, ett register och en sektion med tips på vidare läsning. Det hela känns både fantastiskt och en smula overkligt. Tänk att bloggen ska bli bläddringsbar!

När jag för ett drygt år sedan startade upp ”Ett år av akademiskt skrivande” fanns det inte en tanke på att den en dag skulle kunna bli en bok. Men på responsen och delningarna insåg jag snabbt att bloggen träffat rätt. Min facebook-vägg, som inte direkt är känd för att sjuda av aktivitet, blev plötsligt en plats för diskussion och erfarenhetsutbyten. I egenskap av bloggare fick jag också mycket uppmuntran och glada tillrop. Betydligt fler än jag är van vid att få som forskare.

Till min glädje (och förvåning!) visade det sig också att släktingar och vänner utanför akademin uppskattade bloggen. Tidigare hade de inte haft så stor insyn i min professionella värld. Genom bloggen fick de det. När någon bekant frågade mamma hur det var med mig och vad jag höll på med kunde hon hänvisa dem till bloggen. Så enkelt hade det inte alltid varit för henne att förklara!

Så vad betyder då det här för bloggen? Är den död eller återuppstånden? Juryn har inte helt bestämt sig, men mycket talar faktiskt för det senare. För även om jag tycker om att sätta punkt så tycker jag också om att blogga. De närmaste månaderna kommer det dock ske i en lägre och mer sporadisk takt. För innan jag committar till en ny publiceringstakt vill jag prova på hur det är att inte blogga regelbundet. Frigör det tid och engagemang? Eller känns det tomt och trist? Det vet jag ännu inte.

En sak jag dock landat i är att bloggen ska få behålla namnet ”Ett år av akademiskt skrivande”. Det känns lite konstigt, men det hade känts ännu märkligare att byta. Jag har själv då och då retat mig på bloggar som migrerat till nya plattformar. För en av bloggmediets stora fördelar är ju att det dokumenterar och arkiverar text på ett så förträffligt sätt. Jag vill att nytillkomna bloggläsare ska kunna gräva bakåt och botanisera. Det faktum att namnet blir missvisande gör mig inte så mycket.

Avslutningsvis tänkte jag också flagga för att det – när bloggboken väl kommer – ska hållas två releaseevents. Ett i Lund och ett i Stockholm. Det förstnämnda befinner sig ännu på planeringsstadiet, men för det i huvudstaden finns det faktiskt redan ett datum, en tid och en plats. Det hela kommer gå av stapeln någonstans på Stockholms universitet eftermiddagen den 6 maj. Det blir ett panelsamtal om forskarlivet efter disputation med Åsa Burman, Karolina Enquist Källgren och My Hellsing under ledning av yours truly. Därefter blir det mat och bubbel. Jag hoppas vi ses där!

Att sätta punkt

Det sägs ibland att en avhandling aldrig blir färdig – den överges. Något ligger det i uttrycket. Många forskningsprojekt tar slut långt innan det att forskaren känner sig klar med det. De högt ställda kraven kan ibland komma utifrån, men oftast kommer de inifrån. För många akademiker är strävan efter perfektion en av de allra starkaste drivkrafterna. Det kan rentav vara en ”non-negotiable”.

Själv har jag en lite annan läggning. Jag tycker framförallt om att upptäcka och lära mig nya saker. Därför går jag gärna vidare till nya forskningsfält. Nästa projekt lockar mig i regel mer än det pågående. Samtidigt tycker jag genuint illa om att ha ofärdiga saker efter mig. För att verkligen kunna gå vidare behöver jag därför sätta punkt. Men märk väl. Det behöver inte vara världens bästa punkt. ”Done is better than perfect”.

Denna inställning har jag inte alltid haft. Den kommer heller inte alltid naturligt. Därför använder jag mig av en speciell teknik för att bli klar med saker. Jag bestämmer på förhand hur mycket tid de får ta. När jag åtar mig ett recensionsuppdrag så bokar jag in tid i kalendern. Det jag får gjort på den tiden är det jag skickar in. Samma teknik använder jag för ansökningar. Jag avsätter en viss mängd tid och sen får det bli vad det blir och gå hur det går.

Denna blogg följer samma princip. Jag hade i flera år funderat på att starta upp en forskarblogg. För att göra slag i saken bestämde jag mig för att göra det under ett års tid och publicera ett inlägg i veckan. Varje inlägg skulle vara omkring 500 ord. Uppgiften var, tyckte jag, stor och ambitiös. Men den var inte gränslös. Det fanns en start- och en slutpunkt och tydliga ramar. Jag visste vad jag skulle göra och jag visste när jag skulle vara klar. Så tycker jag om att arbeta.

Samtidigt är jag förstås inte mer än människa. I takt med att bloggen fick läsare och vissa inlägg fick mycket uppskattning väcktes tankar på en fortsättning. Långt in på hösten 2019 funderade jag allvarligt på om jag inte bara skulle köra på. Åtminstone fram till det att bokmanuset skickades in. Eller varför inte till dess att boken gick i tryck? Kanske kunde jag byta namn på bloggen till ”Två år av akademiskt skrivande”?

Till slut kom jag dock ändå fram till att det var dags att sätta punkt. Jag gillar principer och bryter ogärna löften till mig själv. ”Get a plan and stick to it” är mer min melodi än ”Wing it”. Detta kan säkert upplevas som fyrkantigt, men för mig är det – som jag varit inne på i tidigare inlägg – ytterst ett sätt att skapa frihet och ge förutsättningar för välmående.

I dag är således ett år av akademiskt skrivande över. Det här är vad det blev. För mig har det varit oerhört roligt, stimulerande och meningsfullt. Jag kan verkligen rekommendera andra som går i bloggtankar att ge det ett försök. Själv kommer jag förmodligen någon gång i någon form att göra detta igen. Till dess hoppas jag vi ses och hörs i andra sammanhang. Tack för uppmärksamheten!

Måndagsklubben

De flesta blogginlägg jag skrivit har gått fort att få ihop. Jag har haft en idé om något jag velat säga, hittat en ingång och därefter har själva skrivandet flutit på och varit roligt. Självklart har jag i efterhand redigerat och skrivit om mina texter. I vissa inlägg har jag vägt ord och formuleringar noga. Men den där första arbetstexten, bloggmanuset, har för det mesta tagit form i en koncentrerad sittning.

Det finns dock en tematik som gäckat mig. Ett tiotal gånger har jag satt mig ned och försökt att göra något av den. Men det har aldrig blivit bra och levande. Kanske har jag spänt mig. För just det här inlägget tycker jag själv är lite extra viktigt. Därför provar jag nu att skriva det på omvägar…

Titeln för inlägget har varit klar sedan länge: Måndagsklubben. Det är nämligen namnet på min, Malin Arvidssons, Erik Bodenstens och Martin Ericssons kollegiala grupp. Vi har i snart tre års tid haft en stående lunchtid varje vecka då de av oss som har haft möjlighet träffats bakom stängda dörrar för att tala om vårt arbete och de olika situationer vi befinner oss i. Luncherna bruka hålla på ungefär en timme och det som sägs där stannar där. Sammanhanget präglas av ärlighet, förtroende och att vi alla vill varandras väl.

När vi startade upp gruppen var det tänkt att fungera som en skrivgrupp. Planen var att vi skulle berätta om pågående skrivprojekt och få hjälp av de andra att sätta upp delmål och hållas ”accountable”. Inspirationen kom från Paul J. Silvias Write it Up (2014). Men ganska snabbt utvecklades det hela till att handla om allt det där andra: undervisning, ansökningar, förfrågningar och känslor. Inte minst har det kommit att handla om val, prioriteringar och att våga lyfta blicken. För egen del har gruppen hjälpt mig att säga nej, hoppa av saker och skruva ned ambitionerna. Men också att spänna bågen, lita på mig själv och bita ihop.

Akademiskt arbete kräver allt det ovanstående. Det är en motstridig verksamhet och den är verkligen inte enkel att navigera i. Särskilt inte för ensamseglare. Genom att ingå i en kollegial grupp får man kontinuerligt möjlighet att sätta ord på sin situation och på sina känslor. Man får ta del av andras erfarenheter, svårigheter, framgångar och strategier. Med tiden lär man också känna varandras drivkrafter. Det gör det enklare att både ge och ta emot råd och stöd.

För mig är gruppen starkt bidragande till att jag trivs, mår bra och utvecklas på jobbet. I de perioder då vi av olika anledningar har haft svårt att ses kontinuerligt har jag känt av det. Arbetet har inte varit lika roligt. Privat har jag haft svårare att koppla bort jobbet och slappna av. De beslut jag gör helt på egen hand är också tveklöst av sämre kvalitet än de jag gör i samråd med gruppen. Själv tenderar jag att ta på mig för mycket och skapa måsten ur tomma intet. Gruppen är experter på att desarmera detta. De känner också min skriv- och arbetsprocess väl. De vet att mina veckor ofta inleds med oro och motstånd, men att det en vecka senare ofta har löst sig (och ersatts av något nytt ”problem”…)

Nu vet jag inte om detta inlägg har gjort Måndagsklubben rättvisa. Men jag vill verkligen varmt rekommendera de som är nyfikna på detta arbetssätt att samla några kollegor och prova på. För den som vill ha mer inspiration vill jag också tipsa om Ellen Daniells Every Other Thursday: Stories and Strategies from Successful Women Scientists (2006). Det är en otroligt häftig berättelse om vänskap och vetenskap som sträcker sig över en 25-årsperiod. Riktigt så länge kommer förmodligen inte Måndagsklubben att hålla på. Men osvuret är bäst!