tisdag 22 november 2022

Vem behöver Respons?

 


För tio år sedan lanserades recensionstidskriften Respons. Ambitionerna var höga. Respons skulle bli en svensk motsvarighet till New York Review of Books där de mest kvalificerade skribenterna skrev om de viktigaste nya fackböckerna. I fokus stod svenskspråkig utgivning inom humaniora och samhällsvetenskap, samt en del nyöversatt litteratur. För en historiker med breda intressen som yours truly var det självklart att teckna en prenumeration. Alltsedan dess har jag förnyat den en gång om året.

Men intäkterna från såna som jag har aldrig varit tillräckliga. Respons har fortlevt genom att stiftelser, akademier och forskningsråd har skjutit till medel. Därigenom har man kunnat arvodera skribenter, bekosta en liten redaktion, trycka tidskriften och ha en webbnärvaro. Men det stora läsarlyftet har aldrig kommit. Så när finansiärerna nu inte längre vill backa upp så betyder det slutet. En tidskrift av Respons snitt klarar sig inte av egen kraft på marknaden.

För svensk humaniora och samhällsvetenskap innebär det att vi blir ett habitat fattigare. Vår kommunikativa infrastruktur blir sämre och banden mellan ämnen och fält svagare. Respons har fyllt en orienterande och integrerande funktion. Tidskriften var en plats där statsvetare, historiker, företagsekonomer och litteraturvetare skrev sida vid sida. I varje nummer trillade jag över någon bok eller skribent som jag inte visste att jag var intresserad av (ofta flera!). Det känns trist och tomt att det nu är slut på det.

Jag tycker också det känns märkligt att Respons – liksom de vetenskapliga tidskrifterna – värderas så lågt av vårt gemensamma finansieringssystem. Detta trots alla stora ord om samverkan och forskningskommunikation. Jämför man med de resurser som läggs på forskning, digitalisering och internationalisering så ter det sig smått absurt. Vad tänker man sig egentligen ska hända med allt det där vi forskar fram och skriver om? Var ska det cirkulera?

Å andra sidan tänker jag ibland att dessa återkommande debatter alltid börjar och slutar i fel ände. De är reaktiva och defensiva. Ängsliga och nostalgiska snarare än framåtblickande och samtidsbejakande. Vad skulle hända om vi började i en annan ände? Säg, vilken offentlighet vill vi ha i Sverige 2030? Vilken roll ska humanistiska och samhällsvetenskapliga forskare spela i den? Vad krävs för detta? Vilken kommunikativ infrastruktur behöver vi? Hur får vi den tekniska utvecklingen att arbeta för oss snarare än mot oss? 

Fördelen med att börja med ett sådant frågebatteri är att det möjliggör proaktiv agens. Både för individer och organisationer. Och om det är något jag har lärt mig de senaste åren så är det att man kan få mycket att hända om man går ihop, agerar långsiktigt, delar med sig av erfarenheter och prestigelöst provar sig fram. Debatt i all ära. Ska det bli nån förändring så är det bättre att göra än att prata.

I denna anda satt vi ett gäng på Grand i våras och smidde planer för ett samarrangemang i höst mellan Respons, Humtank och Centrum för kunskapshistoria. Tanken var att tillsammans stärka vårt gemensamma ekosystem. Bygga relationer, synliggöra sånt som görs och skapa ett större intresse. En win-win-win för alla inblandade. Av detta blir det nu inget i denna vända. Men än är kanske inte sista ordet sagt. Det skulle inte krävas några enorma summor för att rädda den väl fungerande verksamheten som Respons är. 

Och om så skulle ske? Om Respons 2.0 reser sig ur askan. Vad önskar vi skribenter och läsare oss då av tidskriften? Ja, för egen del så står fritt tillgängliga digitala artiklar högt upp på önskelistan. Ty för att Respons ska bli riktigt värdefull för forskarsamhället så måste den bli läst av fler, såväl innanför som utanför akademins väggar. Varför inte satsa på att 2027 ha tio gånger fler läsare än idag? Antalet prenumeranter är i mitt tycke inte ett speciellt intressant nyckeltal. Kan man växa publiken och dess engagemang så ska det nog gå att hitta en affärsmodell. Om inte annat så lär det bli lättare att få finansiärerna att ställa upp när tillväxtkurvan pekar brant uppåt. 

Avgörande här är också att texterna diskuteras vidare på de sociala medier där läsekretsen är (det vill säga i första hand Twitter och Facebook). För vad är Respons utan respons? Utöver detta tror jag återkommande releaseevents på landets olika universitet skulle kunna ge stor utväxling. Kanske några panelsamtal med utgångspunkt i det aktuella numret? Här kunde man utöver forskare bjuda in kulturjournalister och ledarskribenter, förlagsfolk och författare, politiker och studenter. Självklart skulle samtalen spelas in och sändas i poddform samt gå att följa live via Youtube. Kanske kunde Responspodden också styra upp djuplodande intervjuer och boksamtal kring ny facklitteratur?

Ja, möjligheterna att stärka det sociala och kommunikativa ekosystemet kring svensk humaniora och samhällsvetenskap är stora. Det finns så mycket untapped potential. Tänk vad en redaktion med långsiktigt tryggad finansiering skulle kunna åstadkomma! Så samtidigt som Respons räddas kanske några finansiärer kan gå ihop och göra en strategisk riktad utlysning? Vad sägs om att utlysa några samverkanslektorat, postdoctjänster och tredje uppgiften-sabbaticals? Kanske inrätta sommarjobb för studenter eller prestigefulla nationella samverkansvistelser för doktorander? Det hade kunnat ge bang-for-the-buck det! 

Så ni som sitter på kontakter och resurser. Det är hög tid att lyfta på luren, skriva några mejl och boka in lite luncher. För framtidens infrastruktur byggs nu. Och det vore bra synd om Respons inte är en del av den!


Vidare läsning: 
"Detta blir Respons sista krönika" av Kay Glans, Jenni Sandström & Urban Lundberg

På bloggen:


----------------------------------------------
Vill du läsa fortsättningen på "Ett år av akademiskt skrivande"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över en pdf där jag samlat bloggtexter och essäer jag skrivit under 2020 och 2021  (totalt 94 sidor). Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över pdf:en asap! 

tisdag 15 november 2022

Så du vill läsa mer och bättre?




Forskare är en mycket priviligierad grupp av läsare. Vi har lång träning i att göra det och stor frihet att ägna våra dagar åt det. Därtill är många av oss sedan barnsben drivna bokslukare. Det faktum att vi omges av läsande kollegor gör förutsättningarna ännu mer gynnsamma. Om inte vi läser – vilka ska då göra det?

Likväl. När jag pratar om läsning med forskare så skruvar de flesta på sig. Så gott som alla upplever att de läser för lite. Högarna av olästa artiklar, böcker och tidskrifter växer omkring dem. Skönlitteratur och annan nöjesläsning knuffas undan till lov och ledigheter. Och om läsflowet väl infinner sig så dimper i regel andras råmanus ned i inkorgen. I krävande och stressiga arbetsperioder är det många som slutar läsa allt som de inte måste.

På kort sikt får detta beteende inte så stora konsekvenser. Forskningssamtal rör sig långsamt och man kan leva länge på gamla läsefrukter. I artiklarna vi skriver kan noter återanvändas år ut och år in. Ibland skäms man förstås, men granskare, redaktörer och seminariedeltagare tenderar att ha överseende. De vet själva hur svårt det är att hålla sig ajour med ett fält och förstår de tomma pliktnoternas funktion. Men om vi nu ändå vill bli bättre läsare – hur ska vi göra då?

Ja innan jag går in på tre konkreta tekniker ska en sak slås fast: ”You do not rise to level of your ambitions. You fall to the level of your systems”. Visdomsorden är hämtade från James Clear som nått världsberömmelse med boken Atomic Habits (2018). Själv har jag följt honom sen han var en simpel bloggare och gläds varje torsdag åt att hans nyhetsbrev 3-2-1 landar i inkorgen. Har ni inte gett honom en chans – gör det!

Så vad har denna detour med läsning att göra? Jo, vad jag vill understryka är att goda läsvanor inte är något man kan önska sig fram till. Det är något man behöver designa och öva upp. Det är varken lättare – eller svårare – än att utveckla en skriv- eller träningsrutin. I samtliga fall gör man klokt i att ta Clear på allvar. Det är systemet och lägstanivån det kommer an på. Uppsidorna löser sig ändå.

En första teknik för att läsa mer och bättre är att sätta i system att skriva om det man läser. För vissa fungerar det bäst att ha ett växande dokument på datorn eller som Erik Bengtsson en dold blogg. Själv gör jag det dock hellre publikt och för detta har jag lite olika kanaler. Den här bloggen, kultursidor, populärhistoriska eller vetenskapliga tidskrifter. Bestämmer jag mig för att skriva om det jag läser så är min läsning mer aktiv. Jag stryker under, processar informationen och funderar på vad som är viktigast. Har jag på förhand talat med en redaktör får jag dessutom social press.

En andra teknik är att sätta i system att läsa sådant som andra läser. Därigenom möjliggörs samtal och diskussioner som gör läsningen mer meningsfull. Själv har jag ett antal kollegor och skribenter som jag gärna tar rygg på. Jag litar på deras omdöme och vill kunna följa med i deras resonemang. Genom att göra läsningen social så får den ett betydande mervärde.

Den tredje tekniken är att sätta i system att skriva till författare som man läser och uppskattar. Därigenom kan läsningen bli ett sätt att inleda och fördjupa relationer. Exakt hur detta fungerar utanför forskarvärlden vet jag inte. Rimligtvis finns det många litterära storheter som blir översköljda av läsarbrev och inte hinner svara. Men inom forskarvärlden ser det inte riktigt ut så. Jag tror alla vi som någon gång har fått ett uppskattande mejl från en intresserad läsare kommer ihåg dessa. Det ger mermening. Både för den som skrivit något och för den som läst.



----------------------------------------------
Vill du läsa fortsättningen på "Ett år av akademiskt skrivande"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över en pdf där jag samlat bloggtexter och essäer jag skrivit under 2021 och 2022  (totalt 94 sidor). Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap.



tisdag 1 november 2022

Planer är värdelösa (men planering är omistligt)

 


Trogna bloggläsare känner mig som en planerande person. Vad jag ska ägna mig åt nästa vecka, månad, termin och år har jag – i grova drag – koll på. Anledningen är inte att jag gillar när mina dagar är fullklottrade med åtaganden. Tvärtom. Syftet med min planeringsverksamhet är att skapa frihet och luft i vardagen samtidigt som jag rör mig i en långsiktigt önskvärd riktning livs- och karriärmässigt. Ambitionen är att det ska vara kul och meningsfullt nu. Liksom 2027 och 2037.

Hur väl jag lyckas med allt detta planerande kan såklart diskuteras. Det går sällan speciellt många månader i mitt forskarliv innan någonting kör ihop sig och känslan av att vara överbelamrad svämmar över mig. Ofta beror det på att jag i övermod har tagit på mig för många saker. Andra gånger är det något helt bortom min kontroll som skakar om tillvaron. Men alldeles oavsett anledning så måste den förändrade spelplanen hanteras. Det finns inget värde i att sjunka till botten med en obsolet plan i händerna.

Så vad kan man göra? Ja, det möjligen kontraintuitiva svaret jag faller tillbaka på är att planera mer och bättre. Jag följer alltså Eisenhowers gamla doktrin: ”Plans are useless, but planning is indispensable”. Men vad innebär det i praktiken? Hur ofta är det klokt att planera? Ptja, här finns det olika skolor, men min egen regelbundna planeringsnivå är fyraveckorsplaneringen – något jag uppdaterar varje fredag efter lunch. Därutöver skulle jag säga att terminsplaneringen är viktigast. Lejonparten av den görs sista veckan innan jul- och sommarledigheterna Men på senare år har jag märkt att terminsplaneringen brukar kräva översyn varannan månad eller så. Ty saker händer och förutsättningar förändras. 

Ett konkret exempel från den här hösten rör mitt och Johan Östlings gemensamma bokprojekt: en lärobok i kunskapshistoria. Att vi skulle skriva detta hösten 2022 kom vi fram till i januari 2021. Då hade vårt book proposal gått igenom lektörsgranskning hos Cambridge University Press och vi var taggade på att komma igång. Förvisso hade vi båda två en massa annat som skulle göras klart först, men hösten 2022 såg då spegelblank och fin ut. Ännu när vi gick på sommarsemester tidigare i år kändes skrivplanen fullt rimlig.

Det skulle dock inte ta så många veckor av höstterminen innan vi började känna annorlunda. Såväl jag som Johan sa gång på precis som Alfons Åberg: ”Jag ska bara”. Problemet med detta var att i början av oktober fanns det endast en 5–10 sidor skrivna (av 80 planerade). Därtill hade våra kalendrar – särskilt Johans – fyllts på av stora och ganska brådskande åtaganden. Det som kändes roligt i januari 2021 kändes plötsligt mest som någonting pressande och stressande. Och jag är, vilket alla som känner mig väl vet, mycket dålig på att forcera saker. Jag kan nöta på i mitt eget tempo för evigt. Men jag hänger bara med i min frus maxtempo en dag eller två. 

Så en dag för några veckor sedan knackade Johan så på min dörr. Han var påfallande energifylld och bestämd. ”David, jag går rakt på sak. Ska vi skjuta upp boken?”. Och ja, det tog oss inte lång tid att landa i det beslutet. Visst hade vi kanske kunnat pressa ur oss någonting i höst. Klippa och klistra ihop gamla tankar i ett nytt format. Skeppa, blunda och skämmas lite grann. Men det upplägget lockade inte någon av oss.

Så i mitten på oktober kastade jag terminsplanen i papperskorgen och började göra en ny planering. Vi får se hur länge den håller den här gången!


----------------------------------------------
Vill du läsa bloggen samlat? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över en pdf där jag samlat bloggtexter och essäer från 2021 och 2022 (totalt 94 sidor). Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över pdf:en asap!

tisdag 18 oktober 2022

Du slösar bort år om du inte kan slösa bort dagar


I år är det tjugo år sedan Daniel Kahneman tilldelades Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Under denna tid har det fält som han varit med om att forma – beteendeekonomi – fått ett brett och djupt genomslag världen över. Ja, i dag talar långt fler än forskare om "förlustaversion" och "nudging". Och Kahnemans bok Thinking Fast and Slow från 2011 har lästs av miljoner. Kanske är det rentav 2010-talets mest inflytelserika bok?

En sak som gör att boken stannat kvar hos mig är att den handlar lika mycket om vänskap som om vetenskap. Relationen mellan Daniel Kahneman och parhästen Amos Tversky (1937–1996) strålar genom sidorna. Tillsammans designar de experiment och publicerar studier. Bygger relationer och fostrar nya forskargenerationer. Går från den akademiska världens marginaler till dess finrum.

I de flöden jag följer finns det ett citat av Tversky som då och då återkommer. Det handlar om vad som krävs för att göra riktigt bra forskning. Tversky menar att hemligheten är att alltid vara lite underemployed. Det behöver finnas tid för att tänka, testa, läsa och prata – även om sånt som inte alls är viktigt här och nu. ”Du slösar bort år”, menar Tversky ”om du inte kan slösa bort dagar”.

Själv försöker jag den här terminen leva efter denna devis. För är det något jag lärt mig de senaste åren så är det att forskarlivet inte är som bäst när kalendern är fulltecknad och upphackad. Ja, även om varje enskild sak är kul och givande så blir avsaknaden av luft – i alla fall för mig – snabbt kännbar. Det är som att jag fastnar i ett utförarläge som inte har plats för nya lärprocesser. Då blir det glest mellan nya idéer, uppslag och infall.

Den här hösten har jag därför som uttalat mål att värna de blanka dagarna och prioritera det som ger mig långsiktig näring. Beställa fram material på UB, läsa böcker på djupet, låta ett lunchsamtal fortgå eller ta en långpromenad och tänka. Rent konkret har höstens arbetssätt resulterat i att jag redan nu läst fler vetenskapliga böcker än jag gjorde under hela vårterminen. Och i läsningens kölvatten har idéer fötts och tankar vidareutvecklats. Jag vet inte riktigt vart jag är på väg, men jag börjar få vittring på saker. Det känns lite som 2018–2019 igen, alltså den tid då jag började utforma mitt aktiesparprojekt.

Insikten om hur högt jag faktiskt värderar blanka dagar har också fått konsekvenser för hur jag hanterat förfrågningar som kommit min väg. När någon undrat om jag kan eller vill göra x har jag flera gånger varit nära att snabbt tacka ja, men medvetet tagit ett steg tillbaka och frågat mig själv: Vill jag göra detta hellre än att ha en blank dag? Måste jag tacka ja? Varför då? Efter moget övervägande har svaren jag gett frågeställarna skiftat. Men alternativkostnaden har varit en del av mitt beslutsunderlag. Att tacka ja är att tacka nej till blanka dagar.

Det kan förstås finnas många goda skäl att tacka ja ändå (och jag gör det regelbundet!). Men om målet är att göra riktigt bra forskning och leva ett gott liv under tiden – ja då gäller det att kunna slösa bort dagar. Och för att nå dit gör forskare klokt i att följa Tverskys råd och alltid vara lite underemployed.


Vidare läsning: Morgan Housel "The Advantage Of Being a Little Underemployed" eller varför inte min Britt-Mariestreckare "Rast och vila bästa vägen till ett väl utfört arbete" (SvD 2021-06-12). 

----------------------------------------------
Vill du läsa fortsättningen på "Ett år av akademiskt skrivande"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över en pdf där jag samlat bloggtexter och essäer jag skrivit under 2021 och 2022  (totalt 94 sidor). Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap.

tisdag 4 oktober 2022

När hör man hemma i akademin?

  



Under mitt första år som disputerad bar jag min doktorsring med stolthet. Jag hade på mig den till vardags och till fest och – såklart – när jag stod längst fram i lärosalen. Ibland noterade någon ringen och frågade vad jag hade skrivit min avhandling om. Jag berättade gärna. Det kändes som ringen gav mig tyngd.

Men hösten 2014 tog jag av mig den. Anledningen var att mina framtidsutsikter inte längre var speciellt ljusa. Jag satt i källaren på LUX utan vare sig forskningsmedel, undervisningstimmar eller publikationer i pipelinen. Tankarna snurrade kring A-kassan och Trygghetsstiftelsen. Kanske var det dags att omskola sig till lärare?

Mitt i allt detta kändes den pråliga ringen som en tom symbol. Jag tittade på den och tvivlade – som så många andra nydisputerade förr och senare – på om jag verkligen hörde hemma i den akademiska världen. Hade jag vad som krävdes? Vad tänkte andra om mig? Syntes det att jag snart skulle stå utan anställning?

Tvivel av den här kalibern genomsyrar akademin. De drabbar studenter, doktorander, lektorer och professorer, om än på lite olika sätt. Ja även de objektivt sett mest framgångsrika känner sina demoner. Med åren blir de flesta förvisso något bättre på att hantera dem. Men får man en motgång eller två brukar tvivlen vakna till liv. Ty akademiska egon är i regel ganska bräckliga ting.

För egen del blev hösten 2014 likväl en vändpunkt. Nyckeln var att jag nådde en punkt där jag inte längre ansåg mig ha någonting att förlora. Ingen stolthet, inga framtidsutsikter. Det var ut eller upp som gällde. Så varför skulle jag då gå runt och be om ursäkt för mig själv den tid jag hade kvar? Antingen skulle det gå vägen eller så skulle det inte det. Och oavsett tjänade det ingenting till att tycka synd om mig själv eller måla framtiden i mörka färger. Istället bestämde jag mig för att börja bete mig som om jag med självklarhet hörde hemma i akademin och på sikt var en av dem som skulle få en fast tjänst. Jag var en blivande kollega – inte en före detta lovande doktorand.

Så här i efterhand låter denna ”fake it til you make it”-mentalitet klyschig och banal. Men där och då var den viktig för att jag skulle kunna röra mig framåt. Det fick vara nog med att snacka ned mig själv och ana ugglor i mossen. Vad spelade det för roll vad andra tyckte och tänkte om mig? Inte brydde väl någon sig om vad det stod, eller inte stod, i mitt lönebesked? Och inte är det skämmigt att försöka göra någonting som man verkligen vill trots att utgången är oviss?

Det faktum att detta trick of the mind funkade för mig har också gjort att jag nu i snart ett decennium betraktat det som en del av min mentala verktygslåda. Jag använder det varje termin. Flera gånger om.

Och när jag tvekar på om jag platsar eller om jag vågar göra något så brukar jag tänka tillbaka på tiden i källaren. Hade jag där och då vetat vad jag skulle åstadkomma de kommande åren hade jag inte trott det. Så vad spelar det för roll om jag misslyckas med allt jag företar mig det närmaste året? Det har ändå varit en good run. Jag spelar med vunna pengar, har råd att förlora och regroup. Denna insikt gör att jag vågar ta risker. Och tacka nej.

För att vara på den säkra sidan så låter jag dock doktorsringen ligga kvar i byrålådan. Det har trots allt gått bättre sen jag tog av den.

----------------------------------------------

Vill du läsa fortsättningen på "Ett år av akademiskt skrivande"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över en pdf där jag samlat bloggtexter och essäer jag skrivit under 2021 och 2022  (totalt 94 sidor). Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap

tisdag 20 september 2022

Vad forskare bör veta om nätverkande



För att lyckas på forskarbanan måste man inte vara bra på att nätverka. Är man duktig på det man gör, drar in forskningsmedel och publicerar sig smart, så har systemet överseende med ganska stora doser social osmidighet. Ja, på många sätt är forskarvärlden något av en fristad för de som hellre spelar solitära intellektuella spel än sociala.

Likväl. Allt annat lika så är forskartillvaron betydligt enklare för de som bemästrar nätverkandets konst. Tittar vi upp mot toppen – mot de framgångsrika forskarledarnas värld – så är deras soft and strategic people skills i regel minst lika excellenta som deras forskning. De här personerna har inte bara läst böcker och artiklar på sina fält. De har lärt känna personerna som skrivit dem. De har vänner här och där och överallt.

Men hur blir man en sådan person? Var lär sig forskare att nätverka? Och finns det förresten inte något obehagligt beräknande över strategiska nätverkare? Vill man vara en sådan? Ska verkligen forskarvärlden fungera på det sättet? Nej, det ska väl inte spela någon roll vilka man känner om forskningen man gör håller högsta kvalitet?! Är inte akademin en meritokrati?

Well, så där kan man fundera. Och jag tror nog de flesta av oss gör eller har gjort det. Akademin rymmer trots allt sin beskärda del av idealister. Själv har jag dock med åren blivit allt mindre intresserad av att prata om hur världen borde vara. Jag är mer nyfiken på hur den fungerar och hur man konkret kan gå till väga för att förändra den. Hellre kulturbyggare än kulturkritiker. Och vill man vara en sådan kraft, ja då behöver man kunna nätverka.

På detta område finns det – såklart – mängder av litteratur. Allt från Dale Carnegies självhjälpsklassiker ”How to Win Friends and Influence People” (1936) till moderna nätverksbiblar som Keith Ferrazzis “Never Eat Alone” (2005), Reid Hoffmans "The Startup of You" (2012) eller Porter Gales ”Your Network is Your Net Worth” (2013). För de flesta forskare, särskilt inom humaniora, är den här typen av böcker främmande materia. Men för den som läser dem finns mycket att lära. Och så värst obehagliga är böckernas råd inte heller.

En grundläggande princip som återkommer så gott som överallt är att framgångsrika nätverkare i första hand är personer som ger och hjälper andra. Detta utan några bakomliggande tankar om vad de själva kan få tillbaka. Genom att observera sin omgivning, lyssna och se vilka problem som andra står inför kan de skapa värden. Exempelvis genom att sätta personer i kontakt med andra delar av sina nätverk eller dela med sig av erfarenheter och resurser. Grundformlerna lyder ”don’t keep score” och ”give, give, get”.

En annan återkommande princip är ”build it before you need it”. Det vill säga, goda relationer byggs bäst organiskt, långsamt och på lång sikt. De ska varken vara eller kännas ”transactional”. Motsatsen är personer som – med mycket ojämna mellanrum – hör av sig när de behöver något specifikt från dig. Dessa är i längden inte så kul att hjälpa. I synnerhet inte jämfört med personer som man umgås kontinuerligt med och där relationen handlar om så mycket mer än det strikt professionella.

En tredje central princip är att skickligt nätverkande inte handlar speciellt mycket om att etablera nya kontakter. Det är betydligt viktigare att fördjupa, stärka och vidareutveckla de relationer du redan har än att utbyta visitkort. Själv fick jag på ett möte 2014 en lektion i hur detta kan gå till inom akademin. Det var vår då nya kollega Svante Norrhem, som tidigare varit professor i Umeå, som berättade om hur de hade gått till väga där för att bygga internationella nätverk.

Svante ställde sig framme vid tavlan och ritade upp hur de först anordnade en workshop och bjöd in personer de var intresserade av att lära känna. Det hela var lyckat så nästa år gjorde de gemensam sak igen samt vidgade kretsen. Och på den vägen var det. Vad Svante särskilt underströk var vikten av att återknyta och hålla kontakten. Igen och igen och igen. För det är så man blir goda vänner som hjälper varandra. Och det är av sådana relationer som de bästa nätverkarnas nätverk består.

----------------------------------------------

Vill du läsa fortsättningen på "Ett år av akademiskt skrivande"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över en pdf där jag samlat bloggtexter och essäer jag skrivit under 2021 och 2022  (totalt 94 sidor). Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap

 


tisdag 6 september 2022

Ett år utan akademiskt resande

 


I somras läste jag om datorforskaren Radhika Nagpals klassiska artikel ”The Awesomest 7-year Postdoc or: How I learned to Stop Worrying and Love the Tenure Track Faculty Line” (Scientific American, 2013). Det är en personlig och inspirerande – men i första hand praktisk – text om hur man konkret kan göra för att kombinera ett krävande småbarnsliv med en akademisk karriär vid amerikanska elituniversitet. Nagpal var när texten skrevs verksam vid Harvard och är i dag professor på Princeton. Hon har varken samma hudfärg eller kön som merparten av sina kollegor. Så vad är hemligheten?

Ja, ska man sammanfatta det i tre ord så skulle jag säga ”integritet och gränser”. Nagpal berättar i texten om hur hon räknade ut vad som i krassa timmar krävdes av henne, på jobbet och hemma. Och det stod snabbt klart att hennes akademiska arbete behövde hägnas in och kontrolleras. Om detta betydde att hon inte fick en fast tjänst vid regnbågens slut? Ptja, då fick det vara så. Men hur gick hon till väga?

Ja, en del i hennes lösningspaket var att på förhand sätta upp gränser för hur ofta hon fick göra vissa saker. Till exempel bestämde hon hur många kommittéer hon max fick sitta i på ett år, hur många granskningsuppdrag hon kunde åta sig, samt hur många gånger hon fick resa i jobbet. När hon nådde upp till någon av sina olika kvoter fick hon inte tacka ja till mer arbete oavsett hur lockande det var.

Med detta system på plats lyckades hon bli extremt restriktiv med vad hon tog sig för. Har man fem jobbresor på ett år, ja då kan man inte tacka ja till varje extern inbjudan som kommer ens väg. De flesta workshops och konferenser är out-of-bounds. Man får helt enkelt omfamna ”the joy of missing out” (JOMO).

För egen del slog just det där med reskvoten an. För själv hade jag – vid tidpunkten som jag återvände till Nagpals text – fem resor inbokade bara i augusti-september. Det vill säga samma period som min fru ska påbörja sitt sista år på domarutbildningen och vår mellankille Jacob börjar anpassad skola. Två saker som jag visste att vi som familj behövde ta höjd för. Hur hade jag tänkt egentligen? Magkänslan var inte bra. 

Fyra veckor in på semestern var magkänslan ännu sämre. Vi var då inne i en väldigt tung period med Jacob. Det var nya problembeteenden i kombination med att vi föräldrar – efter en månad utan barnomsorg eller avlastning – var slitna och stressade. Särskilt jag. Det var inte längre något snack om att jag behövde stryka och kapa. Kanske rentav bara bestämma mig för att läsåret 2022–2023 skulle bli ett år helt fritt från jobbresor och kvällsevenemang? Efter ett långt telefonsamtal med Johan Östling började jag skriva mejl. Ställa in, hoppa av, fråga om saker kunde göras via Zoom istället.

När jag väl fattat beslutet kändes det självklart. Några negativa reaktioner från kollegorna kom inte heller. Tvärtom. Så här några veckor in på terminen känns det också i ärlighetens namn lite befriande. Jag kan inte göra x, y och z på ett tag så då får jag fokusera på a, b och c istället. Tids nog kommer saker förstås se annorlunda ut. Men även då har jag för avsikt att applicera Radhika Nagpals kvotsystem. Har ni provat detta eller något liknande?


----------------------------------------------

Vill du läsa fortsättningen på "Ett år av akademiskt skrivande"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över en pdf där jag samlat bloggtexter och essäer jag skrivit under 2021 och 2022  (totalt 94 sidor). Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap